En man med ett skägg

Tag: begåvade människor jag känner

Podden Snedtänkt, som jag sen ett par år tillbaka gör för Sveriges Radio, hade varit en omöjlighet utan tidningen Kapten Stofil. Troligen hade inte den handfull böcker jag skrivit med utgångspunkt i svensk offentlighetshistoria heller sett ut så utan tidningen Kapten Stofil. Särskilt inte utan tidningen Kapten Stofils textsegment Stupidojournalen.

Där skrev David Nessle, som annars främst bidrog med serien Den Maskerade Proggaren, en del. Men framför allt bjöd varje nummer – fyra per år mellan 1999 och 2010 – på Martin Kristensons artiklar.

Kristensons artiklar var djupdykningar i underhållningens historia. Han plockade fram och zoomade in excentriker som Clara Bow, Wild Man Fischer, fjärtomanen och Johnny Bode. Han gjorde exposéer över den tjeckiska pilsnerfilmen. Han gick till läggen och försökte förstå fenomen från sin egen barn- och ungdom: progg, husmorsfilmer, SVT:s skräcksommar 1972, Kullamannen, porrseriehjälten James Fjong. Det fanns något gediget över Martins texter, som om varje mening var vägd och skiktad, faktakontrollerad mot två av varandra oberoende källor, engagerat och förälskat men likväl sunt kritiskt.

Nu har han nedkommit med sin andra artikelsamling. Den första hette Vårt kära strunt och avhandlade främst svenska företeelser. Denna andra heter Saxofonisten och kommissarien och vidgar perspektiven mot världen. Här får vi veta mer om östtysk västernfilm, den bisarre deckarförfattaren Harry Stephen Keeler och inspelningsplatserna till Vertigo och Paraplyerna i Chezbourg. Excentriker som dadakomikern Andy Kaufman och den reaktionäre glädjespridaren och till-synes-hippien Tiny Tim och stumfilmspionjärer som Mabel Normand och Alice Howell får sina pregnanta porträtt tecknade, den urbrittiska underhållningsformen music hall och den utskällde komikern Benny Hill presenteras och återupprättas.

Men ännu mer än en faktaspäckad och aha-upplevande katalogaria är Saxofonisten och kommissarien en politisk bok. Underrubriken ”Sanna berättelser om glädjespridare och deras fiender” antyder en sorts ideologisk frändskap med ultraliberalen Mattias Svensson, som gav somliga irritationsklåda och andra vatten på kvarnen med debattboken Glädjedödarna.I den visade Svensson hur den oheliga alliansen av ”baptists and bootleggers” – moralistiska predikanter som drivit igenom lagar och gangstrar som har slagit mynt av dem – har sugit livslust och rörelsefrihet ur mänskligheten. Hur misstänksamheten mot till intet förpliktigande glädjeyttringar som dansbanor, rejv, alkoholkonsumtion, erotika och tobaksbruk har spelat mörkerkrafterna i händerna.

Åtskilliga av Kristensons texter utspelar sig i repressiva och totalitära samhällen: Tjeckoslovakien, Sovjetunionen, DDR, det McCarthy-paranoida USA. Gång på gång visar Kristenson hur företeelser som vi i den privilegierade demokratiska världen kan avfärda som oförargliga och fjantiga – disco, swing, slapstick, clowneri, lattjo – har ansetts subversiva och förbjudits och misstänkliggjorts.

Ett kärleksfullt porträtt av PG Wodehouse, den brittiske författaren till tonvis med bagatellartade men ack så underhållande historier om överklasslynglar och deras butlar och herrklubbar, röjer Kristensons eget credo. Artikeln heter ”Surpuppornas svurne fiende” och där står att läsa:

Översittare och dogmatiker, surpuppor och allvarsmän, intoleranta och griniga livsförnekare – det är alltid de som gör livet surt för romanhjältarna. Det kan vara präster och helnykterister, domedagspredkanter, medlemmar av Äldre Konservativa Klubben och – i synnerhet – fastrar.

