En man med ett skägg

Tag: fria proteatern

Aldrig mer! Vi blir fler!

I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.

Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.

Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:

Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn

Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring

Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?

Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.

Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.

Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:

Fria Proteatern Vi blir fler

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

carsten p
Boken Högerhumor är klar och spottas i skrivande stund fram ur en tryckpress nånstans på kontinenten. Eventuellt kommer en dag uppföljaren Vänsterhumor. Ett kapitel kommer i så fall att ägnas åt Carsten Palmaer, en av Fria Proteaterns båda husförfattare (den andre var Gunnar ”Doktor Gormander” Ohrlander), flitig sketchleverantör till Lorry och sarkastisk satiriker i Ordfront och Aftonbladet. Hans Nusvensk ordlista eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen är så finstilt sarkastisk att hans meningsmotståndare antagligen tycker att den är på pricken:

Kultur, -en, er form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Politisk mognad,- en, -er förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.
gustav johansson
Men alla historier måste berättas från början. Carsten Palmaers pappa hette Gustav Johansson, var riksdagsman för Sveriges Kommunistiska Parti och chefredaktör för kommunistiska Ny Dag. Där skrev han ironiskt, bildat och ibland något snårigt ”vinklar”, kåserier, med tarvliga påhopp på politiska meningsmotståndare och många hänvisningar till böcker han läst. Ett urval finns samlade i boken Vanartiga barn (1955). Kåseriet som gett boken dess namn avslutas med en taskspark på chefredaktörskollegan på Dagens Nyheter:

Ingenjör Karl Tingsten var inte mindre än 28 år knuten till Stockholms renhållningsverk. I 18 var han dess direktör. Det var under hans tid som studenter och gardeslöjtnanter ryckte in som strejkbrytare, när personalen begärde högre lön. Frånsett detta var hans gärning i hög grad samhällsgagnelig. Vi kan lätt tänka oss vilken kökkenmödding Stockholm skulle ha blivit om alla sopor blivit kvar.

Sonen till den man, som utfört en så nyttig gärning, valde en annan väg. Efter längre och kortare gästspel i ett flertal partier och befattningar hamnade han slutligen som chefredaktör i Bonniers Dagens Nyheter, ofta annonserad som tidningen med den största spridningen. Det avskräde, som fadern låtit sopa ihop, och den dynga, som han låtit hämta under 28 år, sprides nu med Bonniers och Dagens Nyheters hjälp över landet av den vanartige sonen Herbert.

Den vanartige dyngspridaren på DN.

Den vanartige dyngspridaren på DN.


Det är fascinerande att läsa en frispråkig och intellektuell kommunists tankar från svenskt femtiotal. När det kommer till inrikespolitik är det ofta inte svårt att ge honom rätt, eller åtminstone tycka att han har sina poänger. Han ger sig vällustigt på statliga livsmedelsutredningar och hycklande alkoholpolitik och sexualmoralism och Wallenbergarna. När det kommer till utrikespolitik tänker man oftare ”nja”. Sovjet verkar ha varit en felfri stat utan fångläger och med en föredömlig lönesättning.

Historiska svenska händelser svischar förbi och satiriseras. Baltutlämningen 1945 kommenterar Johansson: ”Högerns kristliga humanitet vaknade först förra veckan, när de baltiska nazisterna skulle skickas hem”. Motbokens avskaffande 1955: ”På eget ansvar och med darrande hand tvingas svensken själv att bestämma hur mycket vatten han ska ha i konjaken.” Johansson citerar gärna Piraten och Bibeln men allra helst den revolutionäre Strindbergs ord till överklassen: ”Ni har ingen annan rättvisa att fordra än att avskaffas.”

Gustav Johansson verkar ha fortsatt digga Sovjet när till och med hans eget kommunistparti försökte distansera sig från Kreml under 1960-talet. Invasionen i Prag 1968 gav han tummen upp, vilket gjorde honom till ovän med partiledningen. 1971 dog han, 76 år gammal, och förärades då en nekrolog i stalinistiska kfml(r):s tidning Proletären:

Med pennan som sitt svärd tillfogade han klassfienden och hans agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ”vinklar” i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje.

