En man med ett skägg

Tag: gubbar

Jo, men i vanlig ordning blev det lite mer prat än vad genomsnittspoddlyssnaren står pall för. Anna Charlotta Gunnarson och jag gick en tripp ner längs minnenas boulevard och gjorde anhalt vid diverse dunkla gränder. En bit om Notknäckarna, där förstås även Minnesmästarna och Supersvararna nämns, sparade jag i en särskild liten ask för särskilt intresserade:

Mera 80-tal! Pekka och Carl-Uno!

Jag upptäcker förresten att jag såklart har skrivit om Pekka Langers memoarer – som jag felminns namnet på i samtalet – här.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt avhandlas Värmland som tillstånd, kulturlandskap och töntfaktor. Jag och journalisten Ann Edliden, själv Värmlandsbördig, pratar Sven-Ingvars, Sten & Stanley, Monica Z (och Peter Birros oväntat varma relation till den gamle jazzbasisten Sture Åkerberg), Hajk och Jösse Halling Breakers. Samt diverse annat. I vanlig ordning skvalpar hjärnan hit och dit medan man pratar och ibland kommer inte bokstäver ut i sin avsedda kombination. Förargligt nog kallade jag Zarah Leanders östgötska gods Lönö för Hönö. Som vore det en mjuk jävla brödkaka.

Ann insisterade också på att prata Snoddas, trots att alla ju vet att han var hälsing. Motivering: han var i Värmland en gång. Det klippte jag bort, men det går att lyssna på ändå.

Mer om Snoddas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Genren finurliga memoartitlar lever!

En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.

Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.

peter-o

Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.

Boken heter PÖ om PÖ.

Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg kenny

Under jul, nyår och trettondag har jag legat i soffan likt en S:t Bernhardshund, dreglat, hårat ner och då och då försett mig med en konjak. När jag inte skrikit på mina barn att de ska sluta skrika har jag ägnat mig åt en av de stora frågorna: vem gör egentligen den bästa svenska tolkningen av Kenny Rogers ”Coward of the county”? Är det – vilket jag alltid har tagit för givet – Alf Robertson? Eller är det – vilket jag aldrig ens hade gissat – Mats Rådberg?

Jag har vridit och vänt på det där, suttit uppe på nätterna, gjort olika diagram där jag fyllt i plus och minus, spelat alla versionerna samtidigt för att se vilken som låter bäst. Och mina damer, herrar och övriga – jag har kommit fram till ett resultat!

Okej – låt oss ta det från början. Kenny Rogers – Texas svar på Hasse Kvinnaböske – spelade 1979 in Roger Bowlings och Billy Ed Wheelers låt ”Coward of the county”. Det är en väldigt amerikansk låt med en typisk sydstatsmoral: den handlar om en kille som heter Tommy men kallas ”coward”. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan fadern ”died in prison”. Men till slut slåss Tommy i alla fall för att försvara sin Becky  – ”When Tommy left the bar room, not a Gatlin boy was standing” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Sometime’s you gotta fight when you´re a man”.

(Jag fattar inte hur man embeddar, så klicka här.)

blogg alf

Den här låten översatte Alf Robertson, Sveriges svar på Kris Kristofferson, rakt av till ”Balladen om Nisse Karlsson”. Kenny Rogers typiska sydstatsdrama har flyttats till nåt som jag gissar är Majorna: den handlar om en kille som heter Nisse Karlsson men kallas för Fegis. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan ”farsan dog på kåken”. Men till slut slåss Nisse i alla fall för att försvara sin Sonja – ”När Nisse lämnade fiket så var Dahlbergs grabbar sövda” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Ibland så får man slåss för att va man”.

(Jag fattar fortfarande inte hur man embeddar, så klicka här.)

Och det är förstås bra grejer. Alf Robertson var ju alltid bra, även när han inte var så bra.

