En man med ett skägg

Tag: sjuttital

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om – träffade jag Gunilla ”af Halmstad” Ekroth, en kvinna med ett minst sagt hisnande cv. Som sextonåring liftade hon till Småland, hängde med ett varietésällskap, somnade i en tågvagn, vaknade i Sundsvall och var därefter nakenposör. Därefter träffade hon under ett gäng år mellanviktsboxaren Bosse Högberg, den danska komedistjärnan Dirch Passer, musikexcentrikern Sten Broman, konstexcentrikern Asta Gustafsson, teveexcentrikern Ulf Thorén, playboyen Vincent Bjurström, impressarion Rolf Inghamn, ormtjuserskan Miss Tonga, Mr Swing – djävulen i den röda slängkappan och de flesta andra.

Så må det då vara oss förlåtet att vi helt glömde att ta upp Gunillas insats i den första och största danska gladporrfilmen: Mazurka på sängkanten. Eller som vi danofiler förstås kallar den:

Mazurka på sängkanten kom 1970 och var den första i en serie -sängkantenfilmer. De kom i rask takt under det tidiga sjuttiotalet och omfattade inspirerade titlar som Sjömannen på sängkanten, Full fräs på sängkanten, Romantik på sängkanten, Rektorn på sängkanten och Det tänder på sängkanten.

Samtliga blev jättesuccér och avlöstes sen av sju teckenfilmer, namngivna efter zodiaken, där kanske framför allt titlarna Agent 69 Jensen – I skyttens tecken och I tjurens tecken bör nämnas. Den förstnämnda förtjänar uppmärksamhet för att rollistan omfattade Ricky Bruch och Ingmar Bergmans dotter Anna. Den sistnämnda förtjänar uppmärksamhet för hur den tullar på astrologin för sina syften: man kan ju inte gärna göra porr med en kastrerad nöthane i titeln.

Samtliga sängkants- och teckenfilmer har Ole Søltoft i huvudrollen. Han var en avhoppad tandläkarstudent som ansågs ha en komisk apparition, vilket i en dansk kontext betyder att han kunde göra lustiga grimaser. Ofta, inte minst i Mazurka på sängkanten, spelade han oskuld. Det ansågs festligt och lite lagom kittlande att sätta en fumlig och närmast asexuell ung man bland en massa ”dejliga piger”, som ju underförstått ingen vettig karl kan närma sig utan att få dåndimpen.

Castingen i övrigt bestod av samtidens stora danska komedinamn: redan i öppningsscenerna av Mazurka på sängkanten känner den Matador-orienterade igen såväl advokat Skjold-Hansen som tjocke konsuln. I filmen Champagnegalopp, gjord enligt samma modell som sängkants- och teckenfilmerna, syns en svensk kollega som Martin Ljung i rollistan.

Storyn i de flesta av dessa filmer är klassiskt lustspel. I Mazurka på sängkanten är Ole Søltoft en älskad lärare som alla anser bör bli rektor på den ärevördiga skolan Kræbesøgaard. Dock föreskriver statuterna att rektorn ska vara gift. Alltså måste skolans alla yppiga damer ställa upp och försöka förföra den tafatte magistern. En av damerna spelas av Gunilla af Halmstad.

Gladporrgenren känns lika typiskt sjuttiotal som typiskt dansk: den är å ena sidan inte främmande för lösmustascher och tjocka farbröder som gapar roligt, å andra sidan inte främmande för ohöljt snusk. De tidiga filmerna får sägas vara ganska kyska, men ganska snart börjar det klippas in ejakul- och penetrationer. Vilket en modern åskådare blir något förvirrad av. Tittar jag på en larvig variant av Jönssonligan eller på Fäbodjäntan?

Där finns också inslag som minner just om varietékulturen, där allsköns spektakulärt blandades friskt: nakenaktriser följdes av fakirer som följdes av farliga djur. I Agent 69 – Jensen förekommer till exempel en sekvens från just en marknadsvarieté: en naken kvinna är bunden vid ett snurrande hjul, en man höjer sin pilbåge och skjuter en – dildo. Som fastnar där den ska. Inte direkt porrigt, inte direkt roligt, utan just spektakulärt.

Man kan, som med precis allt, ha moraliska invändningar mot gladporrfilmen. Själv blir jag glad för dess existens. De påminner mig om att ingen art är så bisarr som min egen.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rapport från Monopolhemsplatsen.

Anderz Harning har nämnts tidigare i den här bloggen. Förutom hans båda barndomsskildringar Stålbadet (1972) och Asfåglarna (1974) blev hans mest uppmärksammade verk när det begav sig nyckelsatirromanen Tidningslorden (1977). Den skildrar mediesituationen i ”Väststad” anno 1977 och är, med tanke på rapporterna man fått om Stampen-imperiets härjande under senare år, nästan aktuell.

