En man med ett skägg

Tag: journalister

Jag och Mikael Tegebjer pratade och pratade och sen klippte jag in exempel efter exempel och plötsligt står man där med en sprängfylld podd och en massa spillprodukter. Extramaterial för den som inte kan få nog av Alf Robertson och Rankarna och Fantastiske Wilbur och Britt-Marie Mattsson och annat som det pratas alldeles för lite om.

Redaktör Tegebjer.

tegebjer om hasse&tage&magnus&brasse

tegebjer om robertson, rankarna och britt-marie mattsson

tegebjer om tolkningar av coward of the county

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg skytte och percy kopia
Det här är, har jag förstått, en klassiker. Byggherren och entreprenören Percy Nilsson – idag mest känd för att ha punkterat däcket på en glassbil – möter Sveriges mest potente samtalsledare Göran Skytte i en stramt dekorerad studio i Malmö 1996.
blogg skytte kopia
Skytte ler och biter under samma ståtliga mustasch. Hans patenterade sätt att med upprepningar – jag tappade räkningen på hur många gånger han kallade Percy ”ordblind” – trumma in olika sanningar om sina gäster blir parodisk när man börjat lägga märke till den.

Trots att han ger mothugg är det svårt att ta miste på hans beundran inför the self made Percy: ”Hårt arbete, dygnet runt, modet att ringa runt till alla, är det detta som är företagaranda?”. Han frågar försåtligt om Percys strategiska flytt till Bryssel på åttiotalet någon gång fick honom att känna sig som en skattesmitare. När den lagom verbale byggherren börjar öhhhha skyndar sig Skytte att fastslå: ”Percy! Du är inte ensam! Tusentals svenskar flyttade under den tiden!”

Percy – som för övrigt uttalas Per-si och inte Pöööörsy – är påfallande defensiv. Han ler ogärna och väger varje ord tills de knappt betyder nåt längre. Då och då anar man genom urmalmöitiskan hur det måste ha låtit när Percy skaffade sig sina fiender. Man kan ”inte jamsa för då blir det ingen reda med det”. Ibland kanske ”nån kommer i klämme” när Percy har utövat ledarskap. Han har alltid ställt krav på sig själv ”för att BLE nånting”.

Men höjdpunkten – och den egentliga klassikern – är när Percy får välja sketch. Det var ett stående inslag hos Skytte: gästen fick välja en lustifikation ur tevearkivet för att berätta nånting om sig själv. Percy ber om, som Skytte kallar den, ”Efter kaffet vill man ha små läckra damer”. Percy går för enda gången under timmen från seriöst sammanbiten över skälmskt leende till hjärtligt skrattande.
blogg percy allvarlig kopia

blogg percy skälmsk kopia

blogg percy glad kopia
Hasse Alfredsons manschauvinist som hyllar ”en cigarr, ett glas likör och sen amour” är ett inte helt oproblematiskt nummer. Läst rakt av är texten inget annat än en manschauvinistisk hyllning till ”små tuttor med ert fnitter och nojs” och avfärdanden av grupp 8 och kvinnliga chefer: ”Den bästa sorten är ändå den med stora fasta bröst”. Hasse Alfredson gör sin lebeman med sedvanligt gemyt och det hela framfördes för höginkomsttagare på showkrogen Berns. Många av oss nutida Svenska Ord-fantaster har skruvat på oss av den här sången, men kommit fram till att allt är sarkastiskt menat och låtit den passera.
blogg efter kaffet
Percy har alldeles uppenbart inte funderat över några eventuella ironiska nivåer alls. Vi förstår att det har varit något av ett paradnummer för Percy i väl förseglade rum med noga utvalt sällskap: ”Jag har försökt ett antal tillfällen att sjunga den här på fester och sådär”, ”i glada vänners lag så sjunger man den igen”. Knappast med fruar närvarande dock: ”Det är väl mer en killbit kanske”. I Percys värld är det en sång om vad ”vi män egentligen menar men inte vågar säg”.