Artikelsamlingen Saxofonisten och kommissarien är dedicerad Kristensons livskamrat Anna-Lena Lodenius med motiveringen att hon ”bekämpat glädjedödare i hela sitt liv”. Lodenius är som bekant journalist med särskild inriktning på höger- och vänsterextremister och övriga demokratiföraktare. För Martin Kristenson är storheterna glädje och demokrati tätt sammanlänkade.

Jag har känt Martin sen Bokmässan 2008. Lustigt nog var det han som approcherade mig: den enda gången min blygsel har övertrumfat hans. Min enda invändning mot Martin Kristenson som människa är att han är för ödmjuk, för noggrann, för självkritisk. Hade jag fått bestämma hade han gjort betydligt fler insatser som Snedtänkt-gäst än ynkliga två samt publicerat sig i avsevärt högre utsträckning. Han har inte bara ett unikt kunnande i ämnen som är betydligt angelägnare än de kan verka, han har också ett försiktigt blödande patos i frågor som är akutare än på länge 2017.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FullSizeRender(9)
Jag vill vara Hemulens gruva och din Hallandsås och sen
vill jag ge din knubbsäl snuva tills min gjutform fylls med tenn
Jag vill gömma din Assange i min obskyra ambassad
Jag vill föra Fredrik Reinfeldt in och ut ur Rosenbad

Det började surras om Ola Aurell för några år sen. Det kan ha varit någon bland mina kamrater inom ståuppkomiken som nämnde honom, eller så kan det ha varit någon av mina förtrogna i vispunkbranschen. Han står med ett ben i vardera lägret och känner sig troligen inte hemma nånstans.

Ola Aurell gör osmakliga skämt med rim och melodi, och plötsligt framstår de inte som riktigt lika osmakliga. Han sjunger om att älska med en kvinna som är så gammal att hon i princip är död, om att låta Gunde Svan dö i en cell på Fort Boyard, om inavlade människor på landsbygden och om den gamla pojkdrömmen att få knarka och bli kriminell. Det låter inte riktigt så rått som det är när det rimmar.

Det finns en dålig del av landet
som man lämnar om man kan det
och den delen heter landet
och den ligger här och var
Där har de granbevuxna hagar,
bidragstagare som jagar
Där har mor och dotter samma karl till far

När jag började intressera mig för humor – på åttiotalet – var roliga låtar ännu ett självklart inslag i humormixarna. Hasseåtage excellerade i rim och meter, Povel ska vi förstås inte prata om, Galenskaparna slog för håken ihop sig med ett barbershopgäng från Chalmers, även en tämligen rå och hipp late night-show som Lorry hade på ett självklart sätt en rolig visa i varje program. Med Glenn Killing försvann det där. Jonas Inde gjorde för all del några knasiga dansbandspastischer som Loke Martinzon, men vid det laget började man få en känsla av att nynnvänliga melodier med kul texter var en smula obsolet. Dammigt. Mossigt. Farfarshumor.

Att klippa gräs är som att ge barn cigaretter
– om man gör det jämt så undrar folk vad man får ut av det
Att kratta löv är som att skenavrätta letter
– det var inget Stalin gjorde själv, han bara lät det ske

Men att bli kär
är som att ge sig ut och gå
och se en gräsand och ta med den hem och knyckla ner den i en tom kastrull
Det händer oftare när man är full
Men ganska sällan ens då

Visst, det fanns sånt som Just D som rörde sig i gränslandet mellan skämt och topplista. Wille Crafoord och Pedda Pedd visste hur man rimmade ”trappan” på ”den där rapparn” eller ”slå sej ner på marken” med ”och öppna en stark en” så att det kändes lite välfunnet. Och sånt som kanske inte kändes så hippt men ändå var gediget – Ronny Erikssons Euskefeurat, Rally i P3 – fortsatte att utforska musikalisk humor och ibland få till det.

Men det som förr kallades kuplett – satirisk eller allmänhumoristisk sång avsedd att framföras på scen och locka till skratt – lyste med sin frånvaro under 90- och 00-talen. Sen kom Henrik Dorsin. Och sen kom Ola Aurell. Och plötsligt började det kännas kul igen.

