En man med ett skägg

Tag: jävligt många gubbar

Under en period när Expressens jippokonto var outtömligt utsåg tidningen lite då och då Årets stad. En lagom stor svensk stad fick en utmärkelse, en folkfest och emellanåt en sång.

1968 vann Karlstad och Sven-Ingvars utsågs, fullt logiskt, att hylla staden i melodiform.

1973 vann Eskilstuna och Peter Himmelstrand från Bromma utsågs att göra melodin. Han valde, fullt logiskt, Eskilstunafödda Towa Carson som sin sångpartner.

1970 vann Kalmar. Expressens chefredaktör Per Wrigstad motiverade beslutet:

Kalmar är staden med choklad i, med Tjorven och framför allt med trivseln.

En idog vardag i en sjudande verksamhet. En idealisk fritid i en önskenatur vid skog och hav. På språng via Europas längsta brobygge över till det soliga Öland. På frammarsch som aktivt industricentrum. Föregångskraft som formgivare för de ungas lek och de äldres hemtrygghet. Mönsterskapande inom boendemiljön och med spänst i kulturutvecklingen.

Kalmar, de historiska minnenas stad, som idag skriver en levande historia för vår tid.

Kalmar, staden för folk som vill leva som människor.

Thore Skogman från Västmanland valdes, fullt ologiskt, att göra låten. Han i sin tur valde Solnafödde Ulf Elfving, stockholmaren James ”Herkules Jonsson” Dickson och Pekka Langer från Norrköping, varav ingen heller var någon framträdande sångare, som sina sångpartners. Som melodi valde Skogman ett gammalt örhänge: Jules Sylvains foxtrot”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?” från 1929.

Konstighetsbarometern visade full orkan och Kalmarborna kliade sig troligen i bakhuvudet i en simultan gest.

Allt detta pratade jag och David Nessle som hastigast om i Snedtänkt #147 om Thore Skogman. För den som vill höra låten i sin helhet finns den här nedanför. Men kom inte och hävda att ni inte blev varnade.

Thore Skogmans Kalmar

Och just som saker till synes inte kunde bli konstigare, springer jag i min research på att även Skogman skrivit en Eskilstunalåt. Som tydligen operettsångaren Per Grundén sjöng in. Allt var kanske inte bättre förr, men absolut märkligare.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Schlager och pop utmärker sig, om vi tillåter oss en grov generalisering, för att vara grovt generaliserande. Man är upp över sina öron förälskad i någon, man är kär och galen, man är reservationslös och inställd på maxreglage.

Det finns dock ett och annat undantag, där librettisten petat in ett men, ett kanske, ett typ. Här är en subjektiv lista:

5) Sång: ”Högt över havet” (1987)

Text och musik: Lasse Holm

Artist: Arja Saijonmaa

Reservation: ”Det måste va’ kärlek/Ja, eventuellt!”

Efter att närmast ha slagit knut på sig själv i jakten på nya kärleksmetaforer – här pratas om telepati och telegrafi och plus och minus och zoner och SOS – förvånar Lasse Holm med att avslutningsvis ifrågasätta om det överhuvudtaget är kärlek han beskriver. Vid närmare eftertanke är det kanske något helt annat som sångjaget upplever. Oklart vad, men levande charader – högaktuellt via Gäster med gester när sången tillkom – kan vara inblandade.

4) ”Möte i monsunen” (1935)

Text, musik och artist: Evert Taube

Reservation: ”Konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund/Hon var det sötaste jag dittills hade sett”

Först berättar sångjaget i fyra verser om hur han träffar Fritiof Andersson, sen berättar Fritiof i tolv verser om hur han skjutit gorillor, gift sig med en piratdotter, blivit hard up i Kina och rånad i Shanghai samt drivit i land på Camarin på Malabar. Sen berättar jaget i två verser om hur Fritiof åker iväg igen.