Nu är Skytte för första och enda gången en smula elak mot sin gäst. Han lägger huvudet på sned och ler lika snett när han lägger fram en alternativ tolkning: ”Jag tycker den driver med männen”.

Percy är fullkomligt oförstående när han säger: ”Ja, nu får du ju förklara dig lite”. Skytte förklarar att Hasse Alfredsons figur kanske inte är tänkt som ett ideal utan som en parodi. Percy vill inte lyssna på det örat: ”Jag tycker det här är bra, jag tycker det är en kul låt”. Bakom honom hör vi skramlet när slår fällan igen.

Att det där har suttit som en tagg i Percy sen dess antyds i en aktuell incident. När min vän Kristoffer ”Krisse” Jonzon arrangerade livetalkshow tidigt i höstas lät han, som han brukar, sin gäst Percy Nilsson välja sin guilty pleasure-låt, sången som man skäms för att man gillar. Percy valde omedelbart ”Efter kaffet”. Arton år senare stör det honom fortfarande vad han sa och tyckte i teve 1996.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.
blogg sånt är livet vinjett
Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.
blogg sånt är livet studio
Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.
blogg sånt är livet telefonsvarare
I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.
blogg sånt är livet clabbe
Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

fria pro
Ett av proggens kändaste revynummer är Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” (1972). Trion Abbe, Lucke och Gerard Bonnier sjunger om sin vurman för det fria ordet (”Vi knäckte AT, vi knäckte MT, vi knäckte ST och sen Ny Tid”), sina redaktörer (”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör”) och konkluderar i slutet:

För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin

Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Tomas och Tomas mor

Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

Bonniers ägde Åhlén & Åkerlund som drev den alltmer pornografiska och extremt inkomstbringande veckotidningen FiB/Aktuellt. Därav påståendet.

Numret har skyllts för att vara antisemitiskt i det att den kritiserar en mediefamilj med judiska rötter. Vara hur det vill med den saken – det semitiska påbråt nämns inte med en stavelse i texten – så är det satir i den mer burleska än finstilta skolan.

I ett talat parti trappar Bonnierbröderna upp striden med Saxon & Lindström-ägda konkurrenten Lektyr:

– Lektyr visade halva bröstvårtan. Kan man inte tänka sig att vi visar hela?
– Lektyr visade halva rumpan. Vi ska visa hela!
– Lektyr hade tagit en bild härifrån. Kan man inte tänka sig att vi tog en bild HÄRIFRÅN?

guillou
På en av idolbilderna av Jan Guillou på omslaget till Journalistik 1967-1976 poserar han framför en dörr där hans tidning Folket i Bild/Kulturfront verkar dela tak med just Fria Proteatern. Guillous bok är utgiven av Oktoberförlaget, som drevs av SKP, Sveriges kommunistiska parti. Det brukar heta om både FiB/Kulturfront och Fria Pro att ”de stod SKP nära”.

Mycket riktigt handlar en av Guillous texter om ”Kampen om hemliga sidor”. ”Hemliga sidor” var den icke uppsprättade del av FiB/Aktuellt som innehöll naken- och samlagsbilder, allt mer avancerade för varje nummer. Guillou berättar utifrån en skandalartikel som FiB/Aktuellt publicerade 1974 om ”kungens hemliga kärleksnästen”:

Med utgångspunkt från den i och för sig rimliga teorin att även kungar bedriver knulleri, antog således FiB/Aktuellt att sådant kungligt knulleri kunde tänkas ha gått av stapeln på de platser där kungen befinner sig. Mycket smart uträknat. Alltså blev de platser där kungen befinner sig ”sexnästen”. En sådan artikel ger minst 25 000 kr i vinst till Bonniers.

Lektyr kontrade sen med en artikel om ”kändisars knullerier”. ”Sen”, hävdar Guillou, ”brakade det loss”. Han använder termer som ”lokal konflikt” och ”begränsat krig” när han skildrar hemliga möten där Lektyr-chefen Arne Lemberg föreslog Lucke Bonnier, ”Bonniers chefsdelegat”, ”en ömsesidig nedskärning av strategiska vapen, dvs. att Lektyr skulle skära ned knulleriavdelningen till två sidor per nummer”. Motprestationen var förstås att Bonniers skar ner på sina.

