En man med ett skägg

Jag och Mikael Tegebjer pratade och pratade och sen klippte jag in exempel efter exempel och plötsligt står man där med en sprängfylld podd och en massa spillprodukter. Extramaterial för den som inte kan få nog av Alf Robertson och Rankarna och Fantastiske Wilbur och Britt-Marie Mattsson och annat som det pratas alldeles för lite om.

Redaktör Tegebjer.

tegebjer om hasse&tage&magnus&brasse

tegebjer om robertson, rankarna och britt-marie mattsson

tegebjer om tolkningar av coward of the county

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström, vars många övriga verk finns beskrivna här och där på bloggen. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste avsnittet av pratpodden Snedtänkt diskuterade jag och den GAS-stinne ynglingen Erik Haking fenomenet Galenskaparna & After Shave och försökte inte minst, på gammalt fräscht IB-manér, kartlägga den disparata gruppens eventuella politiska hemvist. En massa titlar och teorier for förbi och en del fick skäras bort för att göra samtalet stringent eller i alla fall typ stringent. En handfull GAS-produktioner med tydlig tendens kom därvid att helt utelämnas. Den som sitter och för bok kan härmed höra att vi faktiskt inte missade de uppenbara exemplen.

mer om claes erikssons politiska uppfattningar

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jo, men i vanlig ordning blev det lite mer prat än vad genomsnittspoddlyssnaren står pall för. Anna Charlotta Gunnarson och jag gick en tripp ner längs minnenas boulevard och gjorde anhalt vid diverse dunkla gränder. En bit om Notknäckarna, där förstås även Minnesmästarna och Supersvararna nämns, sparade jag i en särskild liten ask för särskilt intresserade:

Mera 80-tal! Pekka och Carl-Uno!

Jag upptäcker förresten att jag såklart har skrivit om Pekka Langers memoarer – som jag felminns namnet på i samtalet – här.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar väldigt mycket – kretsar kring samlagsskildringar i litteraturen. Jag och psykologsexologförfattaren Jenny Jägerfeld läste Ulf Lundell och Unni Drougge och Jean M Auel för varandra och hade riktigt trevligt. Så trevligt att jag fick klippa bort en del trevligheter. Dels en sekvens där vi kom att associera till den på sin tid extremt hajpade europeiska samproduktionen Betty Blue – 37,2 på morgonen (Jean-Jacques Beineix, 1986):

Mera snusk! Betty Blue!

Dels, naturligtvis, en jämförelse mellan de gamla folkpartisterna Per Ahlmarks och Per Gahrtons sätt att skriva erotik:

Mera snusk! Gahrton vs Ahlmark!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Trille och Cees.

På de där lagom uppmuntrande de-som-dog-2016-listorna som poppade upp vid årsskiftet noterades Trille. Henne pratade vi alldeles för lite om 2016. Kanske överskuggas hennes livsverk av Bowie, Prince, Cohen och George Michael – men det kan ändå vara värt att nämna.

I likhet med de flesta danska stjärnor kunde hon röra sig fullkomligt anonymt på gatorna i Sverige. I Danmark var hon välbekant åtminstone på 1970-talet, i synnerhet efter att hon 1970 framträdde på bästa tevesändningstid med sången ”Ham Gud”, även känd som ”Øjet”. Den handlar om kristen sexualmoral. Ni som förstår danska förstår kanske också varför den ansågs stötande:

Jeg går hjem med ham jeg kender
og jeg glemmer mors instrukser
Det er ham der siger: kys mig!
Det er mig der siger: sluk så!
men når jeg knapper op
og lægger maven mod hans bukser
så lurer der et øje i det høje:
ham gud
Han er eddermame svær at få smidt ud
Han fik aldrig
selv sat ild på sin cigar
for han ordned’ jo
Maria pr. vikar.

