En man med ett skägg

Tag: kalle lind kommenterar gårdagens nyheter

Vi var många idag som blev lite glada när vi konstaterade att Staffan Heimerson faktiskt är i livet. Sen blev vi ledsna för att han tydligen trillat in i dimmorna. Andra blev arga när de valde att ta den gamle murvelns osorterade tankar om de Stalinutrensningar och häxprocesser som dagens stackars våldtäktsmän tydligen utsätts för på allvar.

Har ni missat Heimersons krönika i dagens (171127) Aftonbladet så kan ni vara fortsatt nöjda med era liv.

Det som gjorde att jag över huvud taget bestämde mig för att kommentera saken var att Heimerson hade den goda smaken att referera till Mosebacke Monarki:

Passagen är troligen obegriplig för något yngre läsare, och Heimerson hjälper dem inte riktigt när han använder yrkestiteln ”själsläkare”.

Men det hela handlar alltså om en sång, ”Madrassen”, som framfördes av det stående husbandet Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet (som ofta var en sextett) i teveserien Mosebacke Monarki (1968).

Hasseåtage skrev texterna, deras ständige kapellmästare och pianist Gunnar Svensson var Helmer Bryd och bandet utgjordes i övrigt av jazzgubbar med anställning på Sveriges Radio. I Mosebacke-seriens studentikosa anda hade de namn som Victor ”Vitan” Sector, Ove ”Gulan” Sector och ”Öset” Luhring.

Heimerson minns rätt när han erinrar sig att Jan ”Moltas” Erikson, psykiater men också gammal Uppsalaspexare, ibland sjöng med bandet (dock minns Heimerson fel när han stavar Erikson med två s). Som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke framförde Moltas dängor som ”Norge” (”Norge, Norge, det är ett ruttet land/norrmän, norrmän, ett jävla rövarband!”).

Det var dock inte Moltas som framförde just ”Madrassen”. Det gjorde Folke Erbo, i det civila chef för radiounderhållningens grammofonsektion. Som mosebask kallades han ömsom Lothar Jönsson, ömsom Lothar B. Jönsson. Det senare antagligen för att inte förväxlas med alla andra Lothar Jönssons därute.

Okej – vad har då dessa sedan länge döda herrar med dagens #metoo-kampanj att göra, menar Heimerson? Jo, de framförde alltså visan ”Madrassen”. I den berättar sångjaget att han investerat en hiskelig summa alldeles i onödan: han hade inte behövt införskaffa en dyrbar orkidé (Heimerson minns alltså fel när han skriver om en blombukett), en chokladask, en flaska Veuve Clicquout och en liten korg med rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej. När han äntrar hennes lägenhet ligger hon redan naken på en madrass i tamburen och väntar. Slutsats: ”Att bjuda generöst/det är ju meningslöst!”

Humorn emanerar ur sångjagets krassa verklighetssyn: han hade kunnat ligga med henne och ändå få behålla sina trehundrafemtiotvå och sextiofem kronor (Heimerson minns för övrigt summan fel). En extra dimension ges väl också av att det är just den till åren komne Folke Erbo som framträder som playboy.

Varför Heimerson, av alla femtio år gamla sångtexter som inte passerar dagens genusdurkslag utan att lämna klumpar, väljer att nämna just ”Madrassen” är dunkelt. Sist jag kollade någon existerande radiokanals spellista så låg inte ”Madrassen” där. Freddie Wadling sjöng visserligen in den på sin coverplatta En skiva till kaffet (1999), veterligt utan laga påföljd. Inget tyder på att någon 2017 har sjungit den sången, eller någon sång med liknande tema, och ställts inför domstol.

