En man med ett skägg

Trille och Cees.

På de där lagom uppmuntrande de-som-dog-2016-listorna som poppade upp vid årsskiftet noterades Trille. Henne pratade vi alldeles för lite om 2016. Kanske överskuggas hennes livsverk av Bowie, Prince, Cohen och George Michael – men det kan ändå vara värt att nämna.

I likhet med de flesta danska stjärnor kunde hon röra sig fullkomligt anonymt på gatorna i Sverige. I Danmark var hon välbekant åtminstone på 1970-talet, i synnerhet efter att hon 1970 framträdde på bästa tevesändningstid med sången ”Ham Gud”, även känd som ”Øjet”. Den handlar om kristen sexualmoral. Ni som förstår danska förstår kanske också varför den ansågs stötande:

Jeg går hjem med ham jeg kender
og jeg glemmer mors instrukser
Det er ham der siger: kys mig!
Det er mig der siger: sluk så!
men når jeg knapper op
og lægger maven mod hans bukser
så lurer der et øje i det høje:
ham gud
Han er eddermame svær at få smidt ud
Han fik aldrig
selv sat ild på sin cigar
for han ordned’ jo
Maria pr. vikar.

Framförandet ledde till moralpanik i det påstått frigjorda Danmark. Justitieministern Knud Thestrup från Det Konservative Folkeparti hittade en gammal blasfemiparagraf i sin lagbok och beslöt att väcka åtal mot sången. Som svarande stod hela Danmarks Radio. Radiobolaget och sången friades, men moralens väktare ansåg förstås att botten var nådd och att domedagen aldrig varit närmare.

Trille verkade i ungefär samma folkmusikgenre som Joan Baez eller Joni Mitchell där eller Turid här. Hon översatte en del av materialet från den svenska Sånger om kvinnor-lp:n och hade åtminstone en minor hit med ”Hej søster!”. Hon kom därför att förknippas med de danska rödstrumporna, som hon säkert sympatiserade med men inte riktigt tillhörde.

När jag börjar gräva i Trilles öde trillar jag plötsligt över något som höjer pulsen och får armhåren att resa sig: det visar sig att hon spelat in en singel med Cornelis! Jag råkar vara ganska intresserad av Cornelis göranden och låtanden. Jag har döpt en son efter honom, hållit tal på hans minnesdag, tvingat familjen till IJmuiden på pilgrimsresa, skrivit en bok om honom och letat upp hans gamla adresser i Köpenhamn och Vismarlöv. Jag har för fasen köpt hans cd på holländska! Men jag har aldrig vetat att han spelade in Taube-låtarna ”Rosa på bal” och ”Tango i Nizza” ihop med en danska.

”Tango i Nizza” råkar vara en av mina favorittaubar, i synnerhet i Jakob Hellmans version på EMI-spektaklet Taube! (som kom i kölvattnet av succén med Cornelis-spektaklet Den flygande holländaren). ”Rosa på bal” tycker jag kanske bättre om i sin parodiversion, ”Ramel på bal”, som Povel skrev men Taube vägrade sjunga in. Det spelar nu inte så stor roll vad jag eventuellt tycker – det som får cylindrarna att tända här är att man kan viga en osunt stor del av sitt liv åt en gubbe och fortfarande springa på nya fascinerande fakta. Mig ovetande spelade alltså en holländare och en danska in en tyskättlings sång om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran.

Singeln verkar ha spelats in i Danmark 1973 eller 1974, under en även med Cornelis-mått mätt stökig period av hans liv. Det är inte säkert att han själv kom ihåg den efteråt. Men versionerna är helt okej och finns i det nya digitala tidevarvet mer tillgängliga än någonsin.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #97 – extramaterial!

I det senaste avsnittet av Snedtänkt mötte jag Jonas Nordling, som vet lite mer om svensk bostadspolitik än vad som rimligen är sunt. Det pratades en del, så mycket att jag fick skära bort en del guldmaterial. Samt nedanstående. Det handlar om en bunte sossegubbar. Och en bunte andra gubbar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt avhandlas Värmland som tillstånd, kulturlandskap och töntfaktor. Jag och journalisten Ann Edliden, själv Värmlandsbördig, pratar Sven-Ingvars, Sten & Stanley, Monica Z (och Peter Birros oväntat varma relation till den gamle jazzbasisten Sture Åkerberg), Hajk och Jösse Halling Breakers. Samt diverse annat. I vanlig ordning skvalpar hjärnan hit och dit medan man pratar och ibland kommer inte bokstäver ut i sin avsedda kombination. Förargligt nog kallade jag Zarah Leanders östgötska gods Lönö för Hönö. Som vore det en mjuk jävla brödkaka.

