En man med ett skägg

Tag: bortglömda tanter

Trille och Cees.

På de där lagom uppmuntrande de-som-dog-2016-listorna som poppade upp vid årsskiftet noterades Trille. Henne pratade vi alldeles för lite om 2016. Kanske överskuggas hennes livsverk av Bowie, Prince, Cohen och George Michael – men det kan ändå vara värt att nämna.

I likhet med de flesta danska stjärnor kunde hon röra sig fullkomligt anonymt på gatorna i Sverige. I Danmark var hon välbekant åtminstone på 1970-talet, i synnerhet efter att hon 1970 framträdde på bästa tevesändningstid med sången ”Ham Gud”, även känd som ”Øjet”. Den handlar om kristen sexualmoral. Ni som förstår danska förstår kanske också varför den ansågs stötande:

Jeg går hjem med ham jeg kender
og jeg glemmer mors instrukser
Det er ham der siger: kys mig!
Det er mig der siger: sluk så!
men når jeg knapper op
og lægger maven mod hans bukser
så lurer der et øje i det høje:
ham gud
Han er eddermame svær at få smidt ud
Han fik aldrig
selv sat ild på sin cigar
for han ordned’ jo
Maria pr. vikar.

Framförandet ledde till moralpanik i det påstått frigjorda Danmark. Justitieministern Knud Thestrup från Det Konservative Folkeparti hittade en gammal blasfemiparagraf i sin lagbok och beslöt att väcka åtal mot sången. Som svarande stod hela Danmarks Radio. Radiobolaget och sången friades, men moralens väktare ansåg förstås att botten var nådd och att domedagen aldrig varit närmare.

Trille verkade i ungefär samma folkmusikgenre som Joan Baez eller Joni Mitchell där eller Turid här. Hon översatte en del av materialet från den svenska Sånger om kvinnor-lp:n och hade åtminstone en minor hit med ”Hej søster!”. Hon kom därför att förknippas med de danska rödstrumporna, som hon säkert sympatiserade med men inte riktigt tillhörde.

När jag börjar gräva i Trilles öde trillar jag plötsligt över något som höjer pulsen och får armhåren att resa sig: det visar sig att hon spelat in en singel med Cornelis! Jag råkar vara ganska intresserad av Cornelis göranden och låtanden. Jag har döpt en son efter honom, hållit tal på hans minnesdag, tvingat familjen till IJmuiden på pilgrimsresa, skrivit en bok om honom och letat upp hans gamla adresser i Köpenhamn och Vismarlöv. Jag har för fasen köpt hans cd på holländska! Men jag har aldrig vetat att han spelade in Taube-låtarna ”Rosa på bal” och ”Tango i Nizza” ihop med en danska.

”Tango i Nizza” råkar vara en av mina favorittaubar, i synnerhet i Jakob Hellmans version på EMI-spektaklet Taube! (som kom i kölvattnet av succén med Cornelis-spektaklet Den flygande holländaren). ”Rosa på bal” tycker jag kanske bättre om i sin parodiversion, ”Ramel på bal”, som Povel skrev men Taube vägrade sjunga in. Det spelar nu inte så stor roll vad jag eventuellt tycker – det som får cylindrarna att tända här är att man kan viga en osunt stor del av sitt liv åt en gubbe och fortfarande springa på nya fascinerande fakta. Mig ovetande spelade alltså en holländare och en danska in en tyskättlings sång om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran.

Singeln verkar ha spelats in i Danmark 1973 eller 1974, under en även med Cornelis-mått mätt stökig period av hans liv. Det är inte säkert att han själv kom ihåg den efteråt. Men versionerna är helt okej och finns i det nya digitala tidevarvet mer tillgängliga än någonsin.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Medan porten var stängd (1946).

Medan porten var stängd (1946) Filmografinr 1946/33

Hasse Ekman återupptäcks vart tionde år. Med långa men jämna intervaller är det någon som säger: ”Men! I Hasse Ekman hade ju Sverige en knivskarp skildrare av borgarskapets diskreta charm, som med esprit och klarsynthet drog slöjorna från Stockholms övre medelklass verserade yta, långt innan Norén och betydligt styvare än den unge Bergman!” Och så skrivs någon bok, anordnas någon kavalkad på Filmhuset, släpps någon dvd – och så glider han tillbaka in i skuggorna.

