En man med ett skägg

Kategori: Uncategorized

Viveca? Nej, ViVIca!

Ni som följer mig på Twitter vet redan att jag har Vivica Bandlers memoarer på muggen. Adressaten okänd heter boken och berättar om en kvinna från finsk adel som blev en av Nordens största teatergestalter, främst som chef och regissör och introduktör. Hon spelade Sartre och Genet och Ionesco, grundade Lilla teatern i Helsingfors och ledde Stockholms stadsteater under en rad vitala år på sjuttiotalet.
Hennes mest bestående insats för kulturen är nog att vara förlaga åt Vifslan, Tofslans (Tove Janssons) kompis i Trollkarlens hatt m.fl. Tove och Vivica fann varandra – Vivica satte upp de första Muminpjäserna på sin teater – i en tid när inte ens de mest liberala och toleranta kulturkretsar erkände den sortens intimitet. De utvecklade därför sitt alldeles egna språk, obegripligt för omvärlden. I sin kappsäck bär Tofslan och Vifslan en klarröd rubin som de aldrig vill ge ifrån sig, tolkad som kärleken och samförståndet mellan två kvinnor som vigde sina liv åt konsten.
Memoarerna rekommenderas varmt. De dryper av välformulerat överklassjälvförtroende, dock från den underdogposition det trots allt innebar att vara kvinna i en ständig sky av neurotiskt pumpande testosteron. Hennes regidebut på Svenska Teatern 1948 – Sartres Den respektfulla skökan – får följande efterspel:
Efter premiären och några snapsar på Villagatan frågade den skådespelare som spelade Senatorns son hur det kom sig att det var jag som fick regissera och inte han.
– Det är naturligtvis för att dina föräldrar har pengar, sa han.
– Nej, sa jag, det är inte därför.
– Nå, säg då varför.
– Ok, men lovar du att aldrig berätta det för någon.
– Jag lovar, men jag vill veta, varför fick du och inte jag?
– Svär att inte berätta.
– Jag svär.
– Jo, det är för att jag är mera begåvad.
Han berättade det aldrig.
3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Sigvard Hammar.

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung.

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokfiguren Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som ”ständig frilans”, på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare – inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter – och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra.

Thomas Hellberg.

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten).

Sigvard Hammar.

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme.

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ligga i Lund.

1968 – nådens och dådens år – öppnade Lunds konsthall utställningen Erotic art. Det här var året innan den famösa Underground-utställningen, till vilken Sture Johannesson gjorde affischen med den hamparökande paradisklädda kvinnan, som ledde till att konsthallschefen Folke Edwards sa upp sig och Johannesson själv stal tillbaka sina affischer.
Edwards – sedermera stadsteaterchef i Göteborg och initiativtagare i projektet Röda Sten – hade ett visst sinne för provokationer redan innan dess. Eller, om man så vill, för tidens tecken.
Två psykoanalytiker från New York, Eberhard och Phyllis Kronhausen, hade länge samlat erotisk konst. Förstår jag saken rätt, var Lund den första stad i världen att visa upp deras kollektion av lerpenisar, tygslidor och japansk scullfucking. Sen la man till lite inhemska grejer för att få extra piff.

Phyllis och Eberhard.

Paret Kronhausen framstår som typiska representanter för sin tid, sin stad och sin samhällsklass, att döma av vad jag sett i Mad Men och Woody Allen-filmer och läst mig till i Philip Roth-romaner. På festen kvällen innan vernissagen bars fru Phyllis in i en fittformad sarkofag, ur vilken hon gjorde entré iförd genomskinlig negligé. Så klart. Det var ju sextiotal. De var ju frigjorda.

