En man med ett skägg


Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]