En man med ett skägg

Tag: sjuttital


Charlotte Sandström, fem och ett halvt år i förorten Hallonby, har vi träffat förr (i del två demonstrerar hon för en daghemsplats och i del tre besöker hon ett ”pensionärshem”).

Den allra första delen hette ”Lotta och Röda hästen” (1975). Det är ingen gjuten skrattfest.

Författarparet Ulf Hultberg & Behnn Edvinsson inleder sin bokserie för dagisbarn med en bild av ett mögelbygge, som lägger ribban för alla fyra böckerna.

Sen kommer en historia om hur Lotta och hennes kompis Anders – som i tidstypisk gröna-vågen-anda bär en höstack på huvet – inte har cyklar men vill ha cyklar:

I frejdig gör-det-själv-anda tar de sej till en soptipp där en man med avföring i ansiktet arbetar:

Ulf & Behnn lägger stor vikt vid ovidkommande byråkratiska detaljer:


Ja, och sen får Lotta och Anders varsin cykel på skrotupplaget. Snipp snapp snut.

Berättelsen om de två barnen som får varsin cykel – varav en heter Röda hästen – är inte i sej politiskt tydlig. Ulf & Behnn tar ställning för ett kretsloppstänkande gällande cyklar och antyder att en betongförort inte är kreativt stimulerande att växa upp i. Annars innehåller boken inte alls så många pekpinnar som Ulf & Behnn nog hade velat.

Jag gissar att det är just pga bokens politiska otydlighet som Ulf & Behnn för säkerhets skull låter Lotta – i likhet med alla andra femochetthalvtåringar – ha sin sovplats under ett jättelikt porträtt av Den Store Dialektikern:

Så att ingen 1975 skulle behöva undra över vilken politisk agenda Lotta-boken egentligen hade.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det är så klart högst behjärtansvärt att göra böcker för svenska barn som förklarar hur barn ett halvt jordklot bort har det. 1970 fick det nog betraktas som allmänbildning också bland dagisbarn att känna till kriget i Indokina.

Vietnamkriget var ett vedervärdigt krig som bara idioter – Per Ahlmark – försvarade då och bara riktiga idioter – Per Ahlmark – försvarar nu. Jag tänker därför låta bli sarkasmerna.

Att författaren Erik Eriksson noggrant undvikit att levandegöra och dramatisera och istället envist och entonigt undervisa får betraktas som författarens frihet.

Nedan kommer ett antal bild- och textcitat ur Här är Nordvietnam (Verdandis barnböcker no 4, 1970) att få tala för sej själv:

Ho Chi Minh var Nordvietnams president under många år och han lärde vietnameserna att de måste hålla ihop för att kunna befria Vietnam från fiender.

Nu är Ho Chi Minh död. Men vietnameserna talar ofta om honom. De kallar honom onkel Ho. Onkel betyder farbror. Människorna tycker så bra om Ho Chi Minh att de tycker att han tillhör familjen.

Alla stora fabriker i Nordvietnam är förstörda av bomber. Många maskiner ligger begravda under ruinerna. Men fabriksarbetarna hann ta med sig en del maskiner innan bombplanen kom.

Många som ligger på sjukhusen är skadade av bomber. Det är särskilt en bomb som skadat många människor. Den bomben ser ut som en stor tunna. Inuti den stora bomben finns flera hundra små runda bomber. I varje liten bomb finns små hårda stålkulor. […]

Om en människa kommer i vägen för kulorna blir han genomborrad.

USA:s president säger att de amerikanska soldaterna är i Vietnam, Laos och Kambodja för att försvara människorna som bor där.

Det är numera inte så många i Sverige som tror på USA:s president när han säger det. […]

Det är vietnameser som skall bestämma i Vietnam, säger de.

Många förstår att vietnameserna har rätt när de säger så. Därför är det allt fler människor som säger:

USA ut ur Vietnam.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}



Föreningen Verdandis
första utgåva 1970 hette Sprätten satt på toaletten. Den skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, något senare en av förgrundsfigurerna när föreningen Ordfront grundades.

Idén med den här boken är att locka barnen till samhällsmedvetenhet och samhällsnytta genom att flirta med deras förmodade koprofili. Många barnböcker med en tendens – och många böcker ö h t – utgår från idén att gömma penicillinet i äppelmoset.

Penicillinet i det här fallet är insikten om att kapitalismen förstör miljön, äppelmoset är avföring.

Dramaturiskt följer boken de klassiska – både ur aristotelsk och proggig synvinkel – grundprinciperna. Den börjar med ett anslag, etablerandet av en situation:

Sprätten upptäcker hur kul det är att kladda och beslutar sej raskt för att fortsätta i skala 1:100:

Och genom att släppa ut skit i vattnet blir Sprätten tydligen så välbärgad att han har råd med chaufför, biltelefon, husa och ett gods med namnet Sprättefrid:

Sen väljer författaren att referera problemet istället för att gestalta det. Det är inget man råds till på landets författarskolor, men undantag måste kunna göras när budskapet är angeläget:

Resultatet av Sprättens besinningslösa nersmutsning blir påtagligt (notera att om man har ett Angeläget Budskap behöver man Inga Ordentliga Rim – jfr Mikael Wiehe):

Som sagt var:

Och så vänder sej en i den dunkla massan Folket – likt kören hos de grekiska tragöderna – direkt mot läsaren för att förklara problemet:

Sjuttitalet var en svartvit tid (diagnos: borderline), och precis som det fanns Ett Problem (Kapitalism) fanns det på samma självklara sätt En Bot (Folkets Resning):

Så framstår Sprätten i all sin patetiska kapitalistiska ynklighet. Och så används begreppet ”reningsverk” för första gången i en barnbok:

Och så understryks en gång till hur sprättig Sprätten är:

Ja, och sen blir allting bra:

Jag har kritiserats i kommentarfältet för att beskriva dessa gamla utgåvor från en svunnen tid med sarkasm.

