En man med ett skägg

Tag: såssar

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ib jan guillou
IB-affären känner ni ju till. Då Jan Guillou, enligt Jan Guillou, skrev historia. Frågan är om det hade varit lika mycket historia om inte Jan Guillou hade sett till att berätta historien om historian så fort han kommit åt.

Hursomhelst: Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade, via uppgiftslämnaren/golaren Håkan Isacsson, att sossepartiet höll sig med en egen underrättelsetjänst som kartlade vänstersympatisörer och samarbetade med internationella spionorganisationer. Den påstods heta IB. Ibland sades det stå för Inhämtning Birger (efter chefen Elmér), oftast för Informationsbyrån.
IB Elmér
Jan Guillou och Peter Bratt fick sitta i fängelse för att de avslöjade andras brott. Det tycker de flesta anhängare av rättssamhället var en skum ordning. Det tyckte en himla massa människor redan när det var aktuellt.

22 oktober 1973 fångades Guillou, Bratt, Isacsson och ett par till in av polis. december samma år hölls en manifestation i Gamla riksdagshuset – vilket torde vara det nuvarande riksdagshuset, som då var under ombyggnad – som samlade runt fyratusen människor. En handfull av dem framträdde, det övriga gänget lyssnade och lärde.
om IB
Kvällen gavs ut på lp. En av de sällsynta lp där man kan höra Jan Myrdal tala. Somliga av spåren går att höra här. Varning utfärdas härmed: inte allt som sägs och sjungs är högaktuellt idag.

Olof Buckards ”Tal till nationen”, med en ganska lik Palme-imitation, är till exempel inte helt lättillgänglig. Eller Klararevyns ”Politiska hörnet” med många nålstick på Gunnar Heléns bekostnad. Eller Gösta Bredefeldts Viktor Rydberg-pastisch ”Endast Palme är vaken” (”Går genom riksbank och riksdagshus/ känner på alla låsen/ IB pysslar i månens ljus / Hemlisar prasslar i påsen”).

Dramatiska teaterns visa ”Historien är gravid” må ha ett allmängiltigt budskap – att ny historia ständigt tränger fram ur den gamla historiens sköte – men är lite för förtjust i sin egen metafor för att det ska vara riktigt klädsamt.

Det är inte säkert att jag hade rotat fram den här lp:n om det inte vore för ett obskyrt Hasseåtage-nummer. IB-affären engagerade båda halvorna av Svenska Ord: Hasse skrev sin dikt om att han trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor men inte på Palmes skrynkliga jeans, Tage skrev sin rimmade tanke ”Lag om lagom” om IB-affärens alla hemligstämplar och oegentligheter (”Överstepräster i maktens tempel / stämplar varandra med hemligstämpel / Släpper sen, bakvägen, fram i ljuset / lagoma korvar från hemlighuset”).

Nu släpade de med sig affischnamnen från den aktuella ”Glaset i örat”-revyn – Gösta Ekman, Lena Nyman och Monica Zetterlund – för att framföra den IB-kritiska sketchen ”Domaren dömer – ett drama i en polisakt”.

Det är ett besynnerligt litet stycke, helt obegripligt om man inte har chiffernycklarna och referensverket.
IB sketch
Hasse spelar häradshövdingen Robert Gagger (syftande på chefsåklagaren Carl-Axel Robèrt), Tage gör fjärdingsmannen Ib Synnerhet (förnamnet är förstås en nickning till IB, efternamnet till ÖB Stig Synnergren), Gösta Ekman är den anklagade Folke Bild (syftande på Folket i Bild/Kulturfront – tidningen som publicerat avslöjandet) och Lena Nyman är Svea, häradshövdingens eventuellt våldtagna hustru.

I korthet går sketchen ut på att fjärdingsmannen har legat med Svea, men domaren fäller istället Folke Bild som har spionerat på dem. Fjärdingsmannen lyckas nämligen leda i bevis att Folke Bild haft för avsikt att våldta Svea (”Jag öppnade då dörren där från insidan, och vem stod då och tittade genom nyckelhålet) […] Han förberedde sig uppenbart för en våldtäkt”.)

