En man med ett skägg

Tag: sven wernström

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström, vars många övriga verk finns beskrivna här och där på bloggen. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Trälarnas teve.

blogg trälarna 2!
Den 11 januari 1980 premiärvisades den danska animerade serien Trälarna på SVT2. Starttid var klockan 18, en tid som visserligen låg efter barnprogramsblocket med start halv sex (”Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!”) men som fortfarande indikerade barnvänlighet. Hallåan avade ett lärorikt program om sjöhästar och berättade sen för de yngre barnen:

”Eftersom det kan bli lite kusligt ibland är det bra om små barn har några äldre med sig och tittar.”

Därefter visades grovhuggna akvarellanimationer av vikingar och trälar, trälars blodiga mordfantasier om sina herrar, en hängd träl och en trälkvinna som förklarar för tittarna att hon blivit ”bolad av sju män – fyra trälar och tre fria. Ändå har mitt barn ingen far.”

Vad som däremot inte visades var:

1) ett rituellt samlag där trälarnas ägare Sigsten sätter ”gåken” i en kvinna: ”Först framifrån, det är som plogen i jorden. Sedan bakifrån, det är som tjur och bock på ko och get”,

2) själva offrandet av trälpojken Halte där han läggs på en huggkubb och därefter dekapiteras med yxa.
blogg trälarna 1
1980 väckte sånt en viss uppmärksamhet. Inte att SVT visade en marxistisk serie om vår våldsamma historia på barntid – utan att SVT faktiskt klippte bort ett par centrala sekvenser. Det ansågs vara att undanhålla barnen vissa viktiga historiska sanningar. Nu fick de tittande barnen aldrig se hur omänsklig trälägaren var när han först förgriper sig på sin ägodel kvinnan och därefter offrar sin ägodel trälen.

För att ta det hela från början: Trälarna är en svensk bokserie, skriven av Sven Wernström. Wernström har nämnts många gånger i den här bloggen och väl så många i min bok Proggiga barnböcker. Han var – och är – övertygad socialist och tillika övertygad om att barnlitteratur är det bästa sättet att sprida socialistiska sanningar.

De åtta böckerna om trälarna och deras söner och döttrar utkom under 1970-talet och mottog de flesta barnlitteraturpriser som finns. De är inledningsvis riktigt bra, hur mycket Wernströms historiematerialism än lyser igenom och ibland gör gestaltningen något fyrkantig. Mot slutet – den sista volymen Trälarnas framtid utspelar sig 1981 – ballar de ut i den värsta sortens vänstergnälliga dystopi där allting är hopplöst och meningslöst och allt var så mycket bättre på FNL-rörelsens tid (dvs. cirka sex år innan boken gavs ut).

Danskarna gick igång på materialet och bestämde sig att göra tre tecknade långfilmer, Trællene (1978), Trællenes oprør (1979) och Trællenes børn (1980), som sedermera klipptes om till teveserier. De väjde inte ett ögonblick för det myckna våld och de återkommande sexualskildringar som förekommer i Wernströms böcker.

Därför innehöll också avsnitt två av teveserien en två minuter lång sekvens där ynglingarna Ylva och Ingvar ritualälskar på en åker och blandar Ingvars säd med några krossade ägg i en grop. Den scenen klipptes inte när serien visades i Sverige. Vad som klipptes var förstås det som kunde anses vara skadligt för barn att se. 1980 var det fortfarande bara frimicklare som trodde det var farligt för barn att veta hur de blev till.

Å andra sidan var det ganska många som var helt övertygade om att det var farligt för barn – och för vuxna – att se våld. Därför trimmades även vuxenserier: slaven Kunta Kinte fick sin halva fot avhuggen vid ett rymningsförsök i den amerikanska serien Rötter (1977). Det visades aldrig för den svenska publiken, som fick sväva ovetande om varför han haltade.

Hursomhelst: när Trälarna till slut skulle visas i Sverige valde barnredaktionen att ta bort några sekvenser som kunde förväntas skrämma de unga tittarna. Sven Wernström, som aldrig varit rädd för bråk och konflikt, ropade ”Censur!” och så var debatten och förhandsskriverierna igång.

Det intressanta är att ingen eller ytterst få verkar ha hojtat: ”Nämen? Är det inte väldigt mycket våldsamheter och nakenheter kvar i den där serien? De här våldtäktsförsöken i avsnitt 2 – är det så barnvänligt? Och den där sekvensen där sju konkurrerande kungar dödar varann så blodet skvätter?”