Jag skulle raka hela huvet och sen låtsas
att jag ville ha det så
Jag skulle komma till kontoret klädd i mössa
och sen behålla mössan på

Jag skulle dricka mer för att slippa känna hur jag mår
Jag skulle gömma mig där inga blickar når
Jag skulle gråta med en öl i garderoben
om jag tappade mitt hår

Ola Aurell verkar i en tradition från Tom Lehrer, Stefan Demert, Cornelis och ovan nämnda. Han är mindre inne på pastischen och parodin, där Povel eller Claes Eriksson gärna rört sig, utan sätter hellre egna gnolvänliga melodier till texter som hade kunnat fungera på egna ben. Spaningarna är inte alltid originella – att folk är inavlade på landet eller att finnar är macho – men utgör heller inte hela poängen. Det är ordvalen, de oväntade rimmen, de överdrivet styltiga formuleringarna som skapar humorn. Kombinerat med dårens gravallvarliga uppsyn och den moderna humorns närhet till svärtan.

Intet har Finland av smoothies och vackert väder
Int’ solbrända karlar i modemedvetna kläder
Int’ sådant som tvål, int’ nå’ mänskliga relationer
och annat som folk har i bögigare nationer

När jag fyllde fyrtio recappade jag mitt liv och uppehöll mig, möjligen oproportionerligt, länge vid den antiknarkgrupp jag var med i som trettonåring: Snacke-12:an. Vi träffades på onsdagskvällar i samma skola som vi genomled våra dagar i, lärde oss väldigt mycket om hascholja och butangassniffning och avslutade kursen med en studieresa två varv runt Christiania. Därefter bad jag Ola komma upp på scen och riva av ”Knarkaren”, en skildring av hur en knarkare kommer till en bunte tolvåringar för att lära dem om knarklivet:

Han kom i gäng, han tog sig upp
Han gjorde årtiondets kupp
Han blåste bossen på en billast kokain
Och det var vapen och vita kostymer och gul Ferrari och mousserande vin
och det var stålar och brudar och vänner i varje bar och i musikindustrin
Och fröken sa: ”Det där kan kanske tyckas låta bra”
Och då svarade knarkaren: ”Ja”
”Men sen”, sa hon, ”förstod du snart att knark var skräp för dej!”
Och då svarade knarkaren: ”Nej”

Jag tyckte det kändes som ett självklart inslag i en exposé över mitt liv. Inte för att knarket har haft så fruktansvärt stor roll i det, utan för att den där låten sammanfattar så mycket av det jag ägnat mitt liv åt: tillbakablickar, cynism, humor och rim.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

TRIGGERVARNING: det här blogginlägget innehåller spår av sentimentalitet, nostalgi och patetik. Må en nyvorden medelålders vara ursäktad.
kalle lind 40
Jag fyllde 40 häromsistens och ställde till kalas. Planen var att göra nån sorts utvärdering så här i halvtid: har jag åstadkommit något? Har jag fått några vänner? Är det nån som orkar masa sig till gratisbordet?

Johan Johansson kom. Jag bad honom att sjunga lite för oss. Det gjorde han. Han greppade guran och sjöng – på min begäran – ”Sex noll två”. Låten som han skrev för KSMB 1981 och som har hamrat sig in i många avsigkomna sjuttonåringar sen dess. Och som sitter kvar i hjärtat, i kroppen, i centrala nervsystemet hos oss även efter att vi lagt decennierna bakom oss.

Jag hade lika gärna velat höra ”Va?” eller ”Kvasibarn” eller ”Vi kommer aldrig fram” eller den tämligen färska ”Skurkar i manschett”. För min elvaårings skull bad jag om ”Sex noll två”. Efter Moodyssons Vi är bäst! har vår innergård fyllts med barn som med ljuva oskuldsfulla stämmor vrålat: ”Då slocknar all min ångest! Då slocknar all min nöd! Då slocknar hela skiten! Och sen så är jag döööööd!”

