En man med ett skägg

Dolf Tops.


Jag är så himla glad att mannen på den här bilden heter Dolf Tops. I förnamn: Dolf. I efternamn: Tops. Tillsammans: Dolf Tops. Eller, rent matematiskt: Dolf + Tops = Dolf Tops.

Dolf (Tops) är studierektor på Socialhögskolan i Lund och antagligen kompis med min svärfar, så jag ska akta mej för att säja nåt om Dolf Tops övriga kvaliteter. Jag vill bara säja till alla potentiella läsare (varav en naturligtvis kan vara Tops*) att jag är väldigt glad över att det finns en man som heter Dolf i förnamn och Tops i efternamn. Dvs. en man som all together heter Dolf Tops.

Det är roligt av två anledningar: dels för att förnamnet är Dolf och dels för att efternamnet är Tops. ”Dolf” associerar man så klart till steroidpaketet Hans Lundgren som åkte till Hollywood och av alla anglosaxiska namn som finns valde namnet Dolph som inte finns (jfr Yngwie).

Tops associerar man till en bomullspinne som man stoppar i örat eller urinröret.

Om man vill kan man argumentera för att det finns en tredje anledning att namnet är roligt: för att det sammanlagt är Dolf Tops. Men då är vi inne på akademiska hårklyverier.

Tillsammans med främst Ola Norén, Valle Westesson och Jesper Rönndahl gjorde jag åren 03-06 ett program i P3 som hette Hej domstol! Det var ibland roligt, ibland halvseriöst, ofta tramsigt, emellanåt dåligt. Det i särklass vanligaste vi gjorde oss lustiga över var folks namn.

Förre VD:n på Shell heter Birger Baisgård. Ungerns vice premiärminister heter Peter Kiss. En känd malmöfotograf heter Pierre Mens. Allt är sant, och humorn är uppenbar.

Men det måste inte vara grovt, burleskt, folkligt och mustigt för att vara roligt. Ett namn kan låta roligt för att det bara nästan låter som ett namn. En bokstav kan förvandla det från ett helt vanligt namn till ett lite lustigt nästan-namn (Leni Björklund och Nalin Pekgul i såssarna borde ju egentligen heta Lena och Malin – nu heter dom ju som vandrande tryckfel).

Det roligaste namnet som finns är antagligen Oddvar Bull Tuhus. Så heter en norsk regissör som också är Åse Klevelands man. Det är antagligen helt ordinärt och slätstruket i Norge, men för ett svenskt öra låter det prilligt. Inget av dom tre namnen låter ju som ett namn (Oddvar? Bull? Tuhus?!?), och inte fan blir det bättre av att du trycker ihop dom. Oddvar. Bull. Tuhus. Inte. Helt. Vettigt.

Jesper gjorde en gång en ringning till Oddvar Bull Tuhus. Jag skrattade så jag grät när jag hörde den. Det var nog det närmaste en kosmisk, utomkroppslig upplevelse jag haft. Samtalet var så… konstigt. Jesper ringde upp enbart för att få Oddvar Bull Tuhus att bekräfta att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper inledde alltså med att fråga ”Är detta Oddvar?”
Oddvar svarade – naturligtvis – ”ja”.
Jesper: ”Oddvar Bull?”
Oddvar: ”Ja?”
Jesper: ”Oddvar Bull Tuhus?”
Oddvar (nu något irriterat): ”JA?”
Jesper: ”Okej”.

Så lät ringningen i radio. För varje bekräftande, lade Jesper på en stor talkör som upprepade respektive namn plus en fanfar. Det blev ett ganska roligt inslag. Roligt på det konstiga viset snarare än det finurliga.

Men det där kosmiska, utomjordiska skrattet kom av råmaterialet. Lyssnade man vidare på det ursprungliga samtalet, märkte man att Oddvar inte var nöjd bara för att Jesper var nöjd. Vad Jesper i sin iver över att få prata med en man med namnet Oddvar Bull Tuhus inte riktigt räknat med, var att Oddvar Bull Tuhus skulle kontra med en motfråga: vad var det du ville eftersom du ringde mej?

Det är knepigt, även för en slagfärdig människa som Rönndahl, att improvisera ihop en anledning att ringa Oddvar Bull Tuhus när det enda man vet om Oddvar Bull Tuhus är att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper stammade fram nånting om att Oddvar Bull Tuhus film Blücher var en kultrulle i Sverige. Okej, tänkte väl rimligen Oddvar (Bull Tuhus), vad vill du då veta om den? Öööh, svarade ju då Rönndahl, som bara uppfattat titeln på IMDb och inte visste ett piss om den. Oddvar Bull (Tuhus alltså) la på luren något vredgat.

Jesper klippte ihop inslaget och styrde sen mot nya djärva mål och nya oförskämda uppringningar.

