En man med ett skägg

Tag: kalle linds karriär i fragment


Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982 (vid samma slutfest för Fröken Fleggmans mustasch som han skaldade på samma versmått till Lena Nyman):

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett
jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med skammens rodnad över hela kroppen inser jag att även jag har varit ung. Och om möjligt än mer lillgammal då än nu. Mästerreportern Niklas Orrenius har grävt längst nere i de mögligaste arkiven och hittat en 91:an-tidning vars utgivning råkar sammanfalla med min värsta akneblomning. Från insändarsidan 91:an mot väggen har han plockat följande excerpt:
91an
Och ja, jag är ganska säker på att det inte fanns någon annan Karl Lind i Eslöv som 1989 hade dessa bestämda åsikter om Alf Woxnerud, Nils Egerbrandt och Kronbloms brorson Boris. Motvilligt erkänner jag mig skyldig.

Detta är fruktansvärt att läsa. ”Poängrik”. ”Ställer mig kritisk inför”. ”Synnerligen annorlunda”. ”Mottager”. Vad är det för en farbror som hållit i pennan? Kunde ingen hindra honom från att ytterligare vidga avståndet mellan honom själv och världen? Ville han driva bort varenda möjlighet att någonsin få ligga?

Jag utfärdar härmed ett löfte: jag ska aldrig gräva fram någonting som någon obskyr gubbe i nöjessfärens periferi gjorde för längesen. Aldrig mer ska någon behöva påminnas om en ungdomssynd, nån ogenomtänkt publikation, nån slarvigt hoprafsad vinylsingel. Från och med nu ska jag bara ägna mig åt samtiden och framtiden.

Jag säger inte att det är ett löfte jag kommer att hålla, men nu har jag i alla fall utfärdat det.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Konsumentupplysning.

skansk-svensk-ordbok-fran-abekatt-till-ovanpo

Just det – jag har nedkommit med en ny bok. Det är en allt annat än akademisk och allt annat än fullständig redogörelse för en massa ord som är representativa för den dialekt jag råkar prata: skånska. Den kan – och bör! – beställas här.

Urvalet har gjorts efter tre principer: 1) ord som jag själv använder eller har hört människor i min närhet använda (”rälig”, ”sjatte”), 2) ord som kan påstås vara utmärkande för skånska traditioner (”ålagille”), 3) ord som är roliga (”fittamad”).

Uppsvenskar som reagerar redan på bokens underrubrik ges här bokens förklaringar till orden i fråga:

abekatt/apekatt, från början beteckning på kort och gott apa. När folket i norr för första gången konfronterades med en apa, troligen en mindre variant typ markatta, kom de att associera dess vighet och rörlighet med en katts. Ordet har med andra ord samma tårta-på-tårta-form som ”valfisk” (ska man vara noga med liknelserna så är det ju till och med tårta-på-fel-tårta).
Ordet abekatt har sedan också använts som skällsord eller nedsättande uttryck, för den som härmar någon annan (jfr härmapa), för den som beter sig barnsligt eller för den som ser avvikande ut.

övanpå/övanpo, sydskånska för ”ovanpå”. Eventuellt dialekt, eventuellt talfel.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Problem med skånskan.

Mitt senaste bokprojekt, som finns i lådorna fram emot våren, heter Skånsk-svensk ordbok. Det är vad det låter som: en skånsk-svensk ordbok. Jag är helt på Jan Guillous linje att en bok ska heta vad den handlar om. Jag är betydligt mer konsekvent än han: mina böcker heter sånt som Människor det varit synd om eller Proggiga barnböcker och handlar uteslutande om människor det varit synd om och proggiga barnböcker. Guillou skriver böcker som heter typ Ondskan och som handlar minst lika mycket om hur bra han är på att simma.

Hursomhelst: Skånsk-svensk ordbok är ett beställningsarbete. Jag var tveksam inledningsvis, eftersom det redan finns böcker där olika skånska (eller sydsvenska) ord och uttryck samlats. Jag är ingen språkvetare och kände till en början att jag inte hade något att tillägga. Tills jag började gräva och rota lite och insåg att det kunde vara intressant att, något tydligare än mina föregångare, visa hur skånska ord och uttryck faktiskt använts i litteratur och musik.

Så fick jag då anledning att läsa Fritiof Nilsson Piraten på arbetstid och än en gång lyssna igenom det gamla garagebandet Problems låtkatalog. Det gjorde mig på ett himla glatt humör. Så himla glatt att jag av bara farten gjorde ett inslag till P4 Malmöhus, där jag levererar dagliga krönikor och betraktelser. Det kan man lyssna på här. Det kan ses som en grundkurs för uppsvenskar och en påminnelse för sydsvenskar hur svängig den här dialekten kan vara.

problem_bild_logga

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

i farzonen omslag
Jag har kommit med bok igen. Den handlar i vanlig ordning om obskyra gubbar i Nöjessverige. Den här gången i synnerhet om en, synnerligen obskyr, nämligen jag själv. Jag tyckte det var på tiden. Efter att ha gett mig på gamla tevekritiker och bortglömda Dramatenskådisar och primadonnor från förr så kändes det angeläget att ge mig själv en släng av sleven.

