En man med ett skägg

Tag: män som heter lars

Rapport från Monopolhemsplatsen.

Anderz Harning har nämnts tidigare i den här bloggen. Förutom hans båda barndomsskildringar Stålbadet (1972) och Asfåglarna (1974) blev hans mest uppmärksammade verk när det begav sig nyckelsatirromanen Tidningslorden (1977). Den skildrar mediesituationen i ”Väststad” anno 1977 och är, med tanke på rapporterna man fått om Stampen-imperiets härjande under senare år, nästan aktuell.

Harning var en känd flåbuse som aldrig stack under stol med sitt alkoholberoende och som svingade så vilt han kunde mot samhälleliga orättvisor. Han skrev under många år krönikor för Göteborgs-Posten, ägd och redigerad av familjen Hjörne, men kände sig allt oftare censurerad. Ämnen som knark (GP tog sitt samhällsansvar och godtog ingen problematisering), polisvåld (GP var en del av Göteborgsandan som innebär att samhällsstöttorna håller ihop) och Israel (GP såg varje påpekande om israeliskt övervåld som antisemitism) ansågs onödiga, osmakliga och fördärvliga för stadens goda anda. Harning drog sig irriterat tillbaka för att återkomma med en kraftig bredsida mot hela Hjörne-koncernen.

Far och son Mediamogul.

Så beskrivs händelseförloppet i romanen, och så såg det nog också ungefär ut i verkligheten. 1926 tog Harry Hjörne över Göteborgs-Posten och gjorde den till självklara morgontidningen för de västkustbor som ville ha sport, bilannonser och nöjsamheter. 1973 tog Lars Hjörne, Harrys son, över också stadens stora kvällstidning Göteborgs-Tidningen. Efter att Peter Hjörne, Lars son, tagit över som vd har man skaffat sig ett tidningsbestånd där man genom olika allianser är och har varit ägare till ett femtiotal tidningar i västra och norra Sverige.

Platsen för tidningen har i decennier varit densamma: Polhemsplatsen. Eftersom det är i Göteborg går den under namnet Monopolhemsplatsen.

Lars Hjörne var gift med Anne Gyllenhammar, syster till Volvodirektören PG Gyllenhammar. Får man tro Harning var påpekanden om Volvos – eller ”HFB” – eventuella brister inte välkomna i GP. I en passage i Tidningslorden kallas en ung motorjournalist upp till redaktionen för en avbasning sedan han kritiserat HFB:s bakfjädring, ljus och utseende:

– HFB:s bakfjädring är den bevisligen bästa i världen. Det är en teknisk fullkomning av närmast artistisk art. Och ljusen. Sådana ljus finns överhuvudtaget inte på andra bilar. Det är helt enkelt underbara ljus, redaktör Persson. En HFB startar dessutom alltid. Man skulle kunna köra till sydpolen i en HFB. Beträffande skönheten är det ju en estetisk fråga. Men jag måste nog säja att redaktör Perssons omdöme är minst sagt tvivelaktigt. Det är ett allmänt känt faktum att HFB:n är den skönaste skapelsen i bilhistorien.

GP under Lars Hjörne var också uttalat pro-israelisk. Harning: ”Israeliska barn var alltid oskyldiga och därför var massakern i Kiryat Shmone ett terrordåd. Palestinska barn däremot var potentiella terrorister – det gällde även spädbarn – och därför var varje israelisk bombaktion mot flyktingläger berättigat i självförsvarssyfte.” Harning försitter heller inte möjligheten att påpeka att GP under andra världskriget, till skillnad från stadens andra stora tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt, var försiktigt tyskvänlig och glatt ställde sina annonssidor till förfogande åt pronazismen.

I en sekvens möter chefredaktör ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, tidningens stjärnskribent Anna Bergquist-Rosén, en kvinna som ”besatt alla de kvaliteter som normalt var förbjudna på Västposten” och ”utstrålade dessutom en så absolut integritet att hon var en fara för hela Västpostandan”. Denna Bergquist-Rosén är den enda av figurerna som Harning hyser uppriktig respekt för. Hon är förstås modellerad på Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till den Torgny som markerade mot nazismen när Harry Hjörne inte gjorde det.

Enligt romanen har Hamres/Hjörnes värvat Bergquist-Rosén av dåligt samvete, men har sedan till sitt stora förtret insett att tidningen ”lästes till och med i huvudstaden när hon hade en artikel införd”. Givetvis vill Hamre tysta henne, sparka henne, censurera henne, något han aldrig tvingas till annars eftersom alla andra går att köpa: ”Här har vi ingen censur, sånt förekommer bara på andra tidningar”.