Sånt vill man höra så mycket som möjligt. Följaktligen samlades alla kidsen ihop för att höra farbror Johansson sjunga. Ganska snart överröstades de av sina föräldrar, som synkront upptäckte att de kunde varenda vers utantill, på en sång som de ibland inte hört på tjugo år. Vuxna människor var tvungna att lämna rummet på grund av sinnesrörelse, blyga fyrtioåringar slungades tillbaka i tiden och ställde sig upp i stolarna. Jag överdriver inte. Johan Johansson satt där, framför oss, på en partybåt i ett blåsigt hörn av Malmö, och sjöng vår låt. Det gick rakt in i hjärtat utan att passera gå.
kalle lind johan johansson
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag och Johansson hookade upp, men det bör ha varit på hans initiativ. Jag är alldeles för blyg för att höra av mig till gamla idoler. Första gången vi träffades bör ha varit 2012, när han återupplivade postpunkpopbandet Strindbergs i samband med Strindbergsåret. Sen dess brukar vi fika när vi råkar vara i samma stad. Jag pumpar honom försiktigt på uppgifter om figurer som flög omkring på min ungdoms lp-fodral, han svarar vänligt så som han svarat på samma frågor från andra gamla punkfans genom åren. 2013 delade vi konferencierskap en kväll på Västerviksfestivalen. I våras gjorde vi ett poddsamtal tillsammans.

Han är en ödmjuk sälle. Hans cv är digert, men hans namn dyker oftare upp som producent och bokare och fixare än som artist. Soloplattor släpper han i en hastighet som får Roy Andersson att framstå som manisk. Försöker man få honom att säga att han upptäckte Lars Winnerbäck svarar han: ”Nja, det gjorde han själv.” Sen tidigt åttiotal har han hankat sig fram i en musik- och kulturvärld som inte öser pengar och beröm över alla som tycker sig behöva. Fixat. Trixat. Mixat. Tonat in, tonat ut och tonat ner sig.

Just ”Sex noll två” vill han särskilt tona ner. ”Ordbajs”. ”Mitt livs mest lyckade bluff”. ”Skriven för att förvirra.” Oavsett intentionerna är det en låt som ganska exakt fångar en tonårings känsla av utanförskap, samhällsförakt, dödsromantik och längtan någon annanstans, till ett ställe där man gör vad fan man vill. I det dunkla har den sin styrka. Den tycks handla om nåt viktigt. Och får jag gåshud när jag hör den så handlar den nog också om nåt viktigt. I mitt fall: min egen ungdom.

”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”, skrev Hjalmar Söderberg 1907. Då var han trettioåtta. Det var inte nämnvärt roligare när jag växte upp än när Söderberg gjorde det, låt vara att jag i alla fall hade teve. Att vara ung var för djävligt. Kroppen skrek efter sömn men hjärnan sa nej. Man åt frustration och sket apati. Omvärlden var en grå gegga som aldrig såg ens genialitet. Själv såg man den inte heller, man bara visste att den måste finnas för annars skulle ju allt vara meningslöst. Medan man letade sysselsatte man sig med självförakt.

Och så går åren och så faller somliga bitar på plats och så ser man sig själv i backspegeln och inser att man kanske inte borde ha hatat sig så mycket och att det kanske inte fanns nåt geni att hitta men att det inte heller är nåt att beklaga. Det fanns nåt mer behagligt: nån som i alla fall försöker.

Och så tränger man långsamt undan det jobbiga och det svarta för ingenting blir ju ändå bättre av det. Och så vill man, som så ofta, citera Tove Jansson:

Glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar

Till det roliga från mina tonår hör just KSMB. Och de finns kvar, i somras faktiskt i levande form, på Bråvalla, men annars i alla fall i inspelad.

Jag hann inte intervjua alla gäster på mitt fyrtioårsgille om saken, men jag tror att de flesta som var där kan beskriva nåt liknande. Det märktes på det förväntansfulla sorlet när jag, så nonchalant jag bara kunde, bad Johansson komma upp på scen. Det märktes på den spontana allsången. Det märktes på jublet efteråt.

Du sjöng för vår ungdom när det begav sig, Johansson. Då visade du oss nånting som vi inte trodde fanns. Då satte du lite färg på en annan jämntjock sörja.

Du sjöng för vår ungdom nu också. Och fick oss att inse att den var värd att genomlida. Och att den inte är över förrän vi själva vill.

Allt det här är egentligen bara ett utdraget sätt att säga tack för senast på.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #15: Dansbandsavsnittet.

MINOLTA DIGITAL CAMERA
I avsnitt 15 av podden Snedtänkt – podden som pratar om sånt inga andra poddar pratar om – tar jag och succéduon Anders & Måns oss an sjuttiotalsdansbanden. Avsnittet kan man lyssna på här. Sveriges Radio har ännu inget Stimavtal för poddar och jag kunde därför inte spela nån musik i avsnittet. De tio svängigaste av de närmast osannolikt svängiga låtar som nämns är i alla fall de här:

Kenneth Staag: Koo Koo Loo

Sten & Stanley: Daddy cool

Schytts: Här kommer Mårtensson

Cool Candys: Göta kanal

Ola, frukt & flingor: Starke Arvid

Peter Himmelstrand & Kerstin Aulén: Det sa prästen ingenting om

Sören Skarback: Hotellrum 37

Drifters: Inatt ska jag bli Hulk

Jigs: Robot Romeo

Schytts: Per Uggla

Baracudaz-omslaget här ovan – som jag valde ut för att jag gillade uppmaningen på det – är förstås hämtat från den här bloggen som jag gissar att ni redan läser.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg rönndahl
Det var något av en högoddsare att det var just Elisabeth Höglund som Jesper till slut skulle teama upp med. Han har tidigare jobbat i tandem med Simon Svensson (Telefonsupporten), Josefin Johansson (Syskonen) och Karin Gyllenklev (Institutet med Karin och Jesper). Tydligen var det Bettan som var Den Optimala Parhästen. Jesper blev så glad att han spärrade upp ögonen och SVT passade på att välja just det som pressbild.

Jesper Rönndahl har jag följt på nära håll från nästan inget till nästan allt. Hösten 2003 anställdes han som producent på ett P3-program som jag hade skapat ihop med Ola Norén och Valle Westesson. Det hette Hej domstol! Jesper var en utmärkt producent. Han brände cd och lärde sig olika klipprogram och var en mästare på att hantera arga telefonsamtal. Radioproducentvärlden förlorade verkligen – och jag är helt oironisk nu – en stjärna när han valde komikerbanan.

Det gällande skämtet, och särskilt sen han verkligen kom upp sig och blev allom välbekant, var att han började hos oss som kaffekokare och pennvässare och skickades ut på stan för att hämta synvinklar och ögonmått. Det är dock ganska milda skämt jämfört med dem som riktades mot honom under de tre och ett halvt år vi delade kontor. Man kunde säga vad som helst till Jesper eftersom han hade en teflontäckt självkänsla. Vi spred rykten om att han låg med får och sjöng hans telefonnummer i en larvig spökjägarlåt – inget kunde rubba det stoiska lugnet.

I vår avslutningsföreställning lät vi en manskör sjunga en sång som handlade om att Ola, Valle och jag seglade vidare i livet medan Jesper stannade kvar på Sveriges Radio i Malmö. Den hade inte minst jag fått äta upp om nu någon annan än jag själv hade kommit ihåg den.

Efter Hej domstol! fick Jesper ett nytt P3-program: Pang Prego. Han upptäckte också sociala medier, började lägga ut Dagens tips på Youtube och skaffade sig på nolltid femtusen Facebook-kompisar. Hej domstol! lades ner 2006. Då fanns väl för all del Youtube, men knappt Facebook och ännu inte Twitter. Och egentligen hade det inte spelat nån roll: det dröjde rätt länge innan vi andra alls började nyttja de där medierna. Ola Norén gör det fortfarande inte.
blogg gabba
Och sen seglade han vidare: sketchprogram för Barnkanalen, redaktörskap för succéprogrammet Grillad och en helvetes massa ståuppande. En dag hade han flyttat till Stockholm och var plötsligt programledare i TV3 och intervjuad i Värvet och På spåret-medverkande och – den slutgiltiga kröningen till Riktig Kändis – Sommarpratare. Nu kan det rimligen bara gå neråt.

Det finns många skäl att hysa respekt för Jesper Rönndahl. Bortsett från det uppenbara – att han är trevlig, välklädd, luktar gott och kan föra sig bland folk – så är det som imponerar mest på mig fliten. Han är ett ständigt flödande ymnighetshorn. Allt han hör och tänker på blir till idéer blir till skämt blir till föreställningar och radio. Han lyckades göra typ femtio Youtube-inslag bara med de kasserade idéerna ur sin idébok. Han är ständigt i rörelse och ständigt på väg, till synes driven mer av lust än av prestige eller ångest.

Sen fascinerar det mig att han lyckats skaffa sig en så bred och hängiven publik med nördiga skämt och iakttagelser, gärna från fysikens och datalogins värld. Att sjunga sånger om trakeotomi och geologiska tidsåldrar är inte bara lite studentikost. Någon borde avfärda det hela som en angelägenhet för några självgoda män i Lund. Ingen gör det. Alla är överens om att det är lysande. Det gläder mig lika mycket som det förvånar.

Säkert skrattar somliga ändå mest för att det låter roligt när han har så mycket saliv i munnen och för att han står så kutryggigt vid mikrofonen – men man vinner inte så mångas förtroende bara med den yttre charmen. Jesper har lyckats bredda det smala och popularisera det torra och gå hem hos de äldre utan att göra avkall på sina snuskisar och sin nonsens.

Kanske fick jag veta mer om honom under hans en och en halv timmes Sommarpratande än under våra tre och ett halvt års dagliga umgänge. Det kan i och för sig ha berott på att jag hade fullt upp med att prata själv under de där åren.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Visterviksfestivalen.

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelisfan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.
 
Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga "Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet". Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/gjorde revy med Gösta Bernhard och Siw Malmkvist?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).
 
Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me' resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.
 
Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för   alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.
 
Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette "visführern" (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.
 
Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunte folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv.
 
Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll av. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.
 
Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.
 
Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.
 
Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:
 
Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö
Vackert väder på Genesarets sjö
 
Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.
 
Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.
 
Och för er som undrar ännu mer: Östen me' resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, "lite trollgubbe".Notera för övrigt vem som är artisten.
2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ett måste för oss som vill hålla oss ständigt uppdaterade på sånt som skedde för längesen är naturligtvis Martin Kristensons nyutkomna Vårt kära strunt, en bok som samlar de långa, belysande och sjukt välresearchade essäer som var Kristensons bidrag i tidningen Kapten Stofil (1999–2010, salig i åminnelse). Somliga texter är uppdaterade; redan tidningen Pop konstaterade att pophistorien ständigt måste skrivas om och det samma gäller naturligtvis strunthistorien.

I många år, säkert tjugo, gick jag till och från och funderade på hur man kunde skriva en rolig bok. Jag hade läst Tage Danielsson till förbannelse och visste att det borde gå att skriva böcker med komiska kvaliteter, som inte är Bert Karlssons bästa fittvitsar eller Roliga bilder jag hittat på Internet. Böcker som man skrattar åt, men som ändå är skrivna med en personlig röst.

Tre skrifter inspirerade mig speciellt till det som blev Människor det varit synd om, och i förlängningen ytterligare några böcker med humoristiskt avsedda krönikor om saker som hänt i verkligheten och i nöjesvärlden: Hammarssons & Wikings 100 höjdare, Liv Strömquists 100% fett och Martin Kristensons 100-tals (typ) artiklar i Kapten Stofil.

De visade alla tre, på varsitt vis, att man kunde bryta loss partier ur verkligheten, ganska små partier, rentav obetydliga, förstora upp dem, punktbelysa dem och berätta nåt om samtiden, dåtiden, politiken, mänskligheten och Sverige. Och, främst i Livs fall, om patriarkatet.

Kristenson är den av de tre med minst uppenbara komiska ambitioner. Icke desto mindre är det han skriver genuint underhållande. Dels för att han beskriver en nöjesvärld som präglats av excentriker och idéer, storslagna misslyckanden och märkliga framgångar. Dels för att han gör det med ett sardoniskt leende som aldrig döljer det ärliga intresset.

Det ärliga intresset framgår inte minst av de timmar av mikrofilmsbläddrande och genomtittande på Statens Ljud- och Bildarkiv som föregått varje enskild artikel. (Ytterligare en sak jag lärt av Martin: man kan aldrig gräva för djupt.)

Här finns nu, hursomhelst, inom mjuka spänstiga pärmar, genomgången av samtliga svenska Glada änkan-uppsättningar utifrån samtidens preferenser, referat från den animerade riksdagsdebatten om tevevisningen av Gula hund, en fullständig exposé över det märkliga tillstånd Sverige hamnade i efter att Hyland utlyst Frufridagen, Jerry Lewis aldrig färdigställda svenska film, tevevisningarna som blev ”skräcksommaren -72”, den bisarra politikern/tidningsutgivaren/sexklubbsföreståndaren/rättshaveristen Asta Gustafsson, tre artiklar om Karl Gerhard och – en av de roligaste texter som skrivits på svenska – ”Knohults värmedöd”. Där de första tjugo Åsa-Nisse-filmerna analyseras utifrån fysikaliska lagar, lika gravallvarligt och initierat som parodiskt och uppskruvat.

Få skribenter gör oviktigheten så viktig som Martin Kristenson. Och det är ett mycket fint betyg när det kommer från en som nästan lyckas försörja sig på trivia.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Palmemordspodden.

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes "Jofi" Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Måndagen den 10 december – när ni andra bänkade er för att se Ebba von Sydow i frack – trotsade Malmös medieelit (typ 25 personer) regn och rusk för att bland annat lyssna på när jag och tre andra spelevinkar kommenterade nyhetsåret som gått och delade ut julklappar med tillhörande rim. Eftersom jag har en olycklig dragning till obekväm stämning – olycklig eftersom jag är så konfikträdd att jag inte kan hantera de situationer jag skapar – valde jag att dela ut klappar och rim till mina panelhönekollegor.
 
Bredvid mig satt Emma Knyckare från P3:s Tankesmedjan, ett program där Knyckare, Ola Söderholm, Kringlan SvenssonLiv Strömquist och Jonatan Unge ofta och väl kritiserar patriarkatet, heteronormativiteten, etnocentriteten och alliansregeringen. Hon fick följande rim:
 
Så oförskräckta
Politiskt korrekta
Så äkta, så väckta
av satirens kall
Kulturmarxister
och queerfeminister
bryter var norm
och spränger var vall
Men ser man på gruppen
som utför kuppen
har vit medelklass
inget alternativ
Så som kompensation
får din redaktion
nåt som ger en ton
av ett annat slags liv
 
… samt en present som såg ut så här:
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Högbloms bästa.

Tomas Högblom är en av Humorsveriges bäst bevarade hemligheter, en sån som vi med en tå i branschen gärna droppar för att visa att vi minsann inte är några svennebananer som gillar såna som varit med i Parlamentet. Ikväll uppträder han och Kringlan Svensson på Babel i Malmö med en föreställning jag såg – och skrockade gott åt – på Lunds humorfestival. I morse roade han mig med följande svar på frågor från Sydsvenskan:Låt mig eventuellt förstöra skämtet genom att förklara det: inte ens Myggans nöjeslexikon nämner någon Josef Ulin, Lasse Krantz finns det i princip inget rörligt bildmaterial bevarat med, Georg Adelly hade sin storhetstid på fyrtiotalet och lär inte heller finnas att se på i nån högre utsträckning och Bengt Sahlberg har veterligt aldrig tecknat nåt – däremot skrev han några spaltkilometer åt Svenska Mad. Jag väljer att tolka svaren som en kommentar åt just de originalitetsjunkies som gärna droppar Tomas Högbloms namn när favoritkomiker efterfrågas.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Snedtänkt #99 - extramaterial om Notknäckarna!
  5. Lanefeltmanöver.