En man med ett skägg

Tag: svensk film

Snedtänkt #65 – extramaterial!

Ni som redan lyssnat igenom avsnitt 65 av podden Snedtänkt, där jag och Stefan Nylén diskuterar svensk exploationsfilm i tämligen högt tempo, anar nog att mycket är bortklippt. Har man ett så stort och viktigt ämne som spekulativ nakenfilm från 1960- och 1970-talet att prata om så pratar man så klart en del.

Vi tog upp ytterligare gubbar och filmer i samtalet. Till exempel fördjupade vi oss lite i den originella person som en gång gav oss Thriller – a cruel picture:thriller

stefan nylén extra bo a

Och så tog vi upp en film som avhandlats tidigare i den här bloggen, den speedade satirfilmen Miss and Mrs Sweden:

kinopoisk.ru

kinopoisk.ru


Detta kan man lyssna på om man känner att vi pratar för lite i själva avsnittet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Miss and Mrs Sweden (1969).

Jag betar successivt av filmer i kategorin SFSKIFKMÅEOPEMMES (Svenska Filmer Som Kanske Inte Förtjänar Klassikerstatus Men Åtminstone Ett Omnämnande På En Man Med Ett Skägg). Idag har turen kommit till Miss and Mrs Sweden, en ganska intressant samtidsslapsticksatir från 1969.

Miss and Mrs. Sweden (1969) Filmografinr 1969/33

Manus: poeten, dramatikern och blivande akademiledamoten Lars Forssell. I filmens centrum: den uppburne stjärnan Jarl Kulle. I regissörsstolen: Göran Gentele, som hade några stora succéer på 1950-talet med komedier i den lite mondänare Ernst Lubitsch-Billy Wilder-genren (mest känd: Fröken April med Lena Söderblom). Miss and Mrs Sweden var något av en comeback för Gentele, som i mellantiden ägnat sig åt operaregi, och hans sista film innan han dog i en bilolycka 1972.

Målet för satiren i Miss and Mrs Sweden är, utan inbördes ordning:

  • den kolorerade veckopressen i allmänhet
  • tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund i synnerhet
  • borgerskapet
  • salongsbolsjevismen
  • den vanliga bolsjevismen
  • moderniteten
  • det gamla och slitna

Jarl Kulle spelar Leif Mix, chefredaktör på Vecko-Hatten. Han gör entré i cape och repliken: ”Man måste följa med sin tid om man är redaktör för en modern tidning”.

Miss and Mrs Jarl Kulle

Skämtet att redaktionen är så nerlusad med speglar att ingen någonsin hittar in och ut varieras, om än inte så kreativt.

Miss and Mrs Meg W

På bilden ser vi Meg Westergren som Kulles sekreterare. Han säger: ”Tack för igår, älskling!” Hon svarar: ”Det var inte jag igår.”

Kulles roll lär ha byggt på Mischa Katz, en av många legendariska och legendomsusade chefredaktörer inom Bonnierkoncernen (det är lättare att bli legendarisk i ett hus där så många kan skriva ner och trycka legenderna). Katz var chefredaktör på Vecko-Revyn och en av dem som var med och gjorde det Bonnierägda Åhlén & Åkerlund till en framgångsfabrik. Det skedde inte minst med hjälp av ungflickshud.

Miss and Mrs Sweden kretsar i hög grad kring utdelandet av ett skönhetspris – ”ett skönhetens Nobelpris” enligt Koncernens direktör (Sven Lindberg) – vilket gör att filmen kan visa upp en massa ungflickshud samtidigt som den driver med dem som visar upp en massa ungflickshud.

Miss and Mrs catwalk

Samtliga flickor som visar upp sig under catwalken är intresserade av ”dans och promenader” och har som favoritförfattare Dostojevskij.

I en cameo som jurymedlem ser vi för övrigt Lennart Swahn, programledare på Sveriges television och flitig besökare av platser där man kunde träffa på pressfotografer.

