En man med ett skägg

Clownens baksida.


Pekka Langers levnadsöde är en bedrövlig historia. Åtminstone när det sätts på pränt av honom själv.

I sammanfattning: ung man har enormt bekräftelsebehov, arbetar all tid han har, blir lätt bortglömd av sina barn, tjyvtullar på hustrun Bibbis tabletter, dövar samvetet med sprit, arbetar ännu mer, betalar inte ordenligt med skatt, måste fly undan fogden, går i landsflykt, blir äldre, får större bekräftelsebehov, dricker mer, knaprar mer, tappar tänderna, kommer på att han försummat sina barn, dricker mer, får diabetes, leder Notknäckarna, är full i prime-time-teve 1985, ersätts av Jane Björck och – som Pekka själv kommenterar den sista incidenten: ”och resten är historia. PUNKT”.

Det som skär mest i ens hjärta är att i efterhand läsa den gamle Pekkas ord (den desperat finurlighetsdöpta Radioaktivt avfall).

Karln var Stor en gång. Han gjorde revy med Knäppupp samtidigt som han var crazy radiokåsör i landets enda radiokanal och gav ut prilliga knasböcker typ Fars lila olle och Doktor Langers bästa droppar (Langer bar så klart titeln ”leg. lekare”).

På ett berömt foto samlade man ihop ”dom som skapade 50-talet”. Bland blivande akademiledamöterna Per Wästberg och Lars Gyllensten, deckarförfattaren Dagmar Lange (Maria Lang), hovpoeten Bo Setterlind, skinnknutten och lapplisan, Hyland och hans gäng, Povel och hans gäng och Palme och hans gäng, hittar vi – Pekka Langer.

De är 25 på fotot (fem kvinnor). Lite ovetenskapligt kan man påstå att Pekka Langer skapade 1/25-del av det svenska femtitalet (och kvinnorna en femtedel). Idag vet ingen under trettio vem han är (jag hade kunnat säja under fyrtio, men då halkar jag in själv och blir motsägelsefull).

Till tragiken hör att han själv hann uppleva att han var bortglömd. Han som offrat allt – familjen, hälsan, tänderna, närapå förståndet – för att kunna slicka i sej folkets vänligheter, satt sina sista år i en förortsvilla och konstaterade att de som eventuellt kom ihåg honom, vilket var äldre gentlemen, frågade hur det stod till med hans löständer.

Eftermälet han lämnade efter sig: just det, det var han som söp och hade problem med gaddarna.

Jag ska inte säga att det osar galla om memoarsidorna. Det dryper av besvikelse, men framför allt sitter författaren fortfarande, gammal och trött och bortglömd, och skriker efter samma sak: bekräftelse, förståelse, uppmärksamhet.

Titta här, hojtar han till läsaren och sliter fram en gammal oläslig crazytext från sitt maniska femtital, det här är minst lika roligt som ”Kjell Alinge och Janne Forsell och NileCity” (NileCity kom 1995 och bör ha varit det hetaste som fanns när Langers minnesanteckningar kom ut, Alinge och Forsell hade sin storhetstid på sjuttitalet, jämförelsen är redan den så dåligt uppdaterad att det är svårt att gå i svaromål).

Titta vad rolig jag var!

Titta vad tokig jag var!

Titta då! TITTA DÅ!!!

Och så återkommer han till det hela tiden, orden som verkar ha frammanats av någon annan i en terapisession: jag kände egentligen aldrig mig själv, jag träffade egentligen aldrig mina barn, Bibbi täckte alltid upp för mig, jag åt benzedriner som hallonremmar, jag drack, drack, drack.

Han vill måla ljus över sitt liv – herregud, i tretti år stod han i ett konstant rampljus, även om det var pga skatteskulder och fylleras ibland så var det ju frågesport och telefonväkteri och revy och kåseri och ett ego som ständigt matades – men skuggorna hinner ikapp honom.

Jag tror inte han såg det själv alla gånger vid minnenas nertecknande, hur han fortfarande inte kommit ur det mekaniska behovet av att roa. Han vill liksom mildra sin egen bitterhet, men den läcker fram mellan raderna. Aldrig anklagande mot nån annan än sig själv, samtidigt så skriande medveten om att allt är över och att han aldrig ska få nåt tillbaka.

När skattmasarna 1962 satte röda utmätningslappar på Langers hus och ryckte med sig hans bandspelare och skrivmaskin, skrev Pekka sig hastigt i Malaga för att komma ner i skattesatserna. Det räckte inte: radhuset såldes på exekutiv auktion. Löpsedlarna närmast triumferade. Folk vallfärdade till bergknallarna utanför det langerska huset och satt och picknickade medan de spanade in på Bibbi och barnen med kikare.

På samma vis som all skam var utraderad från kartan när folk stod och grävde upp rosenbuskar från det nerbrunna Sjösalas trädgård.

Nånting säjer mig att den äldre Pekka inte riktigt tyckte det var värt det. Varken det eller nåt annat. Och samtidigt sitter han så tydligt 1996 och drömmer om hur den här memoarboken nånstans ska placera honom på kartan igen.

Påminn mig att aldrig byta liv med Pekka Langer. Inte ens om nån lockar med att få arbeta tätt, tätt intill Carl-Uno Sjöblom.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.