En man med ett skägg

Tag: rasism

Nu skriver jag om gubbar igen!

blogg spies film
Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig i tid, men så upptäckte jag att min kabelleverantör hade ett filmutbud och i det hittade jag en film som heter Spies & Glistrup (2013, den engelska titeln är ännu bättre).

Jag gjorde en överslagsräkning: ”Om jag går och lägger mig nu så får jag fem timmars sömn, om jag ser den här så får jag tre timmar – men visst måste jag sova bättre om jag först ser en film om Danmarks kanske två största excentriker?”

Så då såg jag den här filmen. ”Excentriker”, ska jag understryka, är ett lite finare ord för ”knäppgök”. Filmen jag såg är en biopic om två gubbar som satte ganska mycket prägel på Danmark under sextio-sjuttiotalen: Simon Spies och Mogens Glistrup.

De kanske håller på att förblekna ur folkminnet. Det är i så fall på gott och ont.
blogg spies
Simon Spies var en man som blev miljardär genom att sälja Spanien- och Mallorcaresor till danska folket. Hans affärsidé var att sälja en dröm: drömmen om det perfekta livet. För att understryka att han verkligen visste hur det perfekta livet såg ut så omgav han sig alltid med smuke damer och hade offentlig gruppeknald och drack till och med mer än vad som räknas som hälsosamt i Danmark.

Han odlade också långt hår och jätteskägg och blev genom den här lite ovanliga framtoningen – åtminstone för en företagsledare – en av Danmarks mest omskrivna personer alla kategorier.

Även i Sverige satte han sina spår: han byggde Villa Fjolle på Torö utanför Nynäshamn, en orgie i modernistisk arkitektur med cirkelformad och höj- och sänkbar säng som dessutom snurrade. I den väntade ständigt någon av hans morgonbolledamer. Legenden förtäljer att han varje dag lät flyga in ett exemplar av Berlingske tidende med privatplan.

På åttiotalet blev han sjuk och då gifte han sig med en kvinna som var ganska exakt fyrtio år yngre än han. Hon hette Janni och han gifte sig med henne eftersom han inte hade barn och inte ville att staten skulle ärva honom. Och även om han testamenterade några hundra tusen till sin hund Archibald så vore det förstås komplett vansinnigt att ge bort alla miljoner till en hund.

Åtminstone påstår den här filmen att Spies gifte sig med Janni för att blåsa staten. Den påstår också att Simon Spies fick rådet att gifta sig med en ung kvinna av Mogens Glistrup. Glistrup var nämligen Spies ekonomisk-juridiska rådgivare.
blogg glistrup
Mogens Glistrup hade en fiende som han slogs mot varje dag och hela tiden: staten. Han var totalt emot att betala nån form av skatt. Det var ideologi för Glistrup. Inte en spänn skulle staten få av det han tjänade.

Därför konstruerade han olika intrikata företagsstrukturer där man kunde låta olika företag äta upp pengar av varann och på så sätt undkomma skatt. Det här var inte helt lagligt. Glistrup hamnade i fängelse ibland.

När han inte satt på kåken hade han fyra barn och en fru som alltid stod vid hans sida. När hans kompis Simon Spies låg med tio unge piger i rad så satt Glistrup bredvid och konstruerade ett bulvanföretag och sen åkte han hem till sin fru.

Sen startade han ett parti också. Det är väl det han är mest känd för idag. Från början var hans främsta idé med partiet att avveckla staten. Försvaret skulle han lägga ner helt och ersätta med en telefonsvarare som skulle säga ”Vi ger oss” på ryska.

Partiet hette Fremskridtspartiet och hamnade omedelbart i folketinget, där de var kvar till 1999. Då fanns det andra partier som drivit Glistrups idéer vidare, särskilt de starkt invandringsfientliga och islamhatiska och inskränkta idéer han alltmer kom att betona.

Filmen Spies & Glistrup är en mäkta underhållande historia som antyder att också rejält osympatiska människor kan ha ett själsliv. Är man inte intresserad av att komplicera sin egen syn på verkligheten så finns där också några festliga scener, bland annat en där Simon Spies tämjer en gorilla med sin erektion och en näve pistagenötter.