Tidningslorden är inte riktigt den anklagelseakt den hade kunnat vara. Romanformen gör visserligen att Harning kan ta sig in i huvudet på ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, och försöka förstå hur en sådan människa tänker, men det gör också att det är lätt att tolka mycket som just fiktion.

Litterärt och mänskligt intressantare än de många små karikatyrerna över olika gamla kollegor till Harning är egentligen beskrivningen av hans egen alkoholism, skoningslös i sitt självutlämnande. Huvudpersonen Johan Torberg – dvs. Harning – börjar morgonen i kallsvett och hostningar för att sen skita ner sig medan toaletten är upptagen av den övre kroppsöppningen.

Romanen beskriver hur Torberg supit sig till ett tillstånd av total apati, som han bara kan komma upp ur genom att hämndlystnaden och viljan att avslöja sin arbetsgivare Västposten ger honom energi. Det är med andra ord inte bara en satir och en nyckelroman, det är också en metaroman som skildrar sin egen tillblivelse.

Harning hade en konspirationteoretisk sida som gjorde att romanen inte alltid håller sig till ett kallt beskrivande. Då och då stannar han, likt hans gode vän Jan Guillou (som för övrigt är en av få som nämns under sitt riktiga namn i Tidningslorden), upp bara för att berätta hur saker och ting ligger till eller för att argumentera för varför den bedövande alkoholen är tillåten medan det uppiggande amfetaminet stämplats som samhällsfara. Det är emellanåt festligt, men ställer sig mestadels i vägen för själva anklagelsepunkterna.

Innan publiceringen bjöd Jigenius Harning på lunch för att övertala honom att låta bli. Efter publiceringen bjöd Harning Jigenius på lunch för att jävlas.

Själv går jag mest igång på utmaningen att dechiffrera. Tidningslorden kryllar av koder. ”Väststad” och ”HFB” är enkla att knäcka, ”Leonard Hamre” och ”Den Gamle”, dvs. hans far, likaså. Den piprökande chefredaktören Sture Flagrenius, beskriven som en ängslig snobb med kommissarie Maigret som stilideal, bör vara Pär-Arne Jigenius.

Men vem är kriminalreportern med den märkliga signaturen ”Drag”, som berömmer allt polisen gör även när de slår ner oskyldiga? Vem är PJ, redaktionschefen som för mappar med hållhakar över tidningens alla anställda? Och vilka är ”fåglarna”, de båda rovlystna sladdertackereportrarna Dufva och Svala? Hade de fågelnamn också i verkligheten?

Jag vill veta vilka de var. Inte för att kunna hänga ut dem. Det är mer än fyrtio år sen de eventuellt gjorde sig skyldiga till det Harning påstod. Utan för att jag har en kraftig anal störning.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Miss and Mrs Sweden (1969).

Jag betar successivt av filmer i kategorin SFSKIFKMÅEOPEMMES (Svenska Filmer Som Kanske Inte Förtjänar Klassikerstatus Men Åtminstone Ett Omnämnande På En Man Med Ett Skägg). Idag har turen kommit till Miss and Mrs Sweden, en ganska intressant samtidsslapsticksatir från 1969.

Miss and Mrs. Sweden (1969) Filmografinr 1969/33

Manus: poeten, dramatikern och blivande akademiledamoten Lars Forssell. I filmens centrum: den uppburne stjärnan Jarl Kulle. I regissörsstolen: Göran Gentele, som hade några stora succéer på 1950-talet med komedier i den lite mondänare Ernst Lubitsch-Billy Wilder-genren (mest känd: Fröken April med Lena Söderblom). Miss and Mrs Sweden var något av en comeback för Gentele, som i mellantiden ägnat sig åt operaregi, och hans sista film innan han dog i en bilolycka 1972.

Målet för satiren i Miss and Mrs Sweden är, utan inbördes ordning:

  • den kolorerade veckopressen i allmänhet
  • tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund i synnerhet
  • borgerskapet
  • salongsbolsjevismen
  • den vanliga bolsjevismen
  • moderniteten
  • det gamla och slitna

Jarl Kulle spelar Leif Mix, chefredaktör på Vecko-Hatten. Han gör entré i cape och repliken: ”Man måste följa med sin tid om man är redaktör för en modern tidning”.

Miss and Mrs Jarl Kulle

Skämtet att redaktionen är så nerlusad med speglar att ingen någonsin hittar in och ut varieras, om än inte så kreativt.

Miss and Mrs Meg W

På bilden ser vi Meg Westergren som Kulles sekreterare. Han säger: ”Tack för igår, älskling!” Hon svarar: ”Det var inte jag igår.”

Kulles roll lär ha byggt på Mischa Katz, en av många legendariska och legendomsusade chefredaktörer inom Bonnierkoncernen (det är lättare att bli legendarisk i ett hus där så många kan skriva ner och trycka legenderna). Katz var chefredaktör på Vecko-Revyn och en av dem som var med och gjorde det Bonnierägda Åhlén & Åkerlund till en framgångsfabrik. Det skedde inte minst med hjälp av ungflickshud.

Miss and Mrs Sweden kretsar i hög grad kring utdelandet av ett skönhetspris – ”ett skönhetens Nobelpris” enligt Koncernens direktör (Sven Lindberg) – vilket gör att filmen kan visa upp en massa ungflickshud samtidigt som den driver med dem som visar upp en massa ungflickshud.

Miss and Mrs catwalk

Samtliga flickor som visar upp sig under catwalken är intresserade av ”dans och promenader” och har som favoritförfattare Dostojevskij.

I en cameo som jurymedlem ser vi för övrigt Lennart Swahn, programledare på Sveriges television och flitig besökare av platser där man kunde träffa på pressfotografer.

Miss and Mrs Lennart Swahn

Upplägget med skönhetstävlingen ger satirikern Forssell möjlighet att visa upp interiörer från olika samhällsskikt. Hos societeten hittar vi fru Rose Persson-Silvergrå (Gunn Wållgren) som dricker draja till frukost, vill att dottern ska kalla henne syster och skäms för sin vulgäre make: ”Åh vilket lidande det är att vara av börd som jag – och så vara gift med en porrförläggare!”

Miss and Mrs mor och dotter

Porrförläggaren Porr-Persson (John Harryson) är för övrigt en av Koncernens ”förnämsta subförläggare”. Det mer än antyds att porrförläggaren i själva verket är ”fikus”.

Medan fru Persson-Silvergrå desperat vill att dottern ska vinna, och därmed sprida stjärnglans också åt modern, sitter ett socialistiskt kollektiv i en jättevilla på Lidingö och planerar att paja hela den kapitalistiska tillställningen. ”Vi ska underminera denna prostitution som är en förolämpning mot kvinnors likaberättigande”, säger en av karlarna i kollektivet. Det är också han som skäller ut en av sina manliga kollektivkamrater för att han varit ensam på muggen: ”Det gör detsamma vad du gjorde, du njöt i alla fall en stunds borgerlig lust på huset!” (Han har rätt: kollektivkamraten har suttit där och smygläst Kalle Anka & co.)

Kollektivet dressar upp en av sina tjejer till deltagare – oklart varför – medan resten protesterar utanför tävlingen.

Miss and Mrs demonstration

Slängarna mot de självrättfärdiga kvasisocialisterna är väl så hårda som de mot den kolorerade veckopressen. När resten av gänget sover sin kollektiva sömn på den gemensamma golvmadrassen smyger två av dem iväg för att på njuta av ytlig natur och dekadent skönhet: ”Solen är väl i alla fall inte borgerlig?”

Miss and Mrs kollektiv 1 miss and mrs kollektiv 2

Kollektivisterna är förstås också självgoda och aningslösa. När en elektriker kommer på besök och berättar att det bor lika många hemma hos honom i hans risiga tvåa på Söder så säger kollektivledaren häpet: ”Har arbetarklassen börjat leva i kollektiv nu också?”

Som tidsspegel är Miss and Mrs Sweden – som väl framgår – rena gottebordet. Som komedi har den sina brister, särskilt när den inte kan bestämma sig för om den är sofistikerat ironisk eller pang på rödbetan-slapstick.

Miss and Mrs slapstick

Men i sina stunder är den ganska inspirerad. Inte minst i interiörerna från den hippa nattklubben Lord Byrån visar Gentele att han behärskar filmmediets möjligheter.

Miss and Mrs danshak 1 Miss and Mrs danshak 2Miss and Mrs danshak 3Miss and Mrs danshak 4Miss and Mrs danshak 5Miss and Mrs danshak 6

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vänsterhumor del 4: golf.

Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.

Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.

I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.

bellman bete bellman pinnar bellman birdie bellman gris

Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.

Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).

den ofrivillige

Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:

Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?

Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:

kawa greider

 

 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

claes malmberg memoar

Nu har jag läst en memoarbok igen. Claes Malmberg har låtit truten gå och landets kanske flitigaste spökskrivare Petter Karlsson har knackat ner svadan. Det innebär att det nu finns minnesanteckningar från samtliga medlemmar av ”Kjell-gänget”, som Kjell Bergquist en gång definierade i Sen kväll med Luuk: ”Classe Malmberg, Tommy Köris och Johannes”. Malmberg har faktiskt nedkommit med en sorts memoarbok tidigare: Konsten att undvika Nirvana (2011), ett misch-masch av anekdoter och buddhism, nedtecknade av manusdoktorn Johan Ohlsson. Den rekommenderas tämligen kallt.

Mysteriet Claes Malmberg är förstås en ganska rolig bok. Många festliga anekdoter ur ett aktivt – extremt aktivt – liv i underhållningens tjänst. Många fina tjyvnyp på kollegor – bland annat hävdar han med bestämdhet att Dan Ekborg en gång hade tapetserat sitt rum med foton av sig själv, vilket Ekborg bestrider – och förstås en del lagom angelägen andlighet.

Det är fascinerande hur han hunnit med. Även om han är helt öppen med att pulver har hjälpt honom på traven och att inte alla äktenskap har varit gnisselfria, och även om han närmast stoltserar med att inte ha tagit ut någon föräldraledighet, så har han ett fascinerande omfattande cv. Karln är ändå bara 54.

Överlag är han ganska lätt att tycka om. Inte för att han alltid har handlat gott och efter bästa förmåga, utan för att han har vett att se sig själv från några meters håll. Under en av sina mest intensiva perioder drar han en dag, hastigt och lustigt, till Köpenhamn för att ta livet av sig. Han tar in på tjusigt hotell och drar med sig en strippa upp på rummet och låter sedan henne lyssna på en lång litania om hur hektiskt hans liv är och hur många åtaganden han har. När han sammanfattar sin livssituation – en hästgård, en sportbil, en karriär, en status, två kvinnor som drar i honom – så inser han att det kanske inte är mest synd om honom ens i det rummet. Lagom ångerfull uppsöks han av sin kompis Tommy Körberg, som räddar hans liv på ett kärvt och manligt vis: drar med honom på några dagars krogrunda i Köpenhamn och visar honom högst konkret varför livet är värt att leva.

malmberg brandeby

Den anekdot som jag kommer att bära med mig längst är dock av betydligt lättviktigare art: 1990 uppträder Claes Malmberg som sin succéfigur Ronny Jönsson på Hultsfredsfestivalen. Och inte bara han – med sig på scen har han Totta Näslund, Lasse Brandeby som Kurt Olsson och ”en tjockis från Högsbo som spelade gitarr och hette Lasse Kronér”. Hade någon släppt en bomb i den småländska bruksbygden den natten så hade Avenyns samtliga krögare gått i konkurs.

Hög på livet och annat har Malmberg beställt en helikopter för att kunna ta hela gänget till Lysekil på kvällen. Där har Totta nämligen ett gig. De tre som inte har Lysekilsgig börjar pimpla redan efter sitt Hultsfredsgig. Nånstans över Västergötland trycker det på och helikopterföraren tar ner maskinen nånstans på Västgötaslätten.

Där sitter ett pensionärspar vid sitt ensamma torp och njuter en stilla kopp kvällsfika. Man kan tänka sig att de höjer på ena ögonbrynet när en helikopter plötsligt landar i deras blickfång. Man kan tänka sig att de höjer andra ögonbrynet när Kurt Olsson – vid tillfället Sveriges populäraste underhållare – snubblar ut i full mundering, tätt följd av en annan tevekändis i skinnkeps och en tredje tevekändis i frack och Converse. När de sedan ser de tre gå och skvätta lite i buskarna, vinka hej och försvinna lika fort så har de inga ögonbryn kvar att höja.

Man kan föreställa sig att de båda gamlingarna tittade på varandra med lätt förskräckta miner och osäkert sa till varann:

”Såg du också att landets kändaste göteborgare förorenade buskarna där borta?”

”Jo, jag såg.”