Miss and Mrs Lennart Swahn

Upplägget med skönhetstävlingen ger satirikern Forssell möjlighet att visa upp interiörer från olika samhällsskikt. Hos societeten hittar vi fru Rose Persson-Silvergrå (Gunn Wållgren) som dricker draja till frukost, vill att dottern ska kalla henne syster och skäms för sin vulgäre make: ”Åh vilket lidande det är att vara av börd som jag – och så vara gift med en porrförläggare!”

Miss and Mrs mor och dotter

Porrförläggaren Porr-Persson (John Harryson) är för övrigt en av Koncernens ”förnämsta subförläggare”. Det mer än antyds att porrförläggaren i själva verket är ”fikus”.

Medan fru Persson-Silvergrå desperat vill att dottern ska vinna, och därmed sprida stjärnglans också åt modern, sitter ett socialistiskt kollektiv i en jättevilla på Lidingö och planerar att paja hela den kapitalistiska tillställningen. ”Vi ska underminera denna prostitution som är en förolämpning mot kvinnors likaberättigande”, säger en av karlarna i kollektivet. Det är också han som skäller ut en av sina manliga kollektivkamrater för att han varit ensam på muggen: ”Det gör detsamma vad du gjorde, du njöt i alla fall en stunds borgerlig lust på huset!” (Han har rätt: kollektivkamraten har suttit där och smygläst Kalle Anka & co.)

Kollektivet dressar upp en av sina tjejer till deltagare – oklart varför – medan resten protesterar utanför tävlingen.

Miss and Mrs demonstration

Slängarna mot de självrättfärdiga kvasisocialisterna är väl så hårda som de mot den kolorerade veckopressen. När resten av gänget sover sin kollektiva sömn på den gemensamma golvmadrassen smyger två av dem iväg för att på njuta av ytlig natur och dekadent skönhet: ”Solen är väl i alla fall inte borgerlig?”

Miss and Mrs kollektiv 1 miss and mrs kollektiv 2

Kollektivisterna är förstås också självgoda och aningslösa. När en elektriker kommer på besök och berättar att det bor lika många hemma hos honom i hans risiga tvåa på Söder så säger kollektivledaren häpet: ”Har arbetarklassen börjat leva i kollektiv nu också?”

Som tidsspegel är Miss and Mrs Sweden – som väl framgår – rena gottebordet. Som komedi har den sina brister, särskilt när den inte kan bestämma sig för om den är sofistikerat ironisk eller pang på rödbetan-slapstick.

Miss and Mrs slapstick

Men i sina stunder är den ganska inspirerad. Inte minst i interiörerna från den hippa nattklubben Lord Byrån visar Gentele att han behärskar filmmediets möjligheter.

Miss and Mrs danshak 1 Miss and Mrs danshak 2Miss and Mrs danshak 3Miss and Mrs danshak 4Miss and Mrs danshak 5Miss and Mrs danshak 6

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rötmånad (1970).

blogg halldoff finsk affisch
Andra halvan av sextiotalet kom det ett gäng skärgårdsfilmer. Det var ett effektivt sätt att kombinera lite Sturm-und-Drang och coming of age med hud. 1969 bestämde sig producenten Bengt Forslund – som just var i farten med Troells Utvandrarna-filmatisering – och regissören i ropet Janne Halldoff – som just var i farten i största allmänhet – att döda genren och exploatera den.

De ville alltså driva med hudvisandet samtidigt som de visade hud. Det kunde se ut så här:
blogg halldoff naken lindberg
Men också så här:
blogg haldoff naken lindstedt
För att dessutom ge det hela en lite finkulturell aura kallades poeten och sedermera akademiledamoten Lars Forssell in för att putsa på dialogen. Det var nog inget högprioriterat jobb från Forssells sida, men samtalen låter i alla fall trovärdigare än i genomsnittliga svenska filmer. Trots att handlingen är avsevärt mer hårdskruvad.

Rötmånad är en sån där film som många av oss minns från diverse SVT-visningar på åttiotalet. Eventuellt minns vi inte bara Christina Lindberg utan också storyn. Eventuellt vill vi inte tro att vi minns rätt.