Men man ska komma ihåg att det var en spelfilm jag såg. Verkligheten lär ha varit betydligt knäppare än så.
Simon Spies, Mogens Glistrup

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nuförtiden svarar jag alltid The Wire på frågan om världens bästa teveserie. Jag såg om alla fem säsongerna för inte så längesen och insåg att jag har rätt. Nu har jag dock börjat se om den serie som jag förr om åren angav som den bästa, och insåg att jag hade rätt då också.

Matador är ett danskt nationalepos. Det finns ingen svensk motsvarighet, men om man tänker sig något som slår an ett ursvenskt grundackord på samma sätt som Raskens, adderar det mustiga med klassanalysen som i Tre kärlekar, kombinerar det med genomslagskraften hos Hemsöborna och sen häller några liter Astrid Lindgren över anrättningen så är vi nära.

 

Danskar älskar Matador. Serien gjordes i tre säsonger 1978-1981 och väcker fortfarande samma salivering hos Jensen som tanken på fedt med løg. Mitt intryck är att det dessutom sipprat ner genom generationerna: svenska åttiotalister har troligen inget som helst förhållande till Hedebyborna eller ens Utvandrarna – serier och filmer som en gång fick landet att stanna upp – medan danskarna vårdar sitt kulturarv. Alternativt tvingar det på de uppväxande.

I den kulturkanon som danska kulturministeriet fastslog 2006, med särskilt betydelsefulla verk från landet som folk förväntas ha särskilt stor koll på, fanns naturligtvis Matador med. Det gjorde två Kim Larsen-låtar också, så vi kan konstatera att det är en fördomsfri kanon.

I Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius kommande reportagebok Sverige forever in my heart – en serie lysande reportage om Sverige och/eller flyktingar – försöker han i en text förstå Danmark. Sökandet leder honom till Grundtvig. Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, måste man förklara för svenskar, var själva Urdansken, en sträng teolog och psalmdiktare som dog så tidigt som 1872 och fortfarande sitter som ett fettdrypande kitt mellan danskarna.

Grundtvig grundade folkhögskolorna, där bönderna skaffade sig bildning och blev sig selv nok. Han var med och formulerade den första demokratiska grundlagen i Danmark och lyckades vara rojalist och upprorsman i en och samma person. Å ena sidan respekt mot traditionerna, å andra sidan skepsis mot byråkrater, ämbetsmän och småpåvar. Frågar du vilken Preben eller Gitte som helst så kommer de att beskriva sig själva i likartade termer.

Orrenius missar dock Matador. Matador är inte bara en grundkurs i grundtvigianism, det är i sig en av de viktigaste nycklarna till danskheten. Min mor satt en gång på en påtvingad representationsmiddag med danska kollegor till hennes man. Samtalet flöt trögt på skandinaviska tills en kypare dök upp och min mor högt associerade till Boldt – den servile servitören på Korsbaeks järnvägskrog – varpå danskarna omedelbart slöt henne till sitt hjärta. Kvällen slutade, förutsätter jag, med att kontrakt undertecknades med guldpenna i rent ister.

Matador hade kunnat vara vedervärdig. Det hade kunnat vara ett propagandatal för ett folkkynne, och vi vet att tal om folkkynnen per definition är generaliserande, och vi vet att generaliseringar dels är ohederliga i debatt och dels gör dålig tevedramatik. Med de senaste decenniernas framgångar för Pia Kjærsgaard och det Mikael Wiehe kallar ”pølsefascism” ska man naturligtvis vara försiktig med allt som upphöjer denna påstådda danskhet till en norm och ett ideal.

Men Matador gör sig faktiskt inte till tolk för nån påstådd danskhet. Visst är det en serie om Danmark, väldigt tydligt placerad i en typisk dansk småstad där de flesta karaktärerna är typiskt danskt småborgerliga och till exempel sysslar med grishandel. Visst beskrivs en sorts livshållning, innefattande pilsner och småskalig merkantilism, som eftersträvansvärd, men serien påstår inte att den hållningen är specifikt dansk.

Även om Lise Nørgaard, seriens skapare, och Erik Balling, seriens regissör, har en ljus syn på mänskligheten – Balling gav oss också Olsenbanden (lustigt nog inte med i kulturkanon) – så är de inte blåögda.