Inte för att jag tycker att någon borde ha ropat så, utan mer för att jag tog för givet att folk gick runt och ropade sånt på den tiden.

Men i fallet Trälarna verkar det viktiga politiska innehållet ha överskuggat det grafiska våldet och det explicita gökandet. Barnfilmsrådet rekommenderade serierna och beskrev animationerna, som ger mig stora skälvan nu vid trettionio års ålder, som ”flödande akvarellteknik” där ”personernas ansikten och rörelser är mycket uttrycksfulla”.
blogg trälarna 3!
Serien gick i repris 1986 och har sen dess aldrig visats. Att den skulle visas idag är fullkomligt uteslutet. Synd på sätt och vis, för det hade varit roligt att ta del av de indignerade reaktionerna från i princip hela den politiska skalan.

(Källa: Tommy Gustafssons Det var en gång – Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, 2014.)

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gör det goda godare.


När jag gjorde förarbetet till min bok "Proggiga barnböcker" trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album "Felix och det stora upproret". Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket "politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt", som var min utvidgade definition av begreppet "proggigt" (ibland med tillägget "pornografiskt"). Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie "Tårtan". Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa "den skämtfria humorn". Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil. 

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade "Felix och det stora upproret". Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola. 
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: "Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen". De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års "Scarface". 

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.


Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska "Upproret").

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från "Tårtan" – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag medverkade, som vissa perverst trogna följare kanske förstått av kommentarfältet nedanför, i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i Proggiga barnböcker.

Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna – den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) – allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).

Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår.

Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.

20 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang – särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg – så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter Party music (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttiotalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln – ”Partimusik” – och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.

Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller serbokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som ”Let´s talk kapitalistiska” och ”Dooba dooba jämlikhet”, som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten ”Bingo Flamingo” faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln ”Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin” till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal – vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns ”9tp” syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen ”Spelet om plugget” 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
– sov över tre kast!


Röda kapellets ”Lärling – bla bla bla” kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar – ”lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön” – och allvaret i budskapet går inte att ta miste på (”det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK”).

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt ”Wow! En sexton minuter lång låt kring parollen ‘lika lön för lika arbete’ – det måste ju vara en riktig discodänga!”, men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.

Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att ”kamrat” här betyder ”kompis” snarare än ”revolutionär medkämpe”.

År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.




En av den här bloggens seriefigurer – vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström – medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad De hemligas ö. En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien – som Marx ju förutsåg – slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.




Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:

Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:

Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:



Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:


Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:

Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):

Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken – problemet blir reellt när de inte får det.

Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.

När jag som vuxen läser om dessa böcker – eller KP:s artiklar – inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra – det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget – utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.

Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.

Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.

Polisen slår till (1972) är en fristående fortsättning på ”Mannen på gallret”. Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).

Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare (”på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad – i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever”). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka …

Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i Den vedervärdige mannen från Säffle från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.

Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak – alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle – men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.

Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.

Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida – ”på samma nivå, det borde vi pröva på”. Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.

Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[—]

Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA – världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.

Nazist i går – moderat i dag.[—]

Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.
Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.

SPOILERVARNING: det visar sej – tro det eller ej – att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit ”alldeles som galen” när han sett FNL-märket och ropat ”nu ska du få din jävel!” innan han spöat upp vietnamvännen.

Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttitalets slut, då hans stora romansvit Den underbara resan – som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) – blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

Mannen på gallret är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker – inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt – utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid ”mensen” och ”p-pillren”.

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där ”en långhårig pojke med mörka glasögon” reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men – bland optimistiska kapitelrubriker som ”Socialismens ABC” och ”Krossa kapitalismen!” så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret ”en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden” (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mej att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sej så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnböcker 28: ”Nian”.


Siv Widerberg
var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.

Wernström snuddar vid ämnet i Mordet på Lillan, där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också ”Spelet om plugget” (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.

Widerberg skrev en hel serie om en klass – Klass 6D, Sverige, Världen, Klass 6D som tårtbitar, Klass 7 a, Klass 8 a och b – där ”Nian” från 1980 utgör le grande finale.

Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.

Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:

Det gick som ett sus genom klassen
då ”socialgrupps-gruppen”
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.

Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.

Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.

Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]

Mest lästa

  1. Barn och samlag.
  2. Godismarknadsekonomi.
  3. Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.
  4. Lanefeltmanöver.
  5. Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.