Ann insisterade också på att prata Snoddas, trots att alla ju vet att han var hälsing. Motivering: han var i Värmland en gång. Det klippte jag bort, men det går att lyssna på ändå.

Mer om Snoddas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag hade nöjet att få samtala med Kaya Ålander, en av åtta-nio medlemmar i kvinnosaksorkestern Röda bönor. Samtalet blev en podd i evighetsserien Snedtänkt och eftersom jag hade många frågor och Kaya hade nästan lika många svar fick jag skära bort lite här och där. Här är en del av det jag skar bort där:

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gert och ungsjuka.

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sven-Bertil sjunger Olrog.

”Det blir inte någon snål grogg/Bullfest bullfest à la Olrog”. Karl Gerhard envisades med att rimma även när det inte gick. Ulf Peder Olrog är inte längre något hushållsnamn, trots att han skrivit sånger som sjungits in av såväl Ultima Thule (Schottis på Valhall) som KSMB (Rövarnas visa, låt vara en översättning). I Snedtänkt #93 gick jag och Mattias Oscarsson igenom en del av hans produktion.

sven-bertil-olrog

Flera gånger återkom vi till en platta som verkar i princip omöjlig att hitta: Sven-Bertil Taubes Ulf Peder Olrog (1973). Tuben erbjuder två ynka smakprov. Här kommer två till: ”På en liten smutsig bakgård” och ”U-båt till salu”.

 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

caisa-stina-och-cecilia

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt möter yours truly poddkollegorna Caisa Stina Forssberg (t.v.) och Cecilia Suhaid Gustafsson (i mitten – skoja!) från den mäkta underhållande Kulturens ABC-podden. Vi pratar om brinnande och drickande och kissande Kulturmän. Naturligtvis pratade vi mycket mer än vad som kom med i själva programmet – bland annat associerades det lite till utifrån Stig Larssons famösa uttalande om unga kvinnors vaginaldoft.

snedt-92-suhaid-forsberg-extramaterial

stiglarsson

Det bör man lyssna på.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Säga vad man vill om gamla tiders, ibland lätt sentimentala, ibland något domedagspredikande, ibland lite väl informativa, visdiktare – men de visste hur man döper en visa. Min topplista för tillfället:

    1. ”Guds dråpliga underwerk, en till allmagtens ära kort men sannfärdig berättelse om den nyligen uppenbarade hälsokällan uti Elfsborgs län och Bottnaryds socken”
    2. ”Den fasansfulle fader-, moder- och brodermördarens hemska dåd, föröwadt i Harastorp den 9 april 1877”
    3. ”En sorglig visa och fullkomlig berättelse om den gruflige fyradubbla mördaren, giftblandare-presten Pastor Lindbäck i Silbodal i Wemland, samt den till döden dömde mördaren Göthes”
    4. ”En märkwärdig beskrifning eller samtal emellan twenne fruntimmer om den fattiga fader- och moderlösa flickan Maria Charlotta Wilhellmina Ekström”
    5. ”Tre rubbade syskon”

skillingtryck
Bubblare:

  1. ”Drinkarflickans död”
  2. ”En ny wisa, om ett olyckligt bröllop, hwarwid soldaten Johan Palm genom en bondes obetänksamma begagnande af bössa under sjelfwa dansen blev skjuten i ansiktet, hwarigenom han, efter mycket lidande wäl blef wid lif, men dock förlorade synen”
  3. ”Mördaren Pehr Victor Göthes sista och upprigtiga sjelfbekännelse öfver sitt å Mamsell Anna Sofia Forsberg föröfvade mord, orsaken dertill, jemte alla de rysliga omständigheter, som varit förknippade med detsamma” (som naturligtvis är en sorts pendang till titeln på plats 3)

skillingtryck-2

Listan uppdateras förstås hela tiden så stay tuned.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Genren finurliga memoartitlar lever!

En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.

Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.

peter-o

Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.

Boken heter PÖ om PÖ.

Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]