Fast sen frös hon visst och klädde på sig.
Bildtidningen Se skickade ner Annette Kullenberg till Lund att ta pulsen på besökarna. Attityderna hon plockar upp är intressanta. Ingen verkar vara intresserad av erotisk konst. Dumt av dem att gå på en utställning med erotisk konst.
– Jag har gått omkring här så länge att jag reagerar inte längre. Men många kommer att gotta sej. (Lärare i tyska och svenska)
Popbilderna av älskande par är läskiga. Dom liknar några vi känner. Det är som om vi stod och tittade in till dom. (Nygift studerande par)
Har ni er fru med er?
Hon är så konservativ. Hon tycker att det är onödigt att visa sånt. Bland vanliga människor verkar det här alldeles extra förbannat hemskt. […] Mina vuxna döttrar skulle aldrig gå hit. Raffinerat är det inte.
Skadligt?
Nej, men groteskt. Inte en enda riktig penis har jag sett. (Äldre man)
Jag har sett många ensamma damer här. Man undrar förstås vad de tänker. Skulle aldrig våga prata med någon. Kanske säga ett ord till en karl. (Mekaniker, 50-årsåldern)
Vi ska förstås inte förledas att tro att menigheten i detta frigjordhetens tidevarv förhöll sig lika avslappnat intresserade som tidens tongivande debattörer och danska reseklubbsmiljonärer. Dagen efter vernissagen slängde någon ”en stinkbomb nedanför en svit japanska teckningar där små mulliga japaner, ungefär 3-4 stycken, låg med varandra i ganska stor röra”.
Och när konsthallschefens fru, Inga Edwards, lät sig fotograferas med en fruktbarhetsguds överdimensionerade träkuk i handen, hörde en upprörd lundabo av sig per brev:
Ni, fru Inga Edwards, vilken fräck kvinna ni är. Usch på Er. Vi från Lund vill inte ha vår konsthall till en horhall.
Inga Edwards var för övrigt med i de tidiga upplagorna av Nationalteatern.
Herr och fru Edwards lyckades inympa provokationsviljan, lusten att ifrågasätta, viljan att flytta gränser, hos sina döttrar. Sanna blev regissör och har bl.a. gjort Keillers park (2006) om det brutala satanistbögmordet i Göteborg 1997 och Fackklubb 459 (2004) om den stridbara faccklubbsordföranden Frances Tuuloskorpi (tidigare Frances Vestin, kvinnan bakom Handbok i barnindoktrinering). Andrea blev skådespelare och gjorde Valerie Solanas i TUR-teaterns lätt uppseendeväckande föreställning SCUM-manifestet (2011).
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lill-Babs sprider svenskhat!

