En man med ett skägg

Tag: sextital

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gert och ungsjuka.

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Karl för sin fotboll.

fotboll-1965-ingress
Det är svårt att i efterhand förstå serien PeanutsSnobbens – genomslagskraft. Man kanske minns merchandisen, men de flesta har nog glömt de religiösa analyserna (The Gospel According to Peanuts, publicerad på svenska som Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse), musikalen You’re a good man, Charlie Brown (raskt översatt till Milda makter! av Povel och Beppe 1967), musikalen Snoopy!!! (1975), hyllningarna från intellektuella giganter som Umberto Eco, omnämnanden som enda serie i Bonniers Litterära Magasins ”Moderna utländska författare” 1965, nöjesparkerna, lp-plattorna, teveserierna, museerna, priserna etc.

Serien har med andra ord inte bara erkänts som god fyrarutorsunderhållning utan också ansetts ha psykologiska, filosofiska, teologiska och existentiella saker att säga mänskligheten. Charles M Schulz har inte bara setts som en flink pennförare och en humorist av rang utan också som en sorts tänkare. Kan Snobbens status jämföras med någons är det möjligen med Nalle Puhs eller Mumintrollens.

Jag bläddrar i tidiga årgångar med Peanuts – serien började publiceras 1950 och avslutades 13 februari 2000, dagen efter Schulz död – och försöker förstå. Det mest slående, och det finns i princip med från början, är Schulz melankoli. För att inte säga misantropi. Peanuts är ingen glad serie om oskyldiga barn. Det är en serie som skildrar livets alla facetter och visar barn – människor – från alla vinklar.

Ett av de moment i serien som triggat teologerna och teoretikerna är det återkommande fotbollsskämtet. Varje år, från 1956 till 1999, någon gång i höjd med att Schulz höstdepression slog till, presenterades en stripp eller söndagssida med ungefärligen samma upplägg: Lucy/Gullan lovar att hålla fotbollen som Charlie Brown/Karl ska sparka till – och varje gång rycker hon undan den.

Skämtet har små, för att inte säga få, för att säga obefintliga variationer. Första året är visserligen inte Lucy van Pelt, sedermera seriens mesta cyniker, helt utvecklad och därför inte den som håller i bollen:
fotboll 1956
Men sen, från och med 1957, är det hon som håller bollen och bryter löftet:
fotboll 1957
Samma sak sker såväl 1958 …
fotboll 1958
… som 1960 …
fotboll 1960
… som 1965.
fotboll 1965
Vid det här laget är Peanuts ett av världens största populärkulturella fenomen – kännarna pratar om 1960-talet som The Golden Age för serien – samtidigt som populärkulturen kanske för första gången tränger sig in på kultursidorna, samtidigt som kultursidorna fortfarande är med och sätter agendan. Det finns inte en amerikansk, knappt ens en västerländsk, intellektuell med självaktning som inte gjort sin tolkning av Charlie Browns eviga nitar.

Kan man koppla det till Sisyfosmyten? Kan man se en parallell till Beckett? Kan man associera till de stora världspolitiska skeendena? Är Lucy kanske USA? Är Charlie Brown rentav Vietnam? Och samtidigt upplever ju freudianerna sin kanske mesta storhetstid: modeord i svang är ”alienation” och ”Oidipus” och ”penisavund”. Visst ligger ”Snobben” farligt nära ”snoppen”? Och säger man ”Peanuts” snabbt så blir det faktiskt ”penis”.

