En man med ett skägg

Jag har skrivit om Janne Halldoff förr – en av svensk films mest missförstådda regissörer, mannen som försökte göra underhållande kvalitetsfilm, film som berörde många och dessutom film som hellre visade hur det var än hur det borde. Detta i en tid då kritiker i allmänhet föredrog uppbygglig och/eller konstnärlig film.

Halldoffs vardagsnära komedier och solkiga minidramer dömdes oftast ut av kritikerna men fick länge publikens uppskattning. Halldoffs höga produktionstakt, säkert i kombination med en viss äh-jag-bryr-mig-ändå-inte-attityd, gjorde cv:t ojämnt. Knivskarpa folklivssatirer som Firmafesten (1972) och prestigefyllda Per Gunnar Evander-filmatiseringar som Det sista äventyret (1974) blandades med ren kalkonfuturism som Stenansiktet (1973).
blogg halldoff stenansiktet!
Klippet är en av hans sista. Det märks. Det är ett trött, rentav förstrött regiarbete. Det mesta hänger inte ihop. Pierre Lindstedt blir tydligen mångmiljonär på att sälja stulna lastpallar. Eddie Axberg kör ihjäl sig och strax därpå har alla glömt det. En knasig finne i kobojsarhatt blir nån fantasipoesifigur i en i övrigt mycket prosaisk rulle.

Ändå njuter jag av att titta på den. Den fångar in det sista av ett Söder – Slas och Klas Östergrens malm, kniv- och knegar-Söder, ett Söder som har mer gemensamt med den revolutionära snickarn i Röda rummet än med Fredrik Virtanens bostadsrätt – och jag vill tro att Halldoffs gehör var absolut.

Det klingar ljuvt i mina öron när fraser som ”era jävla punchnäsor” och ”stå inte här och stamma din jävla finnpajsare” och ”jag mår bra som fan förutom att jag mår rätt taskigt” flyger genom luften. Replikkonsten är grabbig men blixtsnabb:

”Vad ska du göra för dina stålar?”
”Sätta på varenda jävla brud på Söder.”
”Har jag redan gjort. Det gick jävligt bra utan stålar.”

Redan i förtexterna har jag på känn att det här ändå är en film som har förtjänat att bli gjord. Har inte rollfigurerna närmast parodiskt typiska smeknamn så har skådisarna det:
blogg klippet pierre
blogg klippet berra
blogg klippet bonzo
blogg klippet svante t
blogg klippet fimpen
blogg klippet stickan
blogg klippet long john
Jag vill tycka att Halldoffs ambitioner var de bästa. Han ville berätta om lastbilschaffisar och andra oskildrade vardagsmänniskor, han ville använda människor som tuggade som man tuggade på gatorna, han satte Mats Rådberg och Rankarna på att göra soundtracket, han eftersträvade äkthet och han hittade den påfallande ofta. Synd att han sällan hittade fungerande historier när han ändå var igång och letade.

Hade Klippet inte varit så himla dålig hade det varit en lysande rulle.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]