En man med ett skägg

Tag: snusk

Julvärdighet.


Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.

Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.

Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.

(Sen ska det läggas till att Weise, enligt samma memoarer, också fick till det ibland.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg brost
Johannes Brost har nedkommit med sina memoarer. Efter att besviket ha konstaterat att de varken heter ”Brostkarameller” (som jag hoppats) eller ”Johannesevangeliet” (som jag faktiskt läst) läser jag den mer eller mindre i ett sträck medan barnen hålögt frågar efter mat och mänsklig närhet.

Det är en naken och uppriktig levnadsskildring där Brost inte direkt säljer in sig själv. Man får inget vidare förtroende för honom som pappa eller partner. Däremot anar man att han nog var den rätte att bjuda på fest om man ville ha lite extra drag under galoscherna och i näsborrarna.

Det mest fascinerande är den osannolika förmågan att alltid vara med där det händer. På sextiotalet är det rock som gäller. Då driver Johannes Brost klubbar i Malmö och blir polare med Mick, Keith och Brian på en legendarisk fest hemma hos Ola ”Ulla-Bella” Ström på Fersens väg.

På sjuttiotalet är det progg som gäller. Då blir Brost biten av polishundar under almstriden 1971 och hälsar på i Marianne Lindbergs (senare De Geer) husvagn under Tältprojektet.

På åttiotalet är det yuppies som gäller. Då har Brost egen nyckel till Café Opera och sitter av en månad för kokaininnehav.

På nittiotalet är det såpor som gäller. Då blir Brost galjonsfigur på M/S Freja och mannen som gav den osannolika luggen ett ansikte.
blogg brost joker!
Människor svischar förbi. På ena sidan åker han taxi med Bergman (som noggrant sett till att få chaufför i uniform och skärmmössa), på nästa spelar han in gameshow med Anna Book. Kollegor hängs ut, i synnerhet Örjan Ramberg (”Jag vill helt enkelt aldrig någonsin mer ha något med den sjuke jäveln att göra”), men också polaren Tommy ”Tommy Köris” Körberg som hånglat med Brosts ex. Jaha, tänker ni, på sjuttiotalet? Nej, efter vad jag förstår härom året.

Men, ska tilläggas, mest hänger Brost ut sig själv.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna alla anekdoter som fladdrar förbi medan Brost hoppar mellan minnena, men låt oss åtminstone ställa dem i tidsordning:
blogg brost mamma!
1) Brosts mor var teaterprimadonnan Gudrun Brost, känd för sina samarbeten med Karl Gerhard och Ingmar Bergman. Brosts far var journalisten och slabbedabben Sven Forssell. När denne försökt fly ett fängelsestraff för bedrägeri genom att ta värvning i Främlingslegionen och sen lyckats ta sig tillbaka till Sverige och Långholmen, sa fru Brost: ”Det heter ju i nöd och lust, och han är i nöd men jag har ingen lust längre”.

Senare i livet träffar Brost vid en pissränna Tomas Forssell (då i Nynningen, senare Häjkån Bäjkån, pappa till Gry) som konstaterar att Brost är Brost, sträcker fram handen och säger: ”Då är vi bröder”.
blogg brost häjkån!
2) På sjuttiotalet hänger Brost främst på KB och Prinsen. Där ser han Evert Taube vilja betala för sin väl tilltagna måltid med argentinska sedlar: ”Det står tusen på varje”. Tricket lyckas och Mäster slipper betala även den gången.
blogg brost turkka!
3) 1973 gästspelar Brost vid Åbo Svenska teater, där finsk – nä fasen, världens! – teaters enfant terrible Jouko Turkka ger egenartad regi: ”När du kommer in och säger den där repliken, ska du vara som om jag hade hela handen i fittan på dig”. När fru Turkka går på toaletten föreslår herr Turkka att Brost ska ”knulla med henne” när hon kommer ut. Brost påstår sig avstå: det hade känts ”jävligt konstigt att knulla hans fru medan han själv satt i rummet bredvid och drack”.

4) 16 augusti 1977 spelar Tältprojektet i Köpenhamn och ensemblen nås av budet om Elvis död. I Tältprojektets orkester rådde en sorts fiendskap mellan rock- och jazzfalangen. Jazzsaxofonisten Christer Boustedt puffade på sin joint och sa till Uffe Dageby och company: ”Jaha grabbar, är ni ledsna nu?”