”Balladen om Nisse Karlsson” har väl alla vettiga människor diggat så länge de känt till den, och länge tog jag för givet att det var den optimala Kenny Rogers-tolkningen på svenska. (Pierre Isacssons ”Spelaren”, Alfs ”Maria dra inte ut på stan” och Kikki Danielssons ”Öar i en ström” får ursäkta.)

Men så får jag veta – för övrigt via serieförläggaren Mikael Tegebjer – att Mats Rådberg gjort en insjungning av samma låt. Med helt annan text. Signerad Björn Håkanson.

blogg rankarna

Mats Rådberg – sjuttiotalets svar på Olle Jönsson – och Rankarna – sjuttiotalets svar på resten av Lasse Stefanz –har jag främst förknippats med knascountry: ”Peta in en pinne i brasan”, ”Mamma, låt ej din grabb växa upp till en cowboy”, ”Det är inte lätt att va ödmjuk”. Det mer sentimentala materialet har jag helt enkelt inte utforskat. Jag har nöjt mig med olika Ewert Ljusberg-översättningar av lagom reaktionära countrydängor.

Men ”Akta dej för Tommy” är starkt material. Där är huvudpersonen inte en pojke som inte vill slåss. Han är tvärtom en sån som slåss, som pappor varnar sina barn för att umgås med.

När jag var grabb så hörde jag: ”Akta dig för Tommy!”
Man sa han var en slyngel som jämt ställde till med bråk
Hans mamma älskade sällskap och han var mest i vägen
Pappan såg jag aldrig, han satt visst på nån kåk

Men så försvinner Tommy en natt – och det gör också granntösen Eva. Till slut, efter en dramatisk skallgång, hittas Eva av grannen:

”Min lilla Eva lever, men det är värre ställt med Tommy
På hemvägen kördes barnen på av en bil som sen försvann
Han kasta sig emellan och räddade min Eva
Och läkarna dom säger nu: Han har ej lång tid kvar”

Och så vänds refrängen – liksom i originalet och liksom hos Alf – mot pappan, men med helt annan innebörd:

Minns du nu far, dom där orden som du sa?
Hör du dom nu eka inom dig?
Det är bara så att lika barn dom leka bra
Jag tror nog att du ändrat dig idag
Och ångrar alla orden som du sa

(Nej, jag har inte utvecklats tekniskt under de senast skrivna styckena. Klicka här.)

Jag har lyssnat på den här låten om och om igen under de gångna veckorna och varje gång börjat hulka på exakt samma ställe (”Och läkarna dom säger nu”). Till slut började jag gråta två strofer tidigare eftersom jag visste vad som skulle ske och att det var oundvikligt.

2016 blev alltså året då jag tvingades inse att Alf Robertson åtminstone en gång haft sin överman vad gäller att sätta svensk text till amerikanska countrygubbars sentimentala ballader. Nog för att ”Balladen om Nisse Karlsson” fortfarande gör mig på gott humör – men ”Akta dig för Tommy” ger mig gåshud.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I avsnitt 49 av Snedtänkt – podden som pratar om det som inga andra poddar pratar om – pratar jag med journalisten Anna-Lena Lodenius om ett av hennes många specialämnen: julmusik.

Naturligtvis pratade vi om mycket mer än det som faktiskt kom med i programmet. Den som har ett omättligt behov av att höra folk veta alldeles för mycket om alldeles för oviktiga saker kan lyssna nedan.

49 berghagen bild

49 torsson

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Gårdagens snackis: Fettan.

Fettan
Jag vet inte om ni minns det, men för sisådär femton år sen pratade vi om Måndagsklubben. Då visste vi vem Caroline Giertz var. Tidningarna diskuterade regelbundet hennes urringning. När Lennie Norman fick silkessnöret och ersattes av Adam Alsing var det en grej. Och nånstans fanns det säkert också nån som skrattade gott åt inslaget ”Fettan”.