Att Heimerson understryker att det också 1968 gick att sjunga en sådan sång ”utan åtalshot” är således att jämföra med Pippi Långstrumps flaskpost: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

Men spill ingen vrede på Heimerson. Gläds istället åt att han fortfarande kan minnas sin ungdoms häxbrännerier. Och framför allt åt att han lyckades göra Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet en liten liten smula aktuella.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På onsdagar skriver jag krönikor i gratistidningen City, Sydsvenskans gatuedition. De krönikorna brukar jag hänvisa till via sociala medier. När detta skrivs har City inte hunnit lägga upp texten själva, och jag tycker det är lite angeläget att texten blir tillgänglig för en större publik asap.

Nå, Faste Håårdh på Privatpolis AB, var det rimligt att en av era ordningsvakter satte sig på en nioårig pojke?

– Han hade tjyvåkt på tåget, vilket ju gör honom till ett kriminellt element. Det kan till och med ha varit så att han gjort det förut, vilket gör honom till återfallsförbrytare. Har det skett vid upprepade tillfällen så pratar vi faktiskt om en serieskurk.

Frågan kvarstår: var det en rimlig mängd våld från ordningsvaktens sida?

– Man får givetvis inte använda mer våld än vad man får använda. Men ibland behövs så mycket våld som behövs. Men man får naturligtvis bara vara exakt så våldsam som våldsamheten kräver. Men vi accepterar inte att någon använder mer våld än vi accepterar.

På filmen ser man bland annat hur vakten dunkar pojkens huvud mot golvet …

– Ja, och det ser inte så trevligt ut. Men filmen kan vara manipulerad. Någon kan ha lagt på ljudet från den panikslagne pojken i efterhand. Och datoranimerat in den handskbeklädda handen för hans mun. Det kan också vara så att någon har vänt på filmen och att det egentligen är nioåringen som sitter på vår anställde väktare.

Lage Långh-Ahrm, polisens presstalesman, ni lade först ner er utredning mot ordningsvakten?

– Jo, men nu har vi ju tagit tillbaka den! Nu utreder vi så det står härliga till! Herrejistanes vad vi utreder! Jag har knappt tid att prata med dig nu så mycket som vi utreder.

Men varför lade ni ner den från början?

– Det spelar väl ingen roll, vi har ju tagit upp den igen nu. Nu lovar vi att utreda. Lovar! Utan ljugekors!

Men först såg ni en film som föreställer en nittiokilos väktare som sitter på en nioåring och dunkar hans huvud mot golvet – och valde ändå att lägga ner?

– Jo, men då visste vi väl inte att det skulle bli sånt himla ståhej. Om vi skulle utreda varje gång nån ordningsvakt hade brukat övervåld så skulle vi ju ald… Som sagt: vi ska ju utreda så sluta tjata!

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Igår måndag var jag inbjuden till Publicistklubben Syd, där jag kom att ingå i en panel om fyra lokala mediepersonligheter (eller motsvarande). Det enda uppdrag jag uppfattade att vi fick var att ge en julklapp med tillhörande rim till förtjänta mediepersonligheter. Jag valde att vända mig till mina panelkollegor med varsin klapp och varsitt rim.
 
Först ut: Behrang Miri, som ville flytta några Tintinalbum tio meter på Kulturhuset i Stockholm och för det mötte en Twitterstorm där diverse sextiotalister med närmre kontakt med kapten Haddock än sina pappor röt om yttrandefrihet och i deras kölvatten de där som tycker det är läskigt att det finns människor i Sverige som heter Behrang.

Julklappen såg ut ungefär så här (fast något fulare):

Inlagan hann jag aldrig riktigt förfärdiga, men jag tänker mig att Tomtom är en kongolesisk journalist som åker till Belgien, lär de lata européerna matte och tron på trädandar samt spränger några kossor och får med dynamit.

