En man med ett skägg

Tag: män som heter björn och liknande

Björn, katt och papegoja.

Idén är förstås lika enkel som genial. Låt ett gäng människor som inte har någon relation till fabler eller inläsningar läsa in fabler. Lägg allt på en lp och sälj den för välgörande ändamål. Om inte namn som Lill-Pröjsarn eller Christer Garpenborg säljer plattor i sig, så blås upp initiativtagarens namn på skivomslaget: Lars-Gunnar Björklund. Behöver du fortfarande en anledning att köpa den? Okej, om jag säger att det är Brita af Geijerstam som gjort översättningarna då?

De flesta har väl redan den här gamla vinylen i sin samling, men det kanske är några år sen ni plockade fram den så låt mig uppdatera: 1979 sa Lars-Gunnar Björklund, sportkommentator och sportchef och Tipstjänstgeneral och tydligen en man med inflytande, till några av samtidens största idrottsstjärnor att läsa in några klassiska fabler. Varför? För att han kunde! Och för att ingen hindrade honom! Och för att det fanns nån vag välgörenhetsgrej i botten.

Så alla 56:orna – Stenmark och Haglund och Andersson och Borg – kom artigt lunkande till studion eller satte sig vid en halvbra bandare på något hotellrum. Därutöver lite friidrottare och simmare och bolltrollare som inte var födda just 1956. Resultatet är allt annat än odödligt.

Här kan man till exempel höra Stenis bygga upp en rafflande stämning i ”Hunden och benet”:

stenmark hunden och benet

När man hämtat andan och fått ner pulsen kan man sen ge sig på Börje Salmings närmast gastkramande inläsning i ”Åsnan och lejonet”:

salming lejonet

Linda Haglund fortsätter på lejontemat och tar sig an ”Pojken och lejonet” med en smittande entusiasm:

haglund pojken och lejonet

Frank Andersson tar sen pojk- och kattdjursstafettpinnen vidare med sin schvungfulla tolkning av ”Den unge mannen och katten”:

andersson den unge mannen och katten

Och känner man nu verkligen ett skriande behov av mer så ska jag inte undanhålla er Björn Borgs guldbaggeprestation i ”Katten och papegojan”:

borg katten och papegojan

Det är en ganska konstig skiva. Inte fullt så konstig som en nittiotalist kanske uppfattar den: jag hade åtskilliga lp med sagoinläsningar som barn, den ena något tråkigare än den andra, men då var det undantagslöst människor som ville sitta vid en mikrofon som läste. Lars-Gunnars usp – att bara använda människor som föredrar hockeyklubbor och brottningsmattor framför ljudstudior – må vara unique men kanske ingen utpräglad selling Point.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Plötsligt slår det en: alla svenska artister har skrivit en låt om Johnny. Eller Jonny. Eller Jånnie.

Pugh Rogefelt sjöng ”Surabaya Johnny” (”Så ta pipan ur käften din hund!”) Något otippat tonsatte Pugh en gammal Brecht-text. Originalet skrev Bertolt Brecht – eller troligare: någon av hans kvinnor – redan 1929 till den föga uppmärksammade musikalen Happy End, mest känd för sin sensmoral: ”Att råna en bank är inget brott jämfört med att grunda en”. Sedermera gjorde Imperiet en cover på Pughs låt. Thåström och Pugh sjöng den tillsammans, kompade av Eldkvarn, på monumentalkonserten och -lp:n Cirkus Broadway. Där sjunger Eldkvarn också sin egen ”Pojkar, pojkar, pojkar”:

Johnny släcker sin cigarett
och dricker ur sin butelj
När trafikljusen slår till grönt
kan du önska vad du vill

Wilmer X sjöng ”Balladen om Ljugar-Johnny”. Den handlar om Johnny Bode och är med andra ord kongenialt döpt.
johnny bode
Kal P Dal sjöng ”Jonnie, vad gör du?” (”Han var en ängel, en sån ängel”). Det var en ogenerad ripoff på 10cc:s ”Johnny Don’t Do It”. Den arlövske rockkungen gjorde också en översättning av ur-Johnny-låten, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”:

Nere vid Hammenhög på Österlen
Där bodde en cool påg vid en stor sten
Han hette John Silver och när vädret var bra
så satt han utanför och spela och var bara gla’
Och bönderna och drängarna som bodde runt omkring
dom kom och klappa takten i en stor ring

Man kan också lägga till att Kalle Pedals ständige gitarrsekundant Janne Knuda från början spelade i bandet Johnny Sox.

