En man med ett skägg

Tag: politiker

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste Snedtänkt avhandlades svenska nationella folkomröstningar. Jag och min icke-släkting Helena Lindh diskuterade rusdrycksförbud, ATP, högertrafik, kärnkraft, EU och EMU. Ett par förargliga fel smög sig in: jag hävdade att Bondeförbundets Gunnar Hedlund kallades ”Strandpiparen” när han naturligtvis – på grund av sitt norrländska påbrå – kallades ”Fjällpiparen”; vi sa att båten som samlar atomsopor heter Belos när den nuförtiden heter M/S Sigrid (tidigare M/S Sigyn). HMS Belos är istället ett av flottans ubåtsräddningsfartyg.

Mest förargligt är att vi, när det gäller ATP-omröstningen, glömde att ta upp Ture Königson – folkpartisten från Göteborg som röstade mot sitt parti och avgjorde riksdagsomröstningen och som sedan frystes ute ur riksdagsgruppen.

Näst mest förargligt är att jag nödgades klippa bort diskussionerna om kommunala folkomröstningar. Det kan dock åtgärdas bloggvägen. I ljudspåren nedan avhandlas såväl Sven-Olle Olsson som Noice.

helena lindh om sven-olle

helena lindh om tunnelbanan

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

en gammal statsminister med pipa

Mannen på bilden är Thorbjörn Fälldin. En farbror som bodde i vår teve när jag var liten. En sävlig man som styrde landet med valkig hand, som han samtidigt manövrerade sin snugga med. Han blev statsminister 1976, den förste icke-socialdemokratiske på 44 år (om man inte räknar med semesterregeringen 1936, och i så fall på 40 år). Han skulle inta dagtinga med sin övertygelse gällande kärnkraft. Tråkigt nog för Thorbjörn förväntades han regera ihop med Ola Ullsten och Gösta Bohman, som älskade kärnkraften mer än livet självt. Så regeringen Fälldin sprack.

Och sen blev han vald till statsminister på nytt 1979. Och så blev det nån ny spricka, den här gången i skattefrågan. Och så vann Palme valet 1982. Och sen dalade Centerpartiet. Ett försök att slå ihop sina valsedlar med KDS 1985 gick väl sådär, även om Fälldin på nytt blev historisk genom att vara den förste som tilläts röka hemma hos Alf Svensson med hustru.

Sen petades Fälldin från ledarposten, efter vad jag förstår under lätt förnedrande former 1985. Han hade trots allt lett partiet till enorma framgångar tio år tidigare. Men politiken kan uppenbarligen vara skoningslös även mot de som älskas.

Sen har det gått trettio år och vi har inte hört så mycket ifrån Fälldin tills han i helgen fyllde nittio och blev uppmärksammad för att han fortfarande var i livet. Förutom ett gästspel i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes – romanen – och några såna där framträdanden som gamla partiledare gör många år efter sin avgång där de plötsligt framstår som så goda och mjuka och humanistiska (Göran Persson undantagen), så har man inte märkt så mycket av Fälldin.

Men några avtryck har han trots allt gjort. Så sent som 2010 – vid 84 års ålder – debuterade han på cd. Cd:n heter Åtabak och betyder … nånting på ångermanländska. Fälldin läser dikter av den ångermanländske bygdepoeten Nicke Sjödin. Den som minns Fälldin, vagt eller tydligt, förknippar honom kanske inte med den sinnlighet som ryms i poesin. Men man blir aldrig för gammal för att överraska. Den bifogade dikten nedan heter ”Sängvätar’n”.

en gammal statsministers ljudbok

en gammal statsminister reciterar bygdepoesi

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

carsten p
Boken Högerhumor är klar och spottas i skrivande stund fram ur en tryckpress nånstans på kontinenten. Eventuellt kommer en dag uppföljaren Vänsterhumor. Ett kapitel kommer i så fall att ägnas åt Carsten Palmaer, en av Fria Proteaterns båda husförfattare (den andre var Gunnar ”Doktor Gormander” Ohrlander), flitig sketchleverantör till Lorry och sarkastisk satiriker i Ordfront och Aftonbladet. Hans Nusvensk ordlista eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen är så finstilt sarkastisk att hans meningsmotståndare antagligen tycker att den är på pricken:

Kultur, -en, er form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Politisk mognad,- en, -er förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.
gustav johansson
Men alla historier måste berättas från början. Carsten Palmaers pappa hette Gustav Johansson, var riksdagsman för Sveriges Kommunistiska Parti och chefredaktör för kommunistiska Ny Dag. Där skrev han ironiskt, bildat och ibland något snårigt ”vinklar”, kåserier, med tarvliga påhopp på politiska meningsmotståndare och många hänvisningar till böcker han läst. Ett urval finns samlade i boken Vanartiga barn (1955). Kåseriet som gett boken dess namn avslutas med en taskspark på chefredaktörskollegan på Dagens Nyheter:

Ingenjör Karl Tingsten var inte mindre än 28 år knuten till Stockholms renhållningsverk. I 18 var han dess direktör. Det var under hans tid som studenter och gardeslöjtnanter ryckte in som strejkbrytare, när personalen begärde högre lön. Frånsett detta var hans gärning i hög grad samhällsgagnelig. Vi kan lätt tänka oss vilken kökkenmödding Stockholm skulle ha blivit om alla sopor blivit kvar.

Sonen till den man, som utfört en så nyttig gärning, valde en annan väg. Efter längre och kortare gästspel i ett flertal partier och befattningar hamnade han slutligen som chefredaktör i Bonniers Dagens Nyheter, ofta annonserad som tidningen med den största spridningen. Det avskräde, som fadern låtit sopa ihop, och den dynga, som han låtit hämta under 28 år, sprides nu med Bonniers och Dagens Nyheters hjälp över landet av den vanartige sonen Herbert.

Den vanartige dyngspridaren på DN.

Den vanartige dyngspridaren på DN.


Det är fascinerande att läsa en frispråkig och intellektuell kommunists tankar från svenskt femtiotal. När det kommer till inrikespolitik är det ofta inte svårt att ge honom rätt, eller åtminstone tycka att han har sina poänger. Han ger sig vällustigt på statliga livsmedelsutredningar och hycklande alkoholpolitik och sexualmoralism och Wallenbergarna. När det kommer till utrikespolitik tänker man oftare ”nja”. Sovjet verkar ha varit en felfri stat utan fångläger och med en föredömlig lönesättning.

Historiska svenska händelser svischar förbi och satiriseras. Baltutlämningen 1945 kommenterar Johansson: ”Högerns kristliga humanitet vaknade först förra veckan, när de baltiska nazisterna skulle skickas hem”. Motbokens avskaffande 1955: ”På eget ansvar och med darrande hand tvingas svensken själv att bestämma hur mycket vatten han ska ha i konjaken.” Johansson citerar gärna Piraten och Bibeln men allra helst den revolutionäre Strindbergs ord till överklassen: ”Ni har ingen annan rättvisa att fordra än att avskaffas.”

Gustav Johansson verkar ha fortsatt digga Sovjet när till och med hans eget kommunistparti försökte distansera sig från Kreml under 1960-talet. Invasionen i Prag 1968 gav han tummen upp, vilket gjorde honom till ovän med partiledningen. 1971 dog han, 76 år gammal, och förärades då en nekrolog i stalinistiska kfml(r):s tidning Proletären:

Med pennan som sitt svärd tillfogade han klassfienden och hans agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ”vinklar” i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje.

Det är väl den bästa sortens nöje: det utsökta klassnöjet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg Wachtmeister hagge
Ian Wachtmeister slog igenom med buller och bång som gäst hos Hagge 1989. Han gjorde en monolog som Karl IX, imiterade Erlander, var frispråkig (= han pratade skit om riksdagsmän) och jämfördes av Hagge Geigert rentav med ”John Clejs”.

Publiken uppskattade uppenbarligen bekantskapen:
blogg wachtmeister hagges publik

Två år senare fick han utdelning för sin charmiga personlighet: 6,7 procent av Sveriges röstberättigade röstade in honom och en tivolidirektör från Skaraschlätta i Sveriges styrande församling. De fortsatte alltjämt visa hur härligt festliga de var. Har man drygt åtta minuter över och är utrustad med stort tålamod kan man ta del av deras Grevinnan & betjänten-pastisch här.