Varje försök från Folke Bilds sida att få polisen att erkänna sin skuld mynnar ut i repliker som ”det får jag inte tala om på grund av tystnadsplikten” eller i polisens förhör med sig själv (”Nå, vad jag hade för mig därinne? Svara nu uppriktigt annars! Var det fula saker? Jaså, jaha, det var fina saker, det var bra det!”). Polisen leder i bevis att Folke Bilds brallor är bevismaterial – han har nämligen gylfen fram och är därmed redo för våldtäkt – och vill även ”sy in” Folke Bilds skräddare för medhjälp.

Skämten är inte alltid så finurliga: polisen säger sig ha gjort en ”musundersökning” i Sveas sovrum, domaren Hasse blandar ihop ord och säger ”en ung höger” och ”en lång neger” istället för ”en svensk tiger”. Det där våldtäktstemat känns kanske inte heller så fräscht i våra moderna upplysta öron, även om det är uppenbart för publiken att Svea gladeligen har legat med fjärdingsmannen.

Budskapet är inte heller så subtilt. Om någon till äventyrs satt och funderade på vems parti Hasseåtage tog så fick denne någon svar i slutreplikens korus:

DE SOM ICKE VILL BLI HÄNGDA
HÅLLER KÄFT OCH GYLFAR STÄNGDA!

Publiken skrattar glatt. Om det är för att det är roligt eller för att de sympatiserar med budskapet är omöjligt att säga.

Som sketch betraktat är det kanske inte så mycket att rapportera hem om. Hasseåtage gjorde den som sagt aldrig igen. Som ett stycke nutidshistoria har den förstås sina poänger.

Extraspår från lp:n:

Finn Zetterholm: ”Den svenska politiken”

Klararevyn: ”Politiska hörnet”

Dramatiska teatern: ”Historien är gravid”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

blogg ströyer 52 kopia
Det här är ingen representativ Ströyer-teckning. Den är sextiotvå år gammal och kan möjligen förklaras, svårligen försvaras. Poul Ströyer var globetrotter och slogs i den danska motståndsrörelsen under naziockupationen. Att försöka kleta rasism på hans tanklösheter är en överflödshandling, däremot är teckningen ett exempel på hur närvarande kolonialismen var i svensk humor på femtio- (och en bra bit in på sextio-)talet. Hottentotter har ben i näsan och kokar missionärer, kineser krubbar svalbon, Efraim Långstrump är negerkung och skämten är alltid på deras bekostnad.
blogg stroyer tv
Det här är en betydligt mer representativ Ströyer-teckning: en kommentar till ett samtidsfenomen (SVT:s påstådda vänstervridning), medvetet naiviserad och förenklad, inte särskilt rolig men å andra sidan aktuell när den publicerades 1969.
blogg ströyer bild 9
Den här skulle nog många av Ströyers belackare säga är talande för hans konstnärskap: som så många av femtio- och sextiotalets kåsörer och samtidskommenterare kunde han vara både radikal och liberal i sin maktkritik, men hade nog föga förståelse för den växande kvinnosakskampen.

1975 erhöll han ett anti-pris av borgarfeministerna i Fredrika Bremer-förbundet. Priset hette ”Plumpen” och gavs till Ströyer främst för en specifik teckning. 1974 hade Arbetsgivarföreningen tagit bort den illa omtyckta paragraf 32 ur sina stadgar. DN utlyste en tävling om vad man kunde använda den kasserade paragrafen till och Ströyer gav sitt bidrag:
blogg ströyer plumpen
Ett år senare blev han uppringd av Fredrika Bremer-förbundet som, något förvånade, förstod att Ströyer var beredd att komma och ta emot sitt pris. På utdelningen sa han i sitt tal:

Jag känner mig hedrad över uppmärksamheten. Jag anser dock att jag inte är värdig priset, men jag lovar att i framtiden försöka leva upp till det.

Oavsett vad man tycker om teckningen och argumentationen, måste man ge Ströyer kredd för civilkuraget.

Känner man alls igen Ströyers typiska manér idag så är det från hans många Lennart Hellsing-illustrationer. De trycks i nya upplagor, ”Ströyers dagbok”-utgåvorna samlar damm längst inne i de nerlagda antikvariatens vattenskadade restlager. ”Ströyers dagbok” var ett stående inslag på DN:s Namn&nytt-sida typ dagligen från femtiotalets mitt till hans död 1996.