Björn Afzelius sjöng om ”Johnny Boy”, som rentav kan vara ett alter ego (”Johnny, tiderna är svåra; Domedagen är på gång. Men ingen köper dina tårar! Vi betalar för din sång.”) Det blev också namnet på hans gamla flamma Marianne Lindberg De Geers pjäs om honom.
johnny afzelius
Stefan Sundström sjunger om Johnny Dunder på ett otal låtar. I Bellmans och Cornelis anda har Sundström byggt upp ett persongalleri av bedagade Söderprofiler – Marguerite, Jan Banan – och mysteriösa gestalter – Sabina, från början direkt inspirerad av Lena Olins karaktär i Varats olidliga lätthet, med tiden alltmer någon som står Sundström nära – där Johnny Dunder är ex-stjärnan som är ”stel i varenda lem utom en”, som ”blev utslängd ut på dagis förstutrappa/ när han hämta barn fast han inte kunde gå”. En av Dunder-låtarna, pedagogiskt betitlad ”Johnny Dunder”, finns covrad av Ola Magnell.

Ulf Lundell sjöng om ”Jonny, Linnéa och Bart” (”Jonny vill helst av allt dö/ Nånstans på möjligheternas ö/ Där han kan odla hampa fritt/ Och slippa politik”). Jonny är en av huvudpersonerna i Jack, modellerad på Lundells kompis Joakim Strömholm, fotograf och son till Christer Strömholm. Han dyker också upp i ”67, 67”: ”Jonny var där och Mona och Mysan och Ben och alla dom andra med”. Alias kända från Jack blandas med autentiska namn och det är ganska rörigt för den som verkligen bryr sig. (Mona var till exempel det verkliga namnet på romanens och sångernas Linnéa. Vid ett och endast ett tillfälle i boken har Lundell faktiskt råkat skriva ”Mona”, vilket behållits i alla upplagor.)

Magnus Uggla sjöng om ”Johnny the Rucker”, oftast felskrivet ”Johnny the Rocker” (det skulle vara med u för att rimma på ”fucker”). Sist i Melodifestivalen 1979. Långt senare gjorde Uggla också ”Jånni Balle”, ett något oväntat långfinger mot chockartister à la Svullo och, framför allt, Claes Malmbergs Ronny Jönsson. Oväntat för att det lite var att kacka i eget glasbo.
johnny mora
Mora Träsk sjöng om ”Johnny B. Råttom” (”Skyndar fram igenom stan/Han är stressad/Och har var’t det hela dan”). Den skulle kunna handla om den gamle fotbollsliraren Johnny Ekström, även känd som ”Kallebäcksexpressen” och ”Il Ciclone”. Men det gör den nog inte. Texten rabblar i övrigt upp Barbro S. Larvig, Inga S. Trulig och Arne K. Axig.

Håkan Hellström sjunger om Johnny, som var ”Evas hjärtas låga” och ”solen när det dagas” (vilket nästan rimmar på göteborgska). Markus Krunegård sjunger ”Go go Johnny go!” som ett jublande utrop från en kicktät tillvaro i Kalifornien. Svenne Rubins sjunger om en surfare som heter Johnny, varför låten förstås heter ”Jag ska bräda dig, Johnny!”

Den ende som veterligt inte sjungit om nån Johnny är Peps Persson. Han sjöng istället ”Ronny du e rå”. Fast det var en översättning av The Slickers ”Johnny Too Bad”. Och när Perssons Pack gjorde en cover tog de tillbaka originalnamnet: ”Johnny du är rå”.

Och Hasse Kvinnaböske har nog heller aldrig sjungit om nån Johnny. Å andra sidan heter hans bror Jonny. Det är han som poserar bakom Kalle Pedal på det här omslaget:
jonny kal p dal
Jag gissar att jag har bevisat min tes: alla svenska artister, åtminstone de manliga, har sjungit om Johnny. Vi kan spekulera i vad detta beror på.

