En man med ett skägg

Tag: kalle lind lyssnar på gammal radio

Gert och ungsjuka.

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Objektivperspektiv.

blogg Bohman 1 Vi 38 76

Om jag skulle säga nåt partiskt om Gösta Bohman, till exempel att han är moderat, då skulle förstås Gösta Bohman kräva att få dementera det och säga att han är liberal, som han sagt sista månaden och sen skulle dessa två partiska uttalanden så att säga ta ut varandra, så att han blev ungefär moderat-liberal, eftersom sanningen i Sverige alltid ligger mittemellan vad parterna tycker. […]

Det finns bara en väg ut ur detta dilemma. Jag måste vara fullständigt opartisk inom mitt egna programs ram. Skulle jag säga nåt partiskt måste jag omedelbart balansera det med att säga nåt partiskt åt andra hållet. […]

blogg fitzgerald

Nu tänkte jag spela Ella Fitzgerald, om det inte är för orättvist mot alla andra skivartister. Ella Fitzgerald är lysande inte bara stundom, utan alltid. Ingen är så klar i linjerna, ingen har sån känsla för exakt nyans i uttrycket, och exakt ironisk distans till textens eventuella bristande kvalitet. Ingen har i hela sitt liv varit en så helgjuten musikbulle som hon.

För balansens skull måste jag också nämna på minussidan att hon tidvis har varit väl fetlagd och att hon antagligen tror att hon är nåt.

(ur Tage Danielssons Sommar, 13 juni 1980.)

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den farliga reklamradion.

Kvinnan på bilden hette Britt Wadner. I sången "Viva Britt Wadner", framförd av hennes anställde Rock-Chrichan, jämförs hon med några av världshistoriens storslagna kvinnor:
 
Vi har läst om Jeanne d'Arc
Vi har hört Julia
Vi har träffat Kleopatra på film
Det har funnits många kvinns
som hela världen minns
Det är synd att de nu inte finns
Men nu ska vi hylla en annan
Britt Wadner – så är hennes namn
Hon är som en mor för oss alla
Ja, alla som bor i Skåneland
 
Det där var kanske att ta i. Britt Wadner var kanske inte fullt lika heroisk som Jeanne d'Arc – men att hon stod pall när det blåste måste vi absolut ge henne.
 
I slutet av femtiotalet började hon utmana Sveriges Radios monopol i piratkanalen Radio Syd, som sände från den Panamaregistrerade båten Cheeta i Öresund, finansierades av reklam och spelade "populär grammofonmusik".
 
Eftersom tidens syn på eterdemokrati var att det var odemokratiskt om andra än staten sände radio – hur skulle det se ut om alla möjliga människor kunde göra radio? Då skulle det ju finnas många olika radiokanaler att välja på! – drog staten henne snart inför rätta. Det hette att hon störde Radiotjänsts sändare och det var så klart olagligt.
 
Förargligt nog visade det sig att Radio Syd inte alls störde Radiotjänsts sändare. För att olagliggöra Britt Wadners handlingar bytte staten sålunda Radiotjänsts frekvens så att den garanterat blev störd av Radio Syd. Strax därpå stiftade de också en lag som förbjöd radiosändningar från ”öppna havet eller luftrummet däröver”.
 
Som grädde på moset såg Radiotjänst till att instifta Melodiradion, som lät som Radio Syd (och Jack Kotschacks Stockholmsvariant Radio Nord) – topplistor, skivönskningar och korta nyheter – och som P3 fortfarande låter.
 
Britt Wadner fortsatte dock med sina sändningar. Och Radio Syds popularitet var intakt.
 
Hon skänker musik och hon ger oss stimulans
men lagrådet har ingen tolerans
men vi hoppas och tror
alla vi Skånebor
att hjälpa henne till en större chans
Vi en drottning har fått
fastän okrönt hon gått
nu Britt Wadner vi sätter i topp
Så gräv din stridsyxa opp
och försök sätta stopp
för lagen som tar vårat hopp
 
Britt Wadner ställdes fem gånger inför domstol, ålades höga böter och avtjänade också en månad på den s.k. kåken för ”innehav av olaga radiosändare”.
 