Det är väl den bästa sortens nöje: det utsökta klassnöjet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

fria pro
Ett av proggens kändaste revynummer är Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” (1972). Trion Abbe, Lucke och Gerard Bonnier sjunger om sin vurman för det fria ordet (”Vi knäckte AT, vi knäckte MT, vi knäckte ST och sen Ny Tid”), sina redaktörer (”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör”) och konkluderar i slutet:

För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin

Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Tomas och Tomas mor

Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

Bonniers ägde Åhlén & Åkerlund som drev den alltmer pornografiska och extremt inkomstbringande veckotidningen FiB/Aktuellt. Därav påståendet.

Numret har skyllts för att vara antisemitiskt i det att den kritiserar en mediefamilj med judiska rötter. Vara hur det vill med den saken – det semitiska påbråt nämns inte med en stavelse i texten – så är det satir i den mer burleska än finstilta skolan.

I ett talat parti trappar Bonnierbröderna upp striden med Saxon & Lindström-ägda konkurrenten Lektyr:

– Lektyr visade halva bröstvårtan. Kan man inte tänka sig att vi visar hela?
– Lektyr visade halva rumpan. Vi ska visa hela!
– Lektyr hade tagit en bild härifrån. Kan man inte tänka sig att vi tog en bild HÄRIFRÅN?

guillou
På en av idolbilderna av Jan Guillou på omslaget till Journalistik 1967-1976 poserar han framför en dörr där hans tidning Folket i Bild/Kulturfront verkar dela tak med just Fria Proteatern. Guillous bok är utgiven av Oktoberförlaget, som drevs av SKP, Sveriges kommunistiska parti. Det brukar heta om både FiB/Kulturfront och Fria Pro att ”de stod SKP nära”.

Mycket riktigt handlar en av Guillous texter om ”Kampen om hemliga sidor”. ”Hemliga sidor” var den icke uppsprättade del av FiB/Aktuellt som innehöll naken- och samlagsbilder, allt mer avancerade för varje nummer. Guillou berättar utifrån en skandalartikel som FiB/Aktuellt publicerade 1974 om ”kungens hemliga kärleksnästen”:

Med utgångspunkt från den i och för sig rimliga teorin att även kungar bedriver knulleri, antog således FiB/Aktuellt att sådant kungligt knulleri kunde tänkas ha gått av stapeln på de platser där kungen befinner sig. Mycket smart uträknat. Alltså blev de platser där kungen befinner sig ”sexnästen”. En sådan artikel ger minst 25 000 kr i vinst till Bonniers.

Lektyr kontrade sen med en artikel om ”kändisars knullerier”. ”Sen”, hävdar Guillou, ”brakade det loss”. Han använder termer som ”lokal konflikt” och ”begränsat krig” när han skildrar hemliga möten där Lektyr-chefen Arne Lemberg föreslog Lucke Bonnier, ”Bonniers chefsdelegat”, ”en ömsesidig nedskärning av strategiska vapen, dvs. att Lektyr skulle skära ned knulleriavdelningen till två sidor per nummer”. Motprestationen var förstås att Bonniers skar ner på sina.

Det kunde dessvärre inte Bonniers gå med på:

De hemliga sidorna i FiB/Aktuellt måste sprättas upp av läsarna, de måste finnas ouppsprättade i tidningen. Nu hade Bonniers redan vikt sig för ett sprättpaket, tekniska leveranser av sprättbara sidor för överskådlig tid framöver. Och man kunde ju inte ha vanliga reportage på sprättsidor. Inför den ekonomiska realiteten reducerades givetvis frågor om journalistik och tryckfrihet till betydelselösheter.

Guillou satt nog inte bara och spekulerade hit och dit: Arne Lemberg var en nära vän till honom till dess han dog på väg ut ur Idi Amins Uganda 1979 (och till dess det visade sig att han redan på sextiotalet angivit Guillou för misstänkt samröre med KGB). Rapporterna om hemliga möten kom troligen från hästens mun.

Inom några år var de båda tidningarna, som en gång mestadels innehållit artiklar, deckarnoveller och tobaksannonser för en tänkt herrpublik, ren porr (men i den senaste Lektyr jag läste nån gång i åttiotalets slut fanns fortfarande Charlie Boods upplysningsserie ”Naturens under” med). Så småningom sålde både Bonniers och Saxon & Lindström sin redan från början pinsamma och kritiserade verksamhet till mindre nogräknade förlag.

