En man med ett skägg

Tag: kalle lind lyssnar på gamla visor

Sven-Bertil sjunger Olrog.

”Det blir inte någon snål grogg/Bullfest bullfest à la Olrog”. Karl Gerhard envisades med att rimma även när det inte gick. Ulf Peder Olrog är inte längre något hushållsnamn, trots att han skrivit sånger som sjungits in av såväl Ultima Thule (Schottis på Valhall) som KSMB (Rövarnas visa, låt vara en översättning). I Snedtänkt #93 gick jag och Mattias Oscarsson igenom en del av hans produktion.

sven-bertil-olrog

Flera gånger återkom vi till en platta som verkar i princip omöjlig att hitta: Sven-Bertil Taubes Ulf Peder Olrog (1973). Tuben erbjuder två ynka smakprov. Här kommer två till: ”På en liten smutsig bakgård” och ”U-båt till salu”.

 

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Perssongalleriet.

Min barndoms tre stora idoler var, som det anstår en lillgammal pojk från hjärtat av Skåne, Hasse Alfredson, Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och Edvard Persson. I fallet Hasse Alfredson har jag aldrig omvärderat mig. Och faktiskt inte i de andra fallen heller. Jag har just läst och skrivit om en alldeles nyutgiven bok om Edvard. Och jag höll med sjuåringen i mig: han hade nåt visst, den där dryge tjockisen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Brev från parallellkolonin.

Vi Cornelisafficiniados talar ofta tyst om ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. Inte desto mindre säger de en del om den hantverksskicklighet Cornelis Vreeswijk på väldigt kort tid arbetade sig till. ”Hönan Agda” lär ha snickrats ihop under ett wc-besök efter att någon medmusikant berättat snuskisen om den nakna hönan i turnébussen, och Brev från kolonien påstod han själv att han totat ihop på ”mindre än en halvtimme” i Socialinstitutets källare, där han fortfarande studerade i sextiotalets begynnelse.

Då ska vi komma ihåg att kolonivisan är en översättning. Originalet är amerikanskt: ”Hello Muddah, hello Faddah” gjordes av komikern och programledaren Allan Sherman. Melodin är för övrigt operakompositören Ponchiellis.

 

Att Cornelis gärna tog sig friheter med sina översättningar blir tydligt inte bara när man läser Shermans originaltext, utan också den svenska översättning som bonnjazzsångaren Hasse Burman lanserade nästan samtidigt med Cornelis:

Hello Muddah, hello Faddah!
Here I am at Camp Grenada
Camp is very entertaining
and they say we’ll have some fun if it stops raining
Hallå pappa, hallå mamma!
Tack för brevet – det kom fram ja
Här på lägret slår vi knutar
Det blir säkert mera kul när regnet slutar
Now I don’t want this should scare ya
But my bunkmate has malaria
You remember Jeffrey Hardy?
They’re about to organize a searching party
Jag vill inte skrämma opp mor
men min kompis tycks ha koppor
Och en han smet han från vår allsång
så nu så måste alla ut på skallgång
All the counselors hate the waiters
And the lake has alligators
And the head coach wants no sissies
So he reads to us from something called ”Ulysses”  
Jag blev biten utav knotten
borti kärret utan botten
Och sånt som serier ledarn hatar
Han läser högt ur nåt som heter Fritjofs saga
Wait a minute, it stopped hailing!
Guys are swimming, guys are sailing,
playing baseball, gee that’s better!
Muddah, Fadduh, please disregard this letter!
Nä vad nurå? Regnet slutar!
Alla grabbar ut och kutar
Och jag har lovat spöa Östen
Hej så länge, skriver snart, vi ses till hösten
Där texten som Hasse Burman sjunger ligger tätt intill originalet, gjorde Cornelis verkligen vad han ville med upplägget. I princip behöll han ju bara brevformen, koloni/lägertemat och de djärva rimmen (Cornelis rimmar ”kolonien” på ”i en … stor barack” och ”tog hand” på ”skogsbrand”).

Shermans/Burmans pojke är naivt troskyldig och beklagar sig över tillvaron för att få bli hemskickad. Cornelis pojke är ligist. ”När man äter dem blir man en jättekul typ”. ”Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning”. ”Nu ska vi ut och bränna grannbaracken”.

Sherman/Burman rör sig i en realistisk lägermiljö. Cornelis blåser upp proportionerna: Tage har en fickkniv i magen, lägerungarna gör sitt eget brännvin, killen i överslafen är sängvätare.

