En man med ett skägg

Tag: män som heter per

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar väldigt mycket – kretsar kring samlagsskildringar i litteraturen. Jag och psykologsexologförfattaren Jenny Jägerfeld läste Ulf Lundell och Unni Drougge och Jean M Auel för varandra och hade riktigt trevligt. Så trevligt att jag fick klippa bort en del trevligheter. Dels en sekvens där vi kom att associera till den på sin tid extremt hajpade europeiska samproduktionen Betty Blue – 37,2 på morgonen (Jean-Jacques Beineix, 1986):

Mera snusk! Betty Blue!

Dels, naturligtvis, en jämförelse mellan de gamla folkpartisterna Per Ahlmarks och Per Gahrtons sätt att skriva erotik:

Mera snusk! Gahrton vs Ahlmark!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hur man gjorde reklam.

I televisionens barndom slog sig tre män ihop för att göra små satiriska animerade filmer: Jan Hemmel (producent), Åke Arenhill (manus) och Per Åhlin (teckningar). Samtliga bar skägg och gör det faktiskt fortfarande. Tillsammans innehar de nu den aktningsvärda åldern 261 år.

Åhlin och Arenhill visste vad de pratade om när de gjorde den lilla filmen ”Hur man gör reklam”. De hade båda försörjt sig inom gebitet, Åhlin som tecknare, Arenhill som dekoratör och copywriter. Filmen ansågs så på pricken att Bonniers gav ut en bokversion 1964.
FullSizeRender(3)
Den ironiskt pedagogiska texten börjar hos Ohlsson, som ”den empiriska vägen skapat ett maskinföretag”. Företaget har producerat en ny traktor och därför vill Ohlsson göra reklam. Ohlsson kontaktar således en reklamfirma. Där träffar vi till att börja med på THE MARKETING CHIEF:

Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom. (Han läser Beckett när han är deppad för att få en ljusare syn på livet.)
FullSizeRender(7)
Marketingchiefen ”måste kontrollera att Ohlssons traktor SER UT som en traktor, att den FUNGERAR som en traktor och att den ändå på något sätt SKILJER SIG från andra traktorer”. Det sista innebär att ”produkten har en PROFIL eller en IMAGE”.
image profil
Nu inträder MEDIAMANNEN. Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom.
FullSizeRender(7)
Mediamannen undersöker i vilka tidningar annonserna ska införas genom att fråga sig vad slags människor som läser dem? Hur många i dess läsekrets borstar tänderna? Hur många är kvinnor mellan 15 och 20 år? Kan man kalla läsekretsen KONSUMTIONSVÄNLIG eller OPINIONSBILDANDE?
FullSizeRender(6)FullSizeRender(4)
Sen inträder ART DIRECTORN:

Han är en seriös man. Crew cut o.s.v.
FullSizeRender(7)
Art directorn ger annonsen dess MEDDELANDEFORM med hjälp av ett team ”visualizers, copymän, konstnärer, fotografer och grafiska specialister”.

Innan han sätter igång med det kreativa, gör han en MOTIVATION RESEARCH – han söker de djupaste anledningarna till att en människa EGENTLIGEN vill köpa en traktor. Detta är nämligen inte alls vad man i förstone skulle tro (att man vill plöja upp en åker t.ex.) utan kan visa sig ha sin grund i att man vill bevisa att man är viril eller att man längtar efter sin moder. En samvetsgrann Art Director går aldrig till verket utan att ha tagit hänsyn till Oidipus. Samtidigt frågar han sig: Har vi tagit TILLRÄCKLIG HÄNSYN TILL KVINNORNA MELLAN 15 OCH 20 ÅR?
FullSizeRender(8)
Layout och illustration utformas i samråd med Art Directorn av KONSTNÄREN eller FOTOGRAFEN eller båda. Båda har studerat i Amerika, båda anser att tjurfäktningar är mentalhygieniska, och båda har en förhoppning att Ohlssons traktor möjligen kan ge dem en AWARD OF FISTINCTIVE MERIT. Det är i detta skede en fotomodell kan bli aktuell.
FullSizeRender(5)
Så uppstår dock vissa förskjutningar i planerna. Firmans KONTAKTMAN blir uppringd av Ohlsson själv:

Ohlsson meddelade att han gärna ville att Kontaktmannen skulle komma över ett slag och prata. Det var nämligen så att Ohlsson har en sekreterare som (som han uttryckte det) var väldigt piffig på att hitta på text, och nu hade hon skrivit en slogan (det var väl slogan det hette?), som var väldigt bra. Och Ohlssons systerson, som alltid hade varit road av ritning, hade ritat av traktorn så att den var mycket lik, så nu undrade Ohlsson om inte reklambyrån kunde snitsa till det hela lite under morgondagen – för han vill gärna ha in annonsen på tisdag. Sa han.