Ett antal av hans filmer finns på dvd, utgivna av entusiasterna på Studio S. De filmer som SF har rättigheterna till har man fått se på lånade vhs-inspelningar från teve, hackiga streamningar och, förutsatt att man bor i en stor stad, Cinemateket-visningar. Sveriges största filmbolag har hittills inte haft någon som helst relation till begreppet ”kulturhistoriskt ansvar”.

Därför har det dröjt innan jag kunnat se Medan porten var stängd, en ganska typisk Hasse Ekman-film. Han regisserade 41 långfilmer och manusmedverkade på 51, i de flesta existerande genrer, så kanske är det svårt att sätta etiketten ”typisk” på någon av dem. Jag gör det ändå. Hasse Ekmans favoritämne var utan tvekan hans egen mondäna klass. Hans bästa filmer – Kungliga patrasket, Flickan från tredje raden, Flicka och hyacinter, Banketten – utspelar sig alla på och omkring Stockholms östra malm. Så även Medan porten var stängd. Adressen är för övrigt exaktare än så: Kavallerigatan 7. Det får vi veta redan i den inledande voice-overn.

Kavallerigatan är nu ingen existerande adress, men den Stockholmsförtrogne (eller den som läst rätt biografier) ser att exteriörerna är tagna på Artillerigatan, Hasse Ekmans egen barndomsgata. Han grävde gärna där han stod och tog inga onödiga omvägar.

Det som fascinerar med Hasse Ekman är hans moderna människosyn. Hasse Ekman moraliserade ogärna, skönmålade sällan, svartmålade än mer sällan. Han såg på de människor han hade omkring sig, förhöjde dem till manuskaraktärer och lät dem bete sig som människor beter sig. Det gör att hans bästa filmer, trots den ofrånkomliga ateljékänslan, fortfarande känns angelägna.

Medan porten var stängd utspelar sig i ett hyreshus. Under loppet av tio timmar följer vi en bedagad aktris som bjuder en gammal teaterchef på supé, en arrogant adelsman och flygofficer som snor en underordnads fästmö, en gatflicka som tar upp kunder till lägenheten, ett ungt par i skilsmässa, en elegant vivör som lever i armod men ömt vårdar nejlikan till knapphålet samt portvaktsparet som släpper in folk under suckande (han) och högljutt kommenterande (hon).

Under filmens dryga timme avverkar Hasse Ekman

  • en praktfylla
  • ett självmord
  • ett våldtäktsförsök med påföljande knivdråp
  • minst två genomförda samlag, varav ett involverar pengatransaktion

Den allmänna fördomen säger kanske att inget av detta ingick i 1946 års genomsnittliga svenska film. Min egen högst personliga fördom säger att inget av det ingick överhuvudtaget, annat än i antydningar och omskrivningar. Hasse Ekman sysslade inte med omskrivningar. Filmen är påfallande rak på sak, och då tvingade ändå censuren honom att klippa bort varje gång det pratades om ”ligga med” och ”samlag”, sammanlagt på fjorton ställen.

Redan i inledningsscenen muttrar den hunsade portvakten Johansson (Douglas Håge – intressant nog senare känd som Lilla Fridolf): ”Livet är ett helvete, i alla fall om man är gift”. Hans rivjärn till hustru (Hjördis Pettersson – intressant nog senare känd som Selma) ser unga fröken Bojan gå ut för att tjäna sitt levebröd och ryter: ”Horhus – det är vad det har blivit sen hon kom hit!”

Den åldrade gentlemannen beklagar att med folkhemmet har det blivit ”bättre men tråkigare”. Han svänger sig med franska sentenser och strör visdomsord omkring sig: ”Det är med kvinnan som med bourgognen – den måste värmas upp innan den kan avnjutas.” När han råkar på flygofficeraren, just i färd med att förföra en ung dam, säger officeraren: ”Ni försöker väl inte ta min erövring ifrån mig?” Gentlemannen svarar: ”Hade jag varit femton år yngre hade jag försökt – och lyckats!”

I den hårt yrkesarbetande Bojans lägenhet stammar kunden efteråt: ”Det är väl ingen risk … Man har ju läst så mycket i tidningarna … Det har ju ökat procentuellt KOLOSSALT de sista åren … Flyktingströmmarna har ju fört med sig både det ena och det andra … Ni förstår, när man har hust…”

Den åldrade gentlemannen anförtror sig åt den unga prostituerade och kommenterar efteråt för sig själv: ”Mot skälig ersättning bereder hon många män stor glädje. Hur många hustrur gör det?”