Som hos de flesta dagskommenterare är det svårt att se någon partiideologi genomsyra Ströyers teckningar. Själv hävdar han i sina memoarer Minneserinringshågkomster (1989) att hans skällbrev kom från tre kategorier av DN-läsare: 1) arga förespråkare för kärnkraft, 2) arga nykterister, 3) arga partitrogna socialdemokrater. Sin egen politiska hemvist definierar han: ”Jag är liberal, men inte förmyndarliberal som man är i folkpartiet”.

Kungörandet kommer inte som en överraskning bredvid den här sortens teckningar:
blogg ströyer fp
blogg ströyer bild 12
blogg ströyer 69
Idag känns de flesta Ströyer-bilder trötta och gnälliga, men sätter man in dem i sin samtidskontext så inser man att han många gånger var inopportun. Ströyer ritade under en tid när Socialdemokratin och Makten var två synonyma storheter – faktiskt så även under de där åren 1976-82 då en borgerlig regering försökte göra samma sak men lyckades sämre.

Det som kan ses som förutsägbar sossekverulans kan alltså också ses som ett högst legitimt gisslande av makten. Oavsett vilket så är de flesta nog överens om att det finns en tydlig anti-sossig tendens:
ströyer palme
blogg ströyer bild 7
blogg ströyer bohman 11
Att samtliga dessa exempel utgör illustrationer till ex-moderatledaren Gösta Bohmans memoarer spädde förstås på sossarnas misstanke att den där Ströyer var en notorisk sossebashare. Då bläddrade de raskt förbi sidan där Bohman självironiskt placerat också den här Ströyer-bilden:
blogg ströyer bohman 9
Å andra sidan kunde de kontra med att Folkpartiet faktiskt köpte in den här Ströyer-bilden och satte upp den bredvid SAP:s valaffischer (det året med formuleringen ”Tänk framåt!”):
blogg ströyer sossar
I sina memoarer skriver Ströyer ganska mycket om sin herostratiska ryktbarhet som sosseantagonist i allmänhet och Palmevedersakare i synnerhet. Det är inte så konstigt; boken är skriven tre år efter mordet, som ju rörde upp en del överreaktioner från alla möjliga håll. Episkt arroganta pro-sossar som Harry Schein och Olof Lagercrantz skyllde på debattsidorna mordet på alla som ”kaffesladdrat”, gjort ”fula grimaser” och ritat ”groteskt uppförstorade näsor”:

Hatets kolportörer hade stora resurser. De påstod sig tala på folkets vägnar, men representerade bara en liten minoritet. (Schein.)

Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram. (Lagercrantz.)

Orden så klart inte riktade mot Ströyer specifikt, men av många tolkade så. Brevskrivare rev ut debattsidan ur tidningen och skickade hem till Ströyer med medföljande kommentarer: ”Ingen glömmer din mångåriga insats för att smutskasta Palme. Du bidrog starkt till att han hamnade i en råttfälla … Känns det bra nu?”

Och då ska vi komma ihåg att mannen som indirekt skylldes för att vara delaktig i statsministermordet främst gjort sig ett namn på att rita krumelurer som kommenterade saker han läst i lokaltidningar.

Det är att tillmäta en skämtare stor betydelse väldigt stor betydelse. Vilket kanske är ett gott betyg till skämtandet, men ett underbetyg till debattklimatet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg totte torsten
Lars Torsten Wallin, gemenligen kallad Totte, var en liberal motvallskärring i en tid som brukar skyllas för proggig. Han var först och främst artist i en mjukbluesig singer/songwriter-tradition, men valde lika gärna satiren som romantiken för sina poplåtar. Han ledde också teveprogram på ett tokroligt vis och gjorde radiosatiren ”Sextio sekunda minuter” med bland annat Stellan Sundahl. Tottes klass var ett antal tevehalvtimmar skruvad humor-möter-musik-möter-samhällskritik som bitvis närmade sig det surrealistiska (läs: Östen Warnerbring som säl).
blogg totte östen
Wallins senaste platta, Måla måla vatten, kom så sent som 2012. Annars verkar han idag främst vara aktiv som bloggare och presenterar sig på sin ”Tottes tidning” som ”skämtare och allvarsman, klok gubbe i Enköping”.