5) 1980 spelade Brost med i Robban Brobergs monumentalprojekt Cirkus Zero. Broberg berättar för Brost att han ska få ett solonummer där han kan välja mellan att bli skjuten ur en kanon eller vara svajmastartist på tio meters håll samtidigt som han håller en monolog om att livet går av och an. Brost valde svajmasten. Vid ett tillfälle kallar Broberg till sig ensemblen och kungör att han från och med nu bara kommer att lystra till tilltalsnamnet Zero.

6) 1981 hänger Brost på sin polare Charlie, son till Sven Nykvist, när Nykvist är i Los Angeles och spelar in Steinbeck-filmatiseringen Cannery Row (inte hågkommen av alla). Raquel Welch har fått en roll i filmen, men petas på grund av att hon ser för gammal ut (hon är vid tillfället 41). Ingen vågar säga det till henne utan hon sparkas med den föregivna anledningen att hennes sminktid är för utdragen. Welch ringer varje kväll till Nykvist i villan och undrar: ”Was I really that bad?” När Nykvist inte pallar längre får Brost ta samtalen och säga att Nykvist är bortrest.

Hollywood äter sina stjärnor. Ena sekunden världens sexgudinna nummer ett, andra sekunden nobbad via Johannes Brost.

7) När Brost spelar mot Christina Schollin i sängkammarfarsen Bäddat för 6 bjuder Schollin hem ensemblen till sig på Värmdölandet. Väl framme visar sig Schollin ha fått hela middagen sponsrad av Hänt i veckan som är på plats och plåtar. Hela huset är dekorerat med änglar, sånär som på ”ett rum som var helt tapetserat med bilder på och artiklar om Christina”.

8) När Brost på åttiotalet medverkat i en reklamfilm hojtar Börje Ahlstedt till honom på KB: ”Hej på dig du, din jävla reklamfitta!” En tid senare får Brost ett erbjudande att göra reklamfilm, denna gången för filmjölk. Som motspelare har han Börje Ahlstedt, som tar för sig friskt från den uppdukade spritbuffén. Inget manus finns, men efter några timmar har de spånat (”eller rättare sagt: jag spånade, medan Börje blev fullare och fullare”) fram repliken ”film … film … film … filmjölk!” som reklamarna tyckte var ”lysande”.
blogg brost eggers!
9) 1989 ledde Brost, tillsammans med Per Eggers, lördagsunderhållningen Nöjeskompaniet (mest känd för buktalarsketchen med replikskiftet ”Säg hej till publiken!” ”Hej till publiken!”). Programmet är extremt framgångsrikt. Vid ett tillfälle sitter Brost och Eggers på Fältöversten och möter en välvattnad Lennart Hyland som lägger huvudet på sned och säger: ”Ja, pojkar, det är svårt med underhållning”. Brost kommenterar: ”Det var mitt första och enda möte med honom och det räckte så bra.”

10) Under Rederiet-tiden skriver Expressen, utan fog, att Brost är misstänkt för misshandel. Kjell Bergqvist ringer då upp Expressens chefredaktör och skriker: ”Hörru, din jävla idiot! Du är så jävla dum i huvudet. Du borde gå och dränka dig. Gör det! Dränk dig för fan, innan jag slår ihjäl dig!” Uppmaningen hörsammades aldrig. Samtliga Expressens nittiotalsredaktörer lär fortfarande vara i livet.

Ja, och sen har Brost en konstig fling med Gunilla Persson – för somliga känd från Hollywoodfruar – på Barbados. Och så hjälper han Roy Andersson och Göran du Rées in på Guldbaggegalan när de är för fulla för att få komma förbi vakterna. Detta skedde 2012.

Allt enligt Brost. Som man kanske inte ska ta som ett sanningsvittne alla gånger, men som heller inte är den som förskönar verkligheten.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har i tidigare inlägg tittat på det tidiga sextiotalets sexliberaler. Överst på deras önskelista stod fri abort och fri pornografi. Det dröjde inte så fasligt länge innan visionerna blev verklighet. 1975 fick Sverige fri abort. Redan i slutet av sextiotalet ”sprängdes sexvallen”, som det alltid heter i översikter: Filmcensuren klippte inte längre bort ”upphetsande” eller ”skadligt upphetsande” scener, bara de som var ”förråande”. Vilket enbart våld och våldsporr ansågs vara.