Greven och industrimagnaten lyckades uppenbarligen prata till fölket, vilket han faktiskt benämner ”verklighetens folk” i Hagge-intervjun. Tjugo år senare försökte Göran Hägglund göra uttrycket till sitt.

Vid Hagge-intervjun hade Wachtmeister redan gett ut sin första satirbok: Ankdammen. Den skulle i rask takt följas av Elefanterna, Krokodilerna och Grodorna. Sen tog djurliknelserna slut.

Böckerna är mer eller mindre illustrerade av samma tecknare, Margareta Bergner Samuelsson, som jag gissar är ett barn.

blogg wachtmeister 4

Det är ganska röriga böcker, låt oss neutralt kalla dem ”associativa”. De består av en salig samling texter, en del allegoriska (den blå krokodilen, den röda krokodilen, krokodilen med blåklintsögonen och den vita krokodilen Alf), en del debatterande (ett kapitel heter ”Westerberg – ett kapitel för sig”). Den mest sanningsenliga genrebeteckningen vore nog ”hopkrafs från skrivbordslådan”, men låt oss för enkelhetens skull kalla det ”satir”.

Satiren riktar sig främst mot maktfullkomliga riksdagsmän i allmänhet och kommunistkramande sossar i synnerhet. På baksidan till Elefanterna (1990) berättas om hur svenska socialister (=Ingvar Carlsson) slår runt med ”Ceaucesco och Fidel Castro”. Korrläsaren har varit ungefär lika entusiastisk inför sitt uppdrag som författaren.
blogg wachtmeister

Ett särskilt festligt kapitel heter ”Den främre Orienten” och beskriver en orientalisk basar med mörkhyade muslimer som säljer knark och säger ”micket pillig”, och som visar sig vara Sergels torg.

blogg wachtmeister 2

Ebbe Carlsson-affären – hyfsat aktuell vid tiden för böckernas utgivning – avhandlas med esprit (om du frågar Wachtmeister) och sprit (om du frågar mig). Wachtmeister delger oss några lagom inspirerade satirvisor. ”KU-visan” är på melodi ”Memory” och kritiserar de ministrar som frågades ut i Konstitutionsutskottet angående sin inblandning i Ebbe-affären. Den drog säkert ner stora skratt både på Ny Demokratis partipartyn och på Riddarhusets gästabud:

Minne
Jag har tappat mitt minne
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg

Inne
Är jag ut eller inne?
Jag har hål i mitt minne
Men är fena på båg

Men besinne:
Man skriver på de brev man får
sa ministern och fällde en tår

blogg wachtmeister 3

Det är inga särskilt roliga böcker om man vill kunna skratta åt samma saker som Ian Wachtmeister. Vill man däremot skratta åt Ian Wachtmeister så duger de. De känns dock bara halvkul när man inser att karln på ännu äldre dar har blivit a) konsult åt Jimmie Åkesson, b) politisk kommentator i SVT och c) twittrare.

blogg wachtmeister twitter 3

blogg wachtmeister twitter 4

blogg wachtmeister twitter 2

blogg wachtmeister twitter

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ib jan guillou
IB-affären känner ni ju till. Då Jan Guillou, enligt Jan Guillou, skrev historia. Frågan är om det hade varit lika mycket historia om inte Jan Guillou hade sett till att berätta historien om historian så fort han kommit åt.

Hursomhelst: Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade, via uppgiftslämnaren/golaren Håkan Isacsson, att sossepartiet höll sig med en egen underrättelsetjänst som kartlade vänstersympatisörer och samarbetade med internationella spionorganisationer. Den påstods heta IB. Ibland sades det stå för Inhämtning Birger (efter chefen Elmér), oftast för Informationsbyrån.
IB Elmér
Jan Guillou och Peter Bratt fick sitta i fängelse för att de avslöjade andras brott. Det tycker de flesta anhängare av rättssamhället var en skum ordning. Det tyckte en himla massa människor redan när det var aktuellt.

22 oktober 1973 fångades Guillou, Bratt, Isacsson och ett par till in av polis. december samma år hölls en manifestation i Gamla riksdagshuset – vilket torde vara det nuvarande riksdagshuset, som då var under ombyggnad – som samlade runt fyratusen människor. En handfull av dem framträdde, det övriga gänget lyssnade och lärde.
om IB
Kvällen gavs ut på lp. En av de sällsynta lp där man kan höra Jan Myrdal tala. Somliga av spåren går att höra här. Varning utfärdas härmed: inte allt som sägs och sjungs är högaktuellt idag.

