En man med ett skägg

Tag: bortglömda gubbar

Snedtänkt #97 – extramaterial!

I det senaste avsnittet av Snedtänkt mötte jag Jonas Nordling, som vet lite mer om svensk bostadspolitik än vad som rimligen är sunt. Det pratades en del, så mycket att jag fick skära bort en del guldmaterial. Samt nedanstående. Det handlar om en bunte sossegubbar. Och en bunte andra gubbar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vänsterhumor del 5: Naggen.

naggen reportrarna ber

I nittonhundratalets begynnelse var skämttidningen den viktigaste distributionsformen för det vi idag har poddar, bloggar och Twitter till: mer eller mindre fyndiga och mer eller mindre syrliga samhällskommentarer. De flesta av skämttidningarna var politiskt otydliga, men somliga hade en tydlig värdekonservativ eller liberal tendens. Mest väsen på vänsterkanten gjorde Naggen. Den skapades av poeten Erik Lindorm 1912 och jävlades med kyrkan, militären, kungahuset, sedlighetsförespråkarna och Sven Hedin. Ur tidningens varudeklaration:

Naggen ämnar inte lägga sig vid svenska folkets bröst och lyssna till vad de bäst vill ha. Det gör ju alla andra tidningar, de överbjuda ju varann när det gäller att vara kundkretsen riktigt till lags. Icke så Naggen. Naggen ämnar icke krusa någon och tar inte emot befallningar från något håll. Naggen skall bli Sveriges olydigaste tidning, fritt och obunden skall den kämpa för vad den anser vara rätt och vackert här i världen.

Det finns onekligen en aggressivitet, en passion, ett djupt känt patos i många av tidningens bilder:

naggen socialistbarn naggen massmordnaggen herren dukatnaggen pappa levande

Flitigaste leverantörer av bilder var Ivar Starkenberg, som även målade flera av den unga socialdemokratins valaffischer, konstnären Eigil Schwab samt Oscar Jacobsson, som med serien Adamson skapade vad som väl fortfarande är Sveriges största serieexport.

naggen adamson

Den stumme Adamson, som skapades för tidningen Söndags-Nisse, blev så småningom också Svenska Serieakademins prisstatyett. Även om Adamson-stripparna många gånger är påfallande svarta och bär på ett agg mot livets grymheter, så var Jacobssons bilder för Naggen än svartare:

naggen gran

Tidningen drevs redan från början av de unga bildstormarnas förakt mot det förstockade klassamhället och dess kyrkliga och världsliga företrädare. Tacksamma måltavlor var det påstådda hyckleriet från kyrkans företrädare:

naggen enfaldig jesus naggen upplysningen

Ännu mer frejdighet finns det i kommentarerna till tidens sedlighetsdebatt, då det debatterades om kvinnor verkligen skulle få gå ensamma på gatorna utan att tas för prostituerade och könsdelar inom konsten väckte vreden hos vänner av ordning:

naggen naken kvinna naggen offentliga kvinnor naggen sedlig indignation

Med första världskrigets lidande och den svenska konservatismens krigshets fick tidningen en extra kick och en konkret måltavla. Bilderna spänner från muntra påhopp på stroppiga adelsofficerare över makaber galghumor till ren sorg:

naggen livets allvavnaggen kors naggen fattigas begravning naggen soldater hurra

naggen krigsbarn

Det mesta av tidningens innehåll är förstås irrelevant och obegripligt idag, särskilt kåserierna. Även vi som har lite halvkoll på Verner von Heidenstam och borggårdstal och bondetåg och Per Hasselgrens staty Farfadern i Humlegården (en gubbe med ett naket barn i famnen betraktades redan då som syndigt av folk med sjukliga fantasier) kan ha svårt att hitta poängerna i texterna. Men rubriker som ”Vilken är er älsklingsmördare?” och ”Kan Jesus ligga i en skyttegrav eller icke?” ger ändå en hint om deras hädiska och uppkäftiga anda.