Kort recap: Måndagsklubben var ett direktsänt diskussionsprogram i Kanal Fem (1996-2000). I mitten satt Caroline Giertz, på hennes respektive sida satt Norman och Claes Malmberg med varsin sekundant. Mitt emellan stod flaskor och askfat. Aktuella ämnen diskuterades. Det fanns en viss känsla av subversivitet: detta var inte SVT! Detta var inte lättölen i barkranarna i Har du hört den förut? Här var de fulla på riktigt! Särskilt Anna Wahlgren!

Eftersom programmet gick bra fick de medverkande hållas. Särskilt Claes Malmberg, även om han fick tillsägelser ibland när han sa nåt syrligt om McDonalds. Han var annars programmets klarast lysande stjärna: Göteborgskvick i repliken och med en aura av oberäknelighet. Närsomhelst kunde han säga nåt otillåtet. Oftast sa han nåt sossebuddhistiskt.

På en middag hemma hos Lennie Norman och hans fru Lucia började Malmberg improvisera på västgötska att han satt inne i en ”fetta”. Detta uppskattades så av de närvarande att Malmberg insisterade på att få göra samma sak i teve. På riktigt. Eller nära nog.

Johan Ohlson var redaktör för programmet och skrev sen den svårlästa så-blev-jag-buddhist-boken Konsten att undvika Nirvana (2009) tillsammans med Malmberg. Han berättar där att Malmbergs beslut att framträda i teve i en träfitta föranledde hela direktionen för Kanal Fem att hålla krismöte på Park Avenue i Göteborg. Efter att ha stött och blött ämnet ett tag – jag vill gärna föreställa mig att de satt där i dagar – lät ledningen meddela att Fettan var okej.

Sålunda byggdes en 170 cm hög och 120 cm bred vagina av trä, skumgummi och purpurfärgat siden. Högst upp hängde en klitoriskula och dinglade. Malmberg drog på sig badmössa och solarieglasögon och satte sig att improvisera i skötet. Ett av inslagen kan beskådas här. Det är inget jag direkt vill rekommendera.
Fettan 3
Det råder delade meningar om hur kul Fettan var. Somliga – Claes Malmberg själv – tycker att det ”blev bland det bästa jag någonsin gjort. Det är synd att Fettan sändes i en så liten kanal och under så kort period. Det fanns ju inget snuskigt i den över huvud taget. Den borde ges ut igen på dvd.” Andra – jag – tycker kanske inte det.

Jag läser dock med glädje och fascination om hur det gick prestige i Fettan. Malmberg fortsatte att stöta sig med Femmans sponsorer genom att sjunga ”Kom hit till Fettan, vi ger mer!” på McDonalds-melodin. När han till slut lekte tvättmedelsrådgivning – ”Fettan Direkt, kan jag hjälpa till med något?” – och låtsades få telefonsamtal från Björne som fått sperma i pälsen, verkar Femman-ledningen ha satt sig på tvären.

Malmberg sa därför plötsligt i ett direktsänt Måndagsklubben:

Egentligen skulle det ha varit ett inslag med Fettan här idag, men tyvärr har det fått utgå. Därför att vi är utsatta för censur! Marknadsavdelningen på Kanal 5 kräver att få se innehållet i Fettan innan vi sänder den. Men marknadsavdelningen är väl inte vana vid fetta, de är väl mest vana att slicka röv.

Det ledde till visst tumult, särskilt som Malmberg i samma veva hotade med att säga upp sig och Norman hängde på för att visa att han var lika rakryggad. Mats Örbrink, kanalchef, sa till tidningarna: ”Redaktionen har fått tillfällig sinnesförvirring.” Censuren skulle inte tolkas som censur, bara omtanke, men visst, om det är så viktigt för er att vi inte stoppar era inslag så gör vi väl inte det då.