Hasse Burman-låten hittade jag via en av mina informanter, Jan-Erik Nilsson. Den är från 1965. Cornelis insjungning av ”Brev från kolonien” kom också på platta 1965. Uppenbarligen kunde de leva sida vid sida då.

I ett parallellt universum hade Burman fått den stora hiten. Han hade rentav fått vad Cornelis fick: en evergreen, en låt som sjungs och roar femtio år senare. Nu blev det istället en av Cornelis Vreeswijks stora succéer – och en av de låtar han själv och vi geeks haft störst problem med.

Ordet var orättvisa, sa Bill. Ord och inga orättvisor, sa Bull.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Fortfarande när jag var knodd var Thore Skogman (1931-2007) ett skällsord som finkulturella föräldrar drog till med, ungefär som vi i dagens medelklass skrämmer våra barn med Stefan & Krister. Skogman var hambo och dragspel, rajdajdajdaj och nonsens, hembrygd och glesbygd. 
 
En andllig, och tandlig, kamrat till honom – Povel Ramel – fick betydligt mer kredd för sina "inge-långe-linge-längtan-längtan" och "allaballahubbadinkandinkan" och "zoom! bäng! gloschamadosch!", troligen för att Povel onekligen stod med ett ben på Östermalm och ett annat i New Orleans. Alltmedan Skogman hukade för juniregnet under en vind gran i Västmanland.
 
Jag har försökt reda ut vad som finns hos Skogman att fascineras av i en liten film, men sammanfattar det så här: för att han gjorde musik av allt. För att han inte kunde höra ett ord eller ett namn utan att omedelbart börja rimma på det och tre minuter senare ha en färdigstimmad schottis redo att framföras.
 
På lp:n Jag sjunger på svenska gör han adepten Peter Himmelstrands trudelutt "Jag mötte mitt öde i Stöde", skriven enligt ett mycket skogmanskt resonemang: "Just det, öde rimmar ju på Stöde, då borde man ju smidigt kunna svänga ihop en visa om man bara har tillgång till en atlas!" Mycket riktigt:
 
Jag mötte mitt öde i Stöde
och fick första pussen på Slussen
Du fick mitt namn i Söderhamn
och vi satte bo i Örebro
 
Själv beskrev Skogman processen när en låt kom till honom som en "Knäpp i skallen" i låten med samma namn. Det är lätt att tro honom. 1243 stimmade låtar lär vara svenskt rekord. 
 
Det mesta i Skogmans produktion är förstås oförargligt, det var ju bland annat det som provocerade hos en upplyst kulturklass. Det är för det mesta svårt att avgöra om Skogman över huvud taget tycker nåt: finns det nåt som liknar en åsikt är den förmodligen där för rimmets skull.
 
Men på en punkt finns en sån konsekvens hos Skogman att jag faktiskt vill påstå att det också finns ett djupare engagemang, en ärligt känd uppfattning: allting tyder på att den gemytlige Skogman aldrig kom överens med militärväsendet.
 
Det märks i hitten "Tre dar i buren" – från 1963 års film med samma namn – som inleds med ett påfallande frankt statement:
 
Jag gillar inte alls det militära
för det är mycket värre än man tror
Det är så mycket som man har att lära
Igår så sa jag hej åt en major
så det blev tre dar i buren!
 
Det märks likafullt i "Lucka 4 på 5:e kompanit", där Skogman räknar upp fenomen efter fenomen inom det svenska värnpliktssystemet som retar honom ("befälet skrek", fältmanövrar, "vi marschade" etc):
 
Man hämtade sina kläder
uti ett trångt förråd
För stor eller för liten
blev på kroppen varje tråd
 
[…]
 
Så sen när kompaniet
blev uppställt på parad
då var det nästan så man trodde
att man var på maskerad
 
Och det märks kanske allra tydligast i sången om "Soldat Pettersson", vars satir mot militär fåfänga och inofficiell befordringsgång för tankarna till Jaroslav Hasek eller Joseph Heller (om man är på det överspända humöret):
 
Pettersson var en förträfflig soldat
Så stolt och kavat / ja, en riktig soldat
Bjöd överstens dotter på middag med bal
och sedan så blev han korpral
 
Pettersson kliver sen upp till sergeant, löjtnant, kapten och major genom att "han krusade för överstens tant", "till överstens svärmor han skicka en slant", "en dag gav han överstens hund ett par ben" och "han skickade blommor till överstens mor". Slutklämmen hade kunnat vara riktigt smärtsam om det inte vore för den muntra musikaliska kontexten:
 
Med överstens fru han försökte bli vän
så nu är han menig igen
 
Jag rekommenderar inte Thore Skogman till vem som helst. Den hemmabrända Skogman-cd jag själv brukar spela har av sin kunnige kompilatör Jan-Erik Nilsson fått den träffande titeln "En massiv överdos Thore Skogman". Och då innehåller den bara fyrtiosju spår. 1196 Skogmanalster återstår. 
 