Gatflickan själv pratar om en stilig karl i huset: ”Honom skulle det inte kosta ett öre för. Jag hade nästan kunnat skjuta till en hacka själv.”

Och uppe hos den magnifika f.d. premiäraktrisen ska hennes gamle vän teaterchefen smörjas. Skådespelerskan har smort sig själv lite för mycket och pendlar mellan smicker och aggressivitet. Hon vill göra comeback men teaterchefen tvekar. Hennes sista tid i rampljuset blev problematisk sen hon tagit för mycket ”nervlugnande medel” inför premiärerna. Hon lovar dock dyrt och heligt, under stigande berusning, att det aldrig ska hända igen: ”Det svär jag – vid min moders huvud!” Teaterchefen replikerar: ”Är det inte lite utnött vid det här laget?”

blogg medan tollie

Filmen pendlar hela tiden mellan tragik och lättsamhet, mellan små och stora problem, mellan det banala och livsavgörande. På så vis för den tankarna till Woody Allen-verk som Hannah och hennes systrar och Små och stora brott. Den storslagna aktrisen Cora Anker spelas av den storslagna aktrisen Tollie Zellman, en av stamgästerna i Hasse Ekmans barndomshem, och gränsen mellan film och verklighet var högst flytande. Dubbelexponeringen förebådar vad Billy Wilder senare gjorde i Sunset Boulevard (1950), där den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Gloria Swanson spelar den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Nora Desmond.

Av samtidens recensenter sågs Hasse Ekman i någon mån som en gentlemannatjuv, en som med flinka fingrar stal ett uppslag här och ett tema där och rörde ihop till en lättsam mix. Hans air av dandy och underbarn – avkomma till samtidens störste aktör – gjorde att kritikerna tyckte att han hade det för lätt. Därför innehöll många recensioner uppräkningar av vilka filmer Hasse Ekman stulit ifrån – inte sällan filmer Hasse Ekman aldrig sett – och lika delar misstänksamhet som -unnsamhet.

Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats.

Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg podd tutta!
Sjätte avsnittet handlar – bland annat – om tjugo- och trettiotalets queer- och knarkkultur. Jag pratar med Clara Gustavsson, dåtidskonsulent, schlagerarkeolog, gensångare och retrofil, om bland annat shinglat och bobbat hår, flapperkultur, Tutta Rolf, hundarna Tjosan och Hejsan, homoerotik, Gustaf V:s handarbete, Hänt i veckan, motsatsen till att vända sig i sin grav, giftermål med förmyndare, huskors, ragator, argbiggor, Julia Ceasar och hennes kvinnliga vänner, etniska stereotyper, Kenta och Stoffe, Annalisa Ericson, Sveriges första kokainsångspel, schlagern Det är förbjudet för barn under 15 år, valser om farkoster, Adolf Fredriks gosskör, Ulla Billquist, textteve för hörselskadade samt så lite som möjligt om Edvard Persson.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ordet ”unik” är egentligen inte böjbart. Man kan inte vara mer eller mindre unik, inte heller mer eller mindre död eller gravid. Trots detta framstår Lena Junoff som unikare än vi andra.
blogg junoff 2
Filmarna Bengt Löfgren och Bo Sjökvist – vars intervjubok med gamla varietéartister varmt rekommenderas – skulle egentligen göra en dokumentär om Johnny Bode när de sprang på Lena Junoff. Hon sjöng visst på Bordellmammas dotter – den slippriga uppföljaren till den väl så slippriga Bordellmammas visor – och tanken var att hon skulle berätta om Bode för kameran.

Junoff hade mer att berätta. Helst ville hon berätta om när hon var leading star åt Duke Ellington, men av bara farten berättade hon också om när hon låg med Rod Stewart (”för full och för lallig”), fick skäll av Paul Anka sen hon fått missfall, förlovade sig med ”byxspräckarkungen” P J Proby (”han såg ut som en skäggapa med cowboyhatt”), räddades av Ewert Ljusberg från att trilla ner i Cornelis kista och invigde Västtysklands färgteve ihop med Hep Stars. Och längs vägen droppade hon diverse recept på allt från specialomeletten hon svängde ihop åt Beach Boys till Duke Ellingtons Coca cola med extra socker. Påfallande ofta innehöll hennes egna recept glögg.