Den gode Carl-Gustaf Lindstedt, vid tillfället enbart förknippad med det glada och oförargliga, är en fumlig och tafatt ensamstående pappa till Christina Lindbergs Anna-Bella. De för en bekymmersfri tillvaro i en skranglig skärgårdskåk tills den dag Carl-Gustafs hustru (Ulla Sjöblom) bokstavligen dyker upp ur vattnet. Hon har varit skendöd i fyra år, vilket snart visar sig betyda att hon gått på sporten. Hon fortsätter omedelbart sin verksamhet i badhuset, och drar nästan lika snabbt in dottern i verksamheten.
blogg halldoff ta betalt!

blogg halldoff swedish toys
Frun är oerhört förslagen och lyckas få den snokande taxeringsmannen att tänka på annat:
blogg-halldoff-taxeringsman-300x225
Och tycker hon sammanhanget kräver det så går hon längre än så:
blogg halldoff skjuter

blogg halldoff eddie
Stackars Carl-Gustaf reduceras till kypare, men får ligga med sin fru när han har pengar. Då och då antyder han att han inte är helt bekväm med situationen.
blogg halldoff moral
Han ventilerar sitt problem med grannen Ernst Günther som inte är nåt stabilt träd att luta sig mot:
halldoff ernst 1

halldoff ernst 2

halldoff ernst 3

halldoff ernst 4

halldoff ernst 5

halldoff ernst 6
Det fascinerande med Rötmånad – liksom Halldoffs följande film Firmafesten – är svärtan. Cynismen. Halldoff gjorde folkliga filmer utan krusiduller, utan Bergmanskt symbolspråk och svårsmält politik, men han strök inte publiken medhårs. Rollfigurerna i Rötmånad är svåra att älska. Männen är kåta och impotenta. Kvinnorna är handlingskraftiga men hänsynslösa. Även om man lider med den hunsade Carl-Gustaf så tycker man att han får rycka upp sig. Och han ägnar större delen av filmen åt att försöka ta sin fru av daga, givetvis utan att lyckas.
halldoff glad

halldoff livet
Rötmånad är ingen helgjuten film, men onekligen fascinerande med sin brutala handling och sin krassa människosyn. Halldoff fortsatte vara illusionslös i en hastigt producerad radda filmer. Sen kom andra intressen emellan: hundar och alkohol (på halldoffska: jyckar och borsten). Kjell Bergqvist, som hann jobba en del med honom, sveper förbi det i sina aktuella memoarer: hur Halldoff, många år efter att karriären gått i stå, fortsatte ringa varje år och säga ”Tjena Kjelle, jag har en rulle på gång, har du lust att vara med?”

Inget öde att avundas, men väl som gjort för en Halldoff-rulle.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tid för Ted.

Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.
ted sällskapsresanted åström madickented åström olyckan
Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.

Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.

Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.

Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).

Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.

Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

1980 hölls en kalkonfilmsfestival i New York, där filmen Mördartomaterna anfaller (Attack of the Killer Tomatoes, 1978) särskilt uppmärksammades. Apropå det ställde Aftonbladet frågan till en handfull svenska regissörer och recensenter: Vilken är den sämsta film som du har sett?
film MLDGB 5
Filmkrönikans Nils Petter Sundgren var påfallande diplomatisk: ”För att inte såra någon nu levande svensk regissör väljer jag Sound of Music. Den gjorde mig fruktansvärt illamående. Jag lämnade salongen efter en kvart, då hade jag fått nog.”

Av alla filmer Nils Petter NÅGONSIN sett – vi pratar ju ändå om mannen som såg all film som gjordes under flera decenniers tid och köpte in Åsa-Nisse till SVT – intog Sound of Music en särställning.

Sundgrens kollegor kritikerna är inte lika försiktiga, utan uttalar sig mer än gärna om svenska regissörers verk:
film MLDGB 3
Sydsvenskans ökänt hårde Jan Aghed passade på att klämma till Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (född Fuchs, sedermera Ekman):

”Den allra sämsta filmen kan jag inte komma på. Men den mest överskattade samtida svenska filmen är utan tvekan Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles Barnförbjudet. En rekordartat livlös och dödstråkig historia. Ett cementblock från Svenska Filminstitutet.”