Den värld de tecknar är otvetydigt ett klassamhälle och ett patriarkat. Redan i anslaget ser vi hur klädhandlare Arnesen, som gift sig med sin vän överstens dotter, får i uppdrag av sin unga hustru att gå ut med hunden, och hur denna hund sen förpassas neråt i affärsbiträdenas hierarki för att slutligen hamna hos den unge lärlingen Arnold. Strax därpå förstår vi vilket meningslöst liv bankdirektör Varnæs hustru Maude för, med akvarellmålning, bacillskräck och konverserande av sin mans ärvda societetskrets som enda tidsfördriv. Barn och hushåll överlåter hon på sin syster, som i egenskap av ogift jobbar gratis som husfru åt sin svåger.

Men människorna växer och får facetter. Den bortskämda unga fru Arnesen blir ansvarstagande skolfröken, Maude Varnæs får rädda livet på en judisk flykting när kriget är ett faktum och det inte längre går att skylla på påhittade sjukdomar.

De festliga Storm P-karikatyrerna blir människor, människorna blir begripliga. I det ligger Matadors storhet: att den visar upp ett myller av människor och ändå gör var och en av dem relaterbar. Det finns ett samhälle omkring dem som förväntar sig att de ska bete sig si eller så, det finns förväntningar och traditioner och de fungerar inte sällan som koppel och fängsel. Särskilt kvinnorna – och inte minst överklassmadammerna, de som annars brukar skildras som särskilt löjliga preciöser – träder fram i helfigur, projicerade mot en mentalitet som kräver och kväver.

Matador visar alltså att inga människor är monster. Nyckelordet för hela serien är humanism. Hade det verkligen varit Matador som Dansk Folkeparti hade tagit efter, så hade varken Dansk Folkeparti eller dagens Danmark sett ut som det gör.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}
Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri
Butiken ville jag att pojken skulle stå uti
Men han sov alla dagar och söp varenda natt
Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart
Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor
Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).
Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:
Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!
5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fritiof Andersson är en rask och käck och mångsidig man: "charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist". Han har blivit hard up i Kina, rånad i Shanghai, suttit hos pirater uti pant, gift sig med dotteren till mördaren Tu Wai, skjutit en gorilla med skepparens karbin, dansat tango i Samborombon, dansat tango i Nizza, dansat det ena där, dansat det andra där, kurtiserat, konverserat, blivit akterseglad, bott i en råkall lya på Södermalm samt slagit ihjäl en mörkhyad gentleman och suttit på kåken för dådet.

Det är en av de första gångerna vi träffar Fritiof som historien om dråpet berättas. Visan heter "Fritiof Andersson" och tolkas sällan nuförtiden. Det kan bero på att den långa berättande texten och den entoniga melodin inte känns relevanta 2011, men det motsägs av att Håkan Hellström sjöng "Möte i monsunen" när han gästade Sven-Bertil Taube på Grönan häromsistens. Snarare är det så att "Fritiof Andersson" innehåller ord och tonfall som lätt skulle göra folk illa till mods 2011.

Redan Evert Taubes egen presentation av visan tävlar i Sverigedemokraternas favoritgrenar: kvinnoskräck och rasförakt. Taube må vara ursäktad av sin tid och sin kontext. Vad Jimmie Åkesson har för ursäkter står skrivet i stjärnorna.

Havet, om än aldrig så skönt att skåda, döljer under en ofta leende yta mången risk för en sjöman. Kvinnan är – så länge hon befinner sig på land – i det stycket lik böljan blå. Visan handlar därom, samt om två negrer och en polis.

I visan hamnar den frejdige och muntre karlakarlen Fritiof i klorna på en lömsk och förförisk kreolska – "akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!" – på Paséo de Colón i Buenos Aires. Han tar henne i famn, ty – "så gör en sjöman när han går i land". Detta skulle han naturligtvis inte ha gjort: när han vaknar upp på morgonen har skeppet gått och själv sitter han inlåst under kreolskans krog:

Där satt han i mörkret uti en källare
och undra var han lagt sin portmonnä
Men luckan uti golvet den öppnades till slut
och Fritiof Andersson fick komma ut
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:
Var innerst i helsikotan är min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv
Då tänkte han: "Här blir ett tidsfördriv!"
 
En påfallande käck och rask reaktion på ett hot om våld, får man säga. Varken käckheten eller raskheten tonas ner när sen Fritiof dunkar ihjäl den ene:
 
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
den ene mitt i skallen så han hickade och dog
Då kommer en polis och han säger: "Det är nog!"
"Ja", svarte Andersson, "det slaget tog!"
 
