En man med ett skägg

En arton år försenad rapport.

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring. Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

25 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]