Att denna sprängda sexvall faktiskt kom att förändra samhället – åtminstone det samhälle som skymtar genom en kvällstidning – kan man se svart på vitt i några slumpvis upplockade Expresser från juli 1974.
blogg porr 1
Här annonseras det friskt – vi pratar två, tre sidor per nummer – för liveshower, striptease, can-can-show utan trosor, sexfilmsvisning, samlagsfilmsvisning och porno-film.
blogg porr 4
blogg porr
Tonen är, som synes, ofta skojfrisk. Slippriga vitsar som ”upplev den nakna sanningen” och ”fräck i frack” blandas hejvilt med titlar som ”Småluder i sängen”, ”Slavflickor”, ”I sängen med neger” och ”Mannen med jättelemmen”. Det, enligt egen utsago, ”raffinerade” haket Funny Girl understryker i annonsen att de har luftkonditionering.
blogg porr 8
På Pussy cat älskar de så de nästan blir i hatten.
blogg porr 10
Pussy Cat kallar sig också ”Stockholms nya ‘hål-i-gångställe'”.
blogg porr 11
Sexy House satsar uppenbarligen på det mer spektakulära. Där möter utmanaren Lollo regerande mästarinnan Blodiga Mari i nakenboxning.

Det är inte bara sexklubbarna och porrbiograferna som annonserar. Tidningen FiB/Aktuellt, som legitimerade sin existens med reportage av typen ”Bluffen som avslöjade en polischef” och ”Myndigheterna drev honom till självmord”, tar nästan en Expressensida i anspråk för att annonsera:
blogg porr 7
Notera Svante Foersters närvaro i FiB/Aktuellt. Foerster var en respekterad poet och kulturjournalist, övertygad socialist men i kraft av Israelvän också polare med Per Ahlmark.
blogg porr 2
Den märkligt experimenterande tidsandan ledde också till att man satsade på renodlat tecknade porrtidningar, fyllda med ”snuskis & buskis”:
blogg porr 3
Seriefiguren James Fjong är för övrigt ett kapitel för sig, men det har mina kamrater Martin Kristenson och Fredrik af Trampe redan skrivit.

Den gladporriga, hårdexploaterande, naiva och cyniska – allt på samma gång – tonen smittade också av sig på andra sorters produkter. En annons för en kamera illustreras med en naken dam, ironiskt nog tecknad och inte fotograferad:
blogg porr 12
Och även i tidningar som riktade sig mot kvinnor smög sig pornografins jargong in:
blogg porr 13
Man förstår varför Björn Afzelius 1976 skaldade: ”Men liberalerna är värst för de tror det jämnas ut / om man för varje brud man visar också viker ut en kuk”.

Och lite grann förstår man nog också fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred:
blogg porr 6
Inga-Britt Larsson var vid tiden riksbekant för att riva ner löpsedlar med osedligt innehåll. Rubriker som ”Inga-Britt Larsson fortsätter sin kamp: Uppmanade kioskbiträde att bli frälst” i Smålands dagblad (15/8 73) och ”Nu har porrens fiende nr 1 slagit till igen: Det här är Guds vilja” i Göteborgstidningen (14/10 73) talar sitt tydliga språk.

Utan att vara varken pryd eller religiös kan jag trots allt känna med den som tyckte att porren i sjuttiotalets början stod en upp i halsen. Eller långt ner i halsen.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg sodom
Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tant Mård.

tant mård 1
Det här är verkligen inget särskilt spännande inlägg. Jag har hittat den här boken bara, där Maud ”Tant Mård” Husberg berättar en saga om Chico. Maud Husberg var tevehallåa på sextiotalet och förvandlades då och då till sagotanten Tant Mård.

Det var ingen banbrytande insats. Marionettdockan Andy Pandy, hakgubbarna Humle och Dumle, Anita Lindman och marionettdockan Televinken gjorde större intryck på de första tevegenerationerna. Innan dess fanns Efraim Alexander, som Sven Jerring skrev om och lät framträda i sitt Barnens brevlåda. Barnens brevlåda blev världens längsta radioserie någonsin, detta trots att ingenting tyder på att Jerring hade minsta intresse för barn. Däremot för sin egen röst.

I Ingegerd Rydins översiktsverk om barnprogram i Sveriges radio 1925-1999, Barnens röster, nämns inte ens Tant Mård.