Alltjämt lika käck och rask förs Fritiof sen till sinkabirum, alltmedan kreolskan kan fortsätta sitt dunkla värv att locka sjömän i fällor:
 
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
står flickan från Paséo de Colón
 
Den gode Taube lämnade inte sin stackars sjömanshjälte i det argentinska fängelset; visan fick en sequel i "Jag är fri, jag har sonat". Där får vi veta hur det gick för vår inte längre lika käcke och raske sjöman. Ett visst mått av ruelse har nu trängt in i framställningen. Ordvalen sticker dock lika mycket i ögonen på den politiskt korrekte nutidssvensken:
 
Jag är fri, jag har sonat det gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod
Jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag då polisen mig tog
 
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär
och då vet man hur illa det går
 
Det är naturligtvis storsint av Fritiof att inte hysa nån harm sen han själv knockat ihjäl en stackars neger. Och vi har väl alla råkat göra likadant, på den tiden vi var unga och fria och hade några stänkare innanför västen.
 
"Jag är fri, jag är sonat" är ett av de stora numren på den annars påfallande lama "Cornelis sjunger Taube". Cornelis gjorde sin tolkning 1969. Inte heller på Mäster Cees tid var det någon som reagerade på rader som "där kreolskan stal hyran jag ut hade fått / och där negern fördärvad jag slog". Eller jo, det var det antagligen, den rymmer onekligen ett visst mått av våld och dramatik, men det där famösa n-ordet fick ingen att höja på ögonbrynen.
 
En Taubetolkare idag hade troligen fått dra till med rader som "som i dråp av en afroamerikan bestod" eller "där en man vars etnicitet jag finner ointressant bestod". Och det går ju dåligt in på metern. "Jag är fri, jag har sonat" är med andra ord ingen visa som kommer att fortsätta spridas på SVT-sanktionerade skansallsånger. Där drar de gränsen vid sexköpet i "Flickan i Havanna" och gubbkättjan i "Calle Schewens vals".
7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Man ska komma ihåg när man närläser Evert Taubes texter och hittar citat och ordval som inte rimmar med det officiella paradigmet 2011, att det ofta är citat lagda i olika sjömäns och livsnjutares munnar. Det var alltså inte tvungetvis Evert Taube själv som tyckte det ena eller det andra om kvinnor och svarta. Det var olika gubbar som Evert Taube tyckte var värda varsin visa.

Och även om det ibland är lätt att förväxla återkommande figurer som Fritiof Andersson och Rönnerdahl med herr nationalskalden själv, så är det ju inte självbiografiskt. Hoppas jag. Tror jag. Förutsätter jag.

I "Tatuerarevalsen" är det en Andersson, som vi kan gissa heter Fritiof, som för ordet. Som så ofta annars hos Taube utspelas det hela på dansbanan. Andersson är tatuerare i Bahia men har av okänd anledning tagit sig till Saltsjökvarn, där han uppenbarligen fördriver tiden med kurtis. Sången utgörs alltså av en danskonversation, eller rättare sagt av Anderssons del av konversationen. Damen i fråga får inga repliker utan verkar mest lyssna till Anderssons associativa pladder.

Andersson hoppar mellan ämnena: lite smicker ("Va' ni klär i den där klänningen ni bär!"), lite väder ("Ja, det är ingen kyla ikväll, det kan jag hålla med!"), lite jobbsnack ("drakar och ormar kring armar och ben / sol, stjärnor, tron, hoppet, och kärleken"), lite lägesstatus ("ganska mycke folk på banan ikväll / trevlig och bra musik / fastän antik!") – och lite gammalt hederligt rashat.

Borta i Bahia
– Hej! Sjung faderia! –
var det bara negrer och skräll och skrik
 
En konversation som kanske fortfarande funkar på dansbanorna i Sjöbo, men som hade skrämt bort de flesta unga damer i urban medelklassmiljö. Inte för att de nödvändigtvis tycker illa om rasfördomar, utan för att de vet att det förväntas av dem att göra det.
4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Min sjuåring och jag är inne i en häftig Taube-period, givetvis extra aktualiserad efter Sven-Bertils jubileumsshow på Grönan som vi såg två dagar i rad. Far och son Taubes status är i högsta grad berättigad, även om jag kanske tycker det är en större bedrift att skriva låtarna än att sjunga dem. Evert Taube var en påfallande mångsidig visdiktare, som inte bara med Calle Schewen och Sjösala vals skapade den svenska sommaren (med hjälp på traven av SMHI), utan gav oss sjömansballader, innerlig kärlekslyrik och en förförisk doft av Den Stora Världen utanför: Pampas, Panama, Nizza, Ligurien.

