En man med ett skägg

Tag: arne weise

Julvärdighet.


Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.

Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.

Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.

(Sen ska det läggas till att Weise, enligt samma memoarer, också fick till det ibland.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hyland vs Weise 2-0.

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

fria pro

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Weisor och oförskämdheter.


I en bok som en gång påbörjades men aldrig blev mer än en ambitiös dummie – Boken om allt – hade vi (= Ola Norén, Valle Westesson och jag) med uppslagsordet "Weise, Arne". Jag minns ett mycket elakt, för att inte säga lite onödigt elakt, diagram där man i kurvor kunde se hur Weises mediekåthet stigit i takt med att hans egen kåthet sjunkit. När jag tänker på det så fnissar jag så klart till – humorn låg som så ofta i att det spenderades så löjligt mycket krut på en så oförarglig person – men är kanske också lite glad att det aldrig kom till tryck.
 
Som avslutning på den lilla uppslagsartikeln – jag tänker så klart inte lämna ut vem som skrev det där, men det var Valle – stod om Weise: "2002 utkom han, på mångas begäran, med cd:n Minnen, drömmar och lite till".
 
Nu finner jag, till min oförställda glädje, att Minnen, drömmar och lite till – Weises förverkligade ungdomsdröm om en cd med sina egna mjuka pianoballader – finns på Spotify. Det är förstås inte så roligt som man hoppats, utan lika menlöst som Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen, Peter Stormares Dallerpölsa och småfåglar eller Per Eggers cd med carabetlåtar. Inte så dåligt att det blir kul, inte så bra att man vill lyssna på det.
 
Men den loja jazzballaden "Natt i Milano" gör mig ändå på gott humör. Här är det vivören Weise, han som i sina memoarer berättar om sin ungdoms italienska bordelläventyr, som visar upp sig:
 
Naiv och grön i Milano
En natt på Klubb Moulin Rouge
lånade jag maestrons piano
och försökte mig på en blues
Jag minns en doft av parfymen
Exotisk i främmande land
Jag minns en bar axel och plymen
som lekfullt daskade min hand
 
Hon sa: "Il mio nome è Giovanna
Jag arbetar här som dansös"
Sen bad hon att jag skulle stanna
och hon sa det så att jag rös
Vi drack en del bubbel på flaska
Det blev flera flaskor därtill
Med vinet visst kyparen maska'
men jag, jag var alldeles vild
 
Hon dansade för mig på scenen
och mina pengar var slut
Jag njöt av de störtläckra benen
men sen hon virvlade ut
Jag satt där medan de stängde
Musiken hade gått hem
Jag satt där och kyparna blängde
Gud vad jag hatade dem!
 
Och som så ofta när äldre män minns sin ungdom så minns också Weise  hur den erotiska besattheten slutade i frustration och besvikelse, hur löften aldrig infriades, hur pengabristen ledde till kärleksbrist och hur han än en gång blev blåst på kolan:
 
Dimma på Piazza Babuino
Palats i glas och betong
Den morgonen i mitt Milano
var jag ensam än en gång
 
Det är som sagt inte så dåligt att man rodnar. Weise är väl varken nån Caruso eller nån Tom Waits, men han backas upp av folk som vet vilka tangenter man ska trycka på. Texten hänger ihop och jag gillar att han är noga med att rimma även på A-raderna i ABAB-uppställningen.
 
Det som aldrig upphör att fascinera mig med fenomenet Weise är kontrasten mellan pensionärernas och de ensamma julfirarnas Mys-Arne och den Kåt-Arne han själv så förtvivlat gärna vill visa upp.
 
P.S. Följetongen om den libetarianska debattboken De erotiska minoriteterna fortsätter snart. Att Arne Weise trängde sig in nånstans mitt i är naturligtvis bara en slump.
6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Helt sjukt!


1965 skrev Arne Weise – som inte bara har varit ung, vilket i sej är en svindlande tanke, utan också länge tävlade med Lasse Lönndahl om epitetet ”Sveriges äldsta tonåring” (Lönndahl vann eftersom han var tre år äldre) – kåserisamlingen Detta med ungdom.

2009 lånar Kalle Lind – som veterligt aldrig har varit ung – samma bok på Universitetsbiblioteket i Lund. Döm om hans förvåning när han faktiskt är den förste som någonsin läser boken i fråga!

44 år efter utgivning är nämligen större delen av boken fortfarande ouppsprättad (för yngre läsare: förr i världen var det inte ovanligt att pappersarken i en köpt bok fortfarande var hoplimmade i kanterna)!

Är inte detta helt sjukt så säj? På dryga fyra decennier är det ingen av stadens kunskapstörstande, visdomssuktande kandidater och licentiater som velat ta del av Weises kåserande kring rubriker som ”Samtal med ungdomsledare”, ”Öppet brev till min son” och ”Grillat med pommes frites”!

Javisst, de lite äldre lundensarna köpte så klart boken när den kom och har den på hedersplats i bokhyllan, och många av de yngre har väl finkammat antikvariat och dödsbon för att komma över visdomsorden, men ändå – INGEN har läst den här boken sen UB fick den 1965!

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Weise och den välutrustade dvärgen.

Fick en mejlfråga från Liv Strömquist om huruvida Arne Weise nånsin gått på bordell. I min värld ett normalt mejl en smutsgrå januaridag. Jag gick direkt till källan – Weises memoarvolym I blickpunkten – och fann även följande överflödiga information som jag nu i min tur delger er:

Vid Kungsportsbron stod en dvärg och spelade fiol. Han såg ruskig ut. Bland kamraterna på Hvitfeldtska läroverket gick vilda historier om fiolspelaren. Han skulle ha en enorm manslem till den lilla kroppen. Den skrämde han förbipasserande damer med. Sas det. […]

Mitt första försök till samlag blev en katastrof.

Vissa unga damer hade rykte om sig att vara frigjorda. Enligt ”experterna” bland oroliga tonårsgrabbar var de ”görkåta”.

En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty så frigjord var hon nu inte att hon hade velat ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt mål till dess hudsträngen mellan ollonet och förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.

Förödmjukad och blodig lomade jag hem.

Några år senare bor han i Milano, där han strax lär sig identifiera en bordell och köpa sin kärlek för lire.

Jag vill understryka att det alltså är Arne Weise som berättar detta. Djur-Arne, Jul-Arne, Pensionärs-Arne, Trevlige Glad-Arne Med Leendet. Varför han gör det är en fråga för psykologin, att han gör det gör mig lika delar munter och illa till mods.

Kanske vill han vara role model för unga tonårsgrabbar av idag (eller igår, boken kom 1995) och berätta att även han, Arne Weise, har stått där med sönderskavd lem. Kanske vill han bara ha uppmärksamhet den här gången också.

Jag vet att jag ställt den här frågan förr i samband med Weises memoarer: varför, Arne? Vad vill du säga mig?

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]