Historierna om lurendrejaren och mytomanen Johnny Bode – för några såna kom till slut också – kändes plötsligt nästan alldagliga.
blogg junoff
Så det blev förstås en bok av Junoffs fantastiska historia. Allt annat vore ju vansinne. Goda historier ska berättas och de flesta av Junoffs anekdoter verkar också ha varit i det närmaste sanna. Att skämttecknaren Pontus Lundkvist skulle seriefiera Junoffs liv var kanske inte lika självklart som att hennes recept skulle sprängas in mellan sidorna.

Förläggaren Roffe Classon lär ha sagt på någon av releasefesterna att Junoff-boken är det mest bisarra han har gett ut. Han bör veta vad han pratar om: han har tidigare gett världen Socker-Conny, Arne Anka, Klas Katt, Peter Wahlbeck, Brev till samhället och John Holmes & Sherlock Watson.
blogg junoff 4
Lena Junoff – primadonnan från Hisingen gör mig mestadels glad: den är skriven på bred göteborgska med mycket gôrgo och la och ”man tager vad man haver, som Bert-Åke Varg sa”, den är späckad med anekdoter om Hep Stars-Lelle och hur Bosse Högberg gömmer Anita Lindbloms lyxpäls, den lyfter fram en bortglömd artist och en storartad personlighet.

Jag blir också beklämd över att detta märkvärdiga liv inte lyfts fram tidigare och att kvinnliga erfarenheter av nöjesindustrin reducerats till statistinsatser. Och bitvis blir jag bedrövad över hur Junoff behandlats: utskälld av Stikkan Anderson för att hon inte ville ligga med Jimi Hendrix, uthängd som slampa efter medverkan i en högst privat sexrulle, skickad hit och dit och kastad som en vante mellan olika managers och impressarior som vetat vad som varit bäst för henne.

Inom kort kommer jag att lyssna in mig på Lena Junoffs katalog och sätta i mig den här radiodokumentären. Jag väntar nog ett tag med att testa Junoffs mikrospätta och kalvsyltesnittar.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Här stör vi ditt liv.

blogg holmqvist
En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.
blogg roslund 1
En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära med Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera genom att hitta på ett möte om ett internordiskt jazzprogram. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett sånt program, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där han uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En Kärlekshistoria.

blogg anderberg 1blogg anderberg 2
Det här är de två första delarna i sviten Kärlek, ej att förväxla med Theodor Kallifatides roman Kärleken, Stockholms negrers album Kärlek eller Robban Brobergs låt om hans kärleksaksaffär. Som synes finns det inget direkt uppseendeväckande med utsidorna, de är tvärtom nästan parodiskt sobra och intetsägande. Mellan pärmarna var det dock ett jädra snuskande.

Kärlek kom ut med hela fjorton volymer mellan 1965 och 1970. En skara erkända författare, och några som nog mest råkade vara på rätt plats, bidrog med så kallat erotiska noveller. Somliga noveller är så subtila att man knappt hinner uppfatta vad som skulle vara upphetsande, andra är klassiska knullskildringar i knappt skönjbar litterär förklädnad.

Bland författarna i dessa två första delar hittar vi P C Jersild (som jag hoppas inte hade ett lika tråkigt kärleksliv som novellen indikerar), Anderz Harning, Lars Ardelius och Loka Ehnmark. Senare anslöt sig dåtida celebriteter som Maria Scherer, Jonas Cornell, Lasse O’Månsson, Anette Kullenberg, Bertil Schütt och – kanske mest fascinerande – författaren och prästen Rune Pär Olofsson.

Samtliga ville de vara med och spränga de hämmande sexualtabuna, vädra ut den lutherska instängdheten och frigöra den nya människan. Samt kombinera sina intressen för snusk med sina intressen för inkomst.
blogg-kyrkoherden
Mest känd bland novellerna blev ”När det gick för kyrkoherden”, som något senare blev en bisarrbuskis med Jarl Borssén, Cornelis Vreeswijk och Kim Anderzon. Den skrevs av Bengt Anderberg, som också fungerade som redaktör för Kärlek-projektet. Han hade 1948 blivit skandalkändis genom den frispråkiga romanen Kain och i sin egenskap av konstnär/pornograf den perfekta portalfiguren för den vida uppmärksammade Kärlek-serien.

Det unga geniet Anderberg.

Det unga geniet Anderberg.

Det är märkliga böcker att läsa. Novellisterna gör vad de kan för att spränga tabun och dra fram det mest förbjudna i ljuset. Det händer att de tar i ganska häftigt.

Loka Ehnmarks ”Med ring i nosen” handlar om ett syskonpar: ”Dom delade rum ganska länge så man kan väl säga att det var ett förståndigt begär de greps av. En incest händer så lätt, skämtade dom på tu man hand sedan de vuxit upp.”

Nine Christine Jönsson beskriver en våldtäkt i en reakö ur förgriparens synvinkel: ”Nu äntligen vet hon sin bestämmelse som hona: att njuta mest med baken och under tvång.”

Annakarin Svedberg gör en porrversion av Rödluvan, där såväl mormor som jägaren blandas in i leken: ”Det ryckte i jägarens kuk. Vargen hade tagit på den.” Det är ännu lite konstigare än vad det låter. (Mer i ämnet här.)

Annars är det mycket ”vårtorna var styva tornspiror och hon hade spetsat upp Björn på tinnarna” och ”hans förnimmelse att han låg på en bädd av blommor” och ”han kände säden tömmas ut, det var som trumpetstötar av triumf, han svävade i rymder av salighet”. Lika mycket som författarna vill visa att de är frigjorda nog att skriva pornografi, lika mycket vill de visa att de kan skriva poesi. Jag vet inte vad de lyckas minst med.

Kärlek-böckerna blev förstås storsäljare. Samtiden rymde hela spektrat av ris och ros. Ute på högerkristenkanten blev man förstås förfärade över sedligheternas slutgiltiga förfall. Inom maoismen såg man hela den sexliberala vågen som spekulation och pikanteri. Jan Guillou beskriver i sin satiriska inifrån-herrtidningsvärlden-skildring Det stora avslöjandet (1974) hur jargongen hos de mer cyniskt lagda karlakarlarna på FiB/Aktuellt gick:

Flera av tjackena är ju vänsterförfattare så det är fortfarande det här tugget om att det är radikalt och fint med knullerierna. Dagens jobb består i att få någon av dom att vika ut sig och så köra ett stycke av brudens porrförfatteri till det. Eller om inte det går så blir det i alla fall intervjuer med bilder på dom och sen allt tugget om frigjordhet och den moderna kvinnan och hela det där larvet.

De ironiska iakttagarna Hasseåtage gjorde sig hellre lustiga över moralpaniken än över det påstått frigörande Kärlek-projektet i sig. I ett nummer betitlat ”Svenska rikets nedgång och fall” lät de Per Myrberg sjunga till sitt fosterland:

Du lärde alla världens folk att inte bete sig som djur
Du skapade åt dem ett välfärdssamhälle med bildning och konst och kultur
och med lag och med rätt …
Men så kom Kärlek I
– och då började det svenska rikets nedgång och fall

Denna skrift va
första droppen
som förgift
samhällskroppen

Vi vet från historieböckerna hurdant det är
Både romare
och greker
egyptier
och azteker
– deras riken föll när de började läsa sånt där
Du starka, friska, svenska folk, du jordens jättelem
fördärvades av Kärlek I, Kärlek II, Kärlek III, Kärlek IV och V

(Åh vilken härlig fred!, 1966)
blogg kärlek 3
Det verkar ha varit roligt på sextiotalet. Antingen kunde man sitta i de fina salongerna och läsa porr eller så kunde man gå till de fina teatersalongerna och skratta åt det.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.
blogg sånt är livet vinjett
Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.
blogg sånt är livet studio
Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.
blogg sånt är livet telefonsvarare
I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.
blogg sånt är livet clabbe
Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I Anna Charlotta Gunnarsons aktuella bok Popmusik rimmar på politik finns en jädra massa belysande exempel och infallsvinklar, ofta från delar av världen där de gängse poparkeologerna inte gräver (Afghanistan, Pakistan, Kim Wilde, Lappland). Det mesta är nyheter för mig som jag girigt slickar i mig. Även när hon rör sig i för mig hyfsat utforskade landskap får jag veta saker jag inte visste.