Den enda anledningen att jag alls tar upp Tant Mård är att jag ganska nyss förstod att hon funnits. Och vetskapen om hennes existens ger en helt ny dimension åt Skäggets tredje & sista fräckisar, en snuskbok från 1968 som till exempel ger oss följande lilla skämtbit till livs:

Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.

Vi kan också notera att en annan skojighet ur samma skrift även den väljer att alludera på vid tiden aktuella barnprogram:

Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.

anita och televinken

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Veckans utvikningspojke.

alf i kockmössa
Det är svårt att föreställa sig, men när Alf Svensson blev partiledare för KDS sågs han a) som ung och b) som röd.

Att han var ung får man väl köpa. Han var trettiofem. Den enda partiledare som var yngre var Per Ahlmark och han var ju väldigt gammal för sin ålder.

Att Svensson var röd är svårare att ta till sig: han ledde ju trots allt ett parti bestående av mestadels pingstvänner, som grundats för att den sexuella omoralen påstods grassera. Men allt är uppenbart relativt. Alf Svensson ville ha bort moms på maten (annars ett utpräglat vpk-krav) och underströk att kds var icke-konfessionellt.

Inte nog med att Alf Svensson därmed var misstänkt halvsosse – nyss tillträdd som partiordförande gjorde Hänt i Veckan honom till utvikningspojke:
alf svensson
Inte alla i det något kyska partiet tyckte det var lämpligt att partiledaren lät sig sexualobjektifieras. Kvällsposten vände sig till Lewi Pethrus, pingstnestorn, som 89 år gammal fortfarande var den partiet frågade för att veta vad de skulle tycka. Där blev svaret varken ja eller nej – Lewi Pethrus hade nämligen aldrig hört talas om begreppet ”utvikningsflicka”. Än mindre ”utvikningspojke”.

När Alf Svensson själv förklarat hur det låg till, och nogsamt understrukit att han bar badbyxor på bilden, fällde Pethrus sin friande dom: ”Då badar du ju som folk gör mest”.

Med tanke på hur puritaner annars gärna ser sexuella anspelningar där de inte finns – i victorianska England dolde man bordsbenen, i schartuanska Bohuslän kallas gardiner ”djävulens kalsonger” eftersom de kan dölja synd – är det också lite märkligt att partiet släppte igenom den slogan som skulle presentera Alf Svensson för väljarna.

Den löd: ”Nu kommer Alf Svensson!”
alf som badpojke

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Skäggets tredje & sista fräckisar.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att vi tidigare närläst volymerna Skäggets bästa fräckisar (1965) och Skäggets andra fräckisar (1966). Normalbegåvade läsare inser att Skäggets tredje & sista fräckisar (1968) är uppföljaren.
Åke Söderqvist – som han hette bakom skägget, dåförtiden riksbekant Aktuelltchef, tevenöjeschef och framför allt som provokatör i just Skäggen-programmen – framhärdar i sitt förord att han saluför ”den lite eleganta, salongsfähiga fräckisen”. I tidigare inlägg har vi konstaterat att fräckisarna gärna handlar om horor, tidelag och frigida/nymfomana fruntimmer. Vad som påstås ha gått hem i salongerna på sextiotalet gör det inte nödvändigtvis idag.
Men vi ska minnas att böckerna kom i en tid då författare, kulturskribenter, Vilgot Sjöman och Per Oscarsson tävlade om att flytta fram snuskpositionerna. Åke Söderqvist kommenterar:
Min första bok vållade skandal genom att i en värmlandsskola användas i modersmålsundervisningen. Jag skulle inte bli överraskad om denna utgåva kom till användning i söndagsskolan. Utan att det blir skandal!
Jag har för all del ingen närmare koll på sextiotalets – eller någon annan tids – söndagsskolor, men jag betvivlar att han nånsin blivit besannad. För även om det är pikant snarare än grovt, ekivokt hellre än explicit, så handlar det fortfarande väldigt mycket om ”kvinnor ur det lättare gardet” och ”Stockholms kärlekssamariter”. Och även om Söderqvist gör en stor sak av fräckisarnas avsaknad av ”runda ord” – som den samtida termen löd – så blir det väl så slipprigt med de barnvänligare synonymerna:
Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
   Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
   – Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
   – Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.
Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
   Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
   – Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
   – Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
   – Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.
Svante från Motala är på tillfälligt besök i Stockholm. Han är mycket fascinerad av den kungliga huvudstaden, eftersom det finns så många intressanta saker. En afton känner han hur det pockar alldeles oerhört i ”kärleksdosan” och på Biblioteksgatan träffar han på en vacker och villig yrkeskvinna. 
   Eftersom erfarna män i hans vänkrets varnat honom för galanta men ack så farliga sjukdomar, vill han, innan han skrider till verket, klart förvissa sig om att flickan är frisk.
   Han tar med sig flickan något avsides och i skenet av en tändsticka företas en undersökning. Snart nog frågar Svante ivrigt:
   – Kan du kissa?
   Tösen, som av naturliga skäl är ganska irriterad över det ovanliga och omständliga förfarandet, svarar en smula förargat:
   – Det är klart att jag kan!!
   – Skynda dig och gör det då, säger Svante, för det brinner i torvan.
Två medlemmar av ledighetskommittén går ströget fram. Framför dem går en s.k. fin dam med sin lilla dotter. När modern och flickan passerar en överförfriskad ölgubbe, som tror sig avlida i urinförgiftning om han inte genast uträttar sitt behov, pekar dottern på farbroderns kisspinne och säger:
   – Mamma, mamma, vad är det där?
   – Tyst. Det är ingenting att tala om, väser modern.
   De bakomvarande från ledighetskommittén ser på varann. Den ene säger:
   – Du, vikka jäkla pretantioner!
Dottern berättade för sin mor om bröllopsresan i Afrika:
   – Så en dag höll det på att gå alldeles åt helsike. När vi skulle ge oss av, vägrade den förbannade kamelen att stiga upp.
   – Oerhört! replikerade modern. Redan på bröllopsresan!
Vi sammanfattar: Tant Mård, televinken, kärleksdosan, torvan, kisspinnen och kamelen. Oanständigare ord har jag väl för all del hört, men sammanhanget gör dem väl så snuskiga som dem man finner klottrade på lyktstolpar. De sammanfattar den märkliga blandning av oskuld och syndafall som genomsyrar alla skäggfräckisarna.
När jag jobbade på gruppboende för längesen berättade en downssyndromare att hans dito rumskamrat ”bajsat vitt” på hans tygkanin. Samma olustkänslor – och samma ofrivilliga fnissbehov – som for genom kroppen på mig då känner jag igen när jag läser om tandlösa gubbar som pratar Tant Mård med småflickor eller tillresta lantisar som inspekterar torvan på yrkeskvinnor.

Sista chansen, sa kärringen och hoppade kråka i sparrislandet.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tempelbolare.

En mejltråd som jag har suttit och tjyvläst kom på diverse kringelikrokar in på begreppet "tempelbolare". Det ska erkännas att jag under mina studier i bilbelkunskap bara verkar ha skummat igenom 1 Konungaboken i 1917 års översättning:

Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.  Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid. (22:45-46)

Vad pysslade då dessa tempelbolare med? Av allt att döma samma sak som tempeltärnorna. Den danska översättningen är – paradoxalt nog – något begripligare för moderna öron:

De sidste af Mandsskøgerne, som var tilbage fra hans Fader Asas Tid, udryddede han af Landet.

"Bola" är alltså en i den långa raden synonymer för det där verbet som leder till lycka och olycka. Från medellågtyskans bôlen kom det in i svenskan, där det kom att bli särskilt vanligt under sextonhundratalets häxprocesser då kvinnor som misshagade patriarkerna antogs ha bolat med djävulen.

"Tempelbolare" var alltså den grupp människor – och huruvida detta var ett yrke eller bara en hobby låter jag vara osagt – som bedrev otukt i templen, gissningsvis med religion som orsak/ursäkt. Fader Asa var uppenbarligen mer tolerant med det här skicket än hans son Josafat kom att vara.

Att "bola" – och ännu mindre "tempelbolare" – inte längre är i svang i den allmänna vokabulären, indikeras bland annat av att en googling snart ger träff på "bola mamma". Vilket alltså inte har nåt med varken Oidipus eller förortsslang att göra utan verkar vara ett inslag i den särskilt aktiva subgenre inom new age som rör graviditet:

Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan barnet höra ljudet. 

Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan man låta barnet höra ljudet.

Och hade "bola" gett allmänheten samma associationer idag som på 1600-talet så hade kanske inte Ulricehamns strumpfirma Bola haft adressen Köttkulla.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]