De flitigaste måltavlorna på Wallins blogg synes vara SVT, SR, Olof Palme och DDR. Det senaste inlägget är från andra augusti i år. Där påpekar Wallin att den gamle (och döde) SVT-journalisten Olle Stenholms mamma var medlem i Förbundet Sverige-DDR.
blogg totte 1
Om vi så flyttar oss trettio år tillbaka i tiden så var Wallins måltavlor ungefär desamma, med den skillnaden att hans alster då ibland framfördes i SVT och SR. Tre tendenser går som röda trådar genom Wallins skivproduktion: 1) antifeminismen, 2) antikommunismen, 3) antisocialdemokratin.

Antifeminismen har jag avhandlat i ett tidigare inlägg, som för övrigt kommenterats av herr Wallin själv.

Antikommunismen anas till exempel i ”Gerilla groupies”, en sång skriven för Tottes klass. Wallins associationsbanor är sällan spikraka och andemeningen därför inte alltid glasklar. Men låt oss gissa att han inte är FÖR revolutionsromantik:

Ådalen var 31
ett sår i våra psyken
Nu är det så svårt – inte lätt
att tvätta rent byken

Che Guevara, Castro och Ho Chi Minh
Arafat, Ortega och Vietminh
Sten Andersson, Angola, Pierre Schori
Afzelius, Mao Tse och Mikael Wi – viva viva viva

I den likaledes svårtolkade sången ”För lite sex i politiken” kommenterar Wallin Mao Tse-Tungs omvittnade kvinnohunger:

Mao Tse-Tung han ville tömma sin pung
i tusentals små gardister
Undrar hur många som fått föda
på grund av Maos lilla röda?

Men – viktigast: antisocialdemokratin. Antiministerväldet. Antisocialstyrelsen. Antimakten. Denna kategori Wallintexter kan delas upp i två olika högar: 1) texter om Geijeraffären, 2) texter om lite allt möjligt.

Geijeraffären – avhandlad bland annat i den här – kom att bli något av en besatthet hos Wallin. På sjuttiotalet jobbade han nämligen på det ungdomshem där den unga flicka, som enligt egen uppgift hyrdes ut till bland annat justitieminister Geijer, var intagen. Upplevelsen av att först höra flickans vittnesmål, sen se hur etablissemanget slog sönder det och pissade på det, har präglat Wallin för livet.

Ämnet poppar upp med påtagligt hög frekvens i Wallins låtar. Ofta som tragik (”Du säljer kroppen för att skjuta mera brus/Venerna skriker i din arm”), ännu oftare som bitter fars:

och bordeller
demokrater styr och ställer
har en propeller
flyger över lagarna som gäller
nej låt dem vara
ni vet Tintomara
om en var tretton år kan det bli fyra år
svårt att försvara

jag orkar inte snart blir jag galen
vill inte va ensam med kvalen
känner ett ansvar för moralen
men världen eller jag är väl galen
(”Pressveck”)

Rosa pantern far runt hela jorden
Han talar skickligt om en ny mänsklighet
Men vart Carl Perssons promemoria tog vägen är det ingen som vet

För det är bara shit & corruption vart man ser
(”Shit & corruption”)

[KOMMENTAR: ”Rosa pantern” verkar vara Wallins återkommande öknamn på Palme. Rikspolischef Carl Perssons promemoria till Palme, om att landets justitieminister utnyttjat samma prostituerade som några öststatsdiplomater och därigenom utgjorde en säkerhetsrisk, utgjorde som bekant en av gnistorna som tände Geijeraffären.]
wallin blogg 4
Sossarna stod också i skottgluggen för singeln ”Ge facket en chans” (finns på Spotify!). John Lennons ”Give peace a chance”-melodi utnyttjades ironiskt, på omslaget satt den ikoniska bilden av Transports ordförande Hasse ”Hoffa” Ericson, tagen när han satt och skrevade i SAF:s semesteranläggning i det Franco-Spanien som Transport bojkottade. (Vill du närstudera bilden så finns den i den här.)
blogg totte hoffa
En låt som ”Sociala centralvärmen flytväst” – Wallin påar den åtminstone så i det här klippet – gisslar förstås det statliga förmyndarsamhället DDR-Sverige, godkänt och kontrollerat av Socialstyrelsen. Återigen hoppar Wallin vilt mellan associationerna – här nämns pedagogterapeuter, mdb-diagnoser, flextidslunchkonferenser och samhällseksem – men låt oss gissa att Wallin målar upp ett storebrorssamhälle som han ogillar:

Du är supertrygg
på distans
Men om du är stygg
då blir det fel balans
För om du tänker fel
i kaffefläckskommittén
blir terapeuten stel
– då är du en gallsten

Åtta skivor om dan
och en flytväst
Åtta skivor om dan
i en flytväst

Ja, refrängen syftar förstås på den här famösa Storebror-vet-vad-du-äter-kampanjen från medio 1970-tal (som bekant inte utfärdad av Socialstyrelsen utan av bagerierna själva genom Brödinstitutet):
blogg totte wallin 3
Totte Wallin är inte en helt enkelt artist att tolka. Texterna är associationstyngda och antydningsrika och det är inte alltid lätt att avgöra vad som är symbolik och vad som är nödrim, inte heller vad som är humor och vad som är poesi. Skivorna heter sånt som Enköpingståge’ och Kanotsyndromet – titlar som signalerar lite glimt i ögat utan att vara menade som pajasuppvisningar. Det är med andra ord vanskligt att påstå att Wallin tycker si eller så. Han kommenterar saker. Kommentaren är ibland lite otydlig.

Men jag tror inte att jag förolämpar Totte Wallin om jag gissar att han inte röstar på sossarna.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Republiken Sverige …

… var titeln på en liten debattbok, författad av bl.a. Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Palmemordspodden.

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes "Jofi" Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den farliga reklamradion.

Kvinnan på bilden hette Britt Wadner. I sången "Viva Britt Wadner", framförd av hennes anställde Rock-Chrichan, jämförs hon med några av världshistoriens storslagna kvinnor:
 
Vi har läst om Jeanne d'Arc
Vi har hört Julia
Vi har träffat Kleopatra på film
Det har funnits många kvinns
som hela världen minns
Det är synd att de nu inte finns
Men nu ska vi hylla en annan
Britt Wadner – så är hennes namn
Hon är som en mor för oss alla
Ja, alla som bor i Skåneland
 
Det där var kanske att ta i. Britt Wadner var kanske inte fullt lika heroisk som Jeanne d'Arc – men att hon stod pall när det blåste måste vi absolut ge henne.
 
I slutet av femtiotalet började hon utmana Sveriges Radios monopol i piratkanalen Radio Syd, som sände från den Panamaregistrerade båten Cheeta i Öresund, finansierades av reklam och spelade "populär grammofonmusik".
 
Eftersom tidens syn på eterdemokrati var att det var odemokratiskt om andra än staten sände radio – hur skulle det se ut om alla möjliga människor kunde göra radio? Då skulle det ju finnas många olika radiokanaler att välja på! – drog staten henne snart inför rätta. Det hette att hon störde Radiotjänsts sändare och det var så klart olagligt.
 
Förargligt nog visade det sig att Radio Syd inte alls störde Radiotjänsts sändare. För att olagliggöra Britt Wadners handlingar bytte staten sålunda Radiotjänsts frekvens så att den garanterat blev störd av Radio Syd. Strax därpå stiftade de också en lag som förbjöd radiosändningar från ”öppna havet eller luftrummet däröver”.
 
Som grädde på moset såg Radiotjänst till att instifta Melodiradion, som lät som Radio Syd (och Jack Kotschacks Stockholmsvariant Radio Nord) – topplistor, skivönskningar och korta nyheter – och som P3 fortfarande låter.
 
Britt Wadner fortsatte dock med sina sändningar. Och Radio Syds popularitet var intakt.
 