Det handlar kort och gott om tillkortakommanden och maktlöshet och en känsla av att hur man än gör så kommer man att få det kastat i ansiktet. Jag hävdar själv att det är det muntraste jag fått på pränt.

Och nej, ingen behöver vara orolig, här nämns diverse figurer som inte nämns för ofta i texter 2015: Beppe Wolgers, Tove Jansson, Svartenbrandt, Frances Vestin. Men också för första och troligen enda gången i en Kalle Lind-bok: Samir Badran.

Omslaget är gjort av Per Åhlin och är i sig värt köpet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det har kommit en ny bok som ni gott kan införskaffa. Den ser ut så här:
blogg nekrologbok 1
Den innehåller diverse texter av kända och halvkända svenskar där de s.a.s. skriver sina nekrologer i förtid. Stefan ”Sucken” Sauk är med. Cecilia Frode. Fredrik Belfrage. Clabbe. Babben. Pillan. Och så plötsligt, mitt i noblessen, hittar man det här namnet:
blogg nekrologbok 2
Och bredvid det namnet också den här texten:
blogg nekrologbok 3
Överskottet från försäljningen går oavkortat till Alzheimerfonden. En bättre julklapp än ett gott samvete är svår att föreställa sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Runt 44 minuter politisk historia.

En del av er har kanske noterat det på Twitter, andra genom nån arbetskamrat som inte kan nöja sig med att prata kakrecept, åter andra när ni råkat få på tablåteven – men det är alltså val på söndag. Och apropå det har jag gjort elva radioinslag som handlar om … i princip alla andra val under det senaste seklet.

Avsnitt : Politiken & musiken. Om Ny Demokratis Häng me’ och KDS Frisk luft i riksdan.

Avsnitt : Politiken & kampanjerna. Om ”Det här är Lennart”. Och KDS ringblommor.

Avsnitt : Politiken & retoriken. Mest om Carl Bildt. Förstås.

Avsnitt : Politiken & jämställdheten. Mest om Ulla Lindström och kungabugningen, men också lite blandade sarkasmer.

Avsnitt : Politiken & litteraturen. Ett något instraffat ämne, för att än en gång gotta mig åt Per Gahrtons knullprosa.

Avsnitt : Politiken & affärerna. Om IB, ÖB och E-bbe. Och horor. Och vapen. Och sånt.

Avsnitt 7: Politiken & partipiskan. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är en förutsättning för fortsatta förtroendeuppdrag.

Avsnitt 8: Politiken & kläderna. Så nära ett P1 Stil-reportage jag nånsin kommer att komma. Och då är det inte särskilt nära.

Avsnitt 9: Politiken & riksdagshuset. Mest om vattenvirvlare. Ni vet, såna för plus, minus och jord. Som virvlar vattnet så att det blir rätt antal poler. För energins skull.

Avsnitt 10: Politiken & moralen. Om vännerna av ordning och ovännerna av könsord.

Avsnitt 11:


Det bästa avsnittet! Det osända avsnittet! Med den där sosselåten vi alla trodde hade förkommit men som finns! Och som går att lyssna på! Och som är skitkonstig!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sverige: En man med ett fläsk.

Jag sitter här och förfinar (=hetsskriver färdigt) en liten föreställning som har smygpremiär på Malmöfestivalen i morgon torsdag (21/8). Den planerade föreställningen på Lunds humorfestival fredag 29/8 är av allt att döma slutsåld, men förhoppningsvis kommer vi att kunna lägga in en till på lördagen (30/8, 13.45).

Det hela har rubriken Vad varje svensk bör veta – men inga svenskar vet. I min research har jag nu sprungit på en bild jag inte gärna vill undanhålla er:
blogg man med fläsk
Bilden är tagen av Lars Tunbjörk och ingår i fotoboken Landet utom sig (1993). Fotografens kommentar:

Munkfors 1989. Jag frågade om jag fick ta en bild. ”Javisst, men vänta”, svarade mannen och tog upp två plastförpackningar – en med falukorv och en med fläsk.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

För er som inte följer mig på Twitter, inte är Facebook-bekanta och inte läser Sydsvenskan – jag medger att det nog är en minoritet av bloggföljarna – så har jag skrivit ett par artiklar som kan tänkas intressera någon.

Den ena handlar om Maria Lang. Den innehåller också ett tjyvnyp på den mondäna borgarklassen.

Den andra handlar om Jackie Ferm. Den innehåller också några slumpvisa minnen från min tid som plit.

Påståendet att jag bara skriver om gubbar är därmed motbevisat. I det ena fallet skriver jag till och med om en kvinna som är yngre än jag. Och i livet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.
tårtan
En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]