Som medelklassfar med politisk korrekta ambitioner kan man dock få vissa problem när man 2011 försöker förklara för en synnerligen vaken skolpojke vad di däringa visorna egentligen handlar om. Man sluddrar förbi de förbjudna orden, hoppar över centrala verser och berättar att förr i världen var gubbsjuka bara charmigt.

I en ny serie inlägg här på bloggen – och den här gången lovar jag att avsluta vad jag påbörjat – kommer vi m.a.o. att lista de tveksammaste inslagen i Mäster Taubes produktion. Och då hoppar vi ändå över horlyriken i "Flickan i Havanna", som finns utförligt behandlad annorstädes.

Och på plats 5 hittar vi sålunda "Invitation till Guatemala", inte något av Taubes kändaste verk men ganska typiskt i sin uppbyggnad: ett samtal mellan karl och kvinna under dans (jfr "Fritiof och Carmencita", "Rosa på bal", "Dans på Sunnanö") där karln är före detta svensk sjöman som så småningom blivit selfmade man i varmt land (jfr John Löfgren i "Himlajord").

I "Invitation till Guatemala" är det Fredrik "don Frederico" Leonardin som övertalar Hildur Larzon att flytta till hans rancho i Mellanamerika där han kan förläna henne en häst, kalkoner, grisar och många får. Hildur Larzon har dock ett problem – en son – men don Frederico är storsint och vägrar se problemet i att plocka upp fallfrukten. Tvärtom: "Jag vill gå hem, raka av mig skägget, bli ung och nygift och fosterfar!"

Var hittar vi då det politiskt känsliga? Jo, redan i första versen och i  Fredrik Leonardins själva orsak att baxa fröken Larzon hela vägen över världshavet:

Jag har en ranco i Guatemala
om fröken Larsson vill flytta dit
Där har jag kaffe, miljoner bönor,
men ingen kvinna tillräckligt vit

Jag säger inte att det var fel av don Frederico – eller Evert Taube – att resonera så när det begav sig. Jag säger bara att det nog inte hade passerat obemärkt om nån fått för sig att säga så högt 2011. Vilket väl i så fall är fullt rimligt.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det här är en text ur tidskriften Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-och-rentav-Landskrona-regionen. Där skriver jag när jag blir ombedd. Ibland på larv, ibland på allvar. Den här gången åtminstone delvis på allvar.

När Lasermannen 2.0 häromsistens hade det dåliga omdömet att lamslå Malmö, skrev tidningarna att målen för beskjutningarna var ”invandrare”. Det var det naturligtvis inte alls. Lasermannen 2.0 sköt inte efter danskar, engelsmän eller US-amerikaner. Han kollade inte heller upp huruvida de han sköt på själva flyttat till Sverige eller var ättlingar i tredje led till utomeuropéer som kommit hit för sextio år sen.

Lasermannen 2.0 sköt på människor med mörk hud.

Även om Lasermannen 2.0 eventuellt inte bara ogillade mörkhyade invandrare utan var så storsint att han ogillade alla invandrare, så var det mörkhyade han sköt på. Alla som någonsin gett sig ut för att knäppa slumpvisa invandrare vet att det är väldigt svårt att skilja en finländare från en vanlig svensk på lite avstånd. Lasermannen 2.0 verkar ha tagit det säkra före det osäkra.

Det finns nåt paradoxalt i tidningsrapporteringen. I den neurotiska rädslan för att använda ord som eventuellt är nedsättande, tog journalisterna det ord vi alla fått lära oss är minst värdeladdat: invandrare. Effekten blev i praktiken att man satte likhetstecken mellan ”mörkhyad” och ”invandrare” och gjorde de bestialiska handlingarna till en fråga om invandring. I själva verket var väl Lasermannen 2.0 en fråga för psykiatrin.

Inom den vita svenska medelklass som jag själv och större delen av landets journalistkår tillhör, finns en enorm rädsla för att råka förolämpa så kallade minoriteter genom att använda fel benämning. Det är en rädsla som i mycket bygger på respekt, men som också kan slå över i arrogans.

