En man med ett skägg

Tag: sjuttital

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström, vars många övriga verk finns beskrivna här och där på bloggen. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lysande Stikkan!

stikkan

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet. Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

uffe-dageby

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Barn och samlag.

Jag säger det igen, med dårens monomana envishet, dessutom helt i onödan eftersom ingen nånsin sagt emot mig: sjuttiotalet var en annan tid än vår.

samlag och barn

Den här bilden, av fullt logiska anledningar betitlad ”Samlag” i Sydsvenskans bildarkiv, togs 1974 på en utställning i Malmö. Det naturtrogna paret i mitten är, efter vad jag förstår, två dockor. Barnen som står runt omkring är, efter vad jag förstår, människor. Liksom de två vuxna som inte håller för ögonen på barnen, inte skriker ”pedofili!” på lösa grunder och inte startar ett Twitterdrev mot galleristen.

Jag såg den här bilden när den återpublicerades i Sydsvenskan 1999. Min vana trogen tänkte jag ”den ska jag spara!” och sparade den inte. Jag tackar en Mats Olsson som åter gjort den tillgänglig för mig. Och nu även er.

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #65 – extramaterial!

Ni som redan lyssnat igenom avsnitt 65 av podden Snedtänkt, där jag och Stefan Nylén diskuterar svensk exploationsfilm i tämligen högt tempo, anar nog att mycket är bortklippt. Har man ett så stort och viktigt ämne som spekulativ nakenfilm från 1960- och 1970-talet att prata om så pratar man så klart en del.

Vi tog upp ytterligare gubbar och filmer i samtalet. Till exempel fördjupade vi oss lite i den originella person som en gång gav oss Thriller – a cruel picture:thriller

stefan nylén extra bo a

Och så tog vi upp en film som avhandlats tidigare i den här bloggen, den speedade satirfilmen Miss and Mrs Sweden:

kinopoisk.ru

kinopoisk.ru


Detta kan man lyssna på om man känner att vi pratar för lite i själva avsnittet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

blogg musikens makt
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba). Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
blogg freak brothers
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
vh doktor rock 1
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
vh doktor rock 2
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
vh doktor rock 3
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
vh doktor rock 4
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
vh doktor rock 5
vh doktor rock 6
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

avva och nenne
Jag trodde mig ha läst vad som finns att läsa av förnumstig, pedagogisk och sexualfixerad sjuttiotalsbarnkultur. Jag hade fel. Härom veckan introducerades jag för Avva och Nenne – en roman om tonårskärlek. Den hade jag levt lyckligt ovetande om. Nu är jag olyckligt vetande. Lika lite visste jag om författaren Nils Bergkvist. För säkerhets skull har jag låtit bli att ta reda på något om honom.

Romanen är nånstans samma andas barn som Hans-Eric Hellbergs Puss och Kram och Love love love, länge de mest sönderbläddrade böckerna på bibliotekens ungdomsavdelningar. Hellbergs unga älskande är dock härligt frigjort kåta utan att skämmas. Avva och Nenne handlar om vikten av att hålla på sig. Samt av att prata förtroligt med en vuxen, gärna flickvännens pappa, om skötet och lemmen.

I princip hela boken – 116 sidor – utspelar sig under kvällen för sexualdebuten. Avva och Nenne – notera hur jag låter bli att kommentera de bisarrt tillkrånglade smeknamnen – är sexton och sjutton år, har varit tillsammans i sex månader och har nu bestämt sig för att ta steget. De har alltså hållit på sig i ett halvår, efter vad jag förstår på inrådan av Avvas pappa, änkemannen Håkan.

När Håkan var hemma, ja, då blev det ju bara att de tog ett ömt god natt innan Nenne knallade ner i hobbis ensam, där hans säng stod. Avva, hon gick alltid in till sig. ”Far har nog inte tänkt nåt annat”, var hennes enda förklaring den första gången.

Nenne funderar mycket. Särskilt på sina känslor för Avva. Han söker någon att anförtro sig åt, beskriva sina känslor för. Det är knepigt. Killarna i plugget pratar bara om mellis. Och Nennes egen farsa jagar bara statusprylar.

I plugget, snacket där, ja, där var ju en tjej inget annat än en madrass, en som var mer eller mindre bra att ligga på med. Kärlek, som mellan Avva och honom, existerade inte för dem. Fick de veta att han hängt ihop med Avva i sex månader utan att de legat med varandra, ja, då skulle de garva ihjäl sig.
Därför var det så viktigt att det hände nu, att han fick visa att han var en riktig kille.

Farsan talade aldrig om det verkliga livet med honom, sa nåt om hur man skulle sköta en brud som Avva. Han trodde att killar visste allt av sig själva. Han var nästan generad för att snacka om flickor, var ju van vid jargongen från byggena.
Nenne visste vad en brud var värd på ett sånt ställe. Han fick ju dagligen gliringar av de äldre. Avundsjuka gliringar. Alla snackade om kött, ingen om känslor, såna som Nenne kände för sin Avva.