Olof Buckards ”Tal till nationen”, med en ganska lik Palme-imitation, är till exempel inte helt lättillgänglig. Eller Klararevyns ”Politiska hörnet” med många nålstick på Gunnar Heléns bekostnad. Eller Gösta Bredefeldts Viktor Rydberg-pastisch ”Endast Palme är vaken” (”Går genom riksbank och riksdagshus/ känner på alla låsen/ IB pysslar i månens ljus / Hemlisar prasslar i påsen”).

Dramatiska teaterns visa ”Historien är gravid” må ha ett allmängiltigt budskap – att ny historia ständigt tränger fram ur den gamla historiens sköte – men är lite för förtjust i sin egen metafor för att det ska vara riktigt klädsamt.

Det är inte säkert att jag hade rotat fram den här lp:n om det inte vore för ett obskyrt Hasseåtage-nummer. IB-affären engagerade båda halvorna av Svenska Ord: Hasse skrev sin dikt om att han trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor men inte på Palmes skrynkliga jeans, Tage skrev sin rimmade tanke ”Lag om lagom” om IB-affärens alla hemligstämplar och oegentligheter (”Överstepräster i maktens tempel / stämplar varandra med hemligstämpel / Släpper sen, bakvägen, fram i ljuset / lagoma korvar från hemlighuset”).

Nu släpade de med sig affischnamnen från den aktuella ”Glaset i örat”-revyn – Gösta Ekman, Lena Nyman och Monica Zetterlund – för att framföra den IB-kritiska sketchen ”Domaren dömer – ett drama i en polisakt”.

Det är ett besynnerligt litet stycke, helt obegripligt om man inte har chiffernycklarna och referensverket.
IB sketch
Hasse spelar häradshövdingen Robert Gagger (syftande på chefsåklagaren Carl-Axel Robèrt), Tage gör fjärdingsmannen Ib Synnerhet (förnamnet är förstås en nickning till IB, efternamnet till ÖB Stig Synnergren), Gösta Ekman är den anklagade Folke Bild (syftande på Folket i Bild/Kulturfront – tidningen som publicerat avslöjandet) och Lena Nyman är Svea, häradshövdingens eventuellt våldtagna hustru.

I korthet går sketchen ut på att fjärdingsmannen har legat med Svea, men domaren fäller istället Folke Bild som har spionerat på dem. Fjärdingsmannen lyckas nämligen leda i bevis att Folke Bild haft för avsikt att våldta Svea (”Jag öppnade då dörren där från insidan, och vem stod då och tittade genom nyckelhålet) […] Han förberedde sig uppenbart för en våldtäkt”.)

Varje försök från Folke Bilds sida att få polisen att erkänna sin skuld mynnar ut i repliker som ”det får jag inte tala om på grund av tystnadsplikten” eller i polisens förhör med sig själv (”Nå, vad jag hade för mig därinne? Svara nu uppriktigt annars! Var det fula saker? Jaså, jaha, det var fina saker, det var bra det!”). Polisen leder i bevis att Folke Bilds brallor är bevismaterial – han har nämligen gylfen fram och är därmed redo för våldtäkt – och vill även ”sy in” Folke Bilds skräddare för medhjälp.

Skämten är inte alltid så finurliga: polisen säger sig ha gjort en ”musundersökning” i Sveas sovrum, domaren Hasse blandar ihop ord och säger ”en ung höger” och ”en lång neger” istället för ”en svensk tiger”. Det där våldtäktstemat känns kanske inte heller så fräscht i våra moderna upplysta öron, även om det är uppenbart för publiken att Svea gladeligen har legat med fjärdingsmannen.

Budskapet är inte heller så subtilt. Om någon till äventyrs satt och funderade på vems parti Hasseåtage tog så fick denne någon svar i slutreplikens korus:

DE SOM ICKE VILL BLI HÄNGDA
HÅLLER KÄFT OCH GYLFAR STÄNGDA!

Publiken skrattar glatt. Om det är för att det är roligt eller för att de sympatiserar med budskapet är omöjligt att säga.

