En man med ett skägg

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström, vars många övriga verk finns beskrivna här och där på bloggen. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]