Förmodligen har det nånting med det anglosaxiska mytarvet att göra. Bland ikoniska rockartister hittar vi Johnny Cash, Johnny Thunders, Johnny Rotten. Bland klassiska rocksinglar hittar vi ”Johnny B. Goode”, Springsteens ”Johnny 99” och Dire Straits ”Walk of life” om Johnny som sjunger oldies goldies. (För övrigt översatt att Lalla Hansson: ”Där går Johnny nerför Bondegatan/ På väg mot tunnelbanan in mot stan”). Johnny är tillika ett vanligt namn bland svenska arbetarklasspojkar födda under det femtiotal då USA var som hetast i Sverige. En del av dem gick det illa för. Många rocktexter handlar om folk som det gått illa för.

Så det är väl inte konstigt eller anmärkningsvärt eller märkligt på nåt sätt. Det är bara fascinerande när man väl börjar leta och upptäcker att exemplen aldrig sinar.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bamsekramar.

Det finns en ruta som åtminstone alla Bamseläsare i min generation – sjuttiotalisterna – minns. Bamse och Brummelisa har sen några år trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja. Nu har Nalle-Maja tjatat så om att få ett syskon att samma tankar har väckts hos nalleparet. Och så händer det som så lätt händer i ett lagom tempererat ide med en inspirerande nymåne utanför:
blogg bamse
Vi var uppvuxna med vetskapen om hur barn blir till. Vi hade läst Per, Ida & Minimum. Vi hade läst Filip frågar. Vi hade sett förlossningar på teve och far hade visat oss sitt Profil-paket.

Här blev det kanske för första gången uppenbart för oss att det där inte bara är en biologisk-teknisk-fysisk process. Det handlar visst också om en vilja att vara nära varandra.

Det skrevs en del så-gör-man-barn-böcker för barn under sjuttiotalet. Jag har läst dem allihop och skrivit om dem i boken Proggiga barnböcker. Rätt många av dem tog jag del av redan på dagis. Jag visste vad spiral och menstruation och erektion var när jag var tio. Ändå minns jag den här relativt oskyldiga rutan med kristallklar skärpa. Förmodligen för att jag för första gången själv fick fylla i det antydda.

När jag nu läser om serien ”En ny unge?” (Bamse 9/85) ser jag att Rune Andréasson förebådade den där slutrutan med ännu subtilare vinkar. Innan de kryper till kojs lyckas varken Bamse och Brummelisa koncentrera sig nämnvärt på kvällens tevetablå:
blogg bamse 2
Och sen kommer den kanske mest hemlighetsfulla rutan i Bamse-seriens historia, lika dold för oss som boken med svarta pärmar som polisen hittar i Norman Bates bokhylla. Vad är det Brummelisa viskar som får Bamse att se sådär simmig ut på blicken? Vår egen syndiga fantasi ger oss aningar, men inget mer.
blogg bamse 1

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Här bju'r man på Bjurman.

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

 

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: "Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?" (Idag hade samma fråga ställts utan "bara".)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. I likhet med Monica Gunne har jag inte en susning.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Den här bilden får någon gärna förklara för mig. Bär alla fyra samma folierulle? Var det så att kläderna som egentligen tagits fram för fotosessionen inte var färdiga? Varför är de så oerhört allvarliga när de uppenbarligen ägnar sig åt att linda i sig i folie? Varför döljer Benny och inte Björn bröstvårtorna? Har det med man boobs att göra? Visst verkar Björn på det hela taget lite bekvämare med situationen än någon av de andra?

Och visst har man svårt att tänka sig att en av personerna senare skulle bli furstinna och en tilldelas Månadsjournalens intelligenspris?