”Bra. För om det bara var jag som såg det så kommer jag aldrig nånsin att våga berätta det för nån.”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

I avsnitt 49 av Snedtänkt – podden som pratar om det som inga andra poddar pratar om – pratar jag med journalisten Anna-Lena Lodenius om ett av hennes många specialämnen: julmusik.

Naturligtvis pratade vi om mycket mer än det som faktiskt kom med i programmet. Den som har ett omättligt behov av att höra folk veta alldeles för mycket om alldeles för oviktiga saker kan lyssna nedan.

49 berghagen bild

49 torsson

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Ideologikritik.

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:
peterson

peterson 1
De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:
peterson 2

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

peterson 5
I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.
peterson 3
Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ). Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag gör sedan i november en poddserie för Sveriges Radio som heter Snedtänkt. Det är ungefär som den här bloggen fast i prat. Jag träffar olika människor som kan en massa saker om ämnen som intresserar mig lite mer än rimligt. Samtliga program går att ladda ner från Sveriges Radios hemsida.

Naturligtvis spelar man alltid in mycket mer än vad man sen använder. (Eller hur, fellow podders? Man tar väl inte med all skit i avsnittet, eller hur? Man klipper väl bort allt som inte riktigt håller måttet, visst? Det gör man väl? Bra, då är vi överens.) I det senast släppta avsnittet möter jag trubaduren och storytellern Finn Zetterholm och pratar om tider som han har varit med om och som jag bara kunnat drömma om. Vi pratade då om Lars Molins och Christian Lunds klassiska tevefilm Badjävlar. Det kom inte med i podden, men finns att lyssna på här nedan.
blogg finn zetterholm

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.

Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.

På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.


Marvin Yxners (mest känd som Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.


Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,


Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:

Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …

Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.

Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …

Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där? Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.


Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.

Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
ska vi stangertz skojar

Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
ska vi stangertz knullar

Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:

Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!

Återigen: det ser torftigare ut i skrift.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg swanberg foto kopia
Jag läste aldrig Svenska Dagbladet som ung (eller som gammal) och kom därför bara strövis i kontakt med Kjell Swanberg via Svenska Mad, kåserisamlingar på bokrean och P3-programmet Plattetyder, där han och Bengan Wittström förde vidare nonsensarvet från Lasse O’Månsson. Swanberg tillhörde Stockholms mediaklass, vilket märks på att hans änka skrivit böcker om Annika Östberg och Börje Ahlstedt, att hans dotter är gift med Fredrik Wikingsson och att familjen hade sommarhus på Österlen.

Efter vad jag förstår var alltså Svenskan Swanbergs främsta hem, närmare bestämt humorsidan (?) och vinjetten Swanberg swamlar. Ibland dök han också upp i Sydsvenskan och 2002 gick han över till DN:s Namn & Nytt-sida. Genren – kåseriet – var väl kanske hetare när han började, men Swanbergs texter rörde sig hellre inom den satiriska sfären än inom igenkänningshumorn och känns därför hyfsat fräsch.
blogg swanberg
Romanen Riddarfalken från Mjölby är från 1989 och är väl i och för sig igenkänningshumor för någon som någonsin haft med SVT:s dramaavdelningar att göra, men utmärks framför allt för sitt träffsäkra språköra. Swanberg var parodiker, språkimitatör, en rackare på att fånga upp jargong och sticka hål i svulstiga ordballonger. Samtalet mellan den aspirerande teveförfattaren Snugge Plywoodstierna och SVT-dramaturgen Lelle är jag övertygad om att jag själv har varit involverad i:

– Dramaturgi handlar om berättarteknik. Man lägger upp berättandet på ett visst sätt. Man vet vad folk vill ha. Man ger folk det man vet att folk vill ha. Folk vet vad som väntar dom. Dom vet vad dom vill ha. Dom får det dom vill. Vi vet vad dom vill ha. Vi känner att vi gett dom det dom vill ha. Vi har gett dom det vi lärt dom att dom vill ha. Och när isen väl är bruten och kontakten etablerad mellan rollfigurer och publik så fortsätter man bara att ge folk det dom tror sig vilja ha, på goda grunder. Det kallas kommunikation. Vi ger dom vad vi lärt oss att dom vill ha. Det vi lärt dom att tro sej veta att dom vill ha. Svårare är det inte.
– Nehej, säger jag.
– Om man drar in till exempel en glad, troskyldig hund i början av handlingen så kan man inte lura publiken genom att då och då anknyta till den där hunden utan att det faktiskt förr eller senare händer nåt DRAMATISKT!
Lelle slår plötsligt med knuten hand i bordet.
– Publiken kräver då – genom att dom har accepterat den överenskommelse vi gjort med hjälp av dramaturgins grundläggande spelregler, vi har hjälpt publiken genom att formulera reglerna – att hundfan förr eller senare ska manglas. Eller krossas. Eller kokas. Det kallas förväntan, stegring och utlösning. Förr eller senare. Gärna nånstans mitt i, så man har nåt att bygga vidare på sen. Enkla dramaturgiska grepp, som alltid fungerar!
– Det vete allt…
– Det är bergis, lita på mej, jag kan dom här sakerna. Det fungerar så. Fungerar jämt! Lansering, genomföring, PANG! Lansering, genomföring, PANG!