Hon skänker musik och hon ger oss stimulans
men lagrådet har ingen tolerans
men vi hoppas och tror
alla vi Skånebor
att hjälpa henne till en större chans
Vi en drottning har fått
fastän okrönt hon gått
nu Britt Wadner vi sätter i topp
Så gräv din stridsyxa opp
och försök sätta stopp
för lagen som tar vårat hopp
 
Britt Wadner ställdes fem gånger inför domstol, ålades höga böter och avtjänade också en månad på den s.k. kåken för ”innehav av olaga radiosändare”.
 
Väl ute från den s.k. voltan fortsatte hon dock sina sändningar. Efter att ha funderat på saken ett slag kom staten på vad som borde vara den rimliga demokratiska åtgärden när några människor vill yttra sig via en medial kanal: de skärpte piratradiolagen ytterligare. Ett tillägg gjordes som tillät myndigheter att beslagta radioutrustning och pengar.
 
1966 las Radio Syd ner och Britt Wadner började istället, något otippat, göra radio i Gambia.
 
Jag säger inte att Rock-Chrichan använde överord när han beskrev henne – men några överord använde han kanske.
 
Jag säger inte att Britt Wadner var en hjältinna – men ingen ska ta ifrån henne hennes envishet.
 
Jag säger inte att staten betedde sig oanständigt – men samtidigt hittar jag inget annat ord.

("Viva Britt Wadner" – och den ännu mer sossekritiska "Moss lilla Olof" kan avlyssnas här.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent "partiordföranden", Palme "Palme" och Olle Svenning själv "Hans Stenberg". Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

"Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat." Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harspund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn? 

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted riksdagsman: Valter Åman.

I gömmorna hittar jag utkast, anteckningar och nästan färdiga texter ämnade för boken 52 festliga riksdagsledamöter. Den här, om sossarnas förhållande till monarkin, skulle nog ha förtjänat sin plats om jag bara orkat skriva den färdigt.

Alla partier sin barlast: Moderaterna drogs länge med de gamla överstarna på öfre Östermalm som ville låta militären tvångsklippa skolungdomen, Vänsterpartiet har kommunisterna som fortfarande inte riktigt vill gå med på att Kuba är en diktatur – åtminstone inte mer diktatur än USA! – och Kristdemokraterna har frimicklarna som envisas med att tycka illa om bögar också offentligt.

Kort sagt: de som är mest besvärande för partierna är de där som enträget fortsätter att tycka det som står i partiprogrammet.

För socialdemokraternas del handlade det länge om republikanerna. När SAP bildades 1889 utsåg man fyra tydliga huvudfiender: svärdet, korset, penningpungen och kronan. 1911 skrev man in ”republik” på första sidan i partiprogrammet. Där har det sen stått kvar, som en lustig kvarleva från forna tider, som ett museiföremål, som en påminnelse om hur tokigt man tänkte förr i tiden – och på så sätt påfallande likt själva monarkin.

För med tiden fick ju sossarna makten i Sverige. De kom till och med att regera landet, ensamma eller tillsammans med partier som var beredda att tycka likadant som de, under mer än halva 1900-talet.

Ändå fanns alla fienderna kvar och tilläts rentav växa: försvaret fortsatte ligga i vassruggarna och spana mot Sovjet, statskyrkan fortsatte arrangera skolavslutningar, kapitalet fortsatte växa i Wallenbergs pengabinge och kungen fortsatte kalla till konselj och ta emot blommor från små barn.

Fortfarande under sextiotalet svor nyblivna riksdagsledamöter en ed där de lovade att ”städse vara min rätte Konung, den stormäktigste furste och herre Gustaf VI Adolf huld och trogen” och att ”med liv och blod försvara det konungsliga väldet”. Det kändes säkert udda för många av de riksdagsledamöter som tillhörde det där partiet som hade republikkravet på första sidan i partiprogrammet.

Den där meningen i partiprogrammet var liksom … besvärande. För trots att sossarnas maktställning bara blev starkare och starkare satt kungen kvar, under andra världskriget dessutom en direkt tyskvänlig kung som skrev brev till Hitler och gratulerade honom för framgångarna på östfronten (för er som har gått i den moderna svenska skolan: han hette Gustaf V, vilket uttalas ”Gustav den femte”).