En dryg boksida handlar om Ulla Billquist. Billquist trodde jag mig ha koll på.
blogg ulla b
Ulla Billquist föddes 1907 i min barn- och ungdomsstad Eslöv, på Kvarngatan 13, ungefär vid Östra skolan, strax jämte leksaksmuseet. Då hette hon Schönström. Sen gifte hon sig med Fritiof Billquist, den populäre komikern som gjorde korpral Revär i gamla 91:an-filmer.
blogg fritiof billquist
Hennes syster Margareta Schönström gifte sig för övrigt med Thor Modéen, en annan av Sveriges populäraste komiker.
blogg thosse
Ulla Billquist själv blev en av Sveriges populäraste schlagerartister nånsin. Under andra världskriget, när hälften av Sveriges unga män låg inkallade i olika tält och lergropar runt Sverige, sjöng hon en sång som gav tröst både åt soldaterna själva och de kärestor, trolovade och fästemöer som satt och oroade sig för dem i torp och stugor:

Hans skor är för stora och hans mössa för trång
hans byxor för smala och hans rock är för lång
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige

”Min soldat” var bland annat soundtrack i teveserien Någonstans i Sverige, den där Janne ”Loffe” Carlsson blev just ”Loffe” med hela svenska folket.
blogg loffe
Och ska vi knyta ihop säcken så hette rollfiguren Loffe just Loffe efter en annan av trettio-fyrtiotalets populäraste komiker, Elof Ahrle:
blogg elof ahrle
Allting hänger ihop. Allting har ett samband.

Trots raden av revystjärnor och rolighetsministrar och ljumsentimentala schlagrar var Ulla Billquists liv ingenting att skratta åt. Hon tog livet av sig. Det har varit känt sen det skedde. Samma dag som hon hade en spelning i Karlstad på kvällen hittades hon död i sin lägenhet i Stockholm. Väskorna var packade och det var som om dådet var gjort på impuls. Gaskranen stod på. Burken med sömntabletter var tom. Inget avskedsbrev efterlämnades. Skälet till självmordet tycktes höljt i dunkel.

Fram tills för några år sen. Då visade det sig att det legat en kudde till på golvet bredvid Ulla Billquist. Där hade hennes älskarinna legat, ytterligare en revystjärna som Ulla Billquist länge haft ett hemligt förhållande med. De båda stjärnorna hade planerat att lämna jordelivet tillsammans. När gasen strömmade ut och Billquist slutat andas fick hennes partner panik och lämnade lägenheten.

Anna Charlotta Gunnarson citerar Ulla Billquists ”Valse Incognito”:

Incognito
Min längtan er ska följa
Incognito
Min kärlek vill jag dölja

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i hur Ulla Billquists öde troligen blev inspirationsmaterial åt Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter – eller helt enkelt bara vill ha mer namndroppande av fyrtiotalsstjärnor – så finns det många matnyttigheter här.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Viveca? Nej, ViVIca!

Ni som följer mig på Twitter vet redan att jag har Vivica Bandlers memoarer på muggen. Adressaten okänd heter boken och berättar om en kvinna från finsk adel som blev en av Nordens största teatergestalter, främst som chef och regissör och introduktör. Hon spelade Sartre och Genet och Ionesco, grundade Lilla teatern i Helsingfors och ledde Stockholms stadsteater under en rad vitala år på sjuttiotalet.
 
Hennes mest bestående insats för kulturen är nog att vara förlaga åt Vifslan, Tofslans (Tove Janssons) kompis i Trollkarlens hatt m.fl. Tove och Vivica fann varandra – Vivica satte upp de första Muminpjäserna på sin teater – i en tid när inte ens de mest liberala och toleranta kulturkretsar erkände den sortens intimitet. De utvecklade därför sitt alldeles egna språk, obegripligt för omvärlden. I sin kappsäck bär Tofslan och Vifslan en klarröd rubin som de aldrig vill ge ifrån sig, tolkad som kärleken och samförståndet mellan två kvinnor som vigde sina liv åt konsten.
 