1970-talet innebär fortsatta kommersiella framgångar för Peanuts. Charles Schulz är god för tusentals miljoner men sitter oförtrutet vid sitt ritbord och varierar samma tema dag ut, dag in, 365 dagar om året. Man måste inte vara tokfreudian för att se Charlie Brown i honom: samma försök, samma känsla av att det kan bli bättre, att det borde bli bättre.
fotboll 1975
Som sagt: små, knappt märkbara variationer år för år. Oftast använder Schulz den veckoliga söndagssidan, men även strippformen får fungera att bygga upp historier med flera tvister. 1979:
fotboll 1979 1
fotboll 1979 2
Och 1992, när Charlie Brown förälskat sig i den nyintroducerade Peggy Jean, är det hon som får hålla i bollen:
fotboll 1990 2
fotboll 1990 3
fotboll 1990 4
fotboll 1990 5
1999 har Schulz ett år kvar att leva, men som den plikttrogne gamle WW2-kämpe han är hyser han inga planer på att ge upp. Serien går sen länge på tomgång, figurerna lever parallella liv inom stripparnas ramar, melankolin har tappat sin humor och blivit mest … deppig. Men fotbollsskämtet ska varieras en sista gång, innan allt är förbi och över. Och som vore det en tanke lämnas det allra sista skämtet med ett öppet slut där vi aldrig får veta om Karl äntligen fick iväg bollen eller ej:
fotboll 1999 sista
Och 2000 går Schulz i graven och tar, tack vare ett unikt kontrakt med sitt seriesyndikat, sin serie med sig. De lärde tvista om saken, men förmodligen är Peanuts den serie som gått i flest dagstidningar världen över och efter Kalle Anka & co den serie som dragit in mest reda pengar. På sin gravsten valde Schulz att inte nämna ett ord om den saken:
fotboll gravsten

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hur man gjorde reklam.

I televisionens barndom slog sig tre män ihop för att göra små satiriska animerade filmer: Jan Hemmel (producent), Åke Arenhill (manus) och Per Åhlin (teckningar). Samtliga bar skägg och gör det faktiskt fortfarande. Tillsammans innehar de nu den aktningsvärda åldern 261 år.

Åhlin och Arenhill visste vad de pratade om när de gjorde den lilla filmen ”Hur man gör reklam”. De hade båda försörjt sig inom gebitet, Åhlin som tecknare, Arenhill som dekoratör och copywriter. Filmen ansågs så på pricken att Bonniers gav ut en bokversion 1964.
FullSizeRender(3)
Den ironiskt pedagogiska texten börjar hos Ohlsson, som ”den empiriska vägen skapat ett maskinföretag”. Företaget har producerat en ny traktor och därför vill Ohlsson göra reklam. Ohlsson kontaktar således en reklamfirma. Där träffar vi till att börja med på THE MARKETING CHIEF:

Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom. (Han läser Beckett när han är deppad för att få en ljusare syn på livet.)
FullSizeRender(7)
Marketingchiefen ”måste kontrollera att Ohlssons traktor SER UT som en traktor, att den FUNGERAR som en traktor och att den ändå på något sätt SKILJER SIG från andra traktorer”. Det sista innebär att ”produkten har en PROFIL eller en IMAGE”.
image profil
Nu inträder MEDIAMANNEN. Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom.
FullSizeRender(7)
Mediamannen undersöker i vilka tidningar annonserna ska införas genom att fråga sig vad slags människor som läser dem? Hur många i dess läsekrets borstar tänderna? Hur många är kvinnor mellan 15 och 20 år? Kan man kalla läsekretsen KONSUMTIONSVÄNLIG eller OPINIONSBILDANDE?
FullSizeRender(6)FullSizeRender(4)
Sen inträder ART DIRECTORN:

Han är en seriös man. Crew cut o.s.v.
FullSizeRender(7)
Art directorn ger annonsen dess MEDDELANDEFORM med hjälp av ett team ”visualizers, copymän, konstnärer, fotografer och grafiska specialister”.

Innan han sätter igång med det kreativa, gör han en MOTIVATION RESEARCH – han söker de djupaste anledningarna till att en människa EGENTLIGEN vill köpa en traktor. Detta är nämligen inte alls vad man i förstone skulle tro (att man vill plöja upp en åker t.ex.) utan kan visa sig ha sin grund i att man vill bevisa att man är viril eller att man längtar efter sin moder. En samvetsgrann Art Director går aldrig till verket utan att ha tagit hänsyn till Oidipus. Samtidigt frågar han sig: Har vi tagit TILLRÄCKLIG HÄNSYN TILL KVINNORNA MELLAN 15 OCH 20 ÅR?
FullSizeRender(8)
Layout och illustration utformas i samråd med Art Directorn av KONSTNÄREN eller FOTOGRAFEN eller båda. Båda har studerat i Amerika, båda anser att tjurfäktningar är mentalhygieniska, och båda har en förhoppning att Ohlssons traktor möjligen kan ge dem en AWARD OF FISTINCTIVE MERIT. Det är i detta skede en fotomodell kan bli aktuell.
FullSizeRender(5)
Så uppstår dock vissa förskjutningar i planerna. Firmans KONTAKTMAN blir uppringd av Ohlsson själv:

Ohlsson meddelade att han gärna ville att Kontaktmannen skulle komma över ett slag och prata. Det var nämligen så att Ohlsson har en sekreterare som (som han uttryckte det) var väldigt piffig på att hitta på text, och nu hade hon skrivit en slogan (det var väl slogan det hette?), som var väldigt bra. Och Ohlssons systerson, som alltid hade varit road av ritning, hade ritat av traktorn så att den var mycket lik, så nu undrade Ohlsson om inte reklambyrån kunde snitsa till det hela lite under morgondagen – för han vill gärna ha in annonsen på tisdag. Sa han.

Kanske är det Mad Men, kanske är det den cykliska tiden, men byt ut enstaka detaljer och det hade lika gärna kunnat stå 2016 på försättsbladet.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #65 – extramaterial!

Ni som redan lyssnat igenom avsnitt 65 av podden Snedtänkt, där jag och Stefan Nylén diskuterar svensk exploationsfilm i tämligen högt tempo, anar nog att mycket är bortklippt. Har man ett så stort och viktigt ämne som spekulativ nakenfilm från 1960- och 1970-talet att prata om så pratar man så klart en del.

Vi tog upp ytterligare gubbar och filmer i samtalet. Till exempel fördjupade vi oss lite i den originella person som en gång gav oss Thriller – a cruel picture:thriller

stefan nylén extra bo a

Och så tog vi upp en film som avhandlats tidigare i den här bloggen, den speedade satirfilmen Miss and Mrs Sweden:

kinopoisk.ru

kinopoisk.ru


Detta kan man lyssna på om man känner att vi pratar för lite i själva avsnittet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Miss and Mrs Sweden (1969).

Jag betar successivt av filmer i kategorin SFSKIFKMÅEOPEMMES (Svenska Filmer Som Kanske Inte Förtjänar Klassikerstatus Men Åtminstone Ett Omnämnande På En Man Med Ett Skägg). Idag har turen kommit till Miss and Mrs Sweden, en ganska intressant samtidsslapsticksatir från 1969.

Miss and Mrs. Sweden (1969) Filmografinr 1969/33

Manus: poeten, dramatikern och blivande akademiledamoten Lars Forssell. I filmens centrum: den uppburne stjärnan Jarl Kulle. I regissörsstolen: Göran Gentele, som hade några stora succéer på 1950-talet med komedier i den lite mondänare Ernst Lubitsch-Billy Wilder-genren (mest känd: Fröken April med Lena Söderblom). Miss and Mrs Sweden var något av en comeback för Gentele, som i mellantiden ägnat sig åt operaregi, och hans sista film innan han dog i en bilolycka 1972.

Målet för satiren i Miss and Mrs Sweden är, utan inbördes ordning:

  • den kolorerade veckopressen i allmänhet
  • tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund i synnerhet
  • borgerskapet
  • salongsbolsjevismen
  • den vanliga bolsjevismen
  • moderniteten
  • det gamla och slitna

Jarl Kulle spelar Leif Mix, chefredaktör på Vecko-Hatten. Han gör entré i cape och repliken: ”Man måste följa med sin tid om man är redaktör för en modern tidning”.

Miss and Mrs Jarl Kulle

Skämtet att redaktionen är så nerlusad med speglar att ingen någonsin hittar in och ut varieras, om än inte så kreativt.

Miss and Mrs Meg W

På bilden ser vi Meg Westergren som Kulles sekreterare. Han säger: ”Tack för igår, älskling!” Hon svarar: ”Det var inte jag igår.”