I sin informationstäta berättelse hinner Fritiof också träffa (den autentiske) svenske konsuln, kapten Fredrik Adelborg. Och denne är alltså gift med den kvinna vars söthet är den mest anslående den kräsne Fritiof tagit del av – dittills.

Det är uppenbarligen angeläget för Fritiof att förstaplaceringen icke må ristas i sten. Närsomhelst kan det dyka upp någon nymfett som kan peta ner konsulinnan från listan.

Vi kan dock notera att mäster Taube på senare insjungningar sjunger ”nånsin hade sett”. Så av allt att döma bestämde sig Fritiof på äldre dar.

3) Sång: ”Sång om syrsor” (1962)

Text: Gösta ”Flips” Rybrant

Musik: Jules Sylvain

Artist: Zarah Leander

Reservation: ”Våren kom med grönt/Allt var ganska skönt/åtminstone på vissa ställen”

Den enormt flitige textförfattaren Rybrant skrev texten till ett av Zarahs senare örhängen, en sång som är hundra procent bitter och hundra procent ljuv. Ett åldrat jag minns en ungdoms förälskelse och texten är pepprad med utsagor som genast tas tillbaka eller problematiseras. Redan öppningsversen uttrycker tvehågsenhet:

Jag kan inte längre höra syrsor/Det är trist/Men det är en överkomlig brist

Hederström t.h., Himmelstrand i mitten. Mannen till vänster är 1968 års programledare Magnus Banck.

2) Sång: ”Det börjar verka kärlek, banne mej!”

Text och musik: Peter Himmelstrand

Artist: Claes-Göran Hederström

Reservation: ”Det mesta pekar på/att jag är kär och så/Men för all del/Jag kan ha fel”

Himmelstrand var kanske den mest krasse schlagerlyriker vårt arma fosterland har mött, aldrig helt övertygad om att det här var den rätte och att kärleken är så värst himlastormande egentligen. Tillsammans med sin hustru Kerstin Aulén sjöng han in en sång där de beskriver sitt äktenskap. Refräng: ”Det sa prästen ingenting om den där gången/Hade han det hade jag nog sagt nej”.

1968 års vinnare i schlager-SM, ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, var en av hans genombrottslåtar och där visade han upp hela sitt register för en stor publik. Typiska Himmelstrandstrademarks är vardagsjargong (snyftare, grabbarna, banne mej), djärva rim (pang-pang/dang-dang) och så den där vanan att inte vara riktigt säker. Kärleken är inte, den börjar verka. Och det kan faktiskt vara en helt felaktig bedömning.

1) Sång: ”Tänker nästan jämt på dej”

Svensk text, artist: Alf Robertson

Originalsång: ”You were always on my mind”

Alf Robertson hade sett livet i brunögat och gjorde regelbundet av med sina intjänade hit- och turnépengar på fruntimmer och spånken och generöst leverne och ogenomtänkta impulser. Han såg gärna sina löften mer som rekommendationer, men trodde nog sig själv varenda gång han utlovade evig kärlek. Han formulerar det själv i sin kantigt varsamma tolkning av ”Always on my mind”: ”Jag tog lite lätt på löften/såna där om lust och nöd”.

Lika romantisk som luttrad – som gjord för att svenskifiera countryn. Det gjorde han genom att totalt omfamna det mänskligt halvdana, kantstötta, vinddrivna, men alltid värdiga. ”Always on my mind” – skriven för Brenda Lee, mest känd med Elvis och Pet Shop Boys – är en psalm för de ångerköpta, de som kommer på lite för sent att de kanske skulle ha betett sig lite bättre. Alf ångrar sig lika mycket som nånsin Elvis, men han lägger in ett litet förbehåll: ”Jag tänker nästan jämt på dej”. Inte riktigt hela tiden, det finns trots allt andra damer också att tänka på, och så var det visst nån fest nästa vecka, och så behöver ju katterna ha käk, men nästan. Kanske inte varje timme, men väl varje vecka.