Framförandet ledde till moralpanik i det påstått frigjorda Danmark. Justitieministern Knud Thestrup från Det Konservative Folkeparti hittade en gammal blasfemiparagraf i sin lagbok och beslöt att väcka åtal mot sången. Som svarande stod hela Danmarks Radio. Radiobolaget och sången friades, men moralens väktare ansåg förstås att botten var nådd och att domedagen aldrig varit närmare.

Trille verkade i ungefär samma folkmusikgenre som Joan Baez eller Joni Mitchell där eller Turid här. Hon översatte en del av materialet från den svenska Sånger om kvinnor-lp:n och hade åtminstone en minor hit med ”Hej søster!”. Hon kom därför att förknippas med de danska rödstrumporna, som hon säkert sympatiserade med men inte riktigt tillhörde.

När jag börjar gräva i Trilles öde trillar jag plötsligt över något som höjer pulsen och får armhåren att resa sig: det visar sig att hon spelat in en singel med Cornelis! Jag råkar vara ganska intresserad av Cornelis göranden och låtanden. Jag har döpt en son efter honom, hållit tal på hans minnesdag, tvingat familjen till IJmuiden på pilgrimsresa, skrivit en bok om honom och letat upp hans gamla adresser i Köpenhamn och Vismarlöv. Jag har för fasen köpt hans cd på holländska! Men jag har aldrig vetat att han spelade in Taube-låtarna ”Rosa på bal” och ”Tango i Nizza” ihop med en danska.

”Tango i Nizza” råkar vara en av mina favorittaubar, i synnerhet i Jakob Hellmans version på EMI-spektaklet Taube! (som kom i kölvattnet av succén med Cornelis-spektaklet Den flygande holländaren). ”Rosa på bal” tycker jag kanske bättre om i sin parodiversion, ”Ramel på bal”, som Povel skrev men Taube vägrade sjunga in. Det spelar nu inte så stor roll vad jag eventuellt tycker – det som får cylindrarna att tända här är att man kan viga en osunt stor del av sitt liv åt en gubbe och fortfarande springa på nya fascinerande fakta. Mig ovetande spelade alltså en holländare och en danska in en tyskättlings sång om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran.

Singeln verkar ha spelats in i Danmark 1973 eller 1974, under en även med Cornelis-mått mätt stökig period av hans liv. Det är inte säkert att han själv kom ihåg den efteråt. Men versionerna är helt okej och finns i det nya digitala tidevarvet mer tillgängliga än någonsin.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #97 – extramaterial!

I det senaste avsnittet av Snedtänkt mötte jag Jonas Nordling, som vet lite mer om svensk bostadspolitik än vad som rimligen är sunt. Det pratades en del, så mycket att jag fick skära bort en del guldmaterial. Samt nedanstående. Det handlar om en bunte sossegubbar. Och en bunte andra gubbar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt avhandlas Värmland som tillstånd, kulturlandskap och töntfaktor. Jag och journalisten Ann Edliden, själv Värmlandsbördig, pratar Sven-Ingvars, Sten & Stanley, Monica Z (och Peter Birros oväntat varma relation till den gamle jazzbasisten Sture Åkerberg), Hajk och Jösse Halling Breakers. Samt diverse annat. I vanlig ordning skvalpar hjärnan hit och dit medan man pratar och ibland kommer inte bokstäver ut i sin avsedda kombination. Förargligt nog kallade jag Zarah Leanders östgötska gods Lönö för Hönö. Som vore det en mjuk jävla brödkaka.

Ann insisterade också på att prata Snoddas, trots att alla ju vet att han var hälsing. Motivering: han var i Värmland en gång. Det klippte jag bort, men det går att lyssna på ändå.

Mer om Snoddas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag hade nöjet att få samtala med Kaya Ålander, en av åtta-nio medlemmar i kvinnosaksorkestern Röda bönor. Samtalet blev en podd i evighetsserien Snedtänkt och eftersom jag hade många frågor och Kaya hade nästan lika många svar fick jag skära bort lite här och där. Här är en del av det jag skar bort där:

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gert och ungsjuka.

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]