Som sketch betraktat är det kanske inte så mycket att rapportera hem om. Hasseåtage gjorde den som sagt aldrig igen. Som ett stycke nutidshistoria har den förstås sina poänger.

Extraspår från lp:n:

Finn Zetterholm: ”Den svenska politiken”

Klararevyn: ”Politiska hörnet”

Dramatiska teatern: ”Historien är gravid”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Runt 44 minuter politisk historia.

En del av er har kanske noterat det på Twitter, andra genom nån arbetskamrat som inte kan nöja sig med att prata kakrecept, åter andra när ni råkat få på tablåteven – men det är alltså val på söndag. Och apropå det har jag gjort elva radioinslag som handlar om … i princip alla andra val under det senaste seklet.

Avsnitt : Politiken & musiken. Om Ny Demokratis Häng me’ och KDS Frisk luft i riksdan.

Avsnitt : Politiken & kampanjerna. Om ”Det här är Lennart”. Och KDS ringblommor.

Avsnitt : Politiken & retoriken. Mest om Carl Bildt. Förstås.

Avsnitt : Politiken & jämställdheten. Mest om Ulla Lindström och kungabugningen, men också lite blandade sarkasmer.

Avsnitt : Politiken & litteraturen. Ett något instraffat ämne, för att än en gång gotta mig åt Per Gahrtons knullprosa.

Avsnitt : Politiken & affärerna. Om IB, ÖB och E-bbe. Och horor. Och vapen. Och sånt.

Avsnitt 7: Politiken & partipiskan. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är en förutsättning för fortsatta förtroendeuppdrag.

Avsnitt 8: Politiken & kläderna. Så nära ett P1 Stil-reportage jag nånsin kommer att komma. Och då är det inte särskilt nära.

Avsnitt 9: Politiken & riksdagshuset. Mest om vattenvirvlare. Ni vet, såna för plus, minus och jord. Som virvlar vattnet så att det blir rätt antal poler. För energins skull.

Avsnitt 10: Politiken & moralen. Om vännerna av ordning och ovännerna av könsord.

Avsnitt 11:


Det bästa avsnittet! Det osända avsnittet! Med den där sosselåten vi alla trodde hade förkommit men som finns! Och som går att lyssna på! Och som är skitkonstig!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

blogg ströyer 52 kopia
Det här är ingen representativ Ströyer-teckning. Den är sextiotvå år gammal och kan möjligen förklaras, svårligen försvaras. Poul Ströyer var globetrotter och slogs i den danska motståndsrörelsen under naziockupationen. Att försöka kleta rasism på hans tanklösheter är en överflödshandling, däremot är teckningen ett exempel på hur närvarande kolonialismen var i svensk humor på femtio- (och en bra bit in på sextio-)talet. Hottentotter har ben i näsan och kokar missionärer, kineser krubbar svalbon, Efraim Långstrump är negerkung och skämten är alltid på deras bekostnad.
blogg stroyer tv
Det här är en betydligt mer representativ Ströyer-teckning: en kommentar till ett samtidsfenomen (SVT:s påstådda vänstervridning), medvetet naiviserad och förenklad, inte särskilt rolig men å andra sidan aktuell när den publicerades 1969.
blogg ströyer bild 9
Den här skulle nog många av Ströyers belackare säga är talande för hans konstnärskap: som så många av femtio- och sextiotalets kåsörer och samtidskommenterare kunde han vara både radikal och liberal i sin maktkritik, men hade nog föga förståelse för den växande kvinnosakskampen.

1975 erhöll han ett anti-pris av borgarfeministerna i Fredrika Bremer-förbundet. Priset hette ”Plumpen” och gavs till Ströyer främst för en specifik teckning. 1974 hade Arbetsgivarföreningen tagit bort den illa omtyckta paragraf 32 ur sina stadgar. DN utlyste en tävling om vad man kunde använda den kasserade paragrafen till och Ströyer gav sitt bidrag:
blogg ströyer plumpen
Ett år senare blev han uppringd av Fredrika Bremer-förbundet som, något förvånade, förstod att Ströyer var beredd att komma och ta emot sitt pris. På utdelningen sa han i sitt tal:

Jag känner mig hedrad över uppmärksamheten. Jag anser dock att jag inte är värdig priset, men jag lovar att i framtiden försöka leva upp till det.