 
Rimmet lät så här:
 
Oavsett med vem av alla mänskor man vill strida 
Så har man alltid nån som sluter upp intill ens sida
När Pär Ström blir ledsen gråter massa andra tuffa karlar
och vill du döma Quick fel har du Lambertz som försvarar
 
Vill du skjuta palestinier gör Per Ahlmark tummen upp
och jag tror att Annie Lööf nånstans i världen har sin grupp
Eva Kärfve backar upp dig i bokstavliga fejder
och är du Håkan Juholt har du alltid Göran Greider
 
Vill du fly från skatten säger Depardieu ”oui-oui”
Du blir välsignad av Per Wästberg om du vill krossa Li Li
I gatstrid stöttar andra tappra Sverigedemokrater
men muckar du med Tintinfans – så blir det bomber och granater!
3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Debattdebatt.

Jag blev idag på eftermiddagen uppringd av en synnerligen trevlig kvinna på teveprogrammet Debatt. Jag förutsätter att hon ringde för att ragga deltagare till programmet. De skulle imorgon debattera det faktum att Stina Wirsén har dragit tillbaka sin kontroversiella barnboksfigur Lilla Hjärtat. Hon visste att jag skrivit en bok om politisk barnlitteratur, Proggiga barnböcker, och ville veta vad jag tyckte i det här ämnet. 

Frågan är till sin natur komplex. Jag tycker naturligtvis att det är beklagligt om barnboksförfattare blir ängsliga att alls ta i känsliga frågor; Viveka Lärn gick häromåret ut och berättade att hennes lektörer strukit en passage där några italienska gubbar satt på ett torg och rökte. Hade Astrid Lindgren idag porträtterat Madickens granne farbror Nilsson så hade somliga förläggare säkert velat byta ut brännvinet mot kalasmust. 

Barn ska inte skyddas från verkligheten – däremot bör de kanske skyddas från kränkningar. Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.

Jag vägrar att tro att Stina Wirsén – vars Vem?-böcker tillhör mitt dagliga litteraturintag, låt vara något ofrivilligt – nånsin tänkt en enda rasistisk tanke. Icke desto mindre kan även hon, omedvetet, vara med och sprida en nedärvd föreställning.

Men samtidigt: jag har förstås ingen rätt att säga åt den fria konstnären Stina Wirsén vad hon ska göra. Känner hon själv att hon sårat människor som hon inte vill såra så gör hon naturligtvis rätt i att dra tillbaka figuren. Känner hon sig däremot hotad och medvetet missförstådd så är det tråkigt om hon tvingats göra avkall på sin integritet.

"Så du vill varken säga bu eller bä?" sa kvinnan i luren, och jag tyckte mig ana besvikelse i rösten.

"Nja, jag vill säga både bu och bä", sa jag.

"Då ringer jag vidare."

Hade jag eventuellt fördomar om att Debatt är mer intresserat av att göra underhållning av människor som gapar än att faktiskt problematisera en fråga, så tvingades jag inte omvärdera mig just den här gången.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För övrigt noterar vi …

… att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s Strindberg. Ett liv, hävdar att:

[D]en är mycket bra. […] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är Strindberg. Ett liv mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg – August med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg – så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt "hjärteblod" och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra). 

August var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. August var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i August känns ju Strindberg. Ett liv i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tack för tipsen, Stubb!

Egentligen läser jag ju bara tidningar tryckta på rosa papper när jag lånar muggen på olika produktionsbolag, men jag gjorde ett undantag när jag häromdagen råkade stjäla grannens Dagens industri.
 
I denna till tidning förklädda valium skriver var tredje vecka Finlands Europa- och handelsminister. Han heter Alexander Stubb och ser ut att vara en glad lax. Man antar att han tar av sin dyrbara tid för att skriva i en svensk dagspublikation för att han tycker det är viktigt att redovisa de beslut han är med och fattar och den politiska process som leder fram till besluten.
 
I sin senaste krönika ger Alexander Stubb oss tio tips på hur man bekämpar jetlag. Jag förstår inte hur jag fram till nu har kunnat klara tillvaron utan Alexander Stubbs visa vägledning. Jag känner mig som Saul, av ljuset vorden en Paulus.
Bland dessa tio tips, det särskilt skimrande guld som blev kvar efter Alexander Stubbs noggranna vaskning, hittar vi:
 
2. När du reser västerut, lägg dig tidigt och vakna tidigt.
3. När du reser österut, lägg dig sent och vakna sent.
4. Motionera minst en timme varje dag. Bäst är att göra det på morgonen.
10. Håll dig vaken när du kommer hem. Lägg dig först till kvällen.
 
