En man med ett skägg

Tag: humor

I senaste avsnittet av pratpodden Snedtänkt diskuterade jag och den GAS-stinne ynglingen Erik Haking fenomenet Galenskaparna & After Shave och försökte inte minst, på gammalt fräscht IB-manér, kartlägga den disparata gruppens eventuella politiska hemvist. En massa titlar och teorier for förbi och en del fick skäras bort för att göra samtalet stringent eller i alla fall typ stringent. En handfull GAS-produktioner med tydlig tendens kom därvid att helt utelämnas. Den som sitter och för bok kan härmed höra att vi faktiskt inte missade de uppenbara exemplen.

mer om claes erikssons politiska uppfattningar

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

FullSizeRender(9)
Jag vill vara Hemulens gruva och din Hallandsås och sen
vill jag ge din knubbsäl snuva tills min gjutform fylls med tenn
Jag vill gömma din Assange i min obskyra ambassad
Jag vill föra Fredrik Reinfeldt in och ut ur Rosenbad

Det började surras om Ola Aurell för några år sen. Det kan ha varit någon bland mina kamrater inom ståuppkomiken som nämnde honom, eller så kan det ha varit någon av mina förtrogna i vispunkbranschen. Han står med ett ben i vardera lägret och känner sig troligen inte hemma nånstans.

Ola Aurell gör osmakliga skämt med rim och melodi, och plötsligt framstår de inte som riktigt lika osmakliga. Han sjunger om att älska med en kvinna som är så gammal att hon i princip är död, om att låta Gunde Svan dö i en cell på Fort Boyard, om inavlade människor på landsbygden och om den gamla pojkdrömmen att få knarka och bli kriminell. Det låter inte riktigt så rått som det är när det rimmar.

Det finns en dålig del av landet
som man lämnar om man kan det
och den delen heter landet
och den ligger här och var
Där har de granbevuxna hagar,
bidragstagare som jagar
Där har mor och dotter samma karl till far

När jag började intressera mig för humor – på åttiotalet – var roliga låtar ännu ett självklart inslag i humormixarna. Hasseåtage excellerade i rim och meter, Povel ska vi förstås inte prata om, Galenskaparna slog för håken ihop sig med ett barbershopgäng från Chalmers, även en tämligen rå och hipp late night-show som Lorry hade på ett självklart sätt en rolig visa i varje program. Med Glenn Killing försvann det där. Jonas Inde gjorde för all del några knasiga dansbandspastischer som Loke Martinzon, men vid det laget började man få en känsla av att nynnvänliga melodier med kul texter var en smula obsolet. Dammigt. Mossigt. Farfarshumor.

Att klippa gräs är som att ge barn cigaretter
– om man gör det jämt så undrar folk vad man får ut av det
Att kratta löv är som att skenavrätta letter
– det var inget Stalin gjorde själv, han bara lät det ske

Men att bli kär
är som att ge sig ut och gå
och se en gräsand och ta med den hem och knyckla ner den i en tom kastrull
Det händer oftare när man är full
Men ganska sällan ens då

Visst, det fanns sånt som Just D som rörde sig i gränslandet mellan skämt och topplista. Wille Crafoord och Pedda Pedd visste hur man rimmade ”trappan” på ”den där rapparn” eller ”slå sej ner på marken” med ”och öppna en stark en” så att det kändes lite välfunnet. Och sånt som kanske inte kändes så hippt men ändå var gediget – Ronny Erikssons Euskefeurat, Rally i P3 – fortsatte att utforska musikalisk humor och ibland få till det.

Men det som förr kallades kuplett – satirisk eller allmänhumoristisk sång avsedd att framföras på scen och locka till skratt – lyste med sin frånvaro under 90- och 00-talen. Sen kom Henrik Dorsin. Och sen kom Ola Aurell. Och plötsligt började det kännas kul igen.

Jag skulle raka hela huvet och sen låtsas
att jag ville ha det så
Jag skulle komma till kontoret klädd i mössa
och sen behålla mössan på

Jag skulle dricka mer för att slippa känna hur jag mår
Jag skulle gömma mig där inga blickar når
Jag skulle gråta med en öl i garderoben
om jag tappade mitt hår

Ola Aurell verkar i en tradition från Tom Lehrer, Stefan Demert, Cornelis och ovan nämnda. Han är mindre inne på pastischen och parodin, där Povel eller Claes Eriksson gärna rört sig, utan sätter hellre egna gnolvänliga melodier till texter som hade kunnat fungera på egna ben. Spaningarna är inte alltid originella – att folk är inavlade på landet eller att finnar är macho – men utgör heller inte hela poängen. Det är ordvalen, de oväntade rimmen, de överdrivet styltiga formuleringarna som skapar humorn. Kombinerat med dårens gravallvarliga uppsyn och den moderna humorns närhet till svärtan.

Intet har Finland av smoothies och vackert väder
Int’ solbrända karlar i modemedvetna kläder
Int’ sådant som tvål, int’ nå’ mänskliga relationer
och annat som folk har i bögigare nationer

När jag fyllde fyrtio recappade jag mitt liv och uppehöll mig, möjligen oproportionerligt, länge vid den antiknarkgrupp jag var med i som trettonåring: Snacke-12:an. Vi träffades på onsdagskvällar i samma skola som vi genomled våra dagar i, lärde oss väldigt mycket om hascholja och butangassniffning och avslutade kursen med en studieresa två varv runt Christiania. Därefter bad jag Ola komma upp på scen och riva av ”Knarkaren”, en skildring av hur en knarkare kommer till en bunte tolvåringar för att lära dem om knarklivet:

Han kom i gäng, han tog sig upp
Han gjorde årtiondets kupp
Han blåste bossen på en billast kokain
Och det var vapen och vita kostymer och gul Ferrari och mousserande vin
och det var stålar och brudar och vänner i varje bar och i musikindustrin
Och fröken sa: ”Det där kan kanske tyckas låta bra”
Och då svarade knarkaren: ”Ja”
”Men sen”, sa hon, ”förstod du snart att knark var skräp för dej!”
Och då svarade knarkaren: ”Nej”

Jag tyckte det kändes som ett självklart inslag i en exposé över mitt liv. Inte för att knarket har haft så fruktansvärt stor roll i det, utan för att den där låten sammanfattar så mycket av det jag ägnat mitt liv åt: tillbakablickar, cynism, humor och rim.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.
blogg 1 haggard
En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.
blogg 2 cacka
Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv
blogg 3 janne loffe
Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.
blogg 4 lorry
Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

blogg 5 larz-kristerz
Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Aschbergs gamla synder.

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.
blogg otto ruben 4

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:
blogg otto ruben 5

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:
blogg otto ruben 2

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:
blogg otto ruben

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.
blogg otto ruben 6

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Jag borde kanske inte skriva om den här boken. Dels borde jag vara sur – inte så mycket för att jag inte ombetts skriva till den som för att jag inte fått ett friex – och dels kan jag betraktas som jävig. Jag har träffat de flesta som bidragit med historier till antologin, ringer regelbundet till en del av dem, har fått hjälp och goda råd av somliga och står i tacksamhetsskuld till en handfull. 

Aron Flam – en av landets fåtaliga representanter för den cynisk-judiska humorn, inte den förste man värvar som clown till barnkalaset – har samlat ihop bisarra anekdoter ur svenska ståuppkomikers omväxlande vardag. Titeln Jag bombade indikerar att det främst handlar om misslyckanden. Skämt + misslyckande = underhållning. 

Två återkommande teman utkristalliserar sig snart vid läsningen: 1) historier från firmafester där alla varit fulla, där scenen har bestått av brädor och där chefen har inlett med ett kvartslångt anförande, 2) Peter Wahlbeck. Det första blir rätt snart repetitivt, det andra upphör aldrig att fascinera.

Det är historier om en halländsk tickande bomb, om ogenerade springnotor, om avslöjade svensexor, om hån av publiken och förnedring av kollegor, om den hårfina gränsen mellan genial galenskap och galen galenskap. Tankarna förs osökt till gamla legender som Johnny Bode och Tom Zacharias när jag läser, jämförelser som inte bara är smickrande.Ur hyllan sliter jag ner den förra antologin om svensk ståupp: Stå upp! Boken om stand up-comedy. Den är från 1992. Somliga som var med då är med också i Flams bok: Babben, Adde, Janne Bylund. Somliga har tagit in på helt andra vägar: John Lindqvist tog sig namnet Ajvide från en arkeologisk utgrävning och började skriva skräck, Carl-Einar Häckner flyttade till Berlin för att göra gothvarieté, John Thelin lyfte fram mellannamnet Eje och blev landets enda profilerade översättare av teveprogram. Ett par har dött – Lassarna Eriksson och Brandeby – och Pontus Enhörning har tillfälligt slutat med humor. 