Fettan fick vara kvar. Ett visst steg för yttrandefriheten, ett jättekliv för Claes Malmberg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

För längesen, långt innan vhs och dvd och HBO gjorde det möjligt att se en film hemma eller en teveserie en gång till, fick man hitta på andra sätt att exploatera en framgång och producera föremål som folk kunde inhandla och ställa i hyllan. Klassiska exempel är förstås de lp-skivor med Disneyfilmer – insprängda dialogsnuttar mellan Bagheeras och musen Roqueforts speakerberättelser – eller Astrid Lindgren-filmer – insprängda dialogsnuttar mellan Astrid Lindgrens speakerberättelser – som alla sjuttiotalister har ett antal av stående i förrådet i föräldrahemmet.

Mer kuriösa uttryck, som givetvis inte dog ut med köpvideon, är bräd- och dataspel. Det går naturligtvis att införskaffa A game of thrones – the board game, Sagan om ringen-Monopol, Walking dead-Risk och Harry Potter-schack. Letar man noga på loppisarna, eller skickar ett personligt mejl till Peter Settman, kan man kanske få tag på Ronny & Ragge-brädspelet:
np ronnyraggespel
(Tack till Andreas Kjell för bilden!)

Det här gäller alltså inte bara Hollywood-produktioner. Även inom det ickekommersiella Sveriges Television har merchandise producerats:
np robinson
Och inte nog med det! Merchandise för barn har producerats! Särskriven merchandise för barn!
np bolibompadraken 1

np bolibompadraken 2!

np bolibompadraken 3

np bolibompadraken 4
Apropå ingenting alls: det krävdes en miljon telefonsamtal och tjugosex kontrakt och löften om att den inte skulle släppas förrän på behörig tid efter julkalendern Skägget i brevlådan innan den här boken kunde nå bokhandlarna:
np klaslagerenee
Motiveringen var att det kunde se illa ut om man skapade en kommersiell produkt för barn i anslutning till julen.
np skagg i brevlada
Nåväl – varför vara bitter över att det är skillnad på folk och folk? – detta har inte bara gällt barnproduktioner. Även en ytterst vuxen produktion som N.P. Möller – fastighetsskötare, en lågmäld och sorgsen sitcom om en ensam man och hans hund, fick diverse avknoppningar. Dels skrev en av seriens författare en bok som, likt Star Wars: Knight Errant eller Jedi Apprentice: The Rising Force, berättar lite ytterligare om seriens universum:
np bok
Dels gjordes det en musikal. Den sattes veterligt aldrig upp på scen, men sjöngs i alla fall in på skiva. N.P. Möller – i den oefterhärmlige Nils Ahlroths tappning – sjöng sånger om sånt som en fastighetsskötare i sjuttiotalets Malmö hade omkring sig: sin hund, lekande barn, ett mumsigt smörgåsbord. Det låter lite konstigt, och det är för att det är lite konstigt. Men det finns förstås på Youtube.

Världen är en fantastisk plats att leva på. Varje dag bjuder på nya överraskningar för den som har obskyra intressen och tillgång till en internetuppkoppling.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg furhammar
Boken Sex, såpor och svenska krusbär – Television i konkurrens (2006) är, enligt baksidestexten, ”en kvick och allvarlig historia om hur kanaler, genrer och program förändrades” i och med mediemonopolets försvinnande i slutet av åttiotalet. Den är skriven av Leif Furhammar, professor i film och f.d. tevekolumnist i DN och har ett antal år på nacken.

Jag har aldrig riktigt orkat skaffa mig en åsikt om Furhammar. Han verkar inte vara den festligaste killen ens i ett rum fullt med halvfestliga killar, men jag lyckas i alla fall inte beslå honom med några direkta sakfel. Den här boken är främst tänkt som en sorts översiktsverk, där Furhammar går igenom vad som hände i public service och i de kommersiella kanalerna under de första två decennierna med tevekonkurrens.
blogg furhammar foto kopia
Furhammar försöker förhålla sig neutral till såpor, dokusåpor, lekprogram och annat som han föraktar. Det funkar sådär. Hans irritation över två människors existens är så gränslös att han aldrig lyckas hålla tillbaka den. Ingenting – krig, svält, den där snuvan som aldrig gav med sig vårvintern 1970 – gör Furhammar så heligt vred som tanken på att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson finns.

Det började redan med Ursäkta röran! (2002) på TV4:

De gick ytterligare ett steg längre i vanhedrande skymfligheter mot vanligt folk och tillät sig att överträda alla tidigare normer för mänskligt och komiskt umgänge. […] De utmanade varandra i att utföra vågade fräckheter mot förbipasserande medmänniskor och tillät sig gladeligen att gå runt på offentliga platser och ta folk på könsorganen och samtidigt på avstånd registrera folks ursinne över tilltaget. Det visade sig vara för mycket för anständighetsgränserna på TV4, som lade ner programmet.

Men skymfligheterna tog inte slut där! Därefter tog bekant Kanal 5 över ”det brutalkomiska skandalparet”: i High Chaparall (2003) gjorde de ”solkiga porträtt av före detta kändisar och halvkändisar” som dessutom var ”grundligt förolämpande” och som gjorde att ”den säljbara vulgariteten slog ut i full blom” på Kanal 5.

I evighetsserien 100 höjdare (2004) samlade de ihop de skadegladaste ögonblicken i historien, först med sikte på svenska fadäser, sedan på internationella. De letade sig med beundransvärd nit igenom TV-arkiven på jakt efter inslag där folk gör bort sig och blir förödmjukade eller skandaliserade. Där fanns onekligen en myckenhet av groteska klavertramp att välja på.

Furhammar exemplifierar sedan med Friggebos ”We shall overcome”, kungens ”Kära örebroare!” och andra högt uppburna figurers misstag innan han sammanfattar: ”Här fanns alltså ytterligare 95 liknande skamsna dråpligheter. Hammar och Wikingsson såg till att de inte skulle falla i glömska.”

Vidare får vi, i bisatser och parenteser, veta att ”komikerparet Fredrik Wikingsson och Filip Hammar begick ostraffat flera uppenbara lagöverträdelser inför öppen kamera i skandalserien Ursäkta röran!” och att Emma Andersson ”skandaliserades i ett infamt TV-porträtt av komikerparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson”.

Konstigt nog sätter han inte ”komikerparet” inom citattecken. Det vore annars för en gångs skull adekvat: Wikingsson & Hammar har veterligt aldrig kallat sig komikerpar.

Okej, ni är med? Furhammar gillar inte skandalprogram med förolämpande brutalkomiker som sysslar med skymfligheter. Han är en sån där människa som inte gillar skämt som handlar om misslyckanden, dvs. skämt. Han är till yttermera visso en sån som inte gillar människoförakt. Det är förstås himla fint av Furhammar.

Det kan man kanske acceptera. Ett litet problem i sammanhanget är att Furhammar själv inte lyckas dölja sitt förakt mot de ”kändisar och halvkändisar” som Filip & Fredrik nyfiket och fascinerat besökte i High Chaparall. Det är också han som kallar kungens ”Kära örebroare!”-snedsteg groteskt. Den skandaliserade Emma Andersson (Furhammar syftar på Filip Hammars granskningsnämndsfällda ”SM i nazireferens”-intervju) beskriver han sålunda:

[Hon] utgör det yppersta exempel på ett uteslutande TV-alstrat kändisskap. Hon blev känd som Robinson-Emma i 2001 års omgång av Expedition: Robinson. Hon lanserade sig utan framgång som sångerska med ”Who I am”. […] Hon lät vika ut sig som Månadens dröm-date i Café 2003. År 2004 kom hon tillbaka i televisionens rampljus och vann Expedition: Robinson, med brett folkligt stöd. Hon ansågs därmed kvalificerad att förestå det lyxiga kändismagasinet [La Dolce Vita i Kanal 5, 2004].