Och nu invänder den prosaiskt lagde att Alf förstås behövde det där ”nästan” för meterns skull. Då känner ni inte Alf som jag gör. Alf petade alltid in en force majeure-klausul bland det finstilta. Ingen skulle komma och säga att han lovat nåt som han bara nästan lovat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi var många idag som blev lite glada när vi konstaterade att Staffan Heimerson faktiskt är i livet. Sen blev vi ledsna för att han tydligen trillat in i dimmorna. Andra blev arga när de valde att ta den gamle murvelns osorterade tankar om de Stalinutrensningar och häxprocesser som dagens stackars våldtäktsmän tydligen utsätts för på allvar.

Har ni missat Heimersons krönika i dagens (171127) Aftonbladet så kan ni vara fortsatt nöjda med era liv.

Det som gjorde att jag över huvud taget bestämde mig för att kommentera saken var att Heimerson hade den goda smaken att referera till Mosebacke Monarki:

Passagen är troligen obegriplig för något yngre läsare, och Heimerson hjälper dem inte riktigt när han använder yrkestiteln ”själsläkare”.

Men det hela handlar alltså om en sång, ”Madrassen”, som framfördes av det stående husbandet Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet (som ofta var en sextett) i teveserien Mosebacke Monarki (1968).

Hasseåtage skrev texterna, deras ständige kapellmästare och pianist Gunnar Svensson var Helmer Bryd och bandet utgjordes i övrigt av jazzgubbar med anställning på Sveriges Radio. I Mosebacke-seriens studentikosa anda hade de namn som Victor ”Vitan” Sector, Ove ”Gulan” Sector och ”Öset” Luhring.

Heimerson minns rätt när han erinrar sig att Jan ”Moltas” Erikson, psykiater men också gammal Uppsalaspexare, ibland sjöng med bandet (dock minns Heimerson fel när han stavar Erikson med två s). Som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke framförde Moltas dängor som ”Norge” (”Norge, Norge, det är ett ruttet land/norrmän, norrmän, ett jävla rövarband!”).

Det var dock inte Moltas som framförde just ”Madrassen”. Det gjorde Folke Erbo, i det civila chef för radiounderhållningens grammofonsektion. Som mosebask kallades han ömsom Lothar Jönsson, ömsom Lothar B. Jönsson. Det senare antagligen för att inte förväxlas med alla andra Lothar Jönssons därute.

Okej – vad har då dessa sedan länge döda herrar med dagens #metoo-kampanj att göra, menar Heimerson? Jo, de framförde alltså visan ”Madrassen”. I den berättar sångjaget att han investerat en hiskelig summa alldeles i onödan: han hade inte behövt införskaffa en dyrbar orkidé (Heimerson minns alltså fel när han skriver om en blombukett), en chokladask, en flaska Veuve Clicquout och en liten korg med rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej. När han äntrar hennes lägenhet ligger hon redan naken på en madrass i tamburen och väntar. Slutsats: ”Att bjuda generöst/det är ju meningslöst!”

Humorn emanerar ur sångjagets krassa verklighetssyn: han hade kunnat ligga med henne och ändå få behålla sina trehundrafemtiotvå och sextiofem kronor (Heimerson minns för övrigt summan fel). En extra dimension ges väl också av att det är just den till åren komne Folke Erbo som framträder som playboy.

Varför Heimerson, av alla femtio år gamla sångtexter som inte passerar dagens genusdurkslag utan att lämna klumpar, väljer att nämna just ”Madrassen” är dunkelt. Sist jag kollade någon existerande radiokanals spellista så låg inte ”Madrassen” där. Freddie Wadling sjöng visserligen in den på sin coverplatta En skiva till kaffet (1999), veterligt utan laga påföljd. Inget tyder på att någon 2017 har sjungit den sången, eller någon sång med liknande tema, och ställts inför domstol.