Jag träffade en gång på en väninna av politiskt korrekt natur. Hon frågade om jag kände ”Hanna” (låt oss kalla henne så eftersom det var så hon hette). Jag letade i huvudet efter olika Hannor i den yttersta bekantskapskretsen och hittade till slut den jag trodde åsyftades.

”Är hon mulatt?” sa jag.
”Det vet jag ingenting om”, sa min väninna.
”Okej, jag vet att det är ett tveksamt ord, men du förstår vad jag menar och det är ingen annan som hör”, sa jag.
Ingen reaktion.
”För den Hanna jag tänker på har afrikansk pappa. Är det hon?” sa jag.
”Vet inte.”
”Fast har hon lite mörkare hud än du och jag?”
”Vet inte.”
”Men har du inte träffat henne?”
”Jodå.”

Vi fick diskutera en god stund till innan vi kom fram till att vi faktiskt pratade om samma Hanna. Och ja, denna Hanna har en pappa som kommer från Afrika, vilket har gjort att hennes hud har mörkare inslag än t.ex. min, eftersom min pappa kommer från Finspång. Min väninna var så impregnerad av politisk korrekthet att hon sa sej aldrig ha noterat Hannas hudfärg under de timmar och dygn de umgåtts. Lite förvånande dock att hon i alla fall kunde se att Hanna var tjej.

Nej, det här kommer inte att bli en krönika som raljerar över den politiska korrektheten. Jag har aldrig riktigt förstått varför ”politisk korrekt” är ett skällsord. Normalt syftar det på att någon är mot rasism, sexism och orättvisor. Jag förklarar mig gärna skyldig till den anklagelsen. Det är helt okej för mig om någon kallar mig ”mullig antisexist” eller ”jäkla jämställdhetsivrare”.

Och nej, det kommer inte heller att bli en krönika som hävdar vita människors rätt att säga ”neger”. Ni som besökt Kiviks marknad har sett T-tröjorna: ”Varför får man säga vitlök men inte negerboll?” (brukar kunna köpas i samma stånd som ”Absolut T-röd – för god för att kolsyra”). Resonemanget brukar lyda att ”neger” inte är ett nedsättande ord eftersom det egentligen betyder kort och gott ”svart” och därmed egentligen är värdeneutralt.

Ords betydelser förändras. Även om ”apelsin” från början – egentligen – betyder ”äpple från Kina” så innebär det inte att en apelsin är ett äpple från Kina. Det är en citrusfrukt, ofta från Israel eller Sydafrika.

Och läser man t.ex. gamla protokoll från sinnessjukhus (vilket jag gärna rekommenderar folk att göra) ser man att ”idiot”, ”imbecill”, ”sinnessvag”, ”stollig” och ”fånig” från början har använts som kliniska, objektiva benämningar på folk med Downs syndrom eller schizofreni. Få går väl med på att de orden idag skulle vara värdeneutrala, oavsett hur man förhåller sig till psykiskt avvikande. Vi kan fortsätta kalla Jimmie Åkesson idiot utan att stöta oss med några gruppboenden.

På samma vis har ordet ”neger” med tiden laddats med diverse negativa värden, associationer till slavhandlarnas ”nigger” och en allmänt kolonialistisk kultur, vilket gör att många svarta tar det som en förolämpning. Och det måste nog trots allt vara upp till dem att bestämma vad de blir förolämpade av.

Att påstå att ”neger” inte skulle vara nedsättande blir lite grann som att påstå att ”rövhål” inte heller skulle vara det: ”Ja, men ringmuskeln är ju en för kroppen och peristaltiken oerhört viktig öppning som alla människor har, det kan ju ingen ta illa vid sig av att bli kallad?”

Särskilt lite rätt att bestämma vad som är förolämpande och inte har naturligtvis den som ändå inte löper någon risk att bli förolämpad, dvs. icke-svarta.

Så det är alltså inte min rätt att slänga mig med politiskt inkorrekta termer jag försvarar. Jag vill bara uttrycka en försiktig oro för att ängsligheten för orden kan leda till en ängslighet för frågan. Om man fyller begreppet ”neger” med för mycket negativ laddning finns risken att vi till slut inbillar oss att det skulle vara något negativt med att vara en.