Men vill man ägna några minuter åt att skåda rakt in i ett aldrig vilande hjärnmaskineri så kan man gott lyssna in sig på "Plättlaggen" eller "Tom-peng-pung och Tji-ko-sing".
5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I Morgon i P4 – lokalradioprogrammet där jag medverkar tre dagar i veckan – kör jag sen en tid tillbaka serien "Skånska orter i populärmusiken". Den är omåttligt populär, åtminstone hemma hos mig.

Idag spelade jag, för att manifestera att också P4 egentligen är på tok för ungdomligt för mig, en schottis från det glada femtiotalet: "I Örkelljunga skyttepaviljong" (Örkelljunga är en kommun i nordnordvästra Skåne, främst känd för privatzoot Bengts gård).

Vi dansade i Örkelljunga Skyttepaviljong,
min tös var rund och rar å lukta ådekolung!
Sen följde ja´na hemåt, en mil å lite mer,
å sen så – nähä, de angår inte er!
Ljuveliga toner till mitt öra når
Fågelsång i träna kring en bonnagår'
Polketter hör jag än i våran lilla stuga,
jag nynnar med så smått – å då ler min kära fruga.
Håhåjaja – de var ju den vi dansade en gång,
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Det är, som ni märker, en ganska tidstypisk text med lustiga dialektrim som blir extra lustiga när Calle Reinholdz sjunger "bonnagår'" på rikssvenska. Två saker är dock en smula anmärkningsvärda:

1) Örkelljunga skyttepaviljong existerar inte. Den fanns inte heller när Arne Pärson skrev sin text runt 1950. Om man inte har tillgång till en tidsmaskin och kan ta sig tillbaka till tiotalet finns ingen chans att se paviljongen – och har man tillgång till en tidsmaskin så finns det kanske ballare platser än Örkelljunga att besöka.

Så alla vi som vallfärdat till Örkelljunga för att få se den plats varifrån sångens jag gick en dryg mil för att få lite som inte angår oss, har alltså fått vända hem, bittra och besvikna över att ha blivit grundlurade av en gammal schottis.

Arne Pärson valde helt enkelt att skriva om den icke-existerande Örkelljunga skyttepaviljong för att han "tyckte det lät bra". Jag upprepar: han tyckte "Örkelljunga" lät bra.

Örkelljunga. Tyckte Arne Pärson lät bra. Mycket riktigt blev han inte någon av våra stora schlagerförfattare.

2) den andra versen i visan kan, med nutida öron och ögon, framstå som lätt konservativ. För att inte säga aningen rasistisk:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där dansar bleka barn som om de tävlade i gång.
Till musik av The Harlem Boys ifrån Skanör,
som spelar "beebop" och tango på gehör
Ljuveliga toner till mitt öra når –
ylande hyenorna i ett djungelsnår
Charmörerna ser ut som sura karameller
å flickebarnens miner är inte muntra heller
Det är en bild av vemod, "sexappell" och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Idag hade många dragit sig för att likna bebop och annan svart musik vid "ylande hyenor från ett djungelsnår", men då måste vi komma ihåg att på femtiotalet var rasfördomar fortfarande oskyldiga. På den tiden visste man inte vad de kunde leda till.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären. 

”Tango i Nizza" (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon. 

"Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion. 

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren). 

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube). 

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med "dråp av en neger". Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste ”Gangsters”. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i ”Gentlemen”.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri
Butiken ville jag att pojken skulle stå uti
Men han sov alla dagar och söp varenda natt
Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart
Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor
Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).
Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:
Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!
5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fritiof Andersson är en rask och käck och mångsidig man: "charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist". Han har blivit hard up i Kina, rånad i Shanghai, suttit hos pirater uti pant, gift sig med dotteren till mördaren Tu Wai, skjutit en gorilla med skepparens karbin, dansat tango i Samborombon, dansat tango i Nizza, dansat det ena där, dansat det andra där, kurtiserat, konverserat, blivit akterseglad, bott i en råkall lya på Södermalm samt slagit ihjäl en mörkhyad gentleman och suttit på kåken för dådet.

Det är en av de första gångerna vi träffar Fritiof som historien om dråpet berättas. Visan heter "Fritiof Andersson" och tolkas sällan nuförtiden. Det kan bero på att den långa berättande texten och den entoniga melodin inte känns relevanta 2011, men det motsägs av att Håkan Hellström sjöng "Möte i monsunen" när han gästade Sven-Bertil Taube på Grönan häromsistens. Snarare är det så att "Fritiof Andersson" innehåller ord och tonfall som lätt skulle göra folk illa till mods 2011.

Redan Evert Taubes egen presentation av visan tävlar i Sverigedemokraternas favoritgrenar: kvinnoskräck och rasförakt. Taube må vara ursäktad av sin tid och sin kontext. Vad Jimmie Åkesson har för ursäkter står skrivet i stjärnorna.

Havet, om än aldrig så skönt att skåda, döljer under en ofta leende yta mången risk för en sjöman. Kvinnan är – så länge hon befinner sig på land – i det stycket lik böljan blå. Visan handlar därom, samt om två negrer och en polis.

I visan hamnar den frejdige och muntre karlakarlen Fritiof i klorna på en lömsk och förförisk kreolska – "akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!" – på Paséo de Colón i Buenos Aires. Han tar henne i famn, ty – "så gör en sjöman när han går i land". Detta skulle han naturligtvis inte ha gjort: när han vaknar upp på morgonen har skeppet gått och själv sitter han inlåst under kreolskans krog:

Där satt han i mörkret uti en källare
och undra var han lagt sin portmonnä
Men luckan uti golvet den öppnades till slut
och Fritiof Andersson fick komma ut
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:
Var innerst i helsikotan är min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv
Då tänkte han: "Här blir ett tidsfördriv!"
 
En påfallande käck och rask reaktion på ett hot om våld, får man säga. Varken käckheten eller raskheten tonas ner när sen Fritiof dunkar ihjäl den ene:
 
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
den ene mitt i skallen så han hickade och dog
Då kommer en polis och han säger: "Det är nog!"
"Ja", svarte Andersson, "det slaget tog!"
 
Alltjämt lika käck och rask förs Fritiof sen till sinkabirum, alltmedan kreolskan kan fortsätta sitt dunkla värv att locka sjömän i fällor:
 
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
står flickan från Paséo de Colón
 
Den gode Taube lämnade inte sin stackars sjömanshjälte i det argentinska fängelset; visan fick en sequel i "Jag är fri, jag har sonat". Där får vi veta hur det gick för vår inte längre lika käcke och raske sjöman. Ett visst mått av ruelse har nu trängt in i framställningen. Ordvalen sticker dock lika mycket i ögonen på den politiskt korrekte nutidssvensken:
 
Jag är fri, jag har sonat det gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod
Jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag då polisen mig tog
 
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär
och då vet man hur illa det går
 
Det är naturligtvis storsint av Fritiof att inte hysa nån harm sen han själv knockat ihjäl en stackars neger. Och vi har väl alla råkat göra likadant, på den tiden vi var unga och fria och hade några stänkare innanför västen.
 
"Jag är fri, jag är sonat" är ett av de stora numren på den annars påfallande lama "Cornelis sjunger Taube". Cornelis gjorde sin tolkning 1969. Inte heller på Mäster Cees tid var det någon som reagerade på rader som "där kreolskan stal hyran jag ut hade fått / och där negern fördärvad jag slog". Eller jo, det var det antagligen, den rymmer onekligen ett visst mått av våld och dramatik, men det där famösa n-ordet fick ingen att höja på ögonbrynen.
 
En Taubetolkare idag hade troligen fått dra till med rader som "som i dråp av en afroamerikan bestod" eller "där en man vars etnicitet jag finner ointressant bestod". Och det går ju dåligt in på metern. "Jag är fri, jag har sonat" är med andra ord ingen visa som kommer att fortsätta spridas på SVT-sanktionerade skansallsånger. Där drar de gränsen vid sexköpet i "Flickan i Havanna" och gubbkättjan i "Calle Schewens vals".
7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Man ska komma ihåg när man närläser Evert Taubes texter och hittar citat och ordval som inte rimmar med det officiella paradigmet 2011, att det ofta är citat lagda i olika sjömäns och livsnjutares munnar. Det var alltså inte tvungetvis Evert Taube själv som tyckte det ena eller det andra om kvinnor och svarta. Det var olika gubbar som Evert Taube tyckte var värda varsin visa.

Och även om det ibland är lätt att förväxla återkommande figurer som Fritiof Andersson och Rönnerdahl med herr nationalskalden själv, så är det ju inte självbiografiskt. Hoppas jag. Tror jag. Förutsätter jag.

I "Tatuerarevalsen" är det en Andersson, som vi kan gissa heter Fritiof, som för ordet. Som så ofta annars hos Taube utspelas det hela på dansbanan. Andersson är tatuerare i Bahia men har av okänd anledning tagit sig till Saltsjökvarn, där han uppenbarligen fördriver tiden med kurtis. Sången utgörs alltså av en danskonversation, eller rättare sagt av Anderssons del av konversationen. Damen i fråga får inga repliker utan verkar mest lyssna till Anderssons associativa pladder.

Andersson hoppar mellan ämnena: lite smicker ("Va' ni klär i den där klänningen ni bär!"), lite väder ("Ja, det är ingen kyla ikväll, det kan jag hålla med!"), lite jobbsnack ("drakar och ormar kring armar och ben / sol, stjärnor, tron, hoppet, och kärleken"), lite lägesstatus ("ganska mycke folk på banan ikväll / trevlig och bra musik / fastän antik!") – och lite gammalt hederligt rashat.

Borta i Bahia
– Hej! Sjung faderia! –
var det bara negrer och skräll och skrik
 
En konversation som kanske fortfarande funkar på dansbanorna i Sjöbo, men som hade skrämt bort de flesta unga damer i urban medelklassmiljö. Inte för att de nödvändigtvis tycker illa om rasfördomar, utan för att de vet att det förväntas av dem att göra det.
4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Evert Taube levde i en annan tid än vi. Vissa – till exempel Taube själv – skulle säga en bättre tid. Andra – till exempel de där Timbropajsarna som skrivit en bok om att det inte fanns nån mozzarella på sjuttiotalet och att allt därför är bättre nu – skulle säga en sämre. Sanningen ligger antagligen nånstans i mitten. I backspegeln ter sig Taubes tid hursomhelst som lite mer spännande, lite mer färgstark, lite mer lustfylld – vilket beror betydligt mer på Taube än på tiden som sådan.

Vad som kunde sägas och inte sägas i dikt och prosa har onekligen förändrats. Svenska akademiens tunga namn Artur Lundkvist skrev 1933, i sin gröna ungdom, boken Negerkust. Det hade troligen inte Peter Englund gjort idag. Eller i sin gröna ungdom.

Hos Taube märker man i detaljerna att tid har förflutit och paradigmer skiftats. Taubes arvtagare idag skulle troligen inte peta in så mycket uppenbar gubbsjuka i sina texter. Många av dem hade säkert velat, men nya samhällsnormer hade hindrat dem. I "Calle Schewens vals" – visan som i princip ensam definierat Den Svenska Sommaren och bestämt att dragspel och Kronbrännvin hör juninatten till – sjunger visans ålderstigna jag ("farfar jag är") för den unga nymfetten med vilken han trär en dans:

Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker att karlar är troll
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst
och valsen förklingar i moll
 
Eftersom Taube var en gentlemannakavaljer så låter vi det passera. Trettiotusen barn och pensionärer gastar med i allsången vid apburarna. Det gör de så klart rätt i. Det är en fantastisk visa och den generationsöverskridande åtrån är, om inte hedervärd, så säkert alltjämt aktuell.
 
Men vi ska nog ha klart för oss att Taube hade fulare avsikter än det höviska språket ensamt uttrycker. I "Vals i Furusund" är han – maskerad till Rönnerdahl – ute och dansar/raggar  i Stockholms skärgård:
 
På Balltorps restaurang där var bal
Dit styrde jag min kos
Jag fick en blick – jag gjorde mitt val:
"Godafton, min roslagsros!"
 
Så dyker Calle Schewen – "den gamle Roslags-Pan!" – upp i storyn och förklarar för Rönnerdahl att denne är ute i ogjort väder. Om det är för att Calle vill skydda den stackars rosen eller för att han vill ha henne för sig själv framgår inte, men ingen av hållningarna är särskilt accepterad 2011:
 
Och Calle Schewen dansar ut
och snurrar runt med mej
och säger: "Rönnerdahl, vet hut!
Den blomman plockar du ej!"
 
Så löd alltså samtalstonen på Mäster Taubes tid. Det var alltså inte fråga om några faktiska försök, men det berodde alltså mer på andra gubbars beskyddarinstinkter än på något annat.
 
Den freudianska dubbeltydigheten i namnet på restaurangen tror jag dock är oavsiktlig.
2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  3. Godismarknadsekonomi.
  4. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.
  5. Lanefeltmanöver.