Kanske är det Mad Men, kanske är det den cykliska tiden, men byt ut enstaka detaljer och det hade lika gärna kunnat stå 2016 på försättsbladet.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vänsterhumor del 4: golf.

Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.

Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.

I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.

bellman bete bellman pinnar bellman birdie bellman gris

Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.

Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).

den ofrivillige

Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:

Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?

Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:

kawa greider

 

 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
Per Ahlmark (styrelseordförande för Svenska Filminstitutet 1978–81):
Första sammanträdet med den nya styrelsen i SFI överraskade mig, som var politiskt fostrad i en sorts frisinnad miljö. Ty både (f.d. vd) Harry Schein och (vd) Jörn Donner hade från början satt fram var sin helflaska Cutty Sark på sammanträdesbordet.
Där skulle den tydligen stå, sändas runt och konsumeras även under det formella arbetsmötet med styrelsen. (Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död, 2011.)
Jörn Donner (vd för Svenska Filminstitutet 1978–82):
 Det händer rätt ofta att jag serverar styrelsen en drink eller två efter sammanträdena, ibland ur egna taxfree förråd, ibland ur filminstitutets representationsskåp. Ingen spottar i glaset.
Att Ahlmark skulle gå på morallinjen förvånar mig inte, eftersom en av hans ovänner berättat att Ahlmark under sin partiledartid gömt undan en flaska mellanöl i restaurangvagnen på ett tåg när det kommit in journalister i vagnen. Enligt folkpartiet, som har en bakgrund också bland frireligiösa absolutister, får synd kunna bedrivas, men helst i hemlighet. (Jörn Donner: Mammuten, 2013.)
Per Ahlmark:
Senare har jag undrat om Harry eller Jörn före den frisinnade antiwhiskyrevolten någon enda gång mötte människor i finrummet på Filmhuset utan att ha en eller ett par flaskor Cutty Sark till hands.
Detta kan lätt förklara, men inte ursäkta, deras mest våldsamma utspel och formuleringar.
Harry hade dock en förbluffande förmåga att värna logik, och viss sans, också när han med säkerhet var berusad. Jörn verkade däremot utslagen från första drinken.
Jörn Donner:
Ett av skälen till att J(örn) senare säger upp sig är den för honom ofta olidliga närvaron av Ahlmark, om vilken han skriver följande:
Det är lite synd om Per.
Han är illa omtyckt av personalen, illa omtyckt av sekreterarna, han beter sig ofta som en politiker beter sig: låter sekreterarna handha en massa ärenden som tillhör hans privatliv eller hans verksamhet som gästtalare om polska judar i Israel och de humanitära frågor han är engagerad i.
Per Ahlmark:
Till mig och andra brukade han säga att ”de där är sjuka i huvet”, ”galna” eller ”odugliga”. Med sådana ord ansåg han sig beskriva till exempel Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Roy Andersson. […]
Om de tre ovannämnda regissörerna och några till förklarade Donner i en intervju i radio (ordagrant) att ”de befinner sig i obalans och för den obalanserade kan jag inte ge något annat råd än att uppsöka en psykolog eller psykiater för att eventuellt få vård”.
Själv har jag alltid avskytt och bekämpat när någon fördomsfull människa rekommenderar psykisk vård till folk vars åsikter eller person de ogillar. I det här fallet var saken långt värre eftersom Donner var chef för Filminstitutet.
Jörn Donner:
I en efterskrift till [Ahlmarks memoarbok] står att Ahlmark drabbats av flera sjukdomar, vilket kanske kan förklara hans lustiga handhavande av sanningen.
7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

den_skrattande_polisen

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med ”nymfomana” böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Francisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag – nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade – är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

”Valkampanjen” (1980).

blogg gahrton 2
Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.

Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:

– Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.

Björn Trollman – känd från ”Herta Knutsdotters” Partikongressen – dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är ”lesbit”, lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.

Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”Partikongressen” (1978).

blogg gahrton

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

– Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det – Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Plura kan inte räkna!


”Håll huvudet högt” ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.

Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om – hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).

Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:

Att följa sitt hjärta – fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? ”Att följa sitt hjärta” är fyra ord, ”man kan bara förlora” är fyra, ”hålla huvudet högt” tre och ”man kan bara förlora och hålla huvudet högt” åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? ”Att”, ”sitt”, ”bara”, ”hålla”, ”högt”?

Förklaringar mottages tacksamt.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]