Harning var en känd flåbuse som aldrig stack under stol med sitt alkoholberoende och som svingade så vilt han kunde mot samhälleliga orättvisor. Han skrev under många år krönikor för Göteborgs-Posten, ägd och redigerad av familjen Hjörne, men kände sig allt oftare censurerad. Ämnen som knark (GP tog sitt samhällsansvar och godtog ingen problematisering), polisvåld (GP var en del av Göteborgsandan som innebär att samhällsstöttorna håller ihop) och Israel (GP såg varje påpekande om israeliskt övervåld som antisemitism) ansågs onödiga, osmakliga och fördärvliga för stadens goda anda. Harning drog sig irriterat tillbaka för att återkomma med en kraftig bredsida mot hela Hjörne-koncernen.

Far och son Mediamogul.

Så beskrivs händelseförloppet i romanen, och så såg det nog också ungefär ut i verkligheten. 1926 tog Harry Hjörne över Göteborgs-Posten och gjorde den till självklara morgontidningen för de västkustbor som ville ha sport, bilannonser och nöjsamheter. 1973 tog Lars Hjörne, Harrys son, över också stadens stora kvällstidning Göteborgs-Tidningen. Efter att Peter Hjörne, Lars son, tagit över som vd har man skaffat sig ett tidningsbestånd där man genom olika allianser är och har varit ägare till ett femtiotal tidningar i västra och norra Sverige.

Platsen för tidningen har i decennier varit densamma: Polhemsplatsen. Eftersom det är i Göteborg går den under namnet Monopolhemsplatsen.

Lars Hjörne var gift med Anne Gyllenhammar, syster till Volvodirektören PG Gyllenhammar. Får man tro Harning var påpekanden om Volvos – eller ”HFB” – eventuella brister inte välkomna i GP. I en passage i Tidningslorden kallas en ung motorjournalist upp till redaktionen för en avbasning sedan han kritiserat HFB:s bakfjädring, ljus och utseende:

– HFB:s bakfjädring är den bevisligen bästa i världen. Det är en teknisk fullkomning av närmast artistisk art. Och ljusen. Sådana ljus finns överhuvudtaget inte på andra bilar. Det är helt enkelt underbara ljus, redaktör Persson. En HFB startar dessutom alltid. Man skulle kunna köra till sydpolen i en HFB. Beträffande skönheten är det ju en estetisk fråga. Men jag måste nog säja att redaktör Perssons omdöme är minst sagt tvivelaktigt. Det är ett allmänt känt faktum att HFB:n är den skönaste skapelsen i bilhistorien.

GP under Lars Hjörne var också uttalat pro-israelisk. Harning: ”Israeliska barn var alltid oskyldiga och därför var massakern i Kiryat Shmone ett terrordåd. Palestinska barn däremot var potentiella terrorister – det gällde även spädbarn – och därför var varje israelisk bombaktion mot flyktingläger berättigat i självförsvarssyfte.” Harning försitter heller inte möjligheten att påpeka att GP under andra världskriget, till skillnad från stadens andra stora tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt, var försiktigt tyskvänlig och glatt ställde sina annonssidor till förfogande åt pronazismen.

I en sekvens möter chefredaktör ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, tidningens stjärnskribent Anna Bergquist-Rosén, en kvinna som ”besatt alla de kvaliteter som normalt var förbjudna på Västposten” och ”utstrålade dessutom en så absolut integritet att hon var en fara för hela Västpostandan”. Denna Bergquist-Rosén är den enda av figurerna som Harning hyser uppriktig respekt för. Hon är förstås modellerad på Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till den Torgny som markerade mot nazismen när Harry Hjörne inte gjorde det.

Enligt romanen har Hamres/Hjörnes värvat Bergquist-Rosén av dåligt samvete, men har sedan till sitt stora förtret insett att tidningen ”lästes till och med i huvudstaden när hon hade en artikel införd”. Givetvis vill Hamre tysta henne, sparka henne, censurera henne, något han aldrig tvingas till annars eftersom alla andra går att köpa: ”Här har vi ingen censur, sånt förekommer bara på andra tidningar”.

Tidningslorden är inte riktigt den anklagelseakt den hade kunnat vara. Romanformen gör visserligen att Harning kan ta sig in i huvudet på ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, och försöka förstå hur en sådan människa tänker, men det gör också att det är lätt att tolka mycket som just fiktion.

