En man med ett skägg

Samlingsalbumet med Bellman är den enda serierelaterade bok jag äger där Jan Myrdal skrivit förordet. Det är inte att undra på; Myrdals husblaska Folket i Bild/Kulturfront specialbeställde serien av Jan Lööf, förmodligen i syfte att skapa en yttrandefri, folkkulturell och antiimperialistisk originalserie (föreningen FiB/Kulturfront hade yttrandefrihet, folkkultur och antiimperialism som sin plattform).

I den allra första sidan förekommer dessutom Mäster Myrdal himself (missvisande nog till höger i bilden). Han blev säkert smickrad även över den uppmärksamheten:

Bellman är rolig att läsa även 2008. Dels för att de politiskt färgade skämten är ganska fyndiga fortfarande, och dels för att sidorna blir till en provkarta på allt som stavas sjuttital. Här förekommer tidstypisk arkitektur:

Här förekommer tidstypisk teveunderhållning (avporträtterade är så klart Östen Warnerbring och Putte Wickman; bakom tevekameran springer programledaren Bosse Teddybjörn – dvs. Bo-Teddy Ladberg):

Här förekommer tidstypiska diskussioner inom en tidstypiskt fragmentiserad vänster:

Här förekommer tidstypiska diskussioner – och tidstypisk barnavård! – inom allmänvänstern:

Här förekommer tidstypiska narkomaner:

Här förekommer tidstypiska upplopp mellan revolutionärer och snutar:

Och inte minst finns här tidstypisk underhållning så som den såg ut sen pornografin släppts fri:

Jan Lööf hade tidigare blivit ovän med sina syndikat när han stoppat in för många Castro-referenser i äventyrsserien Felix. Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig. Han gick rakryggad därifrån för att istället göra världens bästa bilderböcker och spela Janos i De Geer-Alexanderssons Tårtan.

Efter att ha slentrianritats av diverse klåpare hamnade serien till slut i händerna på Hans Lind och Per Johannesson. Det är att svära i kyrkan, men jag hävdar att Linds seriesidor är åtskilligt skarpare än Lööfs – och det säGer jag inte bara för att jag råkar vara hans systerson.

Sidorna tar lika metodiskt upp den ena aktuella samhällsfrågan efter den andra – hormoslyrbesprutningen av banvallarna, reklammuzak på snabbköpen, bingo, arbetsmiljön – och bilderna är proppade av fyndigheter och sidoskämt. Den glöggdrickande polisen är så klart ett porträtt av Sigge Fürst, känd som konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna:

Kapitalisterna är förstås lika parodiskt onda som Krösus Sork, men i sarkasmerna mot skyddsombud och arbetsplatsdemokrati finns åtminstone inspiration:

Interiörerna från tidningen Vänt i häcken andas av samma slags bonnieropportuna sjuttital som Jan Guillou (jämte Myrdal den mest namnkunige FiBbaren) angrep i Det stora avslöjandet, veterligt hans enda läsbara bok med fantastiska skildringar från hans tid på Den Andra Fibban (dvs. FiB/Aktuellt).

Det står en sky av undertröjor, mässingssmycken, mockabrallor utan nån kalsong, mycket hår, hög musik, flimmer och ett jävla hålligång om bilderna. Samma insmickrande folkhemskhet som byggde Stikkan Anderssons image. Som soundtrack kan man tänka sej dansband som ser ut så här.

I serien får de utsända journalisterna – som själva gissningsvis frekventerar hak som Vickan och Alexandra – visa sina aningslöshet gentemot Det Riktiga Folket och dess referensramar:

Då och då kan vi påminna oss om att sjuttitalet inte bara var medelklassvänster, Clabbe af Geijerstam och öststatssåssar. Då som nu fanns fascistoida grupperingar – ett käckt gäng som hette Demokratisk Allians gjorde det till en sport att störa vietnamdemonstrationer – och ett starkt motstånd mot de afrikanska ländernas samtida frihetskamp:

Och långt innan FRA och IPRED fanns LTO och IB – åsiktsövergrepp, åsiktsregistrering, åsiktsrepression – som upprörde lika mycket då som nu:

Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden – förhoppningsvis kommer Lööfs sidor att ingå i Kartagos pågående Jan Lööf-återutgivning – men för den som råkar snubbla på det är det en vettig investering. Givetvis inte ekonomiskt. Ingen som nånsin har haft nåt med FiB/Kulturfront att göra är det minsta intresserad av pengar.

23 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]