Om det var för att värna om sitt goda rykte eller för att porrmagasin blivit mindre lukrativa överlåter jag till Jan Guillou att spekulera i.

Oktoberförlaget, som gav ut även Fria Pro, såldes så småningom till Amigo, som i sin tur såldes till Bonniers. Idag äger sålunda Bonniers rättigheterna till ”Bonnieroperan”.

(Guillous verklighetsbeskrivning delas för övrigt av den gamle Bonniers-journalisten Björn Vingård.)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

fria pro

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Porrkriget fortsatte.

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen "Typerna & draken" (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som "Rationalisering" och "Vi skyddsombud kräver vetorätt".

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: "fiffel och båg". Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt "våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör" – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – "Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!"

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!"

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier
Det är jag som bossar här
För alla näcka brudar
Ja, det är min affär
Jag har en sjyst bordell
Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud
Med en riktigt smaskig kropp
Slå mig en signal
Och se om hon vill ställa opp
Jag heter Lukas Bonnier
De kallar mig Lucke Hallick
men vad gör väl det
när det ändå är jag
som gör hela familjen fet?
 
I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): "Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?" "Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!" "Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?"
 
I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, "Drömfabriken – Bakom kulisserna" (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:
 
Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.
 
Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:
 
Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.
6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med vilken rätt?

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med "De sista ljuva åren". I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns "Med vilken rätt". En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv
Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?
Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra
Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha
 
Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?
Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?
 
Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång
sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong
Och du kallar mig jämt för "lilla fru Blom" när du har nåt skit på gång!
 
De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt
att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?
Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem
 

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas "lilla fru Blom". De kallas "lilla Banu" i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och "ålderdomshem" har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?
För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill
Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill
 
Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt
med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?
Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!
 
Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.
19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kamrater i Hoola Bandoola Band!


I en ny – ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma – bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden – Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) – men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. ”Vem kan man lita på?” med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, ”Jakten på Dalai Lama” är en mångbottnad historia om sökande, ”Garanterat individuell” och ”Man måste veta vad man önskar sig” är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och – gud förbjude – bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe – som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort – såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern – som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren – såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen ”Kamrater i Hoola Bandoola Band” skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som ”arbetande människor har” (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik, där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.

Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja ”diskutera” – läs: bestämma – hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar.

Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.

För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten – men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när ”dagen” (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst – den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit Den underbara resan (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

(”Blues för Victor Jara”)

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.

Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern ”Balladen om Joe Hill”, insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: ”Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han”.

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl – hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende – ”en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår” – eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen – ”Ho! Ho! Ho Chi Minh!” – man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam


Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
(”Sången om Stalin”)

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
(”Rorsmannen”)

Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: ”Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA”.)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlev
t in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin (”Malin”?) och Mao (”ciao”?) och Ho Chi Minh (”plockepinn”?).

Det enda exemplet jag känner till – och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop – är Cornelis tolkning av Jaras ”A Cuba”. Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne – eller ännu hellre hammare och skära – upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen – ”som vajande säd ska de bölja över fälten”, ”jag sått ett frö som ej kan dö” – och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall – och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta – funkar en flöjt.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska ”Lär av historien” med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen Nils Johan Andersson m.fl. (mest känd som NJA-pjäsen), Pjäsen om Norrbotten och en något daterad barnbok.

På plattan Hör upp allt folk (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången ”Strejken på Saab”:

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: ”Det avtal som gäller för er
är samma som förut”

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som ”förhandlingsdelegation” betraktas inte – till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang – som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet – vilket rimligen skulle krossa ett kranium – betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören ”Med raka rör mot socialismen!” En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten ”Vilda strejker lönar sig” – popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?

Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som ”det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om” och ”det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext”.

Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar – återigen – gjorde ”Strejken på Arendal”, som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: ”de köpta socialfascisterna”, dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också – enligt låten – till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli ”meritvärderade” gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som ”strejkkommitté”.

Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln ”Kamrater, Bodenarbetare” som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund – jepp, (r)-are även han – sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
”Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann”
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde ”jag lärde mej att fajtas”-klassikern ”Hanna från Arlöv”, som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som ”en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution” – ”det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?”

20 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ‘pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ‘omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]