Litterärt och mänskligt intressantare än de många små karikatyrerna över olika gamla kollegor till Harning är egentligen beskrivningen av hans egen alkoholism, skoningslös i sitt självutlämnande. Huvudpersonen Johan Torberg – dvs. Harning – börjar morgonen i kallsvett och hostningar för att sen skita ner sig medan toaletten är upptagen av den övre kroppsöppningen.

Romanen beskriver hur Torberg supit sig till ett tillstånd av total apati, som han bara kan komma upp ur genom att hämndlystnaden och viljan att avslöja sin arbetsgivare Västposten ger honom energi. Det är med andra ord inte bara en satir och en nyckelroman, det är också en metaroman som skildrar sin egen tillblivelse.

Harning hade en konspirationteoretisk sida som gjorde att romanen inte alltid håller sig till ett kallt beskrivande. Då och då stannar han, likt hans gode vän Jan Guillou (som för övrigt är en av få som nämns under sitt riktiga namn i Tidningslorden), upp bara för att berätta hur saker och ting ligger till eller för att argumentera för varför den bedövande alkoholen är tillåten medan det uppiggande amfetaminet stämplats som samhällsfara. Det är emellanåt festligt, men ställer sig mestadels i vägen för själva anklagelsepunkterna.

Innan publiceringen bjöd Jigenius Harning på lunch för att övertala honom att låta bli. Efter publiceringen bjöd Harning Jigenius på lunch för att jävlas.

Själv går jag mest igång på utmaningen att dechiffrera. Tidningslorden kryllar av koder. ”Väststad” och ”HFB” är enkla att knäcka, ”Leonard Hamre” och ”Den Gamle”, dvs. hans far, likaså. Den piprökande chefredaktören Sture Flagrenius, beskriven som en ängslig snobb med kommissarie Maigret som stilideal, bör vara Pär-Arne Jigenius.

Men vem är kriminalreportern med den märkliga signaturen ”Drag”, som berömmer allt polisen gör även när de slår ner oskyldiga? Vem är PJ, redaktionschefen som för mappar med hållhakar över tidningens alla anställda? Och vilka är ”fåglarna”, de båda rovlystna sladdertackereportrarna Dufva och Svala? Hade de fågelnamn också i verkligheten?

Jag vill veta vilka de var. Inte för att kunna hänga ut dem. Det är mer än fyrtio år sen de eventuellt gjorde sig skyldiga till det Harning påstod. Utan för att jag har en kraftig anal störning.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström, vars många övriga verk finns beskrivna här och där på bloggen. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lysande Stikkan!

stikkan

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet. Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

uffe-dageby

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Barn och samlag.

Jag säger det igen, med dårens monomana envishet, dessutom helt i onödan eftersom ingen nånsin sagt emot mig: sjuttiotalet var en annan tid än vår.

samlag och barn

Den här bilden, av fullt logiska anledningar betitlad ”Samlag” i Sydsvenskans bildarkiv, togs 1974 på en utställning i Malmö. Det naturtrogna paret i mitten är, efter vad jag förstår, två dockor. Barnen som står runt omkring är, efter vad jag förstår, människor. Liksom de två vuxna som inte håller för ögonen på barnen, inte skriker ”pedofili!” på lösa grunder och inte startar ett Twitterdrev mot galleristen.

Jag såg den här bilden när den återpublicerades i Sydsvenskan 1999. Min vana trogen tänkte jag ”den ska jag spara!” och sparade den inte. Jag tackar en Mats Olsson som åter gjort den tillgänglig för mig. Och nu även er.

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Snedtänkt #65 – extramaterial!

Ni som redan lyssnat igenom avsnitt 65 av podden Snedtänkt, där jag och Stefan Nylén diskuterar svensk exploationsfilm i tämligen högt tempo, anar nog att mycket är bortklippt. Har man ett så stort och viktigt ämne som spekulativ nakenfilm från 1960- och 1970-talet att prata om så pratar man så klart en del.

Vi tog upp ytterligare gubbar och filmer i samtalet. Till exempel fördjupade vi oss lite i den originella person som en gång gav oss Thriller – a cruel picture:thriller

stefan nylén extra bo a

Och så tog vi upp en film som avhandlats tidigare i den här bloggen, den speedade satirfilmen Miss and Mrs Sweden:

kinopoisk.ru

kinopoisk.ru


Detta kan man lyssna på om man känner att vi pratar för lite i själva avsnittet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

blogg musikens makt
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba). Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
blogg freak brothers
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
vh doktor rock 1
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
vh doktor rock 2
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
vh doktor rock 3
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
vh doktor rock 4
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
vh doktor rock 5
vh doktor rock 6
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]