Det är här det parodiska kommer in: min väninna som enträget vägrade att se att Hanna hade afrikanskt påbrå framstod ju snarast som blind. En svart man är ju en svart man och skulle nog mest bli putt om nån kom och påstod att han ser ut som Johan Glans.

Att vägra erkänna att någon är bög, flata, jude, svart, iranier, rullstolsburen eller döv är att vägra denne någon en del av deras identitet. Jag vet inte vem man hjälper om man står och mumlar till en döv människa och räknar med att denne ändå ska uppfatta allt man säger.

För det är viktigt att komma ihåg att varje gång vi minerar ett ord så riskerar vi att också minera det ordet representerar. Vill man t.ex. komma till rätta med diskriminering i krogköer måste man ha ett ord för dem som inte släpps in – mörkhyade, icke-arier, whatever – och vill man kunna förklara för barnen varför farbror Allan inte har någon fru så är ”han är bög” en ganska behändig mening.

Ibland hör man resonemanget att tar man bort själva orden så tar man också bort skillnaden mellan människor. Det är vackert som tanke, men lika verklighetsfrämmande som att tro att mobbning försvinner om man tvingar alla elever att gå i skoluniform. Vill vi ha ett mångfacetterat samhälle behöver vi också begrepp för att betona varandras skillnader – de skillnader som gör oss unika och originella.

Å andra sidan behöver vi också ord för att understryka varandras likheter. Där finns sen länge ett ganska bra: människa.

34 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skryt och skräpp …

… är som vi alla vet en av de etiketter som Åke Cato använder på sin blogg när han vill påtala att nånting han gjort uppskattats. ”Skräpp” är gammelskånska för skryt, uttrycket betyder alltså ”skryt och skryt” (jfr ”punkt och pricka”, ”nöd och näppe”, ”rim och reson”).

Här kommer så mitt skryt och skräpp: i söndags gjorde en man med ett skägg sin debut i de seriösa nyhetssammanhangen. Teveprogrammet Agenda sände ett inslag om satir och humor i politiken – de satiriker som syns i bild är Peter Settman, Rachel Molin och moi.

Den intresserade kan se några extremt lösryckta bitar ur de inslag jag gjort för det kommande valteveprogrammet Elfte timmen, där jag på tre minuter går igenom respektive riksdagspartis historia. Bläddra fram till cirka 23:51.

Den som är mindre intresserad av mej och mer intresserad av dumheter kan höra hur Jimmie Åkesson försöker framställa sej som kvinnornas härförare (de första elva minuterna) eller hur Bengt Westerberg vill ha det till att Jan Björklunds burqa-utspel inte skulle spela Åkessons gossar i händerna (15:10).

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.

1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden

Teveserien Lorry började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.

Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.

Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan ”Sucken” Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.

Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).

I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.

I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)

Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral ”Den döende svanen” – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.

Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.

I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De gör inte såna barnböcker längre.


Redan på titeln anar man att det här inte är en bok utgiven under de senaste åren. ”Neger” har ju en helt annan klang idag än på den tiden när rashat sågs som nånting ganska trevligt.

Illustrationerna är gjorda av Robert Högfeldt, mest känd för sina troll, mest ökänd för just sina afrikaner som är lite för lika troll för att det ska kännas helt bekvämt att läsa på bussen.

Texten är skriven av en Per-Erik Rundquist, som jag tyvärr inte vet nåt mer om än att han var gift med den saligen bortglömda skådespelerskan Irma Christenson (som tillsammans med Sif Ruud och Margareta Krook gör de tre damerna som blir den försupne Gösta Ekmans vänner i En vandring i solen).

Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man.

Upplägget för storyn: lilla Solo –

– kom till världen i en negerby
men som snö så vit var hennes hy
I svarta syskonskarans mitt
hon lyste som en sol i gult och vitt

Varje morgon när tuppen gol
hon steg ur sin hydda som en vit liten sol.
Det var för de andra ett riktigt under
om hon kom genom byn några korta sekunder.

Upp uti palmens höga topp
tog apan ett förvånat hopp.
Här var en sol på himlen blå
och ännu
en på jorden grå.

Berättelsen utgår alltså från den gamla, halvdant underbyggda, föreställningen att kontintenten Afrika är lika svart som dess invånare. Solo lyser upp i en värld som tydligen ligger i ett ständigt dunkel, vilket lite förvirrande motsägs av bilderna som flödar av sol.