Kulles roll lär ha byggt på Mischa Katz, en av många legendariska och legendomsusade chefredaktörer inom Bonnierkoncernen (det är lättare att bli legendarisk i ett hus där så många kan skriva ner och trycka legenderna). Katz var chefredaktör på Vecko-Revyn och en av dem som var med och gjorde det Bonnierägda Åhlén & Åkerlund till en framgångsfabrik. Det skedde inte minst med hjälp av ungflickshud.

Miss and Mrs Sweden kretsar i hög grad kring utdelandet av ett skönhetspris – ”ett skönhetens Nobelpris” enligt Koncernens direktör (Sven Lindberg) – vilket gör att filmen kan visa upp en massa ungflickshud samtidigt som den driver med dem som visar upp en massa ungflickshud.

Miss and Mrs catwalk

Samtliga flickor som visar upp sig under catwalken är intresserade av ”dans och promenader” och har som favoritförfattare Dostojevskij.

I en cameo som jurymedlem ser vi för övrigt Lennart Swahn, programledare på Sveriges television och flitig besökare av platser där man kunde träffa på pressfotografer.

Miss and Mrs Lennart Swahn

Upplägget med skönhetstävlingen ger satirikern Forssell möjlighet att visa upp interiörer från olika samhällsskikt. Hos societeten hittar vi fru Rose Persson-Silvergrå (Gunn Wållgren) som dricker draja till frukost, vill att dottern ska kalla henne syster och skäms för sin vulgäre make: ”Åh vilket lidande det är att vara av börd som jag – och så vara gift med en porrförläggare!”

Miss and Mrs mor och dotter

Porrförläggaren Porr-Persson (John Harryson) är för övrigt en av Koncernens ”förnämsta subförläggare”. Det mer än antyds att porrförläggaren i själva verket är ”fikus”.

Medan fru Persson-Silvergrå desperat vill att dottern ska vinna, och därmed sprida stjärnglans också åt modern, sitter ett socialistiskt kollektiv i en jättevilla på Lidingö och planerar att paja hela den kapitalistiska tillställningen. ”Vi ska underminera denna prostitution som är en förolämpning mot kvinnors likaberättigande”, säger en av karlarna i kollektivet. Det är också han som skäller ut en av sina manliga kollektivkamrater för att han varit ensam på muggen: ”Det gör detsamma vad du gjorde, du njöt i alla fall en stunds borgerlig lust på huset!” (Han har rätt: kollektivkamraten har suttit där och smygläst Kalle Anka & co.)

Kollektivet dressar upp en av sina tjejer till deltagare – oklart varför – medan resten protesterar utanför tävlingen.

Miss and Mrs demonstration

Slängarna mot de självrättfärdiga kvasisocialisterna är väl så hårda som de mot den kolorerade veckopressen. När resten av gänget sover sin kollektiva sömn på den gemensamma golvmadrassen smyger två av dem iväg för att på njuta av ytlig natur och dekadent skönhet: ”Solen är väl i alla fall inte borgerlig?”

Miss and Mrs kollektiv 1 miss and mrs kollektiv 2

Kollektivisterna är förstås också självgoda och aningslösa. När en elektriker kommer på besök och berättar att det bor lika många hemma hos honom i hans risiga tvåa på Söder så säger kollektivledaren häpet: ”Har arbetarklassen börjat leva i kollektiv nu också?”

Som tidsspegel är Miss and Mrs Sweden – som väl framgår – rena gottebordet. Som komedi har den sina brister, särskilt när den inte kan bestämma sig för om den är sofistikerat ironisk eller pang på rödbetan-slapstick.

Miss and Mrs slapstick

Men i sina stunder är den ganska inspirerad. Inte minst i interiörerna från den hippa nattklubben Lord Byrån visar Gentele att han behärskar filmmediets möjligheter.

Miss and Mrs danshak 1 Miss and Mrs danshak 2Miss and Mrs danshak 3Miss and Mrs danshak 4Miss and Mrs danshak 5Miss and Mrs danshak 6

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tant Mård och Medicinalstyrelsen.