De Geer Bergenstråhle å sin sida hade en frapperande värdeliberal syn på filmkonsten:
film MLDGB
”Jag har nog inte sett någon riktigt dålig film. Däremot finns det förstås en massa likgiltig film, men jag vill inte peka ut någon speciell. Mördartomaterna som fått pris som sämsta film i USA har blivit misbedömd, så vitt jag förstår. Den verkar bra, tycker jag.”

Det var hon nog tämligen ensam om att tycka i det svenska kulturklimatet 1980, då amerikansk sci fi-satir metodiskt missuppfattades.

På Aftonbladet satt en annan ökänd hårding, Jurgen Schildt (för övrigt farbror till regissören Peter Schildt och farfars bror till Malik Bendjelloul). Schildt tyckte också att det var svenska filmarbetares inkompetens som borde uppmärksammas:
film MLDGB 4
”Att svara är lite som att tömma Atlanten med tesked. Ska man hålla sig till det senaste kan man tänka sig både Torbjörn Axelmans Flygnivå 450 och Janne Halldoffs Lämna mig inte ensam. Men jag går ännu längre tillbaka och väljer Halldoffs Bröllopet. En film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut.”

Även regissören Hans Dahlberg, mest (dvs. enbart) känd för Slas-filmatiseringen En vandring i solen med Gösta Ekman, tyckte det var på sin plats att tjyvnypa ett par svenska kollegor:
film MLDGB 2
”Jag skulle vilja nämna två filmer, som de sämsta jag någonsin har sett. Janne Halldoffs Stenansiktet och Ingmar Bergmans Viskningar och rop. De är visserligen totala kontraster, men båda utspelar sig i miljöer där ingen människa känner igen sig.”

Både Jurgen Schildt och Hans Dahlberg tyckte alltså att det var regissören Janne Halldoff som lämnat ifrån sig de värsta uppkastningarna till filmer. Schildt tyckte rentav att Halldoff stod bakom två av de tre sämsta filmerna någonsin.

Aftonbladet insåg förstås att det var på sin plats att låta Janne Halldoff själv komma till tals. Vilken film skulle han då välja, i kontrast till sina belackares? Hur skulle han väga upp skitstormen som riktats mot honom? Tja, även han valde en film av Janne Halldoff:
film MLDGB 1
”Min egen Bröllopet. Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig. Men en trevlig sommar hade vi som gjorde den.”

Mycket tyder alltså på att Janne Halldoff är den sämste regissören nånsin, i hela världshistorien. Men lika mycket tyder på att han är den mest insiktsfulle.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.

Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
blogg den frusna 1
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:

Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
blogg den frusna 2
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.

Vad ingen tänkte på då, var att Rumble fish var en skittråkig pretentiösa film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.

Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.

Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
blogg den frusna 3
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.

Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.

Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
blogg den frusna 4
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.

Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.

Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
blogg den frusna 5
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.

Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.

Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare – inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter – och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra.

Thomas Hellberg.

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten).

Sigvard Hammar.

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme.

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ja, vi är väl många som dagligen och stundligen ställer oss frågan: vad hände egentligen med Bo Arne Vibenius? Efter att ha gjort barnfilmen  Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och …, (1969) den alldeles sjukt våldsamma Thriller – en grym film (1974) med Christina Lindberg som stum enögd hämnerska och Heinz Hopf som slem hallick och den alldeles sjukt deppiga – och alldeles sjukt konstiga! – framtidsdystopin Breaking Point (1975), varifrån vi främst minns en scen inkluderande onani och en kollegas kaffekopp, så satte nånting – låt oss inte spekulera om vad – slut på en … udda regissörs- och producentkarriär.

Nästa gång vi hör ifrån Bo A, som jag tänker mig att hans nära vänner kallar honom, är när Joakim Pirinen skördat framgång med sitt seriealbum Socker-Conny 1985. Vem hör då av sig med ett färdigskrivet kontrakt där han för en modest summa (1000 spänn plus 2,5 procent i på all vinst) vill köpa rättigheterna till "alla audiovisuella distrubitionsformer av vad slag de vara må, nu existerande samt kommande (bl.a. film, alla bredder, video, kabel tv, pay tