En man med ett skägg

Busen Kalles enda bus.


Bengt Sändh – trubadur, snusfabrikör, födgeni, origamiexpert, svampkännare, linodlare, numera rentier på spanska solkusten – har skrivit en bok som heter ”Busen Bengts bästa bus”. Den består alltså av ett urval av dom bus Bengt Sändh gjort i vuxen ålder, de han är mest nöjd med.

Bäst är historien om hur han och Finn Zetterholm blev ovänner med Sverre Sundman, exekutiv på skivbolaget som skulle ge ut deras snuskplatta Folklår. Som hämnd för att Sundman var snål med honorar – eller vad det nu var – skrev dom en visa om Sundman:

Sverre har en liten snopp
för liten till hans stora kropp
Ja, den stackars snoppen är
som ett ventilgummi ungefär
Stackars Sverre!

Sen lät de Sundman lyssna på mastern – med hittar som ”Rullan går på G. Bohmans vind”, ”Mitt i fittan växer inga hår, san” och ”Kärringen hon klippte lurvetufsan sin” – och sen skarvade de in ventilgummilåten innan de skickade rubbet till gravering (eller vad det nu kan ha hetat). Sundman ovetade förstås.

Sundman märkte alltså först sen skivan var pressad (i typ hundratusen ex) att den innehöll en visa om hans bristande omfång. Den står inte på omslaget eller så. Den dyker bara upp och sticker möjligen ut för sin sipphet.

Det är ju ett bra bus. Själv är jag inget busfrö. Jag är hämmad och livrädd för att få skäll. Första gången jag nånsin busringde var det till Lena Endre, som spelade ut varenda härskarteknik hon hade och låtsades inte förstå vad jag sa eftersom jag var skåning. Med tanke på hur jävla mycket hon äääälskar Österlen måste hon ju vara någorlunda bevandrad bland diftongerna. Inte för att jag klandrar henne för att hon inte var trevlig när jag stal hennes tid genom att ställa knäppa frågor om höjden på Frihetsgudinnan, men det var en dålig inledning på en P3-karriär.

Ett enda bus vet jag att jag gjort, och det var för ett halvår sen. Hela upplägget var dessutom rippat från Eric Ericsson, brevskribenten, stadstecknaren, fågelholksmakaren och copywritern. Jag såg ett program om honom på teve och blev så inspirerad att skriva busbrev att jag genast knåpade ihop ett till PC Jersild. För hand förstås:

”Hej PC. Jag och min mamma tycker du är en jättebra författare. Särskilt Barnens ö och Efter floden. Du får jättegärna skicka en autograf till mej. Skicka gärna en till min mamma också. Här är några frågor:

1) Vad står PC för?
2) Tror du att det kan bli som i Efter floden på riktigt?
3) Är det sant att du är läkare?”

Sen undertecknade jag ”Valle Westesson”, la i ett frankerat svarskuvert och satte mej att vänta.

Typ två veckor senare fick Valle svar från PC. Två autografer samt svaren ”Per Christian”, ”kanske” och ”ja”.

Buset drabbade lite Valle, som kom att framstå som lite mer utvecklingsstörd än han är, och dels PC, som fick lägga tid – dock inte för mycket – på att svara på trams.

Ett perfekt bus i min värld. Ingen direkt skadad, någon fick myror i huvet och minst en gubbe involverades.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det Nya Taube-programmet.


Min vän och kollega Valle Westesson* gillar att fixa saker. Han har dessutom många olika vänner som också gillar att fixa saker, alternativt inte har bra undanflykter. Detta gör att Valle kan fylla ut också sina somrar med arbete, med den extra lilla finessen att det då är oavlönat arbete. Å andra sidan arbetar alltså också hans vänner oavlönat. Ett slags extra finess på den extra finessen, kan man säja.

Vad arbetar då han/vi/dom med? Svaret är inte konstigare än att han arrangerar en kulturfestival på sitt torp. Torpet heter Tigeröra och festivalen heter Tigeröra musikfestival.

Bland årets artister – för er som inte orkar trycka på hyperlänken – fanns Dan Hylander*, Christian Kjellvander* och Kristoffer Jonzon*. Även jag bad ödmjukt att få framföra en liten sak jag gått och gnidit på under sommaren, ett slags stand-up-på-ett-tema-möter-falsksång som av olika anledningar fick rubriken Det Nya Taube-programmet.

När vänner arrangerar festivaler kan man vara ganska säker på att hitta vänner i publiken. Bara i dom lägena ställer man sej som 32-åring upp 2007 och orerar i tjugo minuter om Evert Taube, interfolierat med sångsnuttar som min kompis Cissi Hedlund* fick kompa eftersom jag inte kan ta ackord eller spela melodier eller markera rytm på några instrument.

Det gladde – och förvånade – mej att det faktiskt fungerade. Jag menar, jag har alltid hävdat att Taube är tidlös eftersom hans stora teman – självgodhet och gubbsjuka – attraherat män i alla tider. Folk runt omkring mej har, säkert med en viss rätt, framhärdat i att Taube trots det kan betraktas som mossig. Antytt att det finns hippare ämnen, coolare katter.

Hur som haver: jag sket i vilket. Jag har som sagt en kompis som har en festival så jag får göra vad jag vill. Så jag pladdrade på om Taube.

Jag pratade om personer som gillar att sjunga Taube: gamla gothrockare, oknullade frikyrkokids och pappor med Ernst Brunner-komplex.

Jag pratade om Taubes ohälsosamt stora intresse för väldigt väldigt unga flickor – ”den skälver, din barnsliga hand som jag kysst” – och sitt lika stora intresse för sej själv.

Jag pratade om hur Evert Taube döpte sina söner till Per-Evert och Sven-Bertil Gunnar Evert Taube, hur hans alter ego Rönnerdahl är ”blek och skön och spelar som en gud” och hur hans andra alter ego Fritiof Andersson komplimenteras av sin (antagligen olovligt) unga danspartner Rosa: ”Säj mej, hur känns det att vara charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist – det kan väl aldrig bli trist?”

Det var roligt att göra Det Nya Taube-programmet. Det är roligt att alla ensamma kvällar framför stenkakorna kan ge nåt slags pay-off. Det är roligt att folk ärligt verkade uppskatta det, inte bara för att vi är vänner och jag kanske nån gång kört dom till flygplatsen.

Framför allt är det roligt att ett par popsnören som råkade befinna sej på festivalen några dagar senare bjöd in mej och Cissi att vara deras förband. Jag är således extremt hedrad över att kungöra att Det Nya Taube-programmet kommer att vara förband åt Billie the Vision and the dancers* 2 november på KB.

KB=Kulturbolaget, Malmös rockiga rockhak för rockiga rock-rockers.

Innan x antal missförstådda kids ska dansa sej tokiga, ska dom alltså först få höra en 32-åring med skägg sjunga valda delar av Flickan i Havanna. Det gör mej sprallig. Av nervositet först och främst, men också för att hur fan det än går så måste det bli oförglömligt.

* Jag fetstilar personnamn precis som Viggo Cavling.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag läser av princip inte dagstidningar med rosa papper eftersom dom, helt undantagslöst, handlar om skittråkiga, ointressanta och oviktiga saker. Hade det funnits en dagstidning om single malt hade den garanterat varit rosa. Idag hamnade jag dock på en toalett på ett främmande företag, och det absolut enda som erbjöds i litteraturväg var dagens Dagens industri (producerad av en Dagens industri-industri). En tidning som är snäppet tråkigare än vad som rimligen är lagligt.

I sörjan av bla-bla-bla, couldn´t-care-less och trötta högeråsikter illa förklädda till journalistik, hittade jag dock två notiser som gjorde mej glad. I den enda meddelades att Martin Blåvarg blir chef över Handelsbankens kreditriskkontroll. Absolut. Där kommer han antagligen att bli kollega med Jösse Hare, Klas Klättermus och Ola Grävling.

I den andra fick man reda på att Hans Ollongren blir rådgivare åt VD:n på SAS. Det påminde mej genast om ett gammalt inslag jag gjorde för Hej domstol! Det handlade just om släkten Ollongren, som till på köpet är ett adligt namn. Jag busringde till Riddarhuset – denna ultramoderna organisation som verkligen känns aktuell 2007 – och frågade lite om genealogi och heraldik gällande adelssläkten Ollongren. Poängen med telefonaren var a) att få kvinnan på andra sidan linjen att säja Ollongren så många gånger som möjligt, och b) att själv säja Ollongren så många gånger som möjligt. Vill minnas att poängerna ganska mycket gav sej själva.

För det spelar ingen roll om namnet är adligt eller ej. ”Ollongren” betyder fortfarande ”kuk”.

Själv hade jag aldrig anställt nån som heter Blåvarg eller Ollongren. Humormakare som heter Blåvarg och Ollongren betraktas som oseriösa.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Dolf Tops.


Jag är så himla glad att mannen på den här bilden heter Dolf Tops. I förnamn: Dolf. I efternamn: Tops. Tillsammans: Dolf Tops. Eller, rent matematiskt: Dolf + Tops = Dolf Tops.

Dolf (Tops) är studierektor på Socialhögskolan i Lund och antagligen kompis med min svärfar, så jag ska akta mej för att säja nåt om Dolf Tops övriga kvaliteter. Jag vill bara säja till alla potentiella läsare (varav en naturligtvis kan vara Tops*) att jag är väldigt glad över att det finns en man som heter Dolf i förnamn och Tops i efternamn. Dvs. en man som all together heter Dolf Tops.

Det är roligt av två anledningar: dels för att förnamnet är Dolf och dels för att efternamnet är Tops. ”Dolf” associerar man så klart till steroidpaketet Hans Lundgren som åkte till Hollywood och av alla anglosaxiska namn som finns valde namnet Dolph som inte finns (jfr Yngwie).

Tops associerar man till en bomullspinne som man stoppar i örat eller urinröret.

Om man vill kan man argumentera för att det finns en tredje anledning att namnet är roligt: för att det sammanlagt är Dolf Tops. Men då är vi inne på akademiska hårklyverier.

Tillsammans med främst Ola Norén, Valle Westesson och Jesper Rönndahl gjorde jag åren 03-06 ett program i P3 som hette Hej domstol! Det var ibland roligt, ibland halvseriöst, ofta tramsigt, emellanåt dåligt. Det i särklass vanligaste vi gjorde oss lustiga över var folks namn.

Förre VD:n på Shell heter Birger Baisgård. Ungerns vice premiärminister heter Peter Kiss. En känd malmöfotograf heter Pierre Mens. Allt är sant, och humorn är uppenbar.

Men det måste inte vara grovt, burleskt, folkligt och mustigt för att vara roligt. Ett namn kan låta roligt för att det bara nästan låter som ett namn. En bokstav kan förvandla det från ett helt vanligt namn till ett lite lustigt nästan-namn (Leni Björklund och Nalin Pekgul i såssarna borde ju egentligen heta Lena och Malin – nu heter dom ju som vandrande tryckfel).

Det roligaste namnet som finns är antagligen Oddvar Bull Tuhus. Så heter en norsk regissör som också är Åse Klevelands man. Det är antagligen helt ordinärt och slätstruket i Norge, men för ett svenskt öra låter det prilligt. Inget av dom tre namnen låter ju som ett namn (Oddvar? Bull? Tuhus?!?), och inte fan blir det bättre av att du trycker ihop dom. Oddvar. Bull. Tuhus. Inte. Helt. Vettigt.

Jesper gjorde en gång en ringning till Oddvar Bull Tuhus. Jag skrattade så jag grät när jag hörde den. Det var nog det närmaste en kosmisk, utomkroppslig upplevelse jag haft. Samtalet var så… konstigt. Jesper ringde upp enbart för att få Oddvar Bull Tuhus att bekräfta att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper inledde alltså med att fråga ”Är detta Oddvar?”
Oddvar svarade – naturligtvis – ”ja”.
Jesper: ”Oddvar Bull?”
Oddvar: ”Ja?”
Jesper: ”Oddvar Bull Tuhus?”
Oddvar (nu något irriterat): ”JA?”
Jesper: ”Okej”.

Så lät ringningen i radio. För varje bekräftande, lade Jesper på en stor talkör som upprepade respektive namn plus en fanfar. Det blev ett ganska roligt inslag. Roligt på det konstiga viset snarare än det finurliga.

Men det där kosmiska, utomjordiska skrattet kom av råmaterialet. Lyssnade man vidare på det ursprungliga samtalet, märkte man att Oddvar inte var nöjd bara för att Jesper var nöjd. Vad Jesper i sin iver över att få prata med en man med namnet Oddvar Bull Tuhus inte riktigt räknat med, var att Oddvar Bull Tuhus skulle kontra med en motfråga: vad var det du ville eftersom du ringde mej?

Det är knepigt, även för en slagfärdig människa som Rönndahl, att improvisera ihop en anledning att ringa Oddvar Bull Tuhus när det enda man vet om Oddvar Bull Tuhus är att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper stammade fram nånting om att Oddvar Bull Tuhus film Blücher var en kultrulle i Sverige. Okej, tänkte väl rimligen Oddvar (Bull Tuhus), vad vill du då veta om den? Öööh, svarade ju då Rönndahl, som bara uppfattat titeln på IMDb och inte visste ett piss om den. Oddvar Bull (Tuhus alltså) la på luren något vredgat.

Jesper klippte ihop inslaget och styrde sen mot nya djärva mål och nya oförskämda uppringningar.

Döm därför om hans förvåning när vi, på Olas initiativ (ja, jag skyller ifrån mej), sände ut det oredigerade råmaterialet. Faktum är att, hur roligt det redigerade materialet än var, så kunde ingenting överträffa dom ”öööhhh” som Jesper la fram när Oddvar (Bull Tuhus) kom med motfrågor.

Stor komik.

Vi skämtade mycket om balter i det där programmet. Varje vecka utnämnde vi Veckans balt. Skämtet gick oftast bara ut på att vi sa deras namn så många gånger som möjligt. Baltiska namn är per definition roliga: Enn Kokk. Ilmar Laaban. Anu Us. Peep Aru. Pär Nuder. Ants Nuder (Pärs pappa).

Allra lustigast namn hade Ollon Koldjerv, en stackars lirare som åkte över till Sverige med fyllefärjan så fort Estland kom med i EU och som genast höggs av en Ekot-reporter på kajen, som sen hängde ut hans namn i Ekot så att ett gäng hjärtlösa tramsare på P3 fick tillfälle att säja det många, många gånger.

Om någon missade det hette han alltså Ollon i förnamn.

Apropå Ekot är det också tjockt med människor med lustiga namn. Ekoarbetare har oftast lustiga namn för att dom kommer från övre medelklassen. Där ligger man mycket med tyskar och fransoser hit och dit på ett tvångsneurotiskt övre medelklassvis, vilket leder till att folk heter Heinz Wennin och Angela Wiese och Alice (uttalas Alís) Petrén och Fredrik Furtenbach och – klassikern – Folke Waxin.

Dessutom skäms man inte för såna smeknamn som barn i lägre socialgrupper blir skinheads för att slippa bli kallade – tvärtom lanserar man sej gladeligen som Kidde Johansson också i riksmedierna.

(Jag vill, i den händelse nån verkligen skulle läsa det här, understryka att jag så klart inte vet om Wennins, Wieses, Petréns, Furtenbachs och Waxins föräldrar är från övre medelklassen eller om dom över huvud taget har legat med varandra. Det enda jag säjer är att det skulle kunna vara så. )

* dvs. Dolf

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Den 20 oktober kl 19 börjar SVT1 sända Hej rymden!, en helt vanlig bunkerkomedi om fyra människor som bor på en militärbas i Atlanten där dom på FN:s uppdrag sänder informations-teve till eventuella rymdbor. Inte konstigare än så. Dessutom dyker Rico Rönnbäck – just det, fackbasen Conny i Varuhuset – upp som sej själv. Så klart.

De fyra ”spelas” av Ola Norén, Valle Westesson, Kalle Lind (samma tre som står för idé och manus) samt den gudabenådade Sanna Persson-Halapi. Ovan ett smakprov.

Inte för att det går att förklara vad den här bilden har med resten av handlingen att göra, men så här går det när man stänger in Ola, en av SVT:s vaktmästare samt en tapetaffärsinnehavare i ett kostymförråd för länge.

Det är nåt klart surrealistiskt över den här bilden. Man tänker att någon måste ha manipulerat den. Till slut förstår man att (den manipulerade) verkligheten som vanligt har överträffat dikten.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Med perfekt brist på tajming, långt efter att stora bloggtåget avgått från Hippberga och t.o.m. sen det stått avställt alldeles för länge på perrongen i Mainstreamhult, kommer undertecknad sålunda gåspringande över stationen, med andan i halsen efter att ha stått alldeles för länge och tjyvläst korsordsmagasin på Pressbyrån, med ångande röda kinder och svett som blivit till klåda längs hela ryggraden.

Jag snubblar in i andraklasskupén, får först inte upp mellandörren och blir sen klämd i den, baxar upp mitt alldeles för stora bagage på en hylla där det genast dråsar ner och så när trycker in fontanellen på en tioåring, slår mej ner i en stol och hinner precis dra av mej skor och sätta avtryck med strumporna på golvet samt konstatera att Annika Jankell tydligen skrivit alla artiklarna även i detta numret av Kupé, innan nån sur jävel upplyser mej – givetvis på västgötska – om att jag tagit hennes stol. Jag sitter naturligtvis i fel vagn så jag byter och gör om hela proceduren med bagaget, inklusive fontanellen.

Men jag är i alla fall ombord. Jag räknade till och med själv ut hur Blogspot fungerar.

Den här bloggen kommer antagligen att handla osunt mycket om gubbar i svensk nöjeshistoria, gubbar i svensk nutidshistoria, andra gubbar samt om mej. Inte för att gubbar är bättre eller intressantare än nånting annat (t.ex. växthuseffekten eller maltwhisky – jo förresten, än maltwhisky, allt är intressantare än maltwhisky, även världens tråkigaste sak är intressantare än maltwhisky), utan för att gubb-info på fullaste allvar är den enda info jag kan ta in.

Sammanfattningsvis: en sida om Kalle Lind och gubbar som Kalle Lind gillar, för Kalle-Lind-och-gubbar-intresserade. Väl mött alla ni!

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Lanefeltmanöver.
  5. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.