Väl ute från den s.k. voltan fortsatte hon dock sina sändningar. Efter att ha funderat på saken ett slag kom staten på vad som borde vara den rimliga demokratiska åtgärden när några människor vill yttra sig via en medial kanal: de skärpte piratradiolagen ytterligare. Ett tillägg gjordes som tillät myndigheter att beslagta radioutrustning och pengar.
 
1966 las Radio Syd ner och Britt Wadner började istället, något otippat, göra radio i Gambia.
 
Jag säger inte att Rock-Chrichan använde överord när han beskrev henne – men några överord använde han kanske.
 
Jag säger inte att Britt Wadner var en hjältinna – men ingen ska ta ifrån henne hennes envishet.
 
Jag säger inte att staten betedde sig oanständigt – men samtidigt hittar jag inget annat ord.

("Viva Britt Wadner" – och den ännu mer sossekritiska "Moss lilla Olof" kan avlyssnas här.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.

2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning

Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.

I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.

Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.

Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.

Imitatören Mårten Andersson – som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm – gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.

Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:

Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.

Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att ”alfons” ju är ”hallick” på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.

Juryn – en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål – var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi – en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.

Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet (”bägge lägger sig på rygg för Göran Persson”), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.

Och sen fanns det visst nåt P3-program – det kan ha hetat Hej domstol! – där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död – varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Minnenas boulevard.


Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.

Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde (”vad heter du?”, ”vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?”). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.

Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.

Men när jag tänker tillbaka – vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver – så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.

Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens – ”jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!” – och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen – nej. Vilgot Sjömans memoarer – ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.

Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.

Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.

Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:

29 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

… var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet ”På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små”:

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra – ja, nu har jag glömt vad det hette …
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då – vilket också gäller för 1934 års radiosaga ”Negerpojken Dullados äventyr i urskogen” – även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. ”En avig och två räta” gick som återkommande magasin ”mest för flickor” i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, Barnens röster 2000.)

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gammal Groll.

I Ingela Agardhs bok Den största nyheten – nyheten i titeln är f.ö. Agardhs frälsning – berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.

”Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det”, sa Krookskan mitt under intervjun.

”Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera”, sa La Nilsson efteråt.

Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.

Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur – såna där nya förkastliga konstarter som ”film” och ”teve” – koketterar journalisterna till och med med sin okunskap.

Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär Scener ur ett kändisskap, där han spelar ”sej själv” som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i ”en fejkad dokumentär” och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.

De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.

Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sej så, lät hon närmast aggressiv:

Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?

Stackars Wahlgren – som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mej personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver – hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som ”vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film”.

Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:

Linus Wahlgren – är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?

Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sen tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.

Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.

Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och …

Ni som inte kände till ”dans och sång och Emil och”-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sej åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).

Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade ”I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty”. Sen hade hon gjort sej ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i (mer här och här). Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på.

När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.

Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren.

Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.

På femte plats: mördaren i Sjöwall-Wahlöös Polis, polis potatismos, som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.

På fjärde plats: Sissela Benn.

På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och Kirsebergsbor i synnerhet.

På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.

På första plats: Anita Ekberg. Som en gång i tiden såg ut så här:

1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort … kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.

Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin.

För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad ”Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?” Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 – en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ ”BLUÄÄH!” (apropå ormar) – och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.

I pris hade man fått cd:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i sluddret. Cd:n finns alltså kvar i min ägo.

Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar. Hon ser förresten nuförtiden ut så här:

CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!

CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl… (tappar tråden).

För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt – ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.

Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.

Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten ”Taxi”).

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Cabaré Öppen kanal.


Min vän Bengt Strömbro (som för övrigt sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett så kallat satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden – det vanligast förekommande ordet är ”Bohman” – och bar den något pretentiösa underrubriken ”listiga lögner och sataniska sanningar”.

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).

Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer ”njurens lunga” istället för ”hjärtans gärna”. Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

”Satir” betyder f.ö. fortfarande – hos de fyrtitalister som har vetorätt – ”elakheter om riksdagspolitiker”. Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Lanefeltmanöver.
  5. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.