En man med ett skägg

Ole Dole Halldoff.


Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv – femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer – mellan 1965 och 1982 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sig kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är – anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa – och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag – en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunde ta till sig utan att vältra sig för mycket i omotiverad naken hud. (Halldoff hade verkligen inget emot flickbröst, men hans svarta komedi Rötmånad, med nakenstjärnan numero uno Christina Lindberg, har i alla fall ett manus.)

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säga om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns – trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes – relativt moderna.

Firmafesten är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm – en genre jag råkar ha en viss svaghet för – som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är ”helt raspig i roten”, på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att ”svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet”. Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra – ”jag läste att Jesus var astronaut” – och i gryningen säger ”fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två” – samt Lasse Berghagen, som verkar spela sig själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttiotalsmiljön – med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen – gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman – som på sextiotalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet – hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mig som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga ”på sitt hemlands vilda tungomål” och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]