En man med ett skägg

Tag: gubbar

Fler män med skägg.


Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Apropå Lundell.

Såg förresten att Lundell debuterar som pjäsförfattare med sex nya pjäser. Sex stycken. Ulf- om du läser det här: varför inte testa att skriva en? Hamlet, till exempel, det är EN pjäs. Vad är det för fel på den? Som jag dessutom har på känn att dom flesta av pjäserna handlar om att vara en medelålders mångmiljonär på Österlen som läser Kerouac, spanar på sjuttonåringars hår och köper dyra mc-boots, är jag helt säker på att en pjäs hade varit en lagom start.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Busen Kalles enda bus.


Bengt Sändh – trubadur, snusfabrikör, födgeni, origamiexpert, svampkännare, linodlare, numera rentier på spanska solkusten – har skrivit en bok som heter ”Busen Bengts bästa bus”. Den består alltså av ett urval av dom bus Bengt Sändh gjort i vuxen ålder, de han är mest nöjd med.

Bäst är historien om hur han och Finn Zetterholm blev ovänner med Sverre Sundman, exekutiv på skivbolaget som skulle ge ut deras snuskplatta Folklår. Som hämnd för att Sundman var snål med honorar – eller vad det nu var – skrev dom en visa om Sundman:

Sverre har en liten snopp
för liten till hans stora kropp
Ja, den stackars snoppen är
som ett ventilgummi ungefär
Stackars Sverre!

Sen lät de Sundman lyssna på mastern – med hittar som ”Rullan går på G. Bohmans vind”, ”Mitt i fittan växer inga hår, san” och ”Kärringen hon klippte lurvetufsan sin” – och sen skarvade de in ventilgummilåten innan de skickade rubbet till gravering (eller vad det nu kan ha hetat). Sundman ovetade förstås.

Sundman märkte alltså först sen skivan var pressad (i typ hundratusen ex) att den innehöll en visa om hans bristande omfång. Den står inte på omslaget eller så. Den dyker bara upp och sticker möjligen ut för sin sipphet.

Det är ju ett bra bus. Själv är jag inget busfrö. Jag är hämmad och livrädd för att få skäll. Första gången jag nånsin busringde var det till Lena Endre, som spelade ut varenda härskarteknik hon hade och låtsades inte förstå vad jag sa eftersom jag var skåning. Med tanke på hur jävla mycket hon äääälskar Österlen måste hon ju vara någorlunda bevandrad bland diftongerna. Inte för att jag klandrar henne för att hon inte var trevlig när jag stal hennes tid genom att ställa knäppa frågor om höjden på Frihetsgudinnan, men det var en dålig inledning på en P3-karriär.

Ett enda bus vet jag att jag gjort, och det var för ett halvår sen. Hela upplägget var dessutom rippat från Eric Ericsson, brevskribenten, stadstecknaren, fågelholksmakaren och copywritern. Jag såg ett program om honom på teve och blev så inspirerad att skriva busbrev att jag genast knåpade ihop ett till PC Jersild. För hand förstås:

”Hej PC. Jag och min mamma tycker du är en jättebra författare. Särskilt Barnens ö och Efter floden. Du får jättegärna skicka en autograf till mej. Skicka gärna en till min mamma också. Här är några frågor:

1) Vad står PC för?
2) Tror du att det kan bli som i Efter floden på riktigt?
3) Är det sant att du är läkare?”

Sen undertecknade jag ”Valle Westesson”, la i ett frankerat svarskuvert och satte mej att vänta.

Typ två veckor senare fick Valle svar från PC. Två autografer samt svaren ”Per Christian”, ”kanske” och ”ja”.

Buset drabbade lite Valle, som kom att framstå som lite mer utvecklingsstörd än han är, och dels PC, som fick lägga tid – dock inte för mycket – på att svara på trams.

Ett perfekt bus i min värld. Ingen direkt skadad, någon fick myror i huvet och minst en gubbe involverades.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det Nya Taube-programmet.


Min vän och kollega Valle Westesson* gillar att fixa saker. Han har dessutom många olika vänner som också gillar att fixa saker, alternativt inte har bra undanflykter. Detta gör att Valle kan fylla ut också sina somrar med arbete, med den extra lilla finessen att det då är oavlönat arbete. Å andra sidan arbetar alltså också hans vänner oavlönat. Ett slags extra finess på den extra finessen, kan man säja.

Vad arbetar då han/vi/dom med? Svaret är inte konstigare än att han arrangerar en kulturfestival på sitt torp. Torpet heter Tigeröra och festivalen heter Tigeröra musikfestival.

Bland årets artister – för er som inte orkar trycka på hyperlänken – fanns Dan Hylander*, Christian Kjellvander* och Kristoffer Jonzon*. Även jag bad ödmjukt att få framföra en liten sak jag gått och gnidit på under sommaren, ett slags stand-up-på-ett-tema-möter-falsksång som av olika anledningar fick rubriken Det Nya Taube-programmet.

