En man med ett skägg

Tag: proggiga barnplattor

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnplattor del 6: Kapten Zoom.

”Kapten Zoom” var barnteve som blev barnskiva och faktiskt också serietidning. Anders Linder och hans fru Anna Roll skrev den musikaliska, festliga och politiska serien om fem avsnitt. De spelade också rollerna som rymdmannen Kapten Zoom och hans jordiska förälskelse Liselott Blom i Bollunda.

Den lätt missprydande dräkten var grön som miljön med mantel röd som politiken. På nittitalet rotades den fram för att användas i Vintergatan-serien. Jag har det från förstahandskälla att den luktade vedervärdigt efter tjugo år på ett SVT-lager.

Det är ett smart upplägg för både komik och pedagogik. Rymdmannen ser på jorden med vuxna men ovetande ögon och kan ställa de naiva frågorna hur elektricitet blir till (”från grammofon/ går trå´n/ till Harsprånget”) och vart bajset tar vägen när det spolats ner (”bajs spolas ner i havet/ när det kan bli så bra gödsel av´et!”).

På två hisnande fartfyllda LP-sidor, som till karaktären snarast är en tradjazzopera, virvlar alla de ärkeproggiga ämnena och slutsatserna förbi:

1) konsumtionssamhället (”sen får vi gå/ och köpa oss blå”).

2) arbetsmiljön (”Zoom får jobb på bygge/ som saknar skyddsräcken/ Zoom ramlar ner/ han hinner känna skräcken”, ”trött på att vara anställd hos Arbets-Ivar/ och riskera livet för papperslappar”).

3) industrialiseringen. I en kort sekvens kastas Zoom bakåt i tiden och får se hur kapitalet köper upp böndernas skogar för att sen tvinga dem till fabrikerna i stan för att göra pappersmassa. Historieskrivningen känns igen från Ordfronts Historieboken och Tältprojektet-föreställningen. Linder och Roll bangar inte ens för att låta en industriägare säja till pigan med kåt röst ”men om lilla Beda vill göra mej en tjänst så …” med graviditet som påföljd.

4) bostadspolitiken (”Höga hus bygger vi blott/ åt låginkomsttagare/ Låga hus bygger vi flott/ åt höginkomsttagare”).

5) förortsproblematiken. Zoom tar sej an ett gäng ungar som driver omkring i Bollunda centrum och snattar. Tillsammans går de till riksdagen och demonstrerar för Palme med plakat som ”bygg ut fritidsgårdar och fritidshem”. Fast innan dess bygger de upp ”ett nät av barnföreningar och hyresgästföreningar”.

Skivan avslutas med att Zoom riktar sej direkt till de lyssnande barnen med ett gäng imperativ:

Hallå alla barn!
Kapten Zoom talar!
Nu är det er tur!
Rapportera om farliga arbetsplatser!
Rapportera om hyrorna höjs!
Träffas och undersök hur man bäst gör jorden beboelig!

Serien sändes alltså i SVT. Skivan gavs ut på Oktoberförlaget, SKP:s förlag, där en av beslutsfattarna hette Robert Aschberg.

Politiskt ligger Zoom efter vad jag förstår i linje med SKP, som dels lyfte fram miljöfrågorna, dels jobbade utifrån att samla folk i enhetsfronter (Vietnamrörelsen, hyresgästföreningar) för att infiltrera inifrån, dels betonade arbetsmiljöfrågor och dels gillade det mjuka och människovänliga (av de mer hårdföra stalinisterna i KPML(r) anklagades gärna SKP-are för att förväxla kommunism med att leda tanter över gatan).

Det luktar så klart från en flydd och begraven tid om Kapten Zoom. Men mitt bland parollerna och samhällskritiken finns Anders Linders absurt komiska uppenbarelse och låtar som det svänger om (ABBA:s husbatterist Ola Brunkert på trummor). Visst måste resonemangen och många av skämten gått över huvet även på sjuttitalets extremt upplysta barn, men Kapten Zoom är en djupt känd produktion utan spekulativa baktankar.

Och det är inte alla barnskivor. Varken då eller nu.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.


Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.

Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får säjas vara klassiker: ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid” är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på ”Rövarkungens ö” låter som bleka pjäslåtar), ”Kåldolmar & kalsipper” ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen ”Rockormen” om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.

Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en man med väldigt många tänder.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Nämen? Nu är det ju alldeles uppåt väggarna! Tre inlägg om tre bortglömda barnfigurer från anno dazumal efter varandra? Den här bloggen vet man då aldrig var man har!

Platta 2 med showartisterna Ville och den levande burgundiska dockan Viktor är ännu mer explicit i sin iver att förklara världen för våra telningar. Åter igen är materialet hämtat från en serie i Sveriges television.

Den här gången kretsar händelserna kring att de tre hemlösa flyttar in i en lägenhet. Ville tycker att tusen kronor i månaden är ”ockerhyra!” och värden kontrar: ”Ska jag inte ha vinst på insatt kapital? Hörninini – är ni anarkist kanske?”

I små tablåer skildrar Ville, Valle & Viktor aspekter av samhället – och förklarar hur det måste förändras:

1) jämställdheten. Värden kräver att en vanlig familj ”som skvallrar om kungen och drottningen och lilla Victoria” ska bo i lägenheten. Strax klär Valle om till Valla och Viktor blir odräglig tonårsunge. Lika snabbt faller Ville in i rollen som hustyrann: ”Valla! Se till att få fram käk! Men du kan väl städa upp här lite först!”

I ”Vallas samba” reder alla tre ut könsmaktsordningen:

Nu börjar jag förstå
Tjejer lärt sej som så
bli den halvan som ska
underordna sej bra
Killen lärt sej gå på
– flyta ovanpå
Båda halvorna kan
lära av varann!

2) skolsystemet. Värden kräver hyra, men för att få ihop till hyra måste man ha ett jobb, och för att få ett jobb måste man gå i skola. Följaktligen startar ”Villes betygsskola” där Valle genast får en femma och Viktor en etta i bassång. Att Viktor är en utmärkt sopran spelar ingen roll. Till slut bildar Viktor och Valle en egen kör, och Ville får tigga sej till att vara med mot att han slutar tjata om betyg.

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

3) monarkin. Ville och Valle klär ut sej till olika adelstanter för att lura varann i en minifars om pengar. Viktor tröttnar på att servera silverte och klär ut sej till kungen. Ville och Valle fjäskar. Viktor skakar på huvet.

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta

För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

4) reklamindustrin. I jakten på pengar rotar Ville fram ett par trasiga jeans som han vill sälja som ”punkjeans”. När de visar sej lukta illa blir Ville ännu gladare: ”skunkjeans!”

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

5) energipolitiken. Värden stänger av värmen. Valle bygger ett aggreggat som styrs genom cykelkraft. Viktor får sitta uppe på taket och trampa som en tok. Tablån mynnar ut i ett ämne som låg Anders Linder varmt om hjärtat:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut

Och det vore ju inte äktprogg om man inte bara presenterade en analys utan också en till synes prickfri lösning:

Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren


Ingen ska komma och påstå att det hela är särskilt subtilt. Ingen ska komma och säja att det inte är indoktrinering.

Sen kan jag för min del komma på värre saker att lära barn än jämställdhet, miljömedvetenhet, rättvisa och kritiskt tänkande.

24 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


På sjuttitalet pratades det mycket om vänstervridningen i Sveriges Radio. Än idag hävdar vissa nyliberaler att SR och SVT är nåt slags kommunismens sista bastioner. Jag har haft en del att göra med bägge kolosserna och kan upplysa er oroliga: så är inte fallet.

Ett av de mest flagranta exemplen på sjuttitalets vänstervridning var Ville, Valle & Viktor (mer här och här)- tre showartister som i två teveserier lärde barnen att ifrågasätta och att ”centralbyråkrat” betyder ”ungefär detsamma som knöl”.

Den första serien kom på LP 1971 och innehåller ”16 låtar och dialog”. Det är klart att det är vänstervridet.

Valle (Anders Linder) drömmer om en röd planet ”där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår” (som ju refererar till ett Marx-citat, populariserat av Brecht i ”Dialektikens lov”).

Uppåtsträvaren Ville (Jörgen Lantz) förklarar pedagogiskt varför lekplatserna i förorterna är mindre än p-platserna: ”Vilket kostar mest – en bil eller ett barn?”

Revoltören (och dockan) Viktor (Hans Wigren) frågar, när gänget ska ut i världen: ”Är det så där också, att det är några som försöker bestämma och några som lyder?”