Den mesta konstanten är just Wahlbeck. Om honom skriver Lasse Eriksson: 

Peter utmanar alltid sina lyssnares moral på en punkt där de inte väntar sig. På ett möte mellan alla ståupp-komiker fick man veta att Peter funderade på att ställa upp för Ny Demokrati. Det tumult som då vidtog kan bara Peter Wahlbeck starta. Att få professionella ståuppare upprörda torde vara en av de svåraste uppgifterna i detta land. Men icke för Peter.

I övrigt är Jag bombade underhållande läsning för oss som låter oss fascineras av underhållningsvärldens alla skrymslen och vrår. Roligast är Flams eget bidrag om hur Pontus Gårdinger ger honom foten från tevefloppen Bubblan efter att en gästansvarig nittonåring gråtande trott att Flam velat att hon skulle köpa knark åt honom. Extra roligt är att Flam och Soran Ismail lyckades tråckla sig ur att få Anette Kullenberg som medtävlande – hon föll istället på Anders och Måns lott och de historierna har jag skrattat gott åt både när Anders och Måns berättat.

Fast allra roligast är förresten Marcus Johanssons bidrag. För mig som tycker mig känna honom ganska väl är rapporten från en gruppsexsession i Uppsala … överraskande.

Och allra allra roligast är antagligen att Råland Ulvselius en gång fick göra ett gig i rollen som Johan Glans för att Glans kommit över biljetter till nya Bondfilmen. Fast den historien har jag hört så många gånger att jag skrattar innan poängerna kommer.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

fria pro

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga "Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom" (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller "bizarra") företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, "Smoke rings" och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller "obizarra"): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: "Pust … pes …" Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: "Vi geodeter får inte vara rädda för att bära". Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: "Brita, det jävla apskaftet". I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och "utlånat av Lennart Swahn". Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn – tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s "Blåsningen" – kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum. På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus – oftast preciserat "Liljeholmens" – medan en falang kunde svära på att det var en gurka – lika ofta preciserat "Mäster Grön".

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nere vid Pite älva.

euskefeurat
Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).
Sen drog Ronny Eriksson sig tillbaka dit han kommit ifrån: Piteå. Där är han skitstor. Det första som möter en på Kallax flygplats är en gigantisk bild av Ronny Eriksson, Bo Kasper och några idrottsmänniskor från bygden.
I Piteå har Ronny Eriksson haft ett band sen 1977: Euskefeurat. Det låg på is – allt ligger på is i Norrbotten – när Eriksson turnerade som ståuppkomiker, men är på banan igen. Med rötter i nån sorts folkprogg, med texter från gränslandet mellan Karl Gerhard och Ola Magnell, med ett tilltal som spänner mellan robertbrobergskt överspända finurligheter och ett naket sentimentalt countryallvar.
Trots att jag är en svuren vän av komiken, i vilken form den än visar sig, är jag mer imponerad av Ronny Erikssons allvar än av hans skämt. Skämten blir lätt av typen ”hur mycket jag än ljuger så ljuger de mer i riksdagen” och ”nu sjukskriver jag mig för att slippa äta lunch med Sven-Otto Littorin på arbetsplatsbesök”. Även om perspektivet alltid är den norrbottniske underdogens, den lille medborgarens, pinnebergarens, så glider det lätt över i lättköpt politikerförakt.
Allvaret, däremot, är genuint. Och allra bäst är kanske Euskefeurats galghumor. Inkännande historier om folk från byn som tufsats till av centralisering och urbanisering och de där krafterna som inte ens sossarna har haft makt över.
”Gode Gud i himmelen” är en nyvorden favorit från Lurv (2007). Tyrone, en lirare i mängden, alldaglig och unik, för ordet i en uppriktig men försiktigt fumlig bön:
Gode Gud i himmelen
Kommer du ihåg mig än
fast det säkert nog kan vara tjugu år sen ungefär?
Sist vi hade nåt ihop
var väl yngsta grabbens dop
och sen dess så har jag inte velat vara till besvär
Han berättar om drömmar som sprack och fruar som stack med pick och pack, på ett språk som blandar snitsigheter med prosaismer:
Mol allen o medioker
fick jag hjälp av Jonny Walker
och tillsammans grävde vi min egen grop
Den begravde jag mig i
med lögn o svek o fylleri
och sen blev det bara skit med alltihop
Jag vet sen gammalt att jag är lättrörd, men gåshuden och rycket i ögonlocken överraskade mig ändå när jag första gången hörde sångens skoningslösa slutkläm …
Gode Gud i himmelen
Idag ska jag till läkaren
men jag lovar dig att göra bot o bättring efteråt
Jag ska följa dina bud
om du käre gode Gud
gör så att de inte hittar nånting på min röntgenplåt
… som konstlöst och sömlöst glider över från djupt mänsklig cancerskräck till precis lika mänskliga vardagsdrömmar:
Om du hör den bön jag ber
ska jag aldrig synda mer
Möjligtvis, kanhända nån gång gå på trav
Då skulle det väl va okej
med ett stalltips ifrån dej
Det vore bra men se det inte som ett krav!
Som ståuppkomiker var/är Ronny Eriksson stabil, trygg, underfundig, men kanske något farbroderlig i sin framtoning. I en tid då även svensk scenhumor fått egg och några droppar syra, kan hans gamla rutiner kännas väl mycket Piteå föredragsförening. Men han är en större textförfattare än komiker, och framför allt mycket intressantare om man i första hand ser honom som Berättare.
Då förtjänar han att nämnas i samma mening som Piraten eller Lars Molin.
12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

I mörkret traktorn man ger melass
och häller olja på kvigan
D'e lika vanskligt att gå på dass
som att skilja kärringen från pigan
 
Okej gammeltackor – förklara för mig exakt var finessrikedomen ligger. Jag är ärligt nyfiken för själv har jag svårt att hitta den bland dialekterna, kroppsoset och det muntra nuppandet.
 
Den sista versen funderade jag mycket på som barn. Tage Danielsson hävdar själv i sin insjungning att den är placerad sist "för den är nämligen roligast". Som liten förstod jag aldrig vad det var som var så infernaliskt festligt:
 
Man nu ej längre kan rakad bli
med en kontakt i en elvägg
Min apparat går på batteri
men alla andra har helskägg
Jag raka' farfar i förgår natt
När jag var klar med mustaschen
ur mörkret utropar farmor glatt:
"Åh tack så hjärtligt för massagen!"
 
Jag har egentligen svårt att föreställa mig ett mindre finessrikt scenario än att en vuxen karl står i mörkret och underredsbehandlnar sin farmor med en rakapparat. Man kan möjligen framhålla att det faktum att själva situationen är något dunkel – som barn lyckades jag aldrig uttolka händelseförloppet och min mor vägrade att hjälpa mig – gör det hela mer finurligt än om farmor hade utropat "Åh vad skönt det var på fittan!". Det hade ju inte heller rimmat och rim hjälper alltid till att öka finurligheten.
 
Men i övrigt kan jag faktiskt inte se finessen hur mycket jag än letar.
 
Man kan tycka att Hasseåtage var roligare än Hasse Brontén. Man kan tycka att Svenska Ord hade mer att säga om sin samtid än Sean Banan. Men att det skulle ha rört sig om mer sofistikerade skämt för en kräsnare publik finns det alldeles för många undantag för att slå fast som en regel.
22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt Svensk humor under 100 år i text och bild – del 3 (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet ”Moderna anekdoter”. Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: ”Mamma, din man har kommit.”

Lärarinnan:
– Varför slog ni judepojken så förskräckligt, han hade ju inte gjort något ont?
– Det var ju judarna, som korsfäste Jesus.
– Ja, det kan nog vara riktigt, men det är så länge sedan.
– Men vi fick inte reda på det förrän i går.
En swingpjatt kommer Avenyen fram i Göteborg och möter en Kålle. Kålle stannar och bara tittar.
   Pjatten är van vid blickar, men inte van vid att folk stannar och tittar så som Kålle gör, när han verkligen vill ögna någon …
   – Va’ glor’u på va?
   – Vet ente än, ja’ ska hem å se efter i naturlära.
Vad lär vi oss då av detta? Troligen att man ska vara aktsam med att använda ordet ”modern” i skrifter som också kommer att läsas i framtiden.
1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.