Det kunde dessvärre inte Bonniers gå med på:

De hemliga sidorna i FiB/Aktuellt måste sprättas upp av läsarna, de måste finnas ouppsprättade i tidningen. Nu hade Bonniers redan vikt sig för ett sprättpaket, tekniska leveranser av sprättbara sidor för överskådlig tid framöver. Och man kunde ju inte ha vanliga reportage på sprättsidor. Inför den ekonomiska realiteten reducerades givetvis frågor om journalistik och tryckfrihet till betydelselösheter.

Guillou satt nog inte bara och spekulerade hit och dit: Arne Lemberg var en nära vän till honom till dess han dog på väg ut ur Idi Amins Uganda 1979 (och till dess det visade sig att han redan på sextiotalet angivit Guillou för misstänkt samröre med KGB). Rapporterna om hemliga möten kom troligen från hästens mun.

Inom några år var de båda tidningarna, som en gång mestadels innehållit artiklar, deckarnoveller och tobaksannonser för en tänkt herrpublik, ren porr (men i den senaste Lektyr jag läste nån gång i åttiotalets slut fanns fortfarande Charlie Boods upplysningsserie ”Naturens under” med). Så småningom sålde både Bonniers och Saxon & Lindström sin redan från början pinsamma och kritiserade verksamhet till mindre nogräknade förlag.

Om det var för att värna om sitt goda rykte eller för att porrmagasin blivit mindre lukrativa överlåter jag till Jan Guillou att spekulera i.

Oktoberförlaget, som gav ut även Fria Pro, såldes så småningom till Amigo, som i sin tur såldes till Bonniers. Idag äger sålunda Bonniers rättigheterna till ”Bonnieroperan”.

(Guillous verklighetsbeskrivning delas för övrigt av den gamle Bonniers-journalisten Björn Vingård.)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Omvändelse under guilloutinen.

guillou
Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter (eventuellt undantaget den här). Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober (som också gav ut den här. Och den här!) Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.
guillou och bratt
Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Berättelsen om O.

Det här kan rubba era cirklar, men jag har faktiskt legat och läst en tjock rackare till memoarbok, skriven av en pompös rackare till tevejournalist. Jag har också kommit på mig själv med att hålla med honom, åtminstone på fem-sex sidor av femhundra. Gubben heter Åke Ortmark och är kanske mest känd för att inte vara Åke Ohlmarks, men spelar onekligen en nyckelroll i den moderna svenska journalistikhistorien.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Den – som det alltid heter när det gäller murvlar – legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin – lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Efter vår gemytliga afton på restaurangen skulle vi åka taxi till hotellet. Hitler gick till telefonen och beställde.
– Hur var namnet, frågade telefonisten.
– Hitler, kom svaret.
Vi är inte upplagda för skämt. Ska ni ha bil får ni uppge rätt namn.
Ny röst i telefonen:
– Duger Stalin?
– ????
Taxin klarades med Glans.
 
Och det blev så klart en festlig slutkläm. Men är det inte lite konstigt att två svenskar, tio år efter Kriget och två år efter Stålmannens död, fortsatte gå runt och heta som två hyfsat välbekanta bödlar?
 
Jag gissar att de tänkte att "di där bägge luspudlarna ska minsann inte få smutsa ner våra ädla släktnamn!", men nog var det väl ändå redan gjort? För inte råkade Sigurd Glans vara på plats när Hans Hitler för första gången blev ifrågasatt av en taxiväxel när han presenterade sig?
 
