En man med ett skägg

Tag: povel ramel

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Plankad musik.

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är "bisittare". Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes "Beautiful ones" och Christer&Lottas "Don't let me down" för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen "man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om" kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs "Rock-Fnykis"-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket "får" man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet "The Rutles", som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd "All we need is cash" (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone "Ouch!" (Help!) hamnade på bootlegutgvår med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På "Monty Python – live at Hollywood Bowl" – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden "How sweet to be an idiot". Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis "Whatever".

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 – "Akta huvet" – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

Först segla vi med copra till Marseille
och därifrån med brådska till Bombay.
Vi seglade med byxor från Portland till Madrid
och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.
 
Vi seglade för fyra famnars hals.
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.
När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås.

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rykande inaktuellt.


Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Var är skämtet, Povel?


Dags åter igen att vädja till min bildade läsekrets (jag har tidigare bl.a. fått hjälp att knäcka några karikatyrer i den gamla satirserien Ratte). Stora delar av mitt liv har jag gått runt och nynnat på Povels gamla ”Var är tvålen?”, en låt jag egentligen har ett kluvet förhållande till då jag misstänker att den inspirerat mer än en barbershopgrupp vid olika tekniska högskolor.

”Var är tvålen?” kommer från den briljanta parodifilmen Ratataa och är typiskt Povel-nonsens. Han hade inga problem att ägna många minuter av djärva rytmer och nyskapande arrangemang åt perifera ämnen: en låt handlar helt om purjolöksskräck, en annan om att vägen till Curacao gyngar så.

Uppbackad av manskör sjunger Povel med väl valda nödrim om vikten av att ha tvål med sej ner i badet: ”Att sin lekamen löga/ lönar föga/ utan tvål”, ”utan lödder/ badar slödder”, ”utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar”.

Och så dyker de där historiska referenserna upp som är gängse i äldre tiders skämtvisor; det här var för tusentals år sen (1957) då folk i gemen faktiskt kunde sin bibel och skolan lärde ut årtal för krig och kungadödar.

Jag är med på raderna:

När Susanna låg i badet för att öva sim och crawl
hade Joachim rest in till Babylon att köpa tvål

De syftar kort och gott på den apokryfiska, av Bellman besjungna, berättelsen om hur Joachims hustru Susanna tar ett bad och råkar kåta upp två gubbar, som blir sura när hon inte vill ligga med dem och som hämnd försöker sätta dit henne för hor (been there, done that).

Däremot förbryllas jag av texten:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettitvå när hon klev i
och trettitre när hon klev ur

Vad betyder det? Vad är det Povel försöker säja oss?

Madame de Pompadour var mätress till Ludvig XV, känd för sitt intriganta beteende och sin oöverträffade förmåga att göra av med andras pengar på lyx. Är poängen med stroferna att hon var gränslös?

För det kan väl inte vara så att Povel Ramel, baronen som gav sej själv ett löfte att undvika snuskerier i skämt, i ett filmlustspel från femtitalet, antyder att en ärad kvinnlig slottskollega kissar i badet?

Djupt tacksam för tydliggörande.

34 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bröstmeiers kanelcylindrar.


På femtitalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna ”Det glada fjuttitalet” som Povel sjöng in på plastskånska. ”Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg” hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.

Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.

När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som ”En cylinder för varje hinder”, ”Med trippelverkan och reprissmak”, ”Låt inga andra kanelcylindrar lura dig” och ”Se upp för efterapningar”.

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress – man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år (”erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863”).

Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren – som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer – hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna – allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: ”För skoj gör människan trygg”.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Trokonstnärskap.


I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]