En man med ett skägg

Tag: män som heter bengt

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #44 – extramaterial!

I podden Snedtänkt pratade jag häromveckan med AD:n och Faktum-medarbetaren Kajsa Bergström om B Wahlströms ungdoms- och flickböcker. I vanlig ordning pratades det betydligt mer än någon orkar lyssna på i ett stycke. Nedan hittar den hågade några fördjupande/-virrande minuter till.

Dessutom presenteras här ett gäng Dante-böcker, varav en handfull aldrig nämndes i podden. Även när Bengt Linder gick på tomgång så höll han uppenbarligen sitt fordon i gång:

blogg dante 2 blog dante 1 blogg dante 3 blogg dante 4 blogg dante 5 blogg dante 6 blogg dante 7blogg dante 8blogg dante 9

Kajsa B extramaterial

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ännu en farbror jag fascineras av.

tore p
Den här mannen heter Tore Persson. Honom träffade jag backstage på Västerviks visfestival 2013. Han var nån sorts chefljudtekniker. Han såg ut som äldre ljudtekniker brukar göra: hästsvans och skinnväst, slokmustasch och örhänge. Han berättade på vänlig skånska en massa saftiga anekdoter om Bengt Sändh. Han bjöd på brännvin som han kryddat själv efter principer som han lärt sig av Bengt Sändh (subliminering, dvs. att inte låta kryddan nå spriten utan hänga på avstånd så att inget skröfs blandas in). Jag förstod att han spelat med Grus i dojjan, det skånska partybandet numero uno som bl.a. har inlett en herrans massa malmöfestivaler.

Flera månader senare pratade jag i telefon med just Bengt Sändh. Vi hade satt oss i kontakt med varann för att han skulle berätta lite om Fred och Cornelis och jag skulle sitta som ett tindrande barn på julafton. När jag nu ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om den här Tore som jag hade träffat på Visfestivalen.

”Tore Persson ja”, sa Sändh. ”Han är läkare.”

”Nja”, sa jag, ”han var nån sorts chefljudtekniker på Västervik och jag tror han spelat med Grus i dojjan”.

”Ja precis han”, sa Sändh. ”De kallar honom Sockerdoktorn. Han är framstående inom näringsforskning. Har jobbat på Karolinska.”

”Men …”, sa jag. ”Han var ju ljudtekniker?”

”På somrarna ja”, sa Sändh.

Och så kollade jag upp det här och det visade sig naturligtvis vara korrekt. Han lirar i ett partyband och är ljudtekniker men också överläkare. Och forskare.

Efter att jag pressat ytterligare några minnen ur Sändh satte jag mig i kontakt med vännen Fredrik af Trampe, som inte bara är bra på att hålla namn i huvudet utan som också regelbundet hänger på Västerviksfestivalen. Jag frågade Trampe om han kände till Tore Persson.

”Javisst”, sa han. ”Han är skådespelare.”

”Nämen”, sa jag, ”det kan han väl ändå inte vara? Han är ju musiker, ljudtekniker, läkare och forskare!”

”Jo, men han är skådespelare på sin fritid. Han var med i Fyra nyanser av brunt till exempel”.

Och så fick jag kolla upp det – och mycket riktigt: i den del av Fyra nyanser av brunt som utspelar sig i Skåne är Robert Gustafsson och Maria Kulle kallade på utvecklingssamtal till sonen Morgans rektor. Rektorn har hästsvans, slokmustasch och örhänge och pratar vänlig skånska.
heinz hopf
En annan man som omskolade sig till läkare på äldre dagar var Heinz Hopf, slem filmskurk i sjuttiotalsfilmer och slem teveskurk i Varuhuset. Hopf pratade i en intervju om att han genom att skaffa sig två helt olika karriärer försökte lura livet och leva två liv inom loppet av ett. Tore Persson – musiker, ljudtekniker, läkare, forskare, sockerdebattör, skådespelare och dessutom en utmärkt brännvinskryddare – har i så fall verkligen lyckats slå blå dunster i ögonen på livet.

Och just det! Han har ju också ordnat läger för överviktiga barn ihop med Kalle Moraeus!

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Här stör vi ditt liv.

blogg holmqvist
En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.
blogg roslund 1
En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera genom att hitta på ett möte om ett internordiskt jazzprogram. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett sånt program, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där hon uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om vikten av att slå sitt barn.

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:
blogg aga 1!
En hand som slår en barnstjärt.

blogg aga 2!
Två barn som river varann i håret.

blogg aga 4!
En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ‘slå’. Jag tycker inte om ‘aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

blogg aga 3!

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

blogg aga 5

Så var det bevisat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hvi 5?

vi 5
Vi 5 har suttit på Aftonbladets baksida sedan 1961. Två män, två kvinnor och en kändis får svara på en fråga, inte alltid så klurig. Några år efter publicering kan man börja använda de gamla enkäterna som tidsdokument, som ingångar till andra paradigm och andra attityder.

I mars 1994 berättar tidningen att ett företag i Linköping har gett sina manliga anställda högre lön för att trigga dem att ta pappaledigt. Det låter som science fiction, men mycket kan tydligen hända på tjugo år.

Enkätfrågan på tidningens baksida är given: ”Ska pappor få mer lön om de tar ut mycket pappaledighet?”

De fyra första svaren kan kanske förundra. De båda karlarna svarar nämligen nej (med tillägg som ”de ska ha avtalsenlig lön” och ”man ska inte göra skillnad på män och kvinnor”), medan de båda damerna svarar ja (”ja, lite mer lön kan de få som uppmuntran” och ”ja, det är bra för jämlikheten”).

Det understa svaret – kändissvaret – förundrar nog mest. Alternativt minst. Den tillfrågade är Bengt Grive, känd som pingis- och konståkningskommentator, vissa dagar snabbare i huvudet än andra. Han svarar:

vi 5 2

Nej, det finns ingen anledning till det. Jag tror att modern gärna vill vara hemma i stället.

Citatet är alltså från 1994, tiden då gamla sportreportrar kunde vara aningen aningslösa.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 4.

SändhOchZetterholm
I ett slutkapitel låter Lars Ragnar Forssberg diverse folk i lämplig ålder uttala sig om Hyland och hans värv. En av dem är vissångaren Finn Zetterholm (som Forssberg arbetade med i satirprogrammet Cabaré Öppen kanal):

Jag gillade inte Hyland speciellt mycket. Jag tyckte hörnorna var töntiga i största allmänhet, som man tycker om familjeprogram när man är tjugo år. Men det blev inte bättre när jag hörde av artistkollegor som medverkade hur elak han var. Min närmaste vän Bengt Sändh hade en passus i sina artistkontrakt: ”Obs, arbetar inte med Lennart Hyland.”

När Hyland hade kopplat Sveriges samlade elkonsumtion till en enda mätare och bad alla tv-tittarna släcka en lampa för att man skulle se skillnaden vägrade jag naturligtvis att göra det.

Hyland var enligt min mening överskattad. Han verkade i tv:s barndom när det bara fanns en kanal. Alla som syntes regelbundet blev automatiskt fantastiska. Bäst var Hyland på att referera ishockey i radio. Han kunde prata fort.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Var är Rolf?

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt. 

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket "medborgare" på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor: 

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en "klanglåda":

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det. 

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. "Äh, han är mytoman", fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. "Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!"

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Konsumentupplysning.

Här kan man se ett samtal mellan Bengt Berg, garanterat den mest behaglige riksdagsledamot från Värmland jag har träffat, och en annan man med ett skägg. Bergs närvaro i studion föranleds av att ett kapitel i nyutkomna "52 festliga riksdagsledamöter" tar sin utgångspunkt i Bergs något originella huvudbonad. Det är kanske inte den spaning jag själv tycker är den mest finurliga – mössan är ju rätt uppenbar där den sitter – men till mitt försvar handlar kapitlet om lite annat också. Lars Ohlys utlovade roman, till exempel.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]