I ”Fiskvisa” rimmas ”trasig eternit” på ”vattnet som var rent förut är numer fullt av skit”.

I ”Bilar bilar” rappar Viktor att bilarna ”gör hela centrum/ till dödens väntrum”.

På sin norrlandstripp hittar gänget en avfolkningsbygd. Skyltarna annonserar ”affären är stängd” och ”bussen har upphört”. Ville försvarar så klart dåtidens urbaniseringspolitik och hävdar att de operativa centralbyråkraterna ”ser till att allting flyter”. När Valle och Viktor då kastar honom i vattnet (för att se om även Ville flyter) ropar han: ”Jag flyt´ int´!”

En ganska rolig anspelning på dåtidens välbekanta slogan ”vi flytt´ int´”, använd av de norrlänningar som skulle utlokaliseras för att fylla ut de nybyggda mögelhusen runt storstäderna.

Samtidigt sjunger för övrigt Valle och Viktor om centralbyråkraten:

Han måste jobba och se till
att människor inte får bo där de vill
Man kräver resultat av en centralbyråkrat
Men vem är det som kräver?

Men först och främst vill jag nog påstå att Ville, Valle & Viktor handlar om ifrågasättande. Och även om det nu var Mao som råkade copywrita frasen ”det är rätt att göra uppror”, så måste man inte stå bakom folkmord och massvält för att tycka att kritiskt tänkande är sunt.

När Viktor frågar ”varför?” svarar Ville ”därför”. Viktor replikerar:

Man har rätt att fråga varför
Man har också rätt att få ett svar
för annars är det ingen mening med att fråga

Jag kan inte tycka att det är knäppt eller ens kontroversiellt att framföra dylikt i ett barnprogram. Jag kan inte heller se det principiella problemet med att upplysa barn om existerande faktum som miljöförstöring och omänsklig byggnadspolitik.

Det är faktiskt inte Anders Linders fel att samhället hade – och har – sina fläckar. Det är samhällets.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Kåldolmar & kalsipper får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är ”skyffelrock med enveten barnkör” eller ”bluegrass med skvallrig hönskör”.

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget ”Viiiin!”, som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en ”experimentell fasanduett med förrädiskt budskap”. Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner ”och till och med en häst” flyr över haven till Vietnam, är … spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP Livet är en fest (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. ”Livet är en fest” var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som ”Lev hårt – dö ung” och ”Sune, får jag knäppa din blazer?” Det logiska steget för dem var att stänga in sej i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.

I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just ”Sagan om FNL” och ”Nordvietnameserna”, som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.

Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av ”Kåldolmar & kalsipper”.

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

* det mystiska blårandiga spöket visar sej vara ”det kommunistiska spöket”. Han ber om att inte bli ryckt i lärften – ”den är från 1848”. Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.

* sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills Tolvskillingsoperan. Hon sjunger för övrigt också en ”Mammarock” – ”en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad” – som ett feministiskt statement.

* ”Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland” gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.

* skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – ”överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen” – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.

* på skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel

Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, ”hemmet” var man kanske med på, och ”segel” visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas ”det är så lustigt så vi kissar i kalsongen”, noddade gillande till ”Vi cyklar runt i världen” och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var ”papperstigrar”, men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.

Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.


James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, ”Barnlåtar” (1974), är mer proggig i betydelsen ”vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen” (jfr Blå Tåget) än ”vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död” (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt – ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt – nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är ”dags att skaffa katt igen” (med motiveringen: ”det var så länge sedan sist”) eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, ”Älgarna demonstrerar”, läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första – totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra – stoppa alla kalhyggen
och för det tredje – fri passage över alla vägar

Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som ”demonstrationer” och ”paroller” nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att ”Älgarna demonstrerar” fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa ”Har du grävt någon grop idag?” där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se …
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
– just för dig

Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
– ingen glad

Den kommer dock tydligast till uttryck i ”Sagan om Stefan”, det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?

Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

”Barnlåtar” är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med ”knäppmoj”, ”tandborste” och ”nagelfil”, och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm – samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta för sjuttitalistföräldrar som haft seriösa funderingar på att åka hem till Kerstin Andeby och köra ner hennes synthkompade blomdyrkande jävla barnkörer i diafragman på henne, är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet ”Djurens brevlåda”. Hollingworth gjorde också ”Halvfemhuset” innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sej ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]