Viss sorts halsstarrighet kan jag bli imponerad av. Annan gör mig bara konfunderad.
11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vår meste kändisadvokat – Silbersky må ursäkta, men Bobo var aldrig en lika bra serie som Bamse fast att den plankade alla ingredienserna – har ryckts ifrån oss vid en ålder av 89. Vi högtidlighåller minnet genom att spisa Henning Sjöströms insjungning av Dylan samt gå igenom de milslånga textsjok om honom som tidigare publicerats på den här bloggen.

Under en period var jag i det närmaste besatt av Henning Sjöström. Det började med att jag läste gamle Expressenredaktören Bo Strömstedts memoarer "Löpsedeln och insidan" och sprang på en märklig passage om hur Strömstedt recenserat Sjöströms bisarra – verkligen bisarra – bok "Det glatta livet" och sedermera låtsats kasta en bok på Sjöström i en tevedebatt.

Sjöström tillhörde Bo Strömstedts hatobjekt. På samma vis som han gladeligen gnuggade sig mot Evert Taube och Astrid Lindgren, missade Strömstedt aldrig ett tillfälle att berätta för världen vilken usling Henning Sjöström var. Bland övriga på Strömstedts hatlista fanns Jan Guillou. Jag vet inte om det var orsaken till att Guillou och Sjöström fann varandra, men det mesta tyder på att Henning Sjöström faktiskt var en av få som lyckades behålla Guillou som vän under en längre tid. En annan är för övrigt Jan Myrdal. Myrdal och Sjöström lär emellanåt ha bjudits på gemensam middag hemma hos Guillou. Det lär ha varit underliga tillställningar: tre män som talar, ingen som lyssnar.

Strömstedts bisatser triggade mig hursomhelst att leta upp Sjöströms "Det glatta livet". Den var några snäpp vansinnigare än jag vågat föreställa mig: sida upp och sida ner med fylle- och horanekdoter, skrivna medan Sjöströms advokatstjärna stod i zenit. Därefter abonnerade jag på Sjöströmböcker på antikvariat.nu. Det visade sig att det fanns fler än jag kommer att orka läsa under min levnad.

Hur hann han med att skriva tjugotalet mustiga folklivsskildringar från sin ungdoms Västerbotten samtidigt som han sjöng opera, bad till Buddha och sprang på premiärfest? Och dessutom drev några av landets mest uppmärksammade rättsfall? Ja, vad gäller bokskrivandet är svaret enkelt: det var i praktiken hans bröder Ernst och Gunnar som skrev dem (även om Henning tog det mesta av royaltyn). I övrigt var han nog en man som pumpat sig så fullt med klassresenärens revanschlystnad att den gjort honom hyperaktiv.

Det har nog hänt att jag skrivit ett och annat misskrediterande om Henning Sjöström, det ska tillstås. Å andra sidan har jag inte skrivit nåt som han själv inte toppat tusen gånger om. Jag är från djupet av mitt hjärta glad att en sån man har funnits, en fritänkare, en sorts geni, en man på kanten, en livs levande Sture Dahlström-karaktär, stjärnjuridikens svar på Ricky Bruch, en långt större renässansman än både Lasse Åberg och Felix Herngren. Jag lyfter på den hatt jag inte äger (men som Sjöström själv hade hundratals av) och bugar för en man som hann leva fem liv under tiden av ett.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Porrkriget fortsatte.

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen "Typerna & draken" (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som "Rationalisering" och "Vi skyddsombud kräver vetorätt".

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: "fiffel och båg". Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt "våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör" – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – "Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!"

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!"

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier
Det är jag som bossar här
För alla näcka brudar
Ja, det är min affär
Jag har en sjyst bordell
Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud
Med en riktigt smaskig kropp
Slå mig en signal
Och se om hon vill ställa opp
Jag heter Lukas Bonnier
De kallar mig Lucke Hallick
men vad gör väl det
när det ändå är jag
som gör hela familjen fet?
 
I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): "Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?" "Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!" "Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?"
 
I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, "Drömfabriken – Bakom kulisserna" (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:
 
Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.
 
Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:
 
Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.
6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Snedtänkt #99 - extramaterial om Notknäckarna!
  5. Lanefeltmanöver.