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Per Ahlmark (styrelseordförande för Svenska Filminstitutet 1978–81):
Första sammanträdet med den nya styrelsen i SFI överraskade mig, som var politiskt fostrad i en sorts frisinnad miljö. Ty både (f.d. vd) Harry Schein och (vd) Jörn Donner hade från början satt fram var sin helflaska Cutty Sark på sammanträdesbordet.
Där skulle den tydligen stå, sändas runt och konsumeras även under det formella arbetsmötet med styrelsen. (Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död, 2011.)
Jörn Donner (vd för Svenska Filminstitutet 1978–82):
 Det händer rätt ofta att jag serverar styrelsen en drink eller två efter sammanträdena, ibland ur egna taxfree förråd, ibland ur filminstitutets representationsskåp. Ingen spottar i glaset.
Att Ahlmark skulle gå på morallinjen förvånar mig inte, eftersom en av hans ovänner berättat att Ahlmark under sin partiledartid gömt undan en flaska mellanöl i restaurangvagnen på ett tåg när det kommit in journalister i vagnen. Enligt folkpartiet, som har en bakgrund också bland frireligiösa absolutister, får synd kunna bedrivas, men helst i hemlighet. (Jörn Donner: Mammuten, 2013.)
Per Ahlmark:
Senare har jag undrat om Harry eller Jörn före den frisinnade antiwhiskyrevolten någon enda gång mötte människor i finrummet på Filmhuset utan att ha en eller ett par flaskor Cutty Sark till hands.
Detta kan lätt förklara, men inte ursäkta, deras mest våldsamma utspel och formuleringar.
Harry hade dock en förbluffande förmåga att värna logik, och viss sans, också när han med säkerhet var berusad. Jörn verkade däremot utslagen från första drinken.
Jörn Donner:
Ett av skälen till att J(örn) senare säger upp sig är den för honom ofta olidliga närvaron av Ahlmark, om vilken han skriver följande:
Det är lite synd om Per.
Han är illa omtyckt av personalen, illa omtyckt av sekreterarna, han beter sig ofta som en politiker beter sig: låter sekreterarna handha en massa ärenden som tillhör hans privatliv eller hans verksamhet som gästtalare om polska judar i Israel och de humanitära frågor han är engagerad i.
Per Ahlmark:
Till mig och andra brukade han säga att ”de där är sjuka i huvet”, ”galna” eller ”odugliga”. Med sådana ord ansåg han sig beskriva till exempel Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Roy Andersson. […]
Om de tre ovannämnda regissörerna och några till förklarade Donner i en intervju i radio (ordagrant) att ”de befinner sig i obalans och för den obalanserade kan jag inte ge något annat råd än att uppsöka en psykolog eller psykiater för att eventuellt få vård”.
Själv har jag alltid avskytt och bekämpat när någon fördomsfull människa rekommenderar psykisk vård till folk vars åsikter eller person de ogillar. I det här fallet var saken långt värre eftersom Donner var chef för Filminstitutet.
Jörn Donner:
I en efterskrift till [Ahlmarks memoarbok] står att Ahlmark drabbats av flera sjukdomar, vilket kanske kan förklara hans lustiga handhavande av sanningen.
7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ett brev som måste förbryllat.


Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats ”Malla” Ronander-proddade plattan Nærmest lykkelig (med låten ”Monas solarium”) togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären Musik og bøgetræer i 25 år 2004 – och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.

I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör – men stopp där … Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. […] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå – om du blir utfrågad – att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.

I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal – gärna ett antiatomkraftsmärke – på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I ”run-car 1” skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. ”Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis”. ”Ställ era klockor efter radionyheterna”.

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med ”run-car 2”:

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom ”ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant”. Samt ”en del redskap”: ”Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45.”

Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). ”Glöm inte att tanka bilarna!” samt ”Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast” uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan, 2007.)

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten – nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten – Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade ”drogkultur” kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften För Sverige – på tiden (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i Dina harpors buller (också 91).

Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen ”De övergivnas armé” (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken Människor som gått till överdrift som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några ”vetenskapsmän” spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins ”Stairway to heaven”) och subliminala drogbudskap (”Lucy in the Sky with Diamonds”).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet – ”nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik” – och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen ”Okey” och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i Ingen kan älska som vi (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism – det är väl en av poängerna med satanism? – eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad ”Scheija”):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även ”Scheija” och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.


Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha – jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa – men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons ”My sweet Lord” blandar orden ”Hallelujah” och ”Hare Krishna” ”mycket förrädiskt”) – dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för – Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba ”materialisera aska” och annat som man lätt ser när man har sovit för lite – men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.

Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta – utan också om homosex!

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]