Som tur är finns Håkan. Avvas pappa. Honom kan både Avva och Nenne anförtro sig åt. ”Kontakten mellan honom och grabben var verklig. Båda kände att de accepterade varann. För Håkans del kändes det skönt att grabben var så fri, men ändå så pass rejäl”. Och kontakten mellan pappa Håkan och dottern Avva är lika verklig den:

Inför kvällen talade de ut ordentligt igår. Avva är snart kvinna nu, kanske grabben är lite för ung, lite för okunnig. Han har nog fått sin sexuppfostran mer på skolgården än i sitt hem. Pojkar är nog inte så öppna hemma heller.
”Jag vill så gärna behålla honom, far, lära honom att älska på rätt sätt. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att inte stöta bort honom från mig”, sa Avva. […]
När de avslutade sitt samtal, klockan var över midnatt, kände sig Håkan vid gott mod. Avva skulle möta sin vän upplyst.

Håkans goda råd följer också de båda ungdomarna med ner i sängen. Nenne slits mellan lusten att ”få pressa ner henne på rygg, tränga in i henne, ta hennes oskuld” och att vara kärleksfull och förtrolig. Han skäms över att han inte kan vara lika ”naturlig” som Avva, som kan ligga naken bredvid honom utan att få kåtslag.

– Nej, nej, Nenne låt mig smeka dig lugn, hjälpa dig över din spänning. Det är jag som har tänt den liksom du har tänt den hos mig. Sen får du komma till mig med din hand, smeka mej skönt till anspänning. Vi ska ha det fint och bra på vårt sätt, vi tycker ju om varandra, ska inte plåga varandra. Far sa att detta också är ett sätt att visa varandra kärlek på, att kyssas, kela, smekas.

De smeker varandra. Han får en ”häftig utlösning”, hon får en ”stormande utlösning”. På morgonen efteråt viskar hon först:

– Älskling, håll om mig hårt, övertyga mig om att det är sant.

Och sen:

– Jag får visst aldrig nog av dig, väck min kropp, smek dig het.

Och medan de jagar ”varandra fram till utlösning, avspänning” säger hon:

– Nenne, Nenne, du gör mig så lycklig.

Lite senare kommer Håkan hem. Han märker att Nenne, svärsonen, behöver prata av sig och de kör till en sjö där Nenne frågar svärfar:

– Varför blir Avva så upphetsad ibland, ibland inte? För mig är det ju lika jämt. Hon smeker mig på hela kroppen, ja, lemmen med, hon är inte rädd för den hur stor och styv han än är. Hon är så mjuk och smeksam.

Håkan svarar – bland annat, replikerna upptar tio-tolv sidor nånting – sin svärson:

– Visste ni inte båda att just då att ni fick ligga där, tycka om varann, ja, då skulle ni inte känna er lika fria, lyckliga. Nu vet ni att ni får vara ifred, har hela långa natten på er att leka och kela med varann. Därför blir det också så fint för er. Jag kan bara säga att en kvinnas kropp har så många ställen, där hon tycker om att bli smekt. Hennes sköte är inte det enda stället, där man kan väcka hennes längtan, även om det är just där man oftast smeker henne till orgasm.

Vad ska man säga om Avva och Nenne? Den vacklar ju, som framgår, mellan naiv kyskhet och gränslös frispråkighet. Den propagerar för att kvinnor ska smekas men inte bli madrasser. Den uppmanar unga att utforska varandra men helst inom gränser som vuxna sätter upp. Den tecknar en bild av unga som pratar om ”anspänning” och ”lemmen”.

Bäst sammanfattas boken nog i den blyertskommentar som jag hittade i mitt biblioteksex:
avva anteckning
”Tack” till Kajsa Bergström för tipset.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

RKOB RIP.

broberg 1
Varför gick jag inte fram till dig där vid grönsaksdisken
och tog dig på fittan som jag hade sån väldig lust till?
Du kunde säkert tänkt samma sak
och i brallorna var ballen rak

Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.

Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
broberg zero

Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken

I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:

Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit

Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv
(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
broberg 3
Jag minns en intervju med Robert Karl Oskar Broberg – som han stundom kallade sig, förmodligen för att visa att han den här gången visade upp hela sig – i Kamratposten. Den illustrerades av bilder Robban ritat av sitt kaotiska inre: små gubbar som rann nerför trappor, vars huvuden sprängdes, som var instängda i boxar och fängelser. Det är uppenbart att han aldrig hittade sig själv, att livet och skapandet var en evig jakt efter den sanna inre kärnan, där han förmodligen hoppades finna frid. I perioder hittade han väl nån sorts harmoni i det som han såklart döpte till MuBiDuBa – Musiken, Bilden, Du och Barnen – men stunderna av eufori förbyttes nog snart i svärta.

Och svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:

Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu

(”Du är min”, 1983)

Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.

Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:

Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.

Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.

På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.


Marvin Yxners (mest känd som Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.


Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,


Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:

Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …

Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.

Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …

Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där? Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.


Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.

Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
ska vi stangertz skojar

Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
ska vi stangertz knullar

Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:

Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!

Återigen: det ser torftigare ut i skrift.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Snedtänkt #99 - extramaterial om Notknäckarna!
  5. Lanefeltmanöver.