En dag dyker ett hungrigt lejon upp, den verkligt stora faran för ett afrikanskt barn (men också en nödvändighet för det naturliga urvalet, jfr John Bouvin i Ny demokrati).

För ”ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, glupande och hemsk är hans stora aptit”.

Och (Solo) skrek så hemskt som en som är svart
och visste varken hit eller vart.
Där fanns ej en svarting i hela byn
som ej blev vit inför denna syn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla
än ens ett hungrigt lejon kan tåla.
Han drog sig åter skyndsamt tillbaka
med gapet stängt och öronen slaka.

Det blir så klart fest för att fira att Solo överlevt.

Men den korta stunden som vita ger dock negerbarnen mersmak. De ”satte sig i smyg att äta krita, för att försöka bli lika vita”.

De lågo sen i många dagar
och hade ont i sina magar
och inte kunde de till sömnen flykta,
ty Solo lyste som en lykta.

Mitt i den djupa, svarta kvällen
hon låg där som en sol på fällen.
Det blev ej sömn för neger eller katt,
när Solo lyste i varenda natt.

Solos pappa kommer dock på råd:

Jag tror att hon får sova i en tunna
sa hennes far, vi måste unna
oss andra lite lugn och ro
för att om dagen kunna gno.

(Här förutsätter vi i att ”gno” syftar på ”arbeta, slita” och inte ”gå på gatan, sälja sitt kön för pengar”. Det sista hade varit en fördomsfull syn på svarta som prostituerade som inte har att göra i en bok för barn!)

Solo får alltså sova i en koltunna för att de andra inte ska bländas av hennes vita hy. Vad händer då, undrar vän av ordning? Naturligtvis blir även Solo svart!

Och här skjuter intrigen verkligen fart. Solos mor står fåraktigt och undrar varför ”Solos sken så fort tog slut”. Föräldrarna kallar in en vis man – som naturligtvis inte är så vis som han tror eftersom han är en primitiv inföding – som inte kan ge nåt annat svar än det självgoda: ”det här begriper jag och ingen annan”.

Men Solo växte och blev för stor för tunnan
och stulta ut i sol och sunnan.
Hon satt en dag och plaskade vid stranden
och blev plötsligt ren och vit om handen.

Den vise mannen sa, det var ett under
förekommer bara vissa stunder,
men rullade förvånad ögonkloten
för strax därefter var hon vit om foten.

(Att rulla med ögonkloten är som bekant en vanlig sysselsättning bland infödingar, jfr gammal hederlig minstrel show som gick ut på att vita män smetade skokräm i huvet, utstötte gutturala ljud och rullade med ögonen.)

Sen får vi veta att högmod går före fall, särskilt gällande negrer. Den vise mannen hävdar nu med naturfolkens ofelbara arrogans:

Många dagar har jag där setat,
sa den vise mannen, och alltid vetat
att den som doppar sig i detta vatten
blir aldrig mera svart som natten.

Sade så och steg ner till hakan
för att bli snövit som ett lakan
men försvann så hastigt som en pil
in i gapet på en krokodil.

Detta hastiga dödsfall gör att Solos reningsprocess abrupt avbryts. Solos mamma deklarerar: ”Solo får aldrig mera gå hit, det räcker om hon
delvis är vit”.

Men Solo såg på sina vita händer
och log med alla sina vita tänder
och tänkte, jag tror nog jag återvänder
och gör mig vit en liten bit i sänder.

En vacker dag gick hon ner till Nilen
med ett aktsamt öga på krokodilen,
och hennes syskon slöto storögt kring
och väntade på underbara ting.

Och hon gick ner i vattnet bit för bit,
om magen blev hon skär, om bröstet vit,
och hörde stolt de häpna ropen
och vände och gick från den svarta hopen.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Nej förresten, sen kommer den här okommenterade karikatyren:

Och sen är det slut.

Bokens temat känns delvis igen från den kära gamla psalmen ”Lilla svarta Sara”, skriven av samma varmt kristna Lina Sandell som gav oss Blott en dag och andra heliga evergreens:

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt. [—]

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän. [—]

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.

Ja, texten handlar som synes om ett fattigt negerbarn som är glad för att hon får dö eftersom hon tvättas vit av lammblod. Sånt var okej förr, eftersom det alltså ännu inte var klarlagt att det inte är ett Guds straff att komma från nån annanstans än Europa.

Och eftersom empati och intelligens ännu inte var uppfunna.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]