En man med ett skägg

  1. Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

    16 Kommentarer


    Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

    Arkitekten – nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten – Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade ”drogkultur” kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften För Sverige – på tiden (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i Dina harpors buller (också 91).

    Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen ”De övergivnas armé” (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

    Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken Människor som gått till överdrift som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

    Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

    De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några ”vetenskapsmän” spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins ”Stairway to heaven”) och subliminala drogbudskap (”Lucy in the Sky with Diamonds”).

    Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet – ”nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik” – och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen ”Okey” och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i Ingen kan älska som vi (när han gjorde soundtracket).

    Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism – det är väl en av poängerna med satanism? – eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad ”Scheija”):

    Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

    Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

    Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även ”Scheija” och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.


    Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha – jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa – men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

    Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

    Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons ”My sweet Lord” blandar orden ”Hallelujah” och ”Hare Krishna” ”mycket förrädiskt”) – dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

    Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

    Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för – Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba ”materialisera aska” och annat som man lätt ser när man har sovit för lite – men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.

    Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta – utan också om homosex!

16 kommentarer

  1. Hans

    Förfasningslitteraturens Grand Old Man måste ju vara Åke Ohlmarks, som i "Tolkien och den svarta magin" (1982) fullständigt tappar koncepten. Jag nöjer mig med att citera de första två meningarna:

    "Särskilt under de senaste åren har det visat sig att de många Tolkien-sällskapen (tusentals över hela Amerika och halva Europa, en mängd även i Sverige) har urartat till ett slags KU-KLUX-KLAN med dyrkande av öppet våld, de råaste orgier, alkohol- och narkotikamissbruk.

    Mord har förekommit, ständiga fall av misshandel, kidnappning och vanhelgande av kyrkor och sakrament." (författarens versaler)

  2. Olle

    Kalle,Staffan och Hans: Tack för att ni uppmärksammat mig på dessa författares texter. Jag har nu snabbläst några, lite här och där, och kan bara konstatera att jag i min ungdom var riktigt illa ute. Tolkien, rollspel, allehanda populärmusik och videofilmer fick mig att vid 16 (ja, s-e-x-t-o-n!)års ålder dricka folköl och häxblandning. Utan tvekan lider jag fortfarande av trauma från denna påverkan, och skulle nog må bra av att läggas in på hem.

  3. Staffan

    Du är säkert medveten om den sedan tidigare, men det finns en riktigt härlig sågning av De Övergivnas Armé skriven av Björn Hellqvist (som är/var perifert inblandad i rollspelsbranchen). Den kan hittas här.

    Didi är tydligen Örnstedts mellannamn – hennes fulla namn är, vad jag kan förstå, Ingrid Didi Anne-Lise Örnstedt. Den goda damen har även skaffat sig en blogg, där hon bland annat publicerar utdrag ur DÖA med kommentarer så här ett drygt decennium efter.

  4. stubb-brytar´n

    Det är kul att de här anti-rockmänniskorna lyckas pricka in så töntigt o-rockiga namn som "Scheja" och J:son-Lindh. Får man ana att även Robert Welsh och Owe Thörnqvist anses vara en ungdomens förförare?

  5. Anonymous

    Glöm inte Didi Örnstedts första bok, Robottider — medan kärleken får vänta. Den handlar om barns svåra uppväxtvillkor i vår värld av plastig kommersialisering och egocentriska föräldrar.

    Kanske borde man också nämna Antidrogkoalitionen (täckorganisation för EAP) och deras tidskrift Stoppa knarket!. De drev bland annat en antirockkampanj, "Beethoven lär dig musik, Beatles lär dig knarka."

  6. Marik

    Den som mot förmodan vill läsa mer om vad Ann Ekeberg gör för tillfället kan titta in på hennes egen hemsida:

    http://celest.eenc.net/

    Jag noterar att hennes insamling för en skola in Indien sedan 2005 dragit in hela 333 kr. Hoppas för hennes odödliga själs skull att hon inte får in dubbelt så mycket…

  7. Dvärghundspossen

    Såsom varandes gift med en före detta väldigt aktiv rollspelare har jag förstås järnkoll på Didi Öhrnstedt och hennes haranger. *ASG* Minns att boken på sitt omslag hade en skitsnygg goth-kille som stod och höll i en kandelaber. Så framställdes rollspelarna. Skitsnygga och farliga. Man skulle ha kunnat tro att boken var menad som reklam…

  8. Kraxpelax

    HOTANDE PSYKIATRI!

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/06/anna-odell-gjorde-ratt

    Influensavaccinet är mycket omdiskuterat. Själv fick jag inga biverkningar. Men allting skall bedömas förutsättningslös. Jag har kikat runt på nätet och sett material som också för ett skepotiskt, kritiskt och tränat öga som mitt eget ger så pass mycket stöd för ryktet att fler har dött av vaccinet än av influensan, att en närmare granskning absolut måste anses påkallad. Det står ockå klart att myndigheterna HAR någonting att dölja, eftersom avtal om ev. skadeståndsanspråk äör HEMLIGSTÄMPLADE. Vår regering framstår i allt skummare dager.

    Den givna frågan som nu oundgängligen måstye ställas är: hur många DÖDSFALL har Seroquel orsakat?

    - Peter Ingestad, Solna

  9. petter

    Peter Ingestad, Solna:

    Den andra givna frågan som nu oundgängligen måste ställas är: Varför ställer du den frågan här?

  10. Hans

    Petter,

    Jag tycker att du ska ta ditt skepotiska öga och bege dig till något hörn av internet där folk är intresserade av dina konspirationsteorier.

  11. Computress

    Som gammal rollspelarräv är "De Övergivnas Armé" en klassiker som man bara måste läsa! Att så fullständigt missa poängen så som DidiÅBjörn gör är ett konststycke bara i sig. Jag önskar verkligen att någon psykoanalytiker/psykolog gör en utvärdering av författarna med boken som utgångspunkt. ;)

    Underbar läsning – rekommenderas till alla som saknar liv och gillar surrealistiska pseudoavhandlingar :D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


7 + 2 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>