Man kan naturligtvis diskutera Filip & Fredrik och chockeffekterna från deras tidiga karriär. Jag är dock inte riktigt säker på att Furhammar är så särskilt öppen för en diskussion.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har skrivit om Janne Halldoff förr – en av svensk films mest missförstådda regissörer, mannen som försökte göra underhållande kvalitetsfilm, film som berörde många och dessutom film som hellre visade hur det var än hur det borde. Detta i en tid då kritiker i allmänhet föredrog uppbygglig och/eller konstnärlig film.

Halldoffs vardagsnära komedier och solkiga minidramer dömdes oftast ut av kritikerna men fick länge publikens uppskattning. Halldoffs höga produktionstakt, säkert i kombination med en viss äh-jag-bryr-mig-ändå-inte-attityd, gjorde cv:t ojämnt. Knivskarpa folklivssatirer som Firmafesten (1972) och prestigefyllda Per Gunnar Evander-filmatiseringar som Det sista äventyret (1974) blandades med ren kalkonfuturism som Stenansiktet (1973).
blogg halldoff stenansiktet!
Klippet är en av hans sista. Det märks. Det är ett trött, rentav förstrött regiarbete. Det mesta hänger inte ihop. Pierre Lindstedt blir tydligen mångmiljonär på att sälja stulna lastpallar. Eddie Axberg kör ihjäl sig och strax därpå har alla glömt det. En knasig finne i kobojsarhatt blir nån fantasipoesifigur i en i övrigt mycket prosaisk rulle.

Ändå njuter jag av att titta på den. Den fångar in det sista av ett Söder – Slas och Klas Östergrens malm, kniv- och knegar-Söder, ett Söder som har mer gemensamt med den revolutionära snickarn i Röda rummet än med Fredrik Virtanens bostadsrätt – och jag vill tro att Halldoffs gehör var absolut.

Det klingar ljuvt i mina öron när fraser som ”era jävla punchnäsor” och ”stå inte här och stamma din jävla finnpajsare” och ”jag mår bra som fan förutom att jag mår rätt taskigt” flyger genom luften. Replikkonsten är grabbig men blixtsnabb:

”Vad ska du göra för dina stålar?”
”Sätta på varenda jävla brud på Söder.”
”Har jag redan gjort. Det gick jävligt bra utan stålar.”

Redan i förtexterna har jag på känn att det här ändå är en film som har förtjänat att bli gjord. Har inte rollfigurerna närmast parodiskt typiska smeknamn så har skådisarna det:
blogg klippet pierre
blogg klippet berra
blogg klippet bonzo
blogg klippet svante t
blogg klippet fimpen
blogg klippet stickan
blogg klippet long john
Jag vill tycka att Halldoffs ambitioner var de bästa. Han ville berätta om lastbilschaffisar och andra oskildrade vardagsmänniskor, han ville använda människor som tuggade som man tuggade på gatorna, han satte Mats Rådberg och Rankarna på att göra soundtracket, han eftersträvade äkthet och han hittade den påfallande ofta. Synd att han sällan hittade fungerande historier när han ändå var igång och letade.

Hade Klippet inte varit så himla dålig hade det varit en lysande rulle.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

blogg satir lena endre
Jag slog mig ner med Dilan Apak och Moa Lundqvist från P3:s satirprogram Tankesmedjan och så pratade jag om satirens historia och de om satirens framtid. Och så lyssnade vi på gamla klipp, bland annat ett som jag själv medverkar i och som aldrig har repriserats sen det sändes första gången 2004. Dessutom kom vi att nämna Västmanland, Killinggänget, Kim Anderzon, Gunilla Bergström, Doktor Alban, Lasse O’Månsson, oblater på bensinmackar, invandrarbrytningar, SVT:s väderkartor, Lena Endre, KG Bergström, Granskningsnämnden, husförhör, döda kungar, Canelloni Macaroni, Peter Dalle, Twitterilska, damp, Thory Bernhards, rättsinstanser, Sveriges sämsta jurist, lungmos, magontsradio, fyrtiotalister, nittiotalister, sjuttiotalister och andra talister.

Allt går att lyssna på här eller på iTunes.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Lanefeltmanöver.
  5. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.