Döm därför om hans förvåning när vi, på Olas initiativ (ja, jag skyller ifrån mej), sände ut det oredigerade råmaterialet. Faktum är att, hur roligt det redigerade materialet än var, så kunde ingenting överträffa dom ”öööhhh” som Jesper la fram när Oddvar (Bull Tuhus) kom med motfrågor.

Stor komik.

Vi skämtade mycket om balter i det där programmet. Varje vecka utnämnde vi Veckans balt. Skämtet gick oftast bara ut på att vi sa deras namn så många gånger som möjligt. Baltiska namn är per definition roliga: Enn Kokk. Ilmar Laaban. Anu Us. Peep Aru. Pär Nuder. Ants Nuder (Pärs pappa).

Allra lustigast namn hade Ollon Koldjerv, en stackars lirare som åkte över till Sverige med fyllefärjan så fort Estland kom med i EU och som genast höggs av en Ekot-reporter på kajen, som sen hängde ut hans namn i Ekot så att ett gäng hjärtlösa tramsare på P3 fick tillfälle att säja det många, många gånger.

Om någon missade det hette han alltså Ollon i förnamn.

Apropå Ekot är det också tjockt med människor med lustiga namn. Ekoarbetare har oftast lustiga namn för att dom kommer från övre medelklassen. Där ligger man mycket med tyskar och fransoser hit och dit på ett tvångsneurotiskt övre medelklassvis, vilket leder till att folk heter Heinz Wennin och Angela Wiese och Alice (uttalas Alís) Petrén och Fredrik Furtenbach och – klassikern – Folke Waxin.

Dessutom skäms man inte för såna smeknamn som barn i lägre socialgrupper blir skinheads för att slippa bli kallade – tvärtom lanserar man sej gladeligen som Kidde Johansson också i riksmedierna.

(Jag vill, i den händelse nån verkligen skulle läsa det här, understryka att jag så klart inte vet om Wennins, Wieses, Petréns, Furtenbachs och Waxins föräldrar är från övre medelklassen eller om dom över huvud taget har legat med varandra. Det enda jag säjer är att det skulle kunna vara så. )

* dvs. Dolf

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Den 20 oktober kl 19 börjar SVT1 sända Hej rymden!, en helt vanlig bunkerkomedi om fyra människor som bor på en militärbas i Atlanten där dom på FN:s uppdrag sänder informations-teve till eventuella rymdbor. Inte konstigare än så. Dessutom dyker Rico Rönnbäck – just det, fackbasen Conny i Varuhuset – upp som sej själv. Så klart.

De fyra ”spelas” av Ola Norén, Valle Westesson, Kalle Lind (samma tre som står för idé och manus) samt den gudabenådade Sanna Persson-Halapi. Ovan ett smakprov.

Inte för att det går att förklara vad den här bilden har med resten av handlingen att göra, men så här går det när man stänger in Ola, en av SVT:s vaktmästare samt en tapetaffärsinnehavare i ett kostymförråd för länge.

Det är nåt klart surrealistiskt över den här bilden. Man tänker att någon måste ha manipulerat den. Till slut förstår man att (den manipulerade) verkligheten som vanligt har överträffat dikten.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Med perfekt brist på tajming, långt efter att stora bloggtåget avgått från Hippberga och t.o.m. sen det stått avställt alldeles för länge på perrongen i Mainstreamhult, kommer undertecknad sålunda gåspringande över stationen, med andan i halsen efter att ha stått alldeles för länge och tjyvläst korsordsmagasin på Pressbyrån, med ångande röda kinder och svett som blivit till klåda längs hela ryggraden.

Jag snubblar in i andraklasskupén, får först inte upp mellandörren och blir sen klämd i den, baxar upp mitt alldeles för stora bagage på en hylla där det genast dråsar ner och så när trycker in fontanellen på en tioåring, slår mej ner i en stol och hinner precis dra av mej skor och sätta avtryck med strumporna på golvet samt konstatera att Annika Jankell tydligen skrivit alla artiklarna även i detta numret av Kupé, innan nån sur jävel upplyser mej – givetvis på västgötska – om att jag tagit hennes stol. Jag sitter naturligtvis i fel vagn så jag byter och gör om hela proceduren med bagaget, inklusive fontanellen.

Men jag är i alla fall ombord. Jag räknade till och med själv ut hur Blogspot fungerar.

Den här bloggen kommer antagligen att handla osunt mycket om gubbar i svensk nöjeshistoria, gubbar i svensk nutidshistoria, andra gubbar samt om mej. Inte för att gubbar är bättre eller intressantare än nånting annat (t.ex. växthuseffekten eller maltwhisky – jo förresten, än maltwhisky, allt är intressantare än maltwhisky, även världens tråkigaste sak är intressantare än maltwhisky), utan för att gubb-info på fullaste allvar är den enda info jag kan ta in.

Sammanfattningsvis: en sida om Kalle Lind och gubbar som Kalle Lind gillar, för Kalle-Lind-och-gubbar-intresserade. Väl mött alla ni!

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.