En man med ett skägg

Kategori: Okategoriserade

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 3.

Stora Journalistpriset
Birgitta Karlström (syster till teves dåvarande underhållningschef Åke Söderqvist; sedermera profilerad och prisbelönt samhällsjournalist) om sin första direktsändning som uppläsare på samhällsradion:

Så jag går in i det lilla akvariet med fönster mot teknikrummet och börjar läsa. Det är nervöst. Så efter ett tag öppnas dörren och in kommer Lennart Hyland. Jag tittar upp från mitt manus och tänker: Vad gör han här? Han brukar ju vara på redaktionen eftersom han var sportchef på ekoredaktionen. Jag vet förstås vem han är och han vet vem jag är.

Så kommer han fram och sätter sig vid bordet mitt emot mig. Jag fortsätter att läsa i ljuset från en skrivbordslampa med lång, vridbar arm. Han börjar röra på den. Han släcker den och tänder den igen. Det upprepas flera gånger. Hela teknikrummet utanför är nu fullt med människor som undrar hur fan det här ska gå.

Hyland börjar nu föra mikrofonen mot min mun så att jag måste backa. Sen börjar han skriva lappar som han kastar på mitt manus. På en stor ”Den där feta djävlen som tror att han är rolig, Åke, är det din bror?”

Så reser han sig äntligen och går ut. Jag är alldeles slut när sändningen är över och går på darrande ben ut i korridoren och då kommer Hyland emot mig och ger mig en kram.

”Det där klarade du bra, Birgitta, nu klarar du nästan allting.”

(Lars Ragnar Forsberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 2.

hyland
Om Lennart Hylands officiella sjuttioårsfirande:

Studio 4 är knappt halvfull. För tjugo år sedan firade han sin 50-årsdag, då uppvaktad av hela det officiella Sverige. Nu är det andra tider. Elden har slocknat. Men när Hyland kommer in i studion får han en varm applåd. Hans ansikte lyses upp av ett leende. Inte det där riktigt stora Hörnan-leendet. Det är ett försiktigt, nästan blygt leende.

[Radiochefen Örjan] Wallqvist går upp på scenen och börjar tala. Han är ingen mästare på att läsa av stämningar.

Han berättar att radions styrelse precis fattat ett viktigt beslut. Nämligen ”att ge K G Bejemark uppdraget att göra en skulptur …”

Här ser de som sitter närmast Hyland hur han liksom sträcker på sig och att det stora leendet lyser upp hans ansikte.

”… av Sven Jerring”, säger Wallqvist.

En besvärad tystnad följer.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid.)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hylandboken del 1.

inspirerad hyland 2
Referat av radioprogrammet Karusellen (12 januari 1952):

Den som blir sist utslagen i ”Sju flickor i en ring” får uppdraget att åka ut på stan och skaffa ”en katt, en gonggong och en människa som heter Lindkvist”.
– Det finns en bil utanför. Varsågod och ge er iväg. Och så har vi en kvinna som ska smyga in i orkestern och spela ett instrument, ni som lyssnar ska gissa vilket instrument det är. Alla Kiviksbor får ringa.
[…]
– Idag är den dag man kastar ut granen, här kommer våran Gran, Kurt Gran, och här kommer en utkastare, en ordningsvakt Knut Viktor Vallman, och ni ska tävla i att rabbla ord i alfabetisk ordning: apa, bira, citron och så vidare. Den som tvekar åker ut och den som vinner får fem centimeter leverkorv per familjemedlem varje lördag. Var så god och börja!
Radioorkestern spelar varierad musik, varefter Hyland välkomnar en dam som har utbildat sig till ”telegrafissa, men mest ser ut som ett kuttersmycke”. Hon har nämligen varit till sjöss innan hon bytte yrke. Hon får frågan vad hon saknade allra mest när hon var på sjön.
– Mjölk, svarar hon.
– Då ska vi ha fram kon som mjölkar bäst i hela Sverige. Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland – legenden och hans tid, 2013. Ja, vi kommer att återkomma.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En Ulf i Baggekläder.

Ulf Bagge

Som kulturarbetare i de lägre divisionerna är det intressant att ta del av rapporter från motsvarande position. Jag hade ett mycket vagt grepp om Ulf Bagge innan jag trillade över hans memoarvolym Trubaduren (2012), men han har varit verksam som vistolkare, kompositör, producent, notskrivare, scenartist, stadsvandringsledare och diverse annat sen sextiotalet.

Han skriver en del om de svårigheter som kulturarbetaryrket medför – pengabrist, oförståelse från myndigheter, oseriösa sponsorer men framför allt större stjärnor med vassare armbågar – men jag kommer raskt på mig själv med att bara vika hundöron på sidorna med skvallerfaktor.