I reportagetidningen Se 5/70 finns ett reportage om det ökande svenskhatet i Norge. Det handlar främst om tidningen Morgenbladet, vars chefredaktör intervjuas och under hela intervjun sitter och ritar elaka karikatyrer av Palme på ett block. Sverige drar sig ”så mycket österut att det snart kan inlemmas i Warszawapakten” och ”betalar bara ut mer och mer pengar till de högavlönade arbetarna”. Dock finner Hylands hörna den något konservative redaktörens nåd: ”Där sitter väl småborgerligheten i högsätet”.
I samma tidning släpper man gärna fram svenske Sven Stolpe – idag mest känd som morfar åt bröderna Schulman – som ”kämpar mot socialismen, arbetarrörelsen, dem som inte sympatiserar med USA:s krig i Vietnam, sex i film och TV”.
Som ytterligare exempel på det grasserande svenskhatet i Norge berättas om hur tidningen Verdens Gang, strax efter att Hasse Börjes slagit världsrekord på 500 meter skridskor, öppnade sin intervju med frågorna:
1) Det var väl tjuvstart?
2) Tävlingen var väl inte utlyst i laga ordning? Men det ser väl ni svenskar till att den blir?
Ovanpå detta menar … någon, här är inte artikelförfattare Sten Hedman så tydlig … någon norrman menar hursomhelst på att det är den svenska vänstervågens fel att även norsk ungdom skanderar ”Krossa kapitalismen!” och ”Ut ur Nato!”
Men det saftigaste exemplet på det norska Sverigeföraktet är en kuplett som Lill-Babs vid samma tid framför på Chat Noir, Oslos legendariska revyscen. Visserligen framför hon den i rollen som Anita Lindblom, redan då känd som rättshaverist och skattesmitare och Stränghatare, men kuplettförfattaren, tillika revydirektören Einar Schanke tillstår:
Idén fick jag faktiskt när jag läste Se, där Anita Lindblom sa att Sverige var ett jävla tjyvsamhälle. Flickan har nog rätt!
Texten utgår som synes från Lars Forssells text till Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg” (veterligt aldrig insjungen av Lindblom, så valet av melodi framstår som något besynnerligt):
Jag står här på ett torg
Och nu jag protesterar
mot Sverige som kastrerar
sitt eget kött och blod
Ett sjukt och självgott land
styrt av kapitalister
och feta socialister
i rusigt överflöd
Gå till ditt smörgåsbord
Där kan du stå och äta
Du gamla och du feta
du skithöga nord
Du säljer vapen till
de aggressiva länderna
och gnider dig i händerna
Själv törs du inte slåss
Ditt stora mål, det är
att ränna efter flickorna
med porr och hasch i fickorna
Då är du karl förstås!
I reportaget intervjuas också sportchefen på Verdens Gang. Han får svara på vad han tycker om Sveriges vinst i 1970 års VM-kval i fotboll.
Sportchefen: Ja, vi förstod att vi inte skulle ha någon chans mot era proffs. Vi hade ju inte våra med.
Se: Men ni hade väl flera proffs med?
Sportchefen: Jo, några förstås.
6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Visterviksfestivalen.

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för  alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gott folk! Vistas man i Malmö med omnejd (= Skåne, Blekinge, Halland, Själland och Bornholm) så gör man bäst i att gå till Hedmanska gårdens gård på torsdag kväll. Då vankas det nämligen VÄRLDSPREMIÄR på en föreställning som FORTFARANDE INTE ÄR FÄRDIGSKRIVEN. Fatta hur rykande den kommer att vara! Skämt om Tage Erlander direkt från tryckpressen!

Föreställningen heter "Vår festliga riksdag" och avser att berätta allt det viktiga och det oviktiga om Sveriges riksdags historia, nu och framtid, de människor som befolkat den och de idéer som har varit tongivande och inte tongivande. Klockan 21.00 går Kristoffer Jonzon på och sjunger nåt dumt, ca 21.02 dyker jag upp och sen pratar vi och sjunger och gör små minidramer och visar några bilder i ca 49 minuter till.

Alla är välkomna så länge man står ut med tanken på gratiskultur.

Har jag missat nåt så finns ungefär samma info här. Väl mött.

 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Christianias grundlag.

Jag är egentligen ingen hippieromantiker. Jag vill duscha sju gånger i veckan och tycker att är nu sängen uppfunnen så är det väl en god idé att använda den. Men jag har lätt att svepas med i retoriken. Det ser ju så enkelt ut. När man älskat varandra, spelat musik, pussats, rapat, matat sin sköldpadda, fått barn, plockat blommor, bajsat och gjort sig en brasa så kan man rimligen inte kräva mer av tillvaron.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den skrattande djurparksvakten.

Jag tror att det är få föräldrar som rakt av läser allt som står i texten på barnbokssidorna. Hur mycket vi än står på barrikaderna och slåss för det kulturhistoriskt viktiga i att Pippi alltjämt säger "negerkung" och att Ture Sventon hänger med arabkarikatyrer, så vill vi inte att det ska komma från våra egna munnar in i barnens öron.

Själv jumpar jag från textflak till textflak i Olsson-Jacobssons böcker. Jämte deras texter framstår Strindberg som feminist. Inte nog med att pappor är drömmare, mammor överseende och tjejer söta – det understryks gång på gång i texterna att det är så det alltid är och alltid ska vara. Det står naturligtvis Olsson och Jacobsson fritt att tycka. Men jag måste inte vara deras språkrör.