Lite som hastigast får vi återigen öppna dörren till Barnprogrammen Från Förr. Om den gängse uppfattningen bland sextio- och sjuttiotalister är att de blev traumatiserade av Westerbergångest och fick epilepsi av Boktipsetsoffan och att överdosen batik gjorde dem nervöst lagda som vuxna, så måste man ändå förstå att den uppsluppna färgyran på sjuttiotalet i någon mån var en reaktion på pekpinnarna från sextiotalet.

Jag förenklar historieskrivningen här: ganska många av pekpinnarna fanns kvar under sjuttiotalets överpedagogiska iver. På barnprogramstid visades program från Trelleborgs gummifabrik och mitt eget minne säger mig att jag har sett fler skildringar av tandkrämstillverkning än jag nånsin bett om.

Men på sjuttiotalet kompletterades ändå pedagogiken med ifrågasättandet av precis allting. Fortfarande 1967 samarbetade Sveriges Radio med Medicinalstyrelsen om att ta fram en programserie för barn som skulle ”i lättsmält form stimulera till en god hygien”.

tant-maud

Maud ”Tant Mård” Husberg har nämnts i de här spalterna tidigare. Hon var efter vad jag förstår en barnhallåa som hade en guldhamster som hette Chico och som förutsattes vara barnens vän eftersom barn älskar djur.

I serien Malte och Malin från 1967 interagerade tant Mård inte bara med Chico utan också med de två dockor som gav serien dess namn. Barn älskar ju också dockor, men man kan inte bara sitta och älska dockor i största allmänhet utan dockorna får förstås också lära barnen nåt samhällsnyttigt. Precis som tant Mårds kollega Anita Lindman pratade med marionettdockan Televinken om hur man ska röra sig i trafiken (i samarbete med NTF och Barnens Trafikklubb) så pratade tant Mård med Malte och Malin om ”renhållning och samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande”.

I boken Barnens röster skriver Ingegerd Rydin om programmet:

Det kunde även handla om hur sjukdomar sprids och exempelvis visa riskerna med att barn suger på varandras klubbor eller leker ryska posten. Det kunde också handla om hemmets alla farligheter såsom tändstickor, mediciner, saxar med mera, eller också kunde temat vara människokroppen med information om matsmältning och goda matvanor.

Givetvis testades programmen noga. Man ser framför sig en skara vetenskapsmän i lite för vita rockar och lite för flaskbottnade glasögon som utan att röra en min protokollerar barnens minsta rörelse under provtittandet.

Tyvärr visade det sig att de yngsta hade svårt att ta till sig den information som förmedlades i programmen. Först kring skolåldern verkade barn börja förstå den här typen av samhällsinformation.

Otacksamt, säger jag. Här fick barnen allt de kunde begära: en tant, en guldhamster, två dockor samt information om samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande. Och så svarade de med att inte ta till sig informationen!

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En Kärlekshistoria.

blogg anderberg 1blogg anderberg 2
Det här är de två första delarna i sviten Kärlek, ej att förväxla med Theodor Kallifatides roman Kärleken, Stockholms negrers album Kärlek eller Robban Brobergs låt om hans kärleksaksaffär. Som synes finns det inget direkt uppseendeväckande med utsidorna, de är tvärtom nästan parodiskt sobra och intetsägande. Mellan pärmarna var det dock ett jädra snuskande.

Kärlek kom ut med hela fjorton volymer mellan 1965 och 1970. En skara erkända författare, och några som nog mest råkade vara på rätt plats, bidrog med så kallat erotiska noveller. Somliga noveller är så subtila att man knappt hinner uppfatta vad som skulle vara upphetsande, andra är klassiska knullskildringar i knappt skönjbar litterär förklädnad.

Bland författarna i dessa två första delar hittar vi P C Jersild (som jag hoppas inte hade ett lika tråkigt kärleksliv som novellen indikerar), Anderz Harning, Lars Ardelius och Loka Ehnmark. Senare anslöt sig dåtida celebriteter som Maria Scherer, Jonas Cornell, Lasse O’Månsson, Anette Kullenberg, Bertil Schütt och – kanske mest fascinerande – författaren och prästen Rune Pär Olofsson.