Ulf Bagge har haft en del med jazzmusiker och trubadurer att göra. Det flödar alltså av alkohol över sidorna. Han skriver med empati, men också irritation, om folk som bokstavligt talat pissat ner sina karriärer. De mest spektakulära informationerna utan inbördes ordning:

* Peter Holm (han som gjorde ”Monia”, mest känd för att ha haft ihop det med Joan Collins) gick vid ett tillfälle fram till en kvinna på krogen och kysste henne på munnen. Hon blev förvånad. Det blev också hennes man.

* Olle Adolphson bjöds en gång in till ett jazzprogram för att prata jazz och göra reklam för den föreställning som Ulf Bagge producerat med honom, delvis jazzbaserad. Väl i studion sa Adolphson: ”Jag är ingen jazzälskare och har heller inga jazzfavoriter! Det var ju ni som bad mig att säga att jag gillar jazz, men det gör jag ju inte alls!” Stämningen under resten av sändningstimmen blev något tryckt.

* På folkparksturné med Monica Z passerades Norra begravningsplatsen, varvid Monica Z fällde repliken: ”Där ligger min sista folkpark.” Den glada stämningen försvann hastigt.

* När Ulf Bagge producerade en föreställning med bl.a. sig själv och Beppe Wolgers fick Beppe uppmärksamheten. Inget konstigt i sig, men Beppe lyckades också få det att låta som om han själv var producenten i intervjuer. Så mycket fick han det att låta som om han var spindeln i nätet att Monica Z trodde det. Och Klas Gustafson, som i sin Beppe-biografi nämner föreställningen men inte Bagge. Ulf Bagge är inte alldeles nöjd med den historieskrivningen.

* Margareta Krook gav en gång en ändnypande garderobiär en högerkrok som gjorde skäl för sin bärares namn.

Men det stycke fakta som mer än något annat gjorde genomläsningen mödan värd:

* På sextiotalet kom jugoslaviska maffian in på krogen Kaos för att kräva indrivningspengar. Då dök Peter Harryson upp: ”Peter fick tag i en arm som han utan förskoning knäckte över sitt ena knä. Vad jag vet var detta det enda besöket som den jugoslaviska maffian gjorde på Kaos.”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Han med kniven.

Mitt liv kan i stort delas i två delar: 1) en barndom då jag utsattes och utsatte mig för intryck som jag inte begrep, 2) en ung- och mandom då jag försökt fylla i alla luckor från den första delen.

I Under dubbelgöken (Berns 1979, men det ska jag ju inte behöva skriva ut) säger Hasse Alfredson: ”Den vithårige, han med kniven, vad heter han? Bohman!” Det var inte en beskrivning jag spontant begrep som sjuåring.

Som vuxen har jag läst betydligt mer om Gösta Bohman än vad min terapeut tycker är hälsosamt. Nu har jag bättre hum om den där knivreferensen. Bohman var skärgårdsmänniska och bar sin slidkniv ständigt i bältet, så som skärgårdsmänniskor plägar göra. 1988 infördes ett förbud mot att bära kniv på allmän plats. Bohman, då inte längre partiledare, lär ha fortsatt ha kniven tillgänglig med motiveringen ”det är ju bara en morakniv!” Civil olydnad.

Bohman tillhörde, liksom hans förste vice partiordförande Staffan Burenstam Linder, moderaternas friluftsfalang. Det var inte oviktigt i den stora berättelsen om Moderata samlingspartiet.

Bohman var visserligen f.d. direktör vid Handelskammaren och Burenstam Linder professor vid Handelshögskolan – men de var alls inga magnater och bankirer med cigarr och istermagar och de bar hellre gummistövlar än cylinderhatt.

blogg Bohman Vi 38 76

Gamla tiders högermän hade ståtat med magpondus och ohälsa. Bohman bjöd in pressen till sin skärgårdsö och poserade på utedasset, där vi får anta att han levererade en fast och regelbunden avföring.

Berättelsen – som jag har förstått är den rådande glosan – fortsätter. Reinfeldt lanseras som en före detta basketspelare, Borg pratar gärna om sitt jagande där intresset för fysisk rörelse och naturupplevelser kombineras. Och det är, som DN så undersätsigt har påpekat, många som har sett Borgs bröstmuskler i svart, åtsittande t-tröja.

Att Totto Littorin eventuellt umgåtts med damer som så kallat går på sporten råkar bara händelsevis komplettera bilden.

En bra karl tar hand om sig, en ansvarsfull medborgare skaffar sig en sund saltstänkt solbränna.rösta på gösta

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Fan fann Fantomen farlig.

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

fantomen

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Astrid och vänsterhanden.

Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.

Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).

Pippi i Humlegården
En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.

Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.

Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:

De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.

Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:

– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?

– Vad då? sa Rusken.

– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?

Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”

Pippi Humlegården 2

Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.

Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]