Knepigare är det med Jan Lööf. Där står så mycket mellan böckerna och min politiska korrekthet: mer än något annat min egen trettiofemåriga kärlekshistoria med Lööfs bildvärld. Jag fick Sagan om det röda äpplet som tvååring och läser den för min egen tvååring med nästan oförtrutet engagemang. Med tiden har jag skaffat mig andra glasögon och vissa saker har jag svårt att inte reagera på. 

Jag är inte den förste som konstaterar att Lööfs stadsbilder är enkönade, som om vi rör oss i Staden Som Kvinnan Flydde (Man-chester?). Som vore det efter apokalypsen, som sniffade apokalypsen sig till östrogen. En fråga som jag ställde apropå Doktor Snuggles och Tolkien i min Citykrönika i veckan kan förstås också ställas till Jan Lööf: hörru Janne, du vet att det finns tjejer också va? Om du tittar dig omkring på gatorna – visst märker du att några har större bröst än andra?

Men vill man så går det att bortförklara också Jan Lööfs rädsla för tjejbaciller; jag brukar förklara att samtidigt som alla gubbar är på zoo är alla tanter på tivoli i en annan del av stan. Lite knepigare är det med den barnmisshandel som ofta skildras grafiskt eller detaljerat i gammal barnkultur ("Barnen, det var klart, fick riset smaka / men efteråt så fick de honungs—"), och där Lööf inte är nåt undantag.

Sverige blev civiliserat först 1979 med det då världsunika agaförbudet. Jan Lööfs Skrot-Nisse är från 1976. Jag kan förklara Kalles pappas övergrepp för mina barn med att förr i tiden var världen en sämre plats att leva på, att pappan är psykopat och att alla inte kan ha sån tur som mina egna söner. Jag kan dock inte förklara vakten, som inte bara låter bli att ingripa, utan rentav hånskrattar.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

2012.

En kollega till mig var uppe på ett produktionsbolag i Stockholm där en kille, utan ironi, konstaterade: "Podd är det nya blogg." Sanningen är väl snarare att podd är det gamla radio, fast i ny form. Och blogg är väl det halvgamla krönika, som i sin tur är det något nyare kåseri. I vissa fall. Blogg kan ju också vara det nya dagbok. Eller det gamla Twitter.

Hursomhelst är det kanske inget vi ska fördjupa oss i på just den här bloggen, som var gammal redan när den var ny.

Häromveckan köpte jag en sån däringa smartphone, och sen dess har jag glatt min familj med att sitta allt mindre vid datorn. Via telefonen har jag vidgat mina kommunikationssätt: inte bara blogg, Facebook och ett gäng e-brev om dagen, utan också Twitter och Instagram. Har jag så mycket att säga? Naturligtvis inte. Men det är ganska roligt att göra. Särskilt som alternativet i mitt fall bokstavligen är att prata med väggen.

För att bringa nån sorts ordning i huvudets ständiga kaos finns det nån sorts uppdelning.

På bloggen En man med ett skägg kommer det också fortsättningsvis att droppa in textsjok om sånt som var aktuellt innan.

På Twitterkontot manmedskägg har jag ambitionen att vara den förste som kommer med en på-pricken-analys av aktuella skeenden på 140 tecken. I praktiken blir det mest roliga saker som mina barn har sagt.

På Instagramkontot manmedskagg kan man, under hashtaggen #bokdagboken, följa slutarbetet med boken Smutstvätt – den fredjiga uppföljaren till romanen Blandfärs

På Facebookkontot Kalle Lind kan man hitta olika länkar till bloggen, Twitterkontot, Instagramkontot samt övriga ställen där jag publicerar texter. 

Och så kan man förstås mejla [email protected] om man är så sjuk i huvudet att man inte vill att hela världen ska kunna läsa allt man tänker och tycker.

Så. Slut på infon.

Den här sortens förklaringar behövde aldrig min mormor göra. Och ändå dog hon lycklig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]