Memoarerna rekommenderas varmt. De dryper av välformulerat överklassjälvförtroende, dock från den underdogposition det trots allt innebar att vara kvinna i en ständig sky av neurotiskt pumpande testosteron. Hennes regidebut på Svenska Teatern 1948 – Sartres Den respektfulla skökan – får följande efterspel:
 
Efter premiären och några snapsar på Villagatan frågade den skådespelare som spelade Senatorns son hur det kom sig att det var jag som fick regissera och inte han.
– Det är naturligtvis för att dina föräldrar har pengar, sa han.
– Nej, sa jag, det är inte därför.
– Nå, säg då varför.
– Ok, men lovar du att aldrig berätta det för någon.
– Jag lovar, men jag vill veta, varför fick du och inte jag?
– Svär att inte berätta.
– Jag svär.
– Jo, det är för att jag är mera begåvad.
Han berättade det aldrig.
3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den farliga reklamradion.

Kvinnan på bilden hette Britt Wadner. I sången "Viva Britt Wadner", framförd av hennes anställde Rock-Chrichan, jämförs hon med några av världshistoriens storslagna kvinnor:
 
Vi har läst om Jeanne d'Arc
Vi har hört Julia
Vi har träffat Kleopatra på film
Det har funnits många kvinns
som hela världen minns
Det är synd att de nu inte finns
Men nu ska vi hylla en annan
Britt Wadner – så är hennes namn
Hon är som en mor för oss alla
Ja, alla som bor i Skåneland
 
Det där var kanske att ta i. Britt Wadner var kanske inte fullt lika heroisk som Jeanne d'Arc – men att hon stod pall när det blåste måste vi absolut ge henne.
 
I slutet av femtiotalet började hon utmana Sveriges Radios monopol i piratkanalen Radio Syd, som sände från den Panamaregistrerade båten Cheeta i Öresund, finansierades av reklam och spelade "populär grammofonmusik".
 
Eftersom tidens syn på eterdemokrati var att det var odemokratiskt om andra än staten sände radio – hur skulle det se ut om alla möjliga människor kunde göra radio? Då skulle det ju finnas många olika radiokanaler att välja på! – drog staten henne snart inför rätta. Det hette att hon störde Radiotjänsts sändare och det var så klart olagligt.
 
Förargligt nog visade det sig att Radio Syd inte alls störde Radiotjänsts sändare. För att olagliggöra Britt Wadners handlingar bytte staten sålunda Radiotjänsts frekvens så att den garanterat blev störd av Radio Syd. Strax därpå stiftade de också en lag som förbjöd radiosändningar från ”öppna havet eller luftrummet däröver”.
 
Som grädde på moset såg Radiotjänst till att instifta Melodiradion, som lät som Radio Syd (och Jack Kotschacks Stockholmsvariant Radio Nord) – topplistor, skivönskningar och korta nyheter – och som P3 fortfarande låter.
 
Britt Wadner fortsatte dock med sina sändningar. Och Radio Syds popularitet var intakt.
 
Hon skänker musik och hon ger oss stimulans
men lagrådet har ingen tolerans
men vi hoppas och tror
alla vi Skånebor
att hjälpa henne till en större chans
Vi en drottning har fått
fastän okrönt hon gått
nu Britt Wadner vi sätter i topp
Så gräv din stridsyxa opp
och försök sätta stopp
för lagen som tar vårat hopp
 
Britt Wadner ställdes fem gånger inför domstol, ålades höga böter och avtjänade också en månad på den s.k. kåken för ”innehav av olaga radiosändare”.
 
Väl ute från den s.k. voltan fortsatte hon dock sina sändningar. Efter att ha funderat på saken ett slag kom staten på vad som borde vara den rimliga demokratiska åtgärden när några människor vill yttra sig via en medial kanal: de skärpte piratradiolagen ytterligare. Ett tillägg gjordes som tillät myndigheter att beslagta radioutrustning och pengar.
 
1966 las Radio Syd ner och Britt Wadner började istället, något otippat, göra radio i Gambia.
 
Jag säger inte att Rock-Chrichan använde överord när han beskrev henne – men några överord använde han kanske.
 
Jag säger inte att Britt Wadner var en hjältinna – men ingen ska ta ifrån henne hennes envishet.
 
Jag säger inte att staten betedde sig oanständigt – men samtidigt hittar jag inget annat ord.

("Viva Britt Wadner" – och den ännu mer sossekritiska "Moss lilla Olof" kan avlyssnas här.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.