När vänner arrangerar festivaler kan man vara ganska säker på att hitta vänner i publiken. Bara i dom lägena ställer man sej som 32-åring upp 2007 och orerar i tjugo minuter om Evert Taube, interfolierat med sångsnuttar som min kompis Cissi Hedlund* fick kompa eftersom jag inte kan ta ackord eller spela melodier eller markera rytm på några instrument.

Det gladde – och förvånade – mej att det faktiskt fungerade. Jag menar, jag har alltid hävdat att Taube är tidlös eftersom hans stora teman – självgodhet och gubbsjuka – attraherat män i alla tider. Folk runt omkring mej har, säkert med en viss rätt, framhärdat i att Taube trots det kan betraktas som mossig. Antytt att det finns hippare ämnen, coolare katter.

Hur som haver: jag sket i vilket. Jag har som sagt en kompis som har en festival så jag får göra vad jag vill. Så jag pladdrade på om Taube.

Jag pratade om personer som gillar att sjunga Taube: gamla gothrockare, oknullade frikyrkokids och pappor med Ernst Brunner-komplex.

Jag pratade om Taubes ohälsosamt stora intresse för väldigt väldigt unga flickor – ”den skälver, din barnsliga hand som jag kysst” – och sitt lika stora intresse för sej själv.

Jag pratade om hur Evert Taube döpte sina söner till Per-Evert och Sven-Bertil Gunnar Evert Taube, hur hans alter ego Rönnerdahl är ”blek och skön och spelar som en gud” och hur hans andra alter ego Fritiof Andersson komplimenteras av sin (antagligen olovligt) unga danspartner Rosa: ”Säj mej, hur känns det att vara charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist – det kan väl aldrig bli trist?”

Det var roligt att göra Det Nya Taube-programmet. Det är roligt att alla ensamma kvällar framför stenkakorna kan ge nåt slags pay-off. Det är roligt att folk ärligt verkade uppskatta det, inte bara för att vi är vänner och jag kanske nån gång kört dom till flygplatsen.

Framför allt är det roligt att ett par popsnören som råkade befinna sej på festivalen några dagar senare bjöd in mej och Cissi att vara deras förband. Jag är således extremt hedrad över att kungöra att Det Nya Taube-programmet kommer att vara förband åt Billie the Vision and the dancers* 2 november på KB.

KB=Kulturbolaget, Malmös rockiga rockhak för rockiga rock-rockers.

Innan x antal missförstådda kids ska dansa sej tokiga, ska dom alltså först få höra en 32-åring med skägg sjunga valda delar av Flickan i Havanna. Det gör mej sprallig. Av nervositet först och främst, men också för att hur fan det än går så måste det bli oförglömligt.

* Jag fetstilar personnamn precis som Viggo Cavling.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Blogginlägg 1:1.

Med perfekt brist på tajming, långt efter att stora bloggtåget avgått från Hippberga och t.o.m. sen det stått avställt alldeles för länge på perrongen i Mainstreamhult, kommer undertecknad sålunda gåspringande över stationen, med andan i halsen efter att ha stått alldeles för länge och tjyvläst korsordsmagasin på Pressbyrån, med ångande röda kinder och svett som blivit till klåda längs hela ryggraden.

Jag snubblar in i andraklasskupén, får först inte upp mellandörren och blir sen klämd i den, baxar upp mitt alldeles för stora bagage på en hylla där det genast dråsar ner och så när trycker in fontanellen på en tioåring, slår mej ner i en stol och hinner precis dra av mej skor och sätta avtryck med strumporna på golvet samt konstatera att Annika Jankell tydligen skrivit alla artiklarna även i detta numret av Kupé, innan nån sur jävel upplyser mej – givetvis på västgötska – om att jag tagit hennes stol. Jag sitter naturligtvis i fel vagn så jag byter och gör om hela proceduren med bagaget, inklusive fontanellen.

Men jag är i alla fall ombord. Jag räknade till och med själv ut hur Blogspot fungerar.

Den här bloggen kommer antagligen att handla osunt mycket om gubbar i svensk nöjeshistoria, gubbar i svensk nutidshistoria, andra gubbar samt om mig. Inte för att gubbar är bättre eller intressantare än nånting annat (t.ex. växthuseffekten eller maltwhisky – jo förresten, än maltwhisky, allt är intressantare än maltwhisky, även världens tråkigaste sak är intressantare än maltwhisky), utan för att gubb-info på fullaste allvar är den enda info jag kan ta in.

Sammanfattningsvis: en sida om Kalle Lind och gubbar som Kalle Lind gillar, för Kalle-Lind-och-gubbar-intresserade. Väl mött alla ni!

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]