En man med ett skägg

Tag: britthumor

Podden Snedtänkt, som jag sen ett par år tillbaka gör för Sveriges Radio, hade varit en omöjlighet utan tidningen Kapten Stofil. Troligen hade inte den handfull böcker jag skrivit med utgångspunkt i svensk offentlighetshistoria heller sett ut så utan tidningen Kapten Stofil. Särskilt inte utan tidningen Kapten Stofils textsegment Stupidojournalen.

Där skrev David Nessle, som annars främst bidrog med serien Den Maskerade Proggaren, en del. Men framför allt bjöd varje nummer – fyra per år mellan 1999 och 2010 – på Martin Kristensons artiklar.

Kristensons artiklar var djupdykningar i underhållningens historia. Han plockade fram och zoomade in excentriker som Clara Bow, Wild Man Fischer, fjärtomanen och Johnny Bode. Han gjorde exposéer över den tjeckiska pilsnerfilmen. Han gick till läggen och försökte förstå fenomen från sin egen barn- och ungdom: progg, husmorsfilmer, SVT:s skräcksommar 1972, Kullamannen, porrseriehjälten James Fjong. Det fanns något gediget över Martins texter, som om varje mening var vägd och skiktad, faktakontrollerad mot två av varandra oberoende källor, engagerat och förälskat men likväl sunt kritiskt.

Nu har han nedkommit med sin andra artikelsamling. Den första hette Vårt kära strunt och avhandlade främst svenska företeelser. Denna andra heter Saxofonisten och kommissarien och vidgar perspektiven mot världen. Här får vi veta mer om östtysk västernfilm, den bisarre deckarförfattaren Harry Stephen Keeler och inspelningsplatserna till Vertigo och Paraplyerna i Chezbourg. Excentriker som dadakomikern Andy Kaufman och den reaktionäre glädjespridaren och till-synes-hippien Tiny Tim och stumfilmspionjärer som Mabel Normand och Alice Howell får sina pregnanta porträtt tecknade, den urbrittiska underhållningsformen music hall och den utskällde komikern Benny Hill presenteras och återupprättas.

Men ännu mer än en faktaspäckad och aha-upplevande katalogaria är Saxofonisten och kommissarien en politisk bok. Underrubriken ”Sanna berättelser om glädjespridare och deras fiender” antyder en sorts ideologisk frändskap med ultraliberalen Mattias Svensson, som gav somliga irritationsklåda och andra vatten på kvarnen med debattboken Glädjedödarna.I den visade Svensson hur den oheliga alliansen av ”baptists and bootleggers” – moralistiska predikanter som drivit igenom lagar och gangstrar som har slagit mynt av dem – har sugit livslust och rörelsefrihet ur mänskligheten. Hur misstänksamheten mot till intet förpliktigande glädjeyttringar som dansbanor, rejv, alkoholkonsumtion, erotika och tobaksbruk har spelat mörkerkrafterna i händerna.

Åtskilliga av Kristensons texter utspelar sig i repressiva och totalitära samhällen: Tjeckoslovakien, Sovjetunionen, DDR, det McCarthy-paranoida USA. Gång på gång visar Kristenson hur företeelser som vi i den privilegierade demokratiska världen kan avfärda som oförargliga och fjantiga – disco, swing, slapstick, clowneri, lattjo – har ansetts subversiva och förbjudits och misstänkliggjorts.

Ett kärleksfullt porträtt av PG Wodehouse, den brittiske författaren till tonvis med bagatellartade men ack så underhållande historier om överklasslynglar och deras butlar och herrklubbar, röjer Kristensons eget credo. Artikeln heter ”Surpuppornas svurne fiende” och där står att läsa:

Översittare och dogmatiker, surpuppor och allvarsmän, intoleranta och griniga livsförnekare – det är alltid de som gör livet surt för romanhjältarna. Det kan vara präster och helnykterister, domedagspredkanter, medlemmar av Äldre Konservativa Klubben och – i synnerhet – fastrar.

Artikelsamlingen Saxofonisten och kommissarien är dedicerad Kristensons livskamrat Anna-Lena Lodenius med motiveringen att hon ”bekämpat glädjedödare i hela sitt liv”. Lodenius är som bekant journalist med särskild inriktning på höger- och vänsterextremister och övriga demokratiföraktare. För Martin Kristenson är storheterna glädje och demokrati tätt sammanlänkade.

Jag har känt Martin sen Bokmässan 2008. Lustigt nog var det han som approcherade mig: den enda gången min blygsel har övertrumfat hans. Min enda invändning mot Martin Kristenson som människa är att han är för ödmjuk, för noggrann, för självkritisk. Hade jag fått bestämma hade han gjort betydligt fler insatser som Snedtänkt-gäst än ynkliga två samt publicerat sig i avsevärt högre utsträckning. Han har inte bara ett unikt kunnande i ämnen som är betydligt angelägnare än de kan verka, han har också ett försiktigt blödande patos i frågor som är akutare än på länge 2017.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Godisarna.

blogg python
När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.
blogg goodies 2
The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.
blogg 1948 show
Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.
blogg young ones
Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.
blogg goon show
Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.
blogg goodies!
Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]