En man med ett skägg

Lysande Stikkan!

stikkan

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet. Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

uffe-dageby

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Snedtänkt #99 - extramaterial om Notknäckarna!
  4. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  5. Lanefeltmanöver.