Oavsett vad man tycker om teckningen och argumentationen, måste man ge Ströyer kredd för civilkuraget.

Känner man alls igen Ströyers typiska manér idag så är det från hans många Lennart Hellsing-illustrationer. De trycks i nya upplagor, ”Ströyers dagbok”-utgåvorna samlar damm längst inne i de nerlagda antikvariatens vattenskadade restlager. ”Ströyers dagbok” var ett stående inslag på DN:s Namn&nytt-sida typ dagligen från femtiotalets mitt till hans död 1996.

Som hos de flesta dagskommenterare är det svårt att se någon partiideologi genomsyra Ströyers teckningar. Själv hävdar han i sina memoarer Minneserinringshågkomster (1989) att hans skällbrev kom från tre kategorier av DN-läsare: 1) arga förespråkare för kärnkraft, 2) arga nykterister, 3) arga partitrogna socialdemokrater. Sin egen politiska hemvist definierar han: ”Jag är liberal, men inte förmyndarliberal som man är i folkpartiet”.

Kungörandet kommer inte som en överraskning bredvid den här sortens teckningar:
blogg ströyer fp
blogg ströyer bild 12
blogg ströyer 69
Idag känns de flesta Ströyer-bilder trötta och gnälliga, men sätter man in dem i sin samtidskontext så inser man att han många gånger var inopportun. Ströyer ritade under en tid när Socialdemokratin och Makten var två synonyma storheter – faktiskt så även under de där åren 1976-82 då en borgerlig regering försökte göra samma sak men lyckades sämre.

Det som kan ses som förutsägbar sossekverulans kan alltså också ses som ett högst legitimt gisslande av makten. Oavsett vilket så är de flesta nog överens om att det finns en tydlig anti-sossig tendens:
ströyer palme
blogg ströyer bild 7
blogg ströyer bohman 11
Att samtliga dessa exempel utgör illustrationer till ex-moderatledaren Gösta Bohmans memoarer spädde förstås på sossarnas misstanke att den där Ströyer var en notorisk sossebashare. Då bläddrade de raskt förbi sidan där Bohman självironiskt placerat också den här Ströyer-bilden:
blogg ströyer bohman 9
Å andra sidan kunde de kontra med att Folkpartiet faktiskt köpte in den här Ströyer-bilden och satte upp den bredvid SAP:s valaffischer (det året med formuleringen ”Tänk framåt!”):
blogg ströyer sossar
I sina memoarer skriver Ströyer ganska mycket om sin herostratiska ryktbarhet som sosseantagonist i allmänhet och Palmevedersakare i synnerhet. Det är inte så konstigt; boken är skriven tre år efter mordet, som ju rörde upp en del överreaktioner från alla möjliga håll. Episkt arroganta pro-sossar som Harry Schein och Olof Lagercrantz skyllde på debattsidorna mordet på alla som ”kaffesladdrat”, gjort ”fula grimaser” och ritat ”groteskt uppförstorade näsor”:

Hatets kolportörer hade stora resurser. De påstod sig tala på folkets vägnar, men representerade bara en liten minoritet. (Schein.)

Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram. (Lagercrantz.)

Orden så klart inte riktade mot Ströyer specifikt, men av många tolkade så. Brevskrivare rev ut debattsidan ur tidningen och skickade hem till Ströyer med medföljande kommentarer: ”Ingen glömmer din mångåriga insats för att smutskasta Palme. Du bidrog starkt till att han hamnade i en råttfälla … Känns det bra nu?”

Och då ska vi komma ihåg att mannen som indirekt skylldes för att vara delaktig i statsministermordet främst gjort sig ett namn på att rita krumelurer som kommenterade saker han läst i lokaltidningar.

Det är att tillmäta en skämtare stor betydelse väldigt stor betydelse. Vilket kanske är ett gott betyg till skämtandet, men ett underbetyg till debattklimatet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg buckard här är ditt liv
Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.
blogg buckard
Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).
blogg buckard 2
Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

kds 2010
Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.
ALF SVENSSON
* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)
alf 1
* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.
alf 2
* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlandslän svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.
Alf på platta
(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]