Samtliga ville de vara med och spränga de hämmande sexualtabuna, vädra ut den lutherska instängdheten och frigöra den nya människan. Samt kombinera sina intressen för snusk med sina intressen för inkomst.
blogg-kyrkoherden
Mest känd bland novellerna blev ”När det gick för kyrkoherden”, som något senare blev en bisarrbuskis med Jarl Borssén, Cornelis Vreeswijk och Kim Anderzon. Den skrevs av Bengt Anderberg, som också fungerade som redaktör för Kärlek-projektet. Han hade 1948 blivit skandalkändis genom den frispråkiga romanen Kain och i sin egenskap av konstnär/pornograf den perfekta portalfiguren för den vida uppmärksammade Kärlek-serien.

Det unga geniet Anderberg.

Det unga geniet Anderberg.

Det är märkliga böcker att läsa. Novellisterna gör vad de kan för att spränga tabun och dra fram det mest förbjudna i ljuset. Det händer att de tar i ganska häftigt.

Loka Ehnmarks ”Med ring i nosen” handlar om ett syskonpar: ”Dom delade rum ganska länge så man kan väl säga att det var ett förståndigt begär de greps av. En incest händer så lätt, skämtade dom på tu man hand sedan de vuxit upp.”

Nine Christine Jönsson beskriver en våldtäkt i en reakö ur förgriparens synvinkel: ”Nu äntligen vet hon sin bestämmelse som hona: att njuta mest med baken och under tvång.”

Annakarin Svedberg gör en porrversion av Rödluvan, där såväl mormor som jägaren blandas in i leken: ”Det ryckte i jägarens kuk. Vargen hade tagit på den.” Det är ännu lite konstigare än vad det låter. (Mer i ämnet här.)

Annars är det mycket ”vårtorna var styva tornspiror och hon hade spetsat upp Björn på tinnarna” och ”hans förnimmelse att han låg på en bädd av blommor” och ”han kände säden tömmas ut, det var som trumpetstötar av triumf, han svävade i rymder av salighet”. Lika mycket som författarna vill visa att de är frigjorda nog att skriva pornografi, lika mycket vill de visa att de kan skriva poesi. Jag vet inte vad de lyckas minst med.

Kärlek-böckerna blev förstås storsäljare. Samtiden rymde hela spektrat av ris och ros. Ute på högerkristenkanten blev man förstås förfärade över sedligheternas slutgiltiga förfall. Inom maoismen såg man hela den sexliberala vågen som spekulation och pikanteri. Jan Guillou beskriver i sin satiriska inifrån-herrtidningsvärlden-skildring Det stora avslöjandet (1974) hur jargongen hos de mer cyniskt lagda karlakarlarna på FiB/Aktuellt gick:

Flera av tjackena är ju vänsterförfattare så det är fortfarande det här tugget om att det är radikalt och fint med knullerierna. Dagens jobb består i att få någon av dom att vika ut sig och så köra ett stycke av brudens porrförfatteri till det. Eller om inte det går så blir det i alla fall intervjuer med bilder på dom och sen allt tugget om frigjordhet och den moderna kvinnan och hela det där larvet.

De ironiska iakttagarna Hasseåtage gjorde sig hellre lustiga över moralpaniken än över det påstått frigörande Kärlek-projektet i sig. I ett nummer betitlat ”Svenska rikets nedgång och fall” lät de Per Myrberg sjunga till sitt fosterland:

Du lärde alla världens folk att inte bete sig som djur
Du skapade åt dem ett välfärdssamhälle med bildning och konst och kultur
och med lag och med rätt …
Men så kom Kärlek I
– och då började det svenska rikets nedgång och fall

Denna skrift va
första droppen
som förgift
samhällskroppen

Vi vet från historieböckerna hurdant det är
Både romare
och greker
egyptier
och azteker
– deras riken föll när de började läsa sånt där
Du starka, friska, svenska folk, du jordens jättelem
fördärvades av Kärlek I, Kärlek II, Kärlek III, Kärlek IV och V

(Åh vilken härlig fred!, 1966)
blogg kärlek 3
Det verkar ha varit roligt på sextiotalet. Antingen kunde man sitta i de fina salongerna och läsa porr eller så kunde man gå till de fina teatersalongerna och skratta åt det.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg sodom
Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]