Att Heimerson understryker att det också 1968 gick att sjunga en sådan sång ”utan åtalshot” är således att jämföra med Pippi Långstrumps flaskpost: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

Men spill ingen vrede på Heimerson. Gläds istället åt att han fortfarande kan minnas sin ungdoms häxbrännerier. Och framför allt åt att han lyckades göra Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet en liten liten smula aktuella.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982 (vid samma slutfest för Fröken Fleggmans mustasch som han skaldade på samma versmått till Lena Nyman):

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett
jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om man har en podd med taglinen ”podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om” är det så klart ett högriskprojekt att prata Ingmar Bergman, en man många pratar om av gammal vana.

Vi försökte dock göra oss så originella som möjligt genom att a) prata om de projekt som Ingmar Bergman faktiskt aldrig gjorde, b) prata om det innan 2018, då Bergman fyller 100 år, c) prata så mycket om det att det står samtliga upp i halsen och ingen kommer att orka lyssna på allt som sägs i ämnet under 2018. På så vis blir vi ju ändå ensamma.

Lyssnare undrar ibland varför Snedtänkt klipps och kortas. Det är ju en podd – varför inte publicera hela samtalet? Till detta finns ett antal samverkande skäl, där det viktigaste är att ingen ska behöva lyssna på alla ähmanden och uhmanden och smaskanden jag släpper ifrån mig och att poddens gäster ska ha möjligheten att säga fel och fundera och kolla Google utan att det når eftervärlden.

Men sen publiceras ju Snedtänkt, som det anstår en podd som gör allt för att krångla till det, också i FM-bandet.  P1 sänder ut samtalen enligt en logik som blott Gud och Cilla Benkö förstår. Och då fordras att man håller sig inom en ram av 56 minuter.

Därför har jag hittills gjort så att särskilt lustiga utvikningar blir till extramaterial på den här bloggen (bloggen som pratar om sånt som inte ens podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om pratar om). Framöver ska vi testa en annan ordning och låta klippa två versioner: en poddversion som är så lång som den blir, en radioversion som är så lång som P1 tillåter. De som frågat efter längre poddar kommer då troligen snart att höra av sig och säga att det blir lite långrandigt.

Hursomskit: här är en stump som blev över från några timmars samtal med Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Det handlar om Ingmar Bergman, Elisabeth Söderström, Povel Ramel, Harry Schein, Ingrid von Rosen, Susanna Ramel, Lasse Holmqvist och Tomas Alfredson. Det bör med andra ord belyssnas extra noga.

snedt 130 bergman 1 extramaterial

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.
bodes porr 1bode porr 2
bode porr 3
bode porr 4
Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.
bode
1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)
delgada svensk
delgada tysk
Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man


Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.
lillemor lesbiska
De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt
Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.
pipp-singel
Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

claes malmberg memoar

Nu har jag läst en memoarbok igen. Claes Malmberg har låtit truten gå och landets kanske flitigaste spökskrivare Petter Karlsson har knackat ner svadan. Det innebär att det nu finns minnesanteckningar från samtliga medlemmar av ”Kjell-gänget”, som Kjell Bergquist en gång definierade i Sen kväll med Luuk: ”Classe Malmberg, Tommy Köris och Johannes”. Malmberg har faktiskt nedkommit med en sorts memoarbok tidigare: Konsten att undvika Nirvana (2011), ett misch-masch av anekdoter och buddhism, nedtecknade av manusdoktorn Johan Ohlsson. Den rekommenderas tämligen kallt.

Mysteriet Claes Malmberg är förstås en ganska rolig bok. Många festliga anekdoter ur ett aktivt – extremt aktivt – liv i underhållningens tjänst. Många fina tjyvnyp på kollegor – bland annat hävdar han med bestämdhet att Dan Ekborg en gång hade tapetserat sitt rum med foton av sig själv, vilket Ekborg bestrider – och förstås en del lagom angelägen andlighet.

Det är fascinerande hur han hunnit med. Även om han är helt öppen med att pulver har hjälpt honom på traven och att inte alla äktenskap har varit gnisselfria, och även om han närmast stoltserar med att inte ha tagit ut någon föräldraledighet, så har han ett fascinerande omfattande cv. Karln är ändå bara 54.