Dock kan man nog se ett stycke ur ett kåseri av den återkommande signaturen ”Skarpögat” (troligen tidningens redaktör Erik Lindorm själv) som hela tidningens credo:

Tiden är olämplig för det flinande och flabbande skämtet. För övrigt borde tiden alltid vara olämplig för detta, men särskilt, särskilt nu! Vi måste kasta satirens handgranater, ladda orden med hatets dynamit! Förresten, skratt må ljuda, men hånskratt! Vi måste skratta ihjäl dårarna!

(Tack till Urban Jarvid som skickade mig boken Naggen: Sveriges olydigaste skämttidning, 1957.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

carsten p
Boken Högerhumor är klar och spottas i skrivande stund fram ur en tryckpress nånstans på kontinenten. Eventuellt kommer en dag uppföljaren Vänsterhumor. Ett kapitel kommer i så fall att ägnas åt Carsten Palmaer, en av Fria Proteaterns båda husförfattare (den andre var Gunnar ”Doktor Gormander” Ohrlander), flitig sketchleverantör till Lorry och sarkastisk satiriker i Ordfront och Aftonbladet. Hans Nusvensk ordlista eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen är så finstilt sarkastisk att hans meningsmotståndare antagligen tycker att den är på pricken:

Kultur, -en, er form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Politisk mognad,- en, -er förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.
gustav johansson
Men alla historier måste berättas från början. Carsten Palmaers pappa hette Gustav Johansson, var riksdagsman för Sveriges Kommunistiska Parti och chefredaktör för kommunistiska Ny Dag. Där skrev han ironiskt, bildat och ibland något snårigt ”vinklar”, kåserier, med tarvliga påhopp på politiska meningsmotståndare och många hänvisningar till böcker han läst. Ett urval finns samlade i boken Vanartiga barn (1955). Kåseriet som gett boken dess namn avslutas med en taskspark på chefredaktörskollegan på Dagens Nyheter:

Ingenjör Karl Tingsten var inte mindre än 28 år knuten till Stockholms renhållningsverk. I 18 var han dess direktör. Det var under hans tid som studenter och gardeslöjtnanter ryckte in som strejkbrytare, när personalen begärde högre lön. Frånsett detta var hans gärning i hög grad samhällsgagnelig. Vi kan lätt tänka oss vilken kökkenmödding Stockholm skulle ha blivit om alla sopor blivit kvar.

Sonen till den man, som utfört en så nyttig gärning, valde en annan väg. Efter längre och kortare gästspel i ett flertal partier och befattningar hamnade han slutligen som chefredaktör i Bonniers Dagens Nyheter, ofta annonserad som tidningen med den största spridningen. Det avskräde, som fadern låtit sopa ihop, och den dynga, som han låtit hämta under 28 år, sprides nu med Bonniers och Dagens Nyheters hjälp över landet av den vanartige sonen Herbert.

Den vanartige dyngspridaren på DN.

Den vanartige dyngspridaren på DN.


Det är fascinerande att läsa en frispråkig och intellektuell kommunists tankar från svenskt femtiotal. När det kommer till inrikespolitik är det ofta inte svårt att ge honom rätt, eller åtminstone tycka att han har sina poänger. Han ger sig vällustigt på statliga livsmedelsutredningar och hycklande alkoholpolitik och sexualmoralism och Wallenbergarna. När det kommer till utrikespolitik tänker man oftare ”nja”. Sovjet verkar ha varit en felfri stat utan fångläger och med en föredömlig lönesättning.

Historiska svenska händelser svischar förbi och satiriseras. Baltutlämningen 1945 kommenterar Johansson: ”Högerns kristliga humanitet vaknade först förra veckan, när de baltiska nazisterna skulle skickas hem”. Motbokens avskaffande 1955: ”På eget ansvar och med darrande hand tvingas svensken själv att bestämma hur mycket vatten han ska ha i konjaken.” Johansson citerar gärna Piraten och Bibeln men allra helst den revolutionäre Strindbergs ord till överklassen: ”Ni har ingen annan rättvisa att fordra än att avskaffas.”

Gustav Johansson verkar ha fortsatt digga Sovjet när till och med hans eget kommunistparti försökte distansera sig från Kreml under 1960-talet. Invasionen i Prag 1968 gav han tummen upp, vilket gjorde honom till ovän med partiledningen. 1971 dog han, 76 år gammal, och förärades då en nekrolog i stalinistiska kfml(r):s tidning Proletären:

Med pennan som sitt svärd tillfogade han klassfienden och hans agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ”vinklar” i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje.

Det är väl den bästa sortens nöje: det utsökta klassnöjet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kungliga patrasket (1945).

blogg kungliga patrasket
I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.

1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.
blogg ekman sr
Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården. Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.

Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.

Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera. Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.

Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.

Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.

Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.

Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.

Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.

Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.
blogg hasse ekmanblogg wilder
Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg swanberg foto kopia
Jag läste aldrig Svenska Dagbladet som ung (eller som gammal) och kom därför bara strövis i kontakt med Kjell Swanberg via Svenska Mad, kåserisamlingar på bokrean och P3-programmet Plattetyder, där han och Bengan Wittström förde vidare nonsensarvet från Lasse O’Månsson. Swanberg tillhörde Stockholms mediaklass, vilket märks på att hans änka skrivit böcker om Annika Östberg och Börje Ahlstedt, att hans dotter är gift med Fredrik Wikingsson och att familjen hade sommarhus på Österlen.

Efter vad jag förstår var alltså Svenskan Swanbergs främsta hem, närmare bestämt humorsidan (?) och vinjetten Swanberg swamlar. Ibland dök han också upp i Sydsvenskan och 2002 gick han över till DN:s Namn & Nytt-sida. Genren – kåseriet – var väl kanske hetare när han började, men Swanbergs texter rörde sig hellre inom den satiriska sfären än inom igenkänningshumorn och känns därför hyfsat fräsch.
blogg swanberg
Romanen Riddarfalken från Mjölby är från 1989 och är väl i och för sig igenkänningshumor för någon som någonsin haft med SVT:s dramaavdelningar att göra, men utmärks framför allt för sitt träffsäkra språköra. Swanberg var parodiker, språkimitatör, en rackare på att fånga upp jargong och sticka hål i svulstiga ordballonger. Samtalet mellan den aspirerande teveförfattaren Snugge Plywoodstierna och SVT-dramaturgen Lelle är jag övertygad om att jag själv har varit involverad i:

– Dramaturgi handlar om berättarteknik. Man lägger upp berättandet på ett visst sätt. Man vet vad folk vill ha. Man ger folk det man vet att folk vill ha. Folk vet vad som väntar dom. Dom vet vad dom vill ha. Dom får det dom vill. Vi vet vad dom vill ha. Vi känner att vi gett dom det dom vill ha. Vi har gett dom det vi lärt dom att dom vill ha. Och när isen väl är bruten och kontakten etablerad mellan rollfigurer och publik så fortsätter man bara att ge folk det dom tror sig vilja ha, på goda grunder. Det kallas kommunikation. Vi ger dom vad vi lärt oss att dom vill ha. Det vi lärt dom att tro sej veta att dom vill ha. Svårare är det inte.
– Nehej, säger jag.
– Om man drar in till exempel en glad, troskyldig hund i början av handlingen så kan man inte lura publiken genom att då och då anknyta till den där hunden utan att det faktiskt förr eller senare händer nåt DRAMATISKT!
Lelle slår plötsligt med knuten hand i bordet.
– Publiken kräver då – genom att dom har accepterat den överenskommelse vi gjort med hjälp av dramaturgins grundläggande spelregler, vi har hjälpt publiken genom att formulera reglerna – att hundfan förr eller senare ska manglas. Eller krossas. Eller kokas. Det kallas förväntan, stegring och utlösning. Förr eller senare. Gärna nånstans mitt i, så man har nåt att bygga vidare på sen. Enkla dramaturgiska grepp, som alltid fungerar!
– Det vete allt…
– Det är bergis, lita på mej, jag kan dom här sakerna. Det fungerar så. Fungerar jämt! Lansering, genomföring, PANG! Lansering, genomföring, PANG!

Lika obehagliga känslor av att Swanberg då och då varit osynligt närvarande i min karriär får jag när Snucke Plywoodstierna, efter att hans hårdkokta deckare lagts i malpåse, lagts i soppåse, tagits vidare till planeringssektionen, klubbats, konfirmerats, bytt namn till ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!”, ersatts med ”Massmördaren Fnutting i Nordingrå” och ”Kyss mej på tårna”, antagits, förkastats, skrivits om, expanderat och på nytt lagts åt sidan, kallas upp till Gigi, Lelle, Sassa, Bebbe, Gugge, Titti och några till i ett av SVT:s sammanträdesrum:

– Det gäller en sitcom … situtationskomedi alltså. Tretton halvtimmasavsnitt. Kul jävla grej alltså, på prajm tajm lördagskväll, ganska sent men bra tid. Vi har suttit här och funderat lite fram och tillbaka och kommit fram till att det skulle gå att göra en satans kul pryl med ditt ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!” som grund.
– Ja, inte slaviskt alltså.
– Inte en rysare alltså. Utan en kul grej.
– Skitkul grej.
– Som skulle bygga på personer och miljö i Falken, fast liksom draget några varv till om du hajar va.
– Farstempo. Snabba gags.
– Inte som farserna på privatteatrarna alltså, utan kul.
– Inte ut och in i dörrar i kalsongerna och så, utan lite klass va. Fast jävligt kul.
– Vi tycker att det finns rätt mycket att ta fasta på i ditt manus. Som skulle kunna bli ballt alltså.
– Det roligaste sen … sen …
– Tanken är att vi skulle spela in lajv framför levande publik.
– Blir en helsickes feeling på det viset.
– Och så burkskratt förstås, i efterredigeringen.
– Bara så man toppar alltså.
– Toppar upp vet du. Så det verkar som om publiken har ball hela tiden.
– Blir alltid svackor i en sån där …
– Men till det behöver vi din hjälp va.
– Det ska vara en jävla farrrt hela tiden.
– En helvettes farrrt alltså.
– Full rulle med dråpliga scener som avlöser varann i ett aldrig svindlande tempo.
– Det är därför vi har sagt att ditt grundmanus passar som hand i handske alltså.
– Roligaste svenska serien sen … sen …
– Alla som har sett manus har sagt att vafan det här är ju farsmanus för tusan. Rena farsmanuset.
– Ja inte som det är nu va?
– Nej, men om du öser på lite … safta på med gags, va, och bildkomik … du måste tänka på skämt som går fram i bild.
– Det får ju inte bli talad radio va.
– Vi har sagt som så va att det här manuset det skulle ju kunna bli hur ballt som helst om du fattar vad jag menar.

Och så vidare och så vidare, sida upp och sida ner, med långa utvikningar om hur Nisse i Hökarängen har tagit sig några rejäla och förväntar sig pang på och balla grejer som drar garv. Swanbergs texter utmärks inte av att vara beckettskt sparsmakade, utan mer för sitt överflöd, sin aldrig sinande associationslusta och språkiver. Humorister som fostrades i tidningsvärldens snabba tempo är oftast bättre på upplägg och formuleringar än på precision och exakthet.

Är det nån som sitter på några ex av Swanberg swamlar-samlingarna (som väl hette Swanberg samlar?) eller Det vältrampade klaveret eller Det var en gång en sagobok för små och stora vuxna som ni känner att ni har läst för många gånger, så går det bra att skicka dem till mig. Biblioteken i den här stan är tydligen för fina i kanten för språkblommig kåserisatir.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg glimtell
Det här är nog ingen bok som folk i allmänhet kastar sig som utsvultna vargar över. Det är en bok av en man som under trettioåtta års tid producerade omkring 900 program för SVT och sen omskolade sig till spårvagnschaufför och började tro på astrologi (han är Vädur och tycker sig ha de egenskaper som är typiska för väduren). Jag är, föga överraskande, inte helt ointresserad.

Utförligare rapport kommer eventuellt, men jag måste bara få redovisa en passage som jag vågar hävda är ganska typisk för mediemäns memoarer i allmänhet: redogörelsen för en gammal succé som följs upp med redogörelsen för någon annans fiasko. Vi är nu på SVT Malmö i slutet av åttiotalet och Kåge Gimtell producerar programmet Hasses lada:
blogg hasses lada kopia
Det blev en jättesuccé och för mig var det ett av de roligaste programmen man kan göra i en studio. Hasse ”Kvinnaböske” var mycket, mycket lätt att jobba med. Ett proffs. Det blev så bra att vi året efter fick i uppdrag att göra fyra program till.

[Namngiven kollega, utskriven med för- och efternamn], bildproducent på Sydnytt, var min regiassistent. Han var jättebra och kunde ta folk på ett bra sätt.

Sammanlagt gjorde vi åtta program 1988-89. Succén höll i sig och nu ville man ha en tredje omgång. Men då hade jag andra uppdrag på gång och [namngiven kollega, alltjämt utskriven med för- och efternamn] fick producera den sista serien.

Det blev inte bra. [Namngiven kollega, även denna gång utskriven med för- och efternamn] klarade inte av att göra ett underhållningsprogram. Det blev inte som det varit förut, det blev ett annat program. Han hade gjort några ändringar som inte var så lyckade, det kan man nog konstatera. Ingen skugga över honom, han var duktig på nyheterna. Men att göra underhållning är inte så jäkla lätt som man tror. Det krävs en speciell läggning.

Bena gärna upp de olika påståendena och lägg dem jämte varann. Den namngivne kollegan var ”jättebra” och ”kunde ta folk på ett bra sätt” och ”var duktig på nyheterna” – MEN hans program blev ”inte bra” och han ”klarade inte av att göra ett underhållningsprogram”. Notera dock att ingen skugga ska falla över honom för att han förstörde allt fint och bra och vackert som Kåge byggt upp.

Vid tillfälle ska jag göra en bok enkom med försåtliga citat ur mediemäns memoarböcker. Jag är inte säker på att det blir världens roligaste bok, men kanske den bittraste.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg podd tutta!
Sjätte avsnittet handlar – bland annat – om tjugo- och trettiotalets queer- och knarkkultur. Jag pratar med Clara Gustavsson, dåtidskonsulent, schlagerarkeolog, gensångare och retrofil, om bland annat shinglat och bobbat hår, flapperkultur, Tutta Rolf, hundarna Tjosan och Hejsan, homoerotik, Gustaf V:s handarbete, Hänt i veckan, motsatsen till att vända sig i sin grav, giftermål med förmyndare, huskors, ragator, argbiggor, Julia Ceasar och hennes kvinnliga vänner, etniska stereotyper, Kenta och Stoffe, Annalisa Ericson, Sveriges första kokainsångspel, schlagern Det är förbjudet för barn under 15 år, valser om farkoster, Adolf Fredriks gosskör, Ulla Billquist, textteve för hörselskadade samt så lite som möjligt om Edvard Persson.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg örjan e
Om ni undrar var jag hållit hus på senare tid är svaret här. Jag fick ett tips och nu är jag fast. Då och då tänker jag tillbaka på tiden då jag inte visste nåt om Örjan Englund – typ förra torsdagen – och försöker föreställa mig hur det var. Nu vet jag så himla mycket mer om Örjan Englund. Jag vet till exempel vilka grannar han hade på åttiotalet (Roffe Berg! Staffan Dopping! Börje Hansson!) Det känns så konstigt att en gång inte ha vetat det,

Då och då glider jag också över hit och då får jag veta att Örjan Englund mer eller mindre gav bort en megahit till Jim Jidhed och att han bland annat upptäckt Dana Dragomir. Inte heller det jag kände till för någon vecka sen. Jag var en annan människa då, en människa med bara ytliga likheter med den jag är nu.

Då var jag blott en spoling. Nu är jag en fullärd man.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Här stör vi ditt liv.

blogg holmqvist
En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.
blogg roslund 1
En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera genom att hitta på ett möte om ett internordiskt jazzprogram. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett sånt program, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där hon uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.