En man med ett skägg

Knutna nävar del 1.


När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti

Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.

Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!

22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]