Överlag är han ganska lätt att tycka om. Inte för att han alltid har handlat gott och efter bästa förmåga, utan för att han har vett att se sig själv från några meters håll. Under en av sina mest intensiva perioder drar han en dag, hastigt och lustigt, till Köpenhamn för att ta livet av sig. Han tar in på tjusigt hotell och drar med sig en strippa upp på rummet och låter sedan henne lyssna på en lång litania om hur hektiskt hans liv är och hur många åtaganden han har. När han sammanfattar sin livssituation – en hästgård, en sportbil, en karriär, en status, två kvinnor som drar i honom – så inser han att det kanske inte är mest synd om honom ens i det rummet. Lagom ångerfull uppsöks han av sin kompis Tommy Körberg, som räddar hans liv på ett kärvt och manligt vis: drar med honom på några dagars krogrunda i Köpenhamn och visar honom högst konkret varför livet är värt att leva.

malmberg brandeby

Den anekdot som jag kommer att bära med mig längst är dock av betydligt lättviktigare art: 1990 uppträder Claes Malmberg som sin succéfigur Ronny Jönsson på Hultsfredsfestivalen. Och inte bara han – med sig på scen har han Totta Näslund, Lasse Brandeby som Kurt Olsson och ”en tjockis från Högsbo som spelade gitarr och hette Lasse Kronér”. Hade någon släppt en bomb i den småländska bruksbygden den natten så hade Avenyns samtliga krögare gått i konkurs.

Hög på livet och annat har Malmberg beställt en helikopter för att kunna ta hela gänget till Lysekil på kvällen. Där har Totta nämligen ett gig. De tre som inte har Lysekilsgig börjar pimpla redan efter sitt Hultsfredsgig. Nånstans över Västergötland trycker det på och helikopterföraren tar ner maskinen nånstans på Västgötaslätten.

Där sitter ett pensionärspar vid sitt ensamma torp och njuter en stilla kopp kvällsfika. Man kan tänka sig att de höjer på ena ögonbrynet när en helikopter plötsligt landar i deras blickfång. Man kan tänka sig att de höjer andra ögonbrynet när Kurt Olsson – vid tillfället Sveriges populäraste underhållare – snubblar ut i full mundering, tätt följd av en annan tevekändis i skinnkeps och en tredje tevekändis i frack och Converse. När de sedan ser de tre gå och skvätta lite i buskarna, vinka hej och försvinna lika fort så har de inga ögonbryn kvar att höja.

Man kan föreställa sig att de båda gamlingarna tittade på varandra med lätt förskräckta miner och osäkert sa till varann:

”Såg du också att landets kändaste göteborgare förorenade buskarna där borta?”

”Jo, jag såg.”

”Bra. För om det bara var jag som såg det så kommer jag aldrig nånsin att våga berätta det för nån.”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Ahlmän information.

Vill man ha skvaller och slipprigheter om De Stora ska man gå till deras chaufförer, påkläderskor och uppassare. Gösta Ahlm var i många år nattportier och alltiallo på Falsterbohus, ett hålligångställe för de besuttna i skånska Falsterbo. Där hade Hagasessorna eget rum, där häckade Sten Broman om somrarna, dit kom George och Paul för att träffa Maharishi Mahesh Yoga, där tävlade Åke Söderqvist och Lasse Holmqvist i kräftätning (Söderqvist vann med sextio stycken), där roade sig Thommy Berggren och Carolina Gynnings pappa med direktörer och folk med fåniga efternamn.

blogg ahlm 1

Ahlms lilla skrift Rapport från Nordens Hawaii! föll ner som en bomb på svenska bokhandelsdiskar första gången 1973. Förmodligen bävade den societet som hade grumliga minnen av att den där nattportieren förmodligen var på plats när de betedde sig ovanligt grisigt. Särskilt som skandalblaskor som Lektyr och Expressen slog upp boken så stort de bara kunde:

blogg ahlm 5 blogg ahlm 3

De behövde inte oroa sig sådär förskräckligt mycket, salongslejonen. Ahlm ville inte gärna förlora jobbet. Tvärtom var han kvar på Huset, som Falsterbohus heter för alla som har en relation till det, och kunde skriva en utökad upplaga så sent som 1991. Den innehåller lika lite av skvallervärde.

Visst nämner Ahlm att det förekommer kokain på Huset. Visst citerar han en gammal trotjänarinna på Huset som berättar om ett tjugotal då det ”förekom alla sorters brott utom våldtäkt, för det behövdes inte”. Visst är han gruvligt irriterad på vissa överklassfasoner; han berättar om en tant som tvingade honom att leta efter hennes smycken hela natten och först en vecka senare meddelade honom att hon visst haft det hemma hela tiden. Ahlm nämner inga namn, även om vi kan gissa att den där tanten hette Bianca Castafiore.

Visst får man veta att kronprins Carl Gustaf tyckte om att dansa, att Sten Broman var en skräck för personalen (han krävde inte bara iskall snaps utan också iskallt snapsglas), att Lasse Lönndahl flitigt uppvaktade damer, att Henning Sjöström log iförd sober smoking och vit poloskjorta, att unga rika människor betedde sig illa redan på femtiotalet. Men det där visste de som brydde sig redan då.

Det mest spännande med boken är att den är skriven av en nyfrälst. En nyfrälst som skriver högst associativt, utan att nån gång stanna upp och kontrollera vad han skrev i meningen innan:

Ett gäng som gästar Falsterbohus varje sommar är Knäppupp-ensemblen. Där låg de i sanden och lät sig villigt bestrålas av solen. På stranden såg man kändisar av alla slag och vanligt folk. Men solen värmer alla och Gud älskar alla, rik som fattig, känd eller okänd. ”Så älskar Gud världen, att han sände sin son JESUS hit ner till vår jord, för att var och en som tror på honom bliver frälst.” Inför Gud är vi alla syndare, men JESUS förlåter människans synd. Den som får sin synd förlåten får verkligen känna den rätta glädjen. En glädje som inte nöjeslivet kan ge. Lejonen i Falsterbo och Skanör hade fest i Falsterbohus i går kväll. Det var mannekänguppvisning av sköna damer. Auktion av från företag skänkta varor, samt utlottning av en hammock. Det var hög stämning redan från början till det ljusa slutet. Alltså vid tiden för soluppgången. Behållningen läg på 8000 kronor.

Det är med andra ord en bok som väcker fler frågor än den ställer. Den vanligaste frågan som dyker upp är förstås: ”Förlåt, men hur tänker du nu, Ahlm?”

Men Ahlm går inte bara storögt runt och refererar från derbyn och auktioner och golfbanor och kälkåkning på restaurangbord och annat som den tjusiga klassen ägnar sig åt. Han inser att det också finns en annan verklighet. Kapitlet ”Klyftan mellan rik och fattig” lyder i sin helhet:

Men det finns också en annan sida av Falsterbohus där man ser nöd och elände av olyckliga människor. Det är personalen på Falsterbohus, som bor på den stora vinden och nere i källargångar. Det är dessa som sköter diskning och städning och som för bort allt avfall. Dessa människor får inte visa sig i hotellets två stora huvudingångar. De får inte bada på samma sida som gästerna från bryggan. Gästerna på höger sida av bryggan och personalen på vänster sida. Många av dessa människor är alkoholister och är mycket olyckliga. De super upp den lilla lön de får och är glada bara genom rusets inverkan. Det finns en klyfta mellan rik och fattig. Men inför Gud är vi alla lika.

Gösta Ahlm flyttade sedermera hem till sin uppväxtstad Askersund. Han finns dessvärre inte längre ibland oss, vilket innebär att hans två nästa bokprojekt aldrig kom att förverkligas:

blogg ahlm 4

Jesus finns det nog redan ett par böcker om, men den där Askersundsboken är vi många som retar oss på att vi aldrig får läsa.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]