Min hållning är inte nyliberalens (jag är beredd att regelbundet kamma mjället ur Jan Myrdals mustasch för att slippa kallas nyliberal) utan ironikerns. Jag rotar bara runt i min egen uppväxt och försöker förstå varför jag å ena sidan vill tro att allt ska vara så enkelt, å andra sidan protesterar mot tanken på att det är det.

För om lösningarna och sanningarna nu var så enkla som de snälla tanterna utan behå och farbröderna i mysdress hävdade – varför är det fortfarande smutsigt i vattnet? Vem lurade de? Oss eller sej själva?

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att ”tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem”.

1971 års Spikarligan av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.

Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:

[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.

Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:

Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.

Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:

Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också – av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng – om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter:

Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken – ännu en representant för det småborgerliga – reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:

Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:

Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:

Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:

Lite by the way inser de vem som är Den Stora fienden: Kapitalismen.

Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:

Därför ser de – fortfarande som goda revolutionärer – till att ta makten över medierna:

Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!

Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:

Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:

Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:

Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):

Spikarligan får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextitalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttitalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.

Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sej till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Allt om min buskis.


Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet ”buskis”. ”Buskis” behöver man aldrig förklara. ”Buskis” är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. ”Buskis” är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika ”pissfitta” på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om de så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)- spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i de kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes fataliteter och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dem vilka ruttna pissfittor de är.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Som vuxen kan man inte låta bli att fundera över hur relationen mellan Magnus, Brasse & Eva egentligen ser ut. Vem ligger egentligen med vem?

Ibland rivaliserar Magnus och Brasse uppenbarligen om Eva på klassiskt 91:an-87:an-Elvira-(eller för att använda en ÄNNU stofilare referens: Jocke, Nicke & Majken)-manér.

Magnus intar då den verserade gentlemannens ridderliga hållning och språkbruk, påminnande om nån övremedelklassfigur med stiff upper lip och trånande rådjursögon i en Hjalmar Söderberg- eller Evelyn Waugh-roman. Naturbarnet Brasse är mer pang på rödbetan. Även om det konkreta målet för svärmeriet inte är av grövre art än pussar, är byxklådan uppenbar innanför manchestern.

Eva är katten som bollar mössen mellan tassarna. Ibland spelar hon ut karlarna mot varann, retas på den förslagna flickans vis, bjuder på en puss här och en där, gör sina egna läppar till målet för en skattjakt. Ibland vill hon ha dom, ibland inte. Ibland vill hon ha Magnus, ibland vill hon ha Brasse. När det är J-dans på Jussis fik dansar hon jazz med Magnus, jitterbugg med Brasse och tar sej sen an båda i en eldig jenka.

Den här relationen kompliceras av att positionerna ibland, utan kommentarer eller förklaringar, förskjuts. Rätt vad det är kallar Brasse in Magnus och Eva på sitt rum för att visa lattjolajban-lådan. Av allt döma bor dom tre nu tillsammans. Visst, på var sitt rum, men dom stora studiomiljöerna redovisar inga dörrar. Tydligen löper dom fritt mellan varandras rum – och sängar.

Uppenbarligen har då det oskyldiga flirtandet övergått i en mognare, modern – på sjuttitalet så omhuldad – storfamilj. Och så långt allt fint; det är tre vuxna människor som har valt ett alternativt leverne, kvinnan verkar jämbördig med männen och bestämmer själv vem hennes pussar ska gå till, trots en del gruff och bråk verkar karlarna vara beredda på att dela lika. Det är i all sin förvirring tolerant och liberalt.

Men så skiftar dom återigen positioner, fortfarande utan nån gränsmarkering. Dom heter fortfarande Magnus, Brasse och Eva, och är fortfarande en rigid paragrafryttare, en illiterat lufs och en tuff brud i sjuttitalsoutfit. Men plötsligt är Eva Mamman, Magnus Pappan – och Brasse Barnet.

Utan att jag hinner hålla för min sons ögon har Magnus och Eva rätt vad det är en vuxenromantisk stund i soffan med Mozart och te, när Brasse stövlar in som det spökrädda barnet som ska hitta sina skridskor på vinden (skridskorna ligger under skidorna). Utan att nån visste hur är dom tydligen en spökhusspegel av en kärnfamilj. Vilket kastar ett slags perverterande återsken på scenen innan, då åtrån mellan Eva och Brasse varit påtaglig.

Och inte blir det enklare av att förhållandet mellan Magnus och Brasse sen tar skepnad av en storebror-lillebrorrelation där Brasse pajar Magnus grejer och läser hans serietidningar (Tarzan – bokstaven är Z).

Eftersom Fem myror-världen i övrigt är kliniskt befriad från andra människor (undantaget Curt, Cajsa och Cissi som bara nämns för att demonstrera C), föreställer man sej tre människor, som hänvisade åt varandra, prövar och förkastar alla traditionella köns- och familjemönster. Eva är oftast den som bestämmer, Magnus klär sej gärna i hatt och förkläde, Brasse gör sej till en primitivare man än han är (hans analfabetism rimmar illa med hans uppenbara verbalitet; med stor sannolikhet intar han rollen som Grottmannen för att locka och snärja Evas uppenbara medelklasskvinna).

Hade serien gjorts idag, hade två tillägg antagligen gjorts. 1) Man hade antagligen tryckt tydligare på den homoerotiska spänningen mellan Magnus och Brasse. 2) Under bokstaven Q hade man haft all anledning att ta upp begreppet ”queer”.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]