Lika obehagliga känslor av att Swanberg då och då varit osynligt närvarande i min karriär får jag när Snucke Plywoodstierna, efter att hans hårdkokta deckare lagts i malpåse, lagts i soppåse, tagits vidare till planeringssektionen, klubbats, konfirmerats, bytt namn till ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!”, ersatts med ”Massmördaren Fnutting i Nordingrå” och ”Kyss mej på tårna”, antagits, förkastats, skrivits om, expanderat och på nytt lagts åt sidan, kallas upp till Gigi, Lelle, Sassa, Bebbe, Gugge, Titti och några till i ett av SVT:s sammanträdesrum:

– Det gäller en sitcom … situtationskomedi alltså. Tretton halvtimmasavsnitt. Kul jävla grej alltså, på prajm tajm lördagskväll, ganska sent men bra tid. Vi har suttit här och funderat lite fram och tillbaka och kommit fram till att det skulle gå att göra en satans kul pryl med ditt ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!” som grund.
– Ja, inte slaviskt alltså.
– Inte en rysare alltså. Utan en kul grej.
– Skitkul grej.
– Som skulle bygga på personer och miljö i Falken, fast liksom draget några varv till om du hajar va.
– Farstempo. Snabba gags.
– Inte som farserna på privatteatrarna alltså, utan kul.
– Inte ut och in i dörrar i kalsongerna och så, utan lite klass va. Fast jävligt kul.
– Vi tycker att det finns rätt mycket att ta fasta på i ditt manus. Som skulle kunna bli ballt alltså.
– Det roligaste sen … sen …
– Tanken är att vi skulle spela in lajv framför levande publik.
– Blir en helsickes feeling på det viset.
– Och så burkskratt förstås, i efterredigeringen.
– Bara så man toppar alltså.
– Toppar upp vet du. Så det verkar som om publiken har ball hela tiden.
– Blir alltid svackor i en sån där …
– Men till det behöver vi din hjälp va.
– Det ska vara en jävla farrrt hela tiden.
– En helvettes farrrt alltså.
– Full rulle med dråpliga scener som avlöser varann i ett aldrig svindlande tempo.
– Det är därför vi har sagt att ditt grundmanus passar som hand i handske alltså.
– Roligaste svenska serien sen … sen …
– Alla som har sett manus har sagt att vafan det här är ju farsmanus för tusan. Rena farsmanuset.
– Ja inte som det är nu va?
– Nej, men om du öser på lite … safta på med gags, va, och bildkomik … du måste tänka på skämt som går fram i bild.
– Det får ju inte bli talad radio va.
– Vi har sagt som så va att det här manuset det skulle ju kunna bli hur ballt som helst om du fattar vad jag menar.

Och så vidare och så vidare, sida upp och sida ner, med långa utvikningar om hur Nisse i Hökarängen har tagit sig några rejäla och förväntar sig pang på och balla grejer som drar garv. Swanbergs texter utmärks inte av att vara beckettskt sparsmakade, utan mer för sitt överflöd, sin aldrig sinande associationslusta och språkiver. Humorister som fostrades i tidningsvärldens snabba tempo är oftast bättre på upplägg och formuleringar än på precision och exakthet.

Är det nån som sitter på några ex av Swanberg swamlar-samlingarna (som väl hette Swanberg samlar?) eller Det vältrampade klaveret eller Det var en gång en sagobok för små och stora vuxna som ni känner att ni har läst för många gånger, så går det bra att skicka dem till mig. Biblioteken i den här stan är tydligen för fina i kanten för språkblommig kåserisatir.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]