Hur hävda att man är för republik och ändå sitta vid makten utan att införa republik? Kan man kanske hålla handen över den där meningen varje gång man visar partiprogrammet? Kan man ändra så att man är för monarki? Men strider inte det mot allt det där andra med frihet och rättvisa som man står för? Kan man kanske göra kungen till sosse?

Dessutom fanns ett glapp mellan teori och praktik vad gällde grundlagen. Trots att parlamentarism – principen om att regeringen ska ha folkrepresentationens (riksdagens) förtroende – börjat införas 1917 och sen successivt förfinades så att till och med kvinnorna och samerna fick rösträtt, sa grundlagen länge något annat.

Fram till 1974 verkade svenskarna formellt under 1809 års regeringsform. Denna grundlag – en av Sveriges tre heligaste lagar, höjda över alla andra regler och paragrafer – undertecknades av Karl XIII (för er som gått i skolan efter 1970: det uttalas ”Karl den trettonde” och han är i övrigt bara känd för att inte vara känd för nåt).

Där står att läsa att ”vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, &c. &c. &c., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt” bland annat att Sveriges rike ska styras av en Konung (1 §), att Konungen alltid ska vara av den evangeliska läran (2 §), att Konungens Majestät ska hållas i helgd och vördnad (3 §), att alla regeringsärenden ska föredragas för Konungen och där avgöras (7 §) och att Konungen har rätt att starta krig eller sluta fred sedan han bara redogjort planerna för statsrådets samtliga ledamöter (13 §).

De där orden hade ganska lite med den politiska verkligheten att göra. Det insåg också den socialdemokratiska ledningen. Det fanns nånting juridiskt skört med att ha en grundlag som i praktiken skulle tas med en nypa salt. Och en klackspark.

Inom de egna leden haglade motionerna till varje sossekongress om att det började bli dags att efterleva partiprogrammet. Ledningen anade att det skulle vara känsligt att helt plötsligt börja stå för vad man tyckte: kungamakten hade en särskild plats i menighetens hjärta och på deras utedass.

Man valde till slut den väg som politiken gjort till sin huvudfåra: man tillsatte en utredning. Och sen lät man den utredningen utreda i två decennier. Därefter lät man allt vara som innan, fast nu officiellt.

Han som höll i klubban när det slutligen fastslogs hette Valter Åman och var socialdemokrat, van att förhandla, kompromissa och slutligen få sin vilja igenom. 

Det var troligen ingen slump att just Valter Åman fick uppdraget. Han var en sån som trodde mer på det handfasta – fackliga regler – än det ideologiska. Det fanns delade meningar om huruvida han alls läst partiets program. Det kan ha varit så att han beställde det men så fastnade det hela i byråkratin och han tänkte regelbundet att ”just det, jag skulle ju ordna fram ett sånt däringa partiprogram, får absolut inte glömmas!” och så gick åren.

Valter Åman samlade ett gäng meningsmotståndare med samma mening som han själv i Torekov 1971. Där åt de god mat, drack god dryck och bestämde att den där kungen trots allt var ganska festlig.

"Han gör ju ändå inget annat än inviger motorvägar och samlar på medaljer, och till slut tröttnar väl folk på honom. Om vi bara tar ifrån honom all makt men låter honom behålla operettkostymerna och sagoslotten så ska väl alla vara nöjda. Utom de där ideologerna förstås, men varför skulle vi börja bry oss om dem nu?"

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Avdelningen Felfinn-och-pekpinn.


Jaja, hon är säkert felciterad och det är väl nån redigerare som har tryckt ihop ett resonemang och bla bla bla, men visst påstår ändå en av DN:s mest profilerade skribenter att det bara fanns en statsminister 1976? Och visst måste man inte vara statsminister, bara någorlunda allmänbildad eller i någorlunda besittning av Wikipedia, för att beslå henne med sakfel?

För även om vi bortser från att det naturligtvis fanns statsministrar i andra länder, så är det ingen hemlighet att vi hade riksdagsval just 1976. Och att sossarna då för första gången på över fyra decennier förlorade makten. Det vill säga att det fanns två statsministrar 1976: Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

Inte för att det har nånting med ämnet att göra, men rätt ska väl vara rätt även i Dagens Nyheter.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]