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort det kompletterande tipset: ha total kontroll över din kropp och din tid och var gärna övermänsklig.
 
9. Ta en 20 minuters tupplur.
 
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att säga när man ska fasa in den där tuppluren, som man tydligen bara kan ta när man känner för det.
 
1. Planera resan väl. Undvik långa väntetider på flygplatsen.
7. Satsa på nattflyg. Se till att flygbolagen har bekväma säten och sängar.
 
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort extratipset: ha gärna obegränsat med pengar, helst någon annans.
 
5. Undvik alkohol. Amatörer dricker sprit på arbetsresor.
6. Drick vatten och ät hälsosamt. Du behöver inte stoppa i dig allt som bjuds.
 
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att också leverera tipset: var inte rädd för att ta betalt av svenska tidningar för att skriva till nonsens gränsande självklarheter.
 
I övrigt är jag som sagt oändligt tacksam att Alexander Stubb gjorde mig den äran att stänka några korn från sin digra fatabur av empiri. Tack Alexander! Nu ska jag ansöka om finskt medborgarskap för att hjälpa dig till en ny mandatperiod.
 
P.S. Jag höll på att glömma tips 8: "Ät i förväg om du tänker sova på flyget. Det tar lång tid att få mat på flyg". En iakttagelse som jag antar att de Alexander Stubb vänder sig till, människor som gör många affärsresor utomlands, aldrig själva har gjort. Vilket för övrigt gäller också resten av tipsen.
 
P.P.S. Alexander Stubb påpekar också, mest för att dryga ut det stipulerade antalet tecken, att "jetlag är också en attitydfråga. Det är viktigt att man har rätt inställning till den långa resan. Visst kan det vara tungt, men om man övertygar sig själv att man klarar av det så blir det mycket lättare."
7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I ett kapitel i min nyutkomna bok "Människor som har haft fel" behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten – som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och "KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” – klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av "Människor som har haft fel" redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen "Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet", en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död, fråga mig eller Hammarsson & Wiking.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu – när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka – anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp – troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu – så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett "jo förresten, Palme är död" innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 – efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran – började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

#komikergate.

Jag förutsätter att detta blir en engångsföreteelse: dels att jag kommenterar en aktuell debatt, och dels att den debatten kretsar kring John Houdi. Alla ni som har världsfreden och den rättvisa fördelningen av våra resurser att tänka på har säkert missat att det förs en hätsk diskussion ute i Twitterflödet. Den tar sin utgångspunkt i begreppet "skeptiker" och trillar sen oförhappandes in på begreppet "komiker".

Rent principiellt sympatiserar jag med bägge kategorierna. Debatten gör dock lite klart för mig varför jag inte kallar mig varken det ena eller det andra.

(NOT 1: det händer att det står "komiker" under mitt namn på artiklar jag skrivit – det är då aldrig jag som uppmanat redigeraren till det. NOT 2: i t.ex. boken "Proggiga barnböcker" kallar jag mig visst det "skeptiker", men det är då ett uttryck för en livshållning i största allmänhet, inte den snävare definition som sitter på en grupp organiserade vetenskapsivrare och religionsskeptiker.)

Det hela utgår från podcasten Crazy Town. Den görs av två vänner till mig – Josefin "Josefinito" Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson – och är, gissar jag, rolig. Alternativt tråkig. Jag har faktiskt aldrig hört den eftersom jag inte vet riktigt när på dygnet jag behöver lyssna lite mer på folk som pratar. I sammanhanget spelar det ingen roll om jag eller någon annan tycker det är kul. Jag förutsätter att det framgår även för en vissnad krukväxt att det är tänkt att vara roligt.

Och svårare än så ska det ju inte behöva vara, tycker man. En "komedi" är ett verk med intentionen att vara roligt. En "komiker" är en människa som framställer avsedd komik. Är "American Pie 3 – The Wedding" en komedi? Absolut. Tycker jag att den är så vidare rolig? Nja, inte riktigt hela tiden. Är Lennie Norman komiker? Alla gånger. Tycker jag att Lennie Norman är rolig? Kanske inte just på scen.

I nämnda podd skämtade så Jossan och Kringlan om fenomenet "skeptiker", den sköna grupp lirare som gjort till sin livsuppgift att kritisera gudsdyrkan och pseudovetenskap. Podden hamnade på okända vägar i John Houdis hörselgångar. John Houdi är komiker. Men också trollkarl. Men också programledare för den flitigt belyssnade Skeptikerpodden.

John Houdi gillade inte vad han hörde. Han ifrågasatte därför huruvida Jossan och Kringlan är komiker. Det är ett påstående som faktiskt går att bestyrka, finna evidens för, statistiskt säkerställa och andra saker som skeptiker gillar att göra: båda försörjer sig på att framställa och framföra avsedda skämt.

Där kunde så diskussionen ha tagit slut. John Houdi framhärdade dock i att poddmakarna inte var roliga och följaktligen inte heller komiker. Andra komiker och skeptiker lade sig i och menade att definitionen inte helt kunde ligga i John Houdis tycke. Strax kloggade Twitter igen av halvprocessade påståenden från Houdis håll – "Well, om du tycker att komiker som inte är roliga är rolihga får du tycka det. Jag tycker att komiker SKA vara roliga" – och från folk som ansåg att Houdis resonemang inte höll.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Jag lägger mig i det här för att det gör mig stressad när inte komiker har komisk distans till vad de gör. Och när skeptiker inte kan acceptera andras skepsis. För det är väl i grund och botten vad detta handlar om: en skeptisk komiker finner sin skepsis skämtad med och svarar med att försöka frånta skämtarna deras yrkestitel. Men kanske skämtar han. Eller är bara sunt skeptisk.

Det finns alltså en principfråga här som jag tycker är intressant. När blir skepsisen en religion i sig själv, med fundamentalistiska utövare som knäböjer vid Darwins och Einsteins och Christer Fuglesangs altare, med predikanter som pekar ut avfällingar och ifrågasättare? När blir komiken ett slutet sällskap dit bara folk som fyller enskildas kriterier på humoristiskt sinnelag har tillträde?

Likt Tage Danielsson tror jag på tvivlet. Likt John Houdi tvivlar jag på tron. Men liksom jag begär av de religiösa sällskapen att de ska tåla skämt och Ecce Homo och rondellhundar så begär jag av skeptiska skämtare att de har bättre svar på tal än "ja men du då?"

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med vilken rätt?

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med "De sista ljuva åren". I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns "Med vilken rätt". En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv
Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?
Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra
Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha
 
Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?
Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?
 
Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång
sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong
Och du kallar mig jämt för "lilla fru Blom" när du har nåt skit på gång!
 
De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt
att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?
Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem
 

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas "lilla fru Blom". De kallas "lilla Banu" i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och "ålderdomshem" har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?
För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill
Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill
 
Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt
med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?
Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!
 
Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.
19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Barnböcker och mödomshinnor.

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln – refererad till i/kopierad av Aftonbladet – väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson – den stora humanisten – lät bovar bära pistol i sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: ”Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?”

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings Sjörövarbok, där ”kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt” (bör ses! – 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 – men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i Örnis bilar efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sej med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sej i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.

Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage Glaset i örat på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten ”Efter kaffet”. De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid ”mödomshinnor” och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten – ”villiga och mulliga och bra små kvinnor” – eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag – som så ofta i livet – citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: ”De ska fostras!”

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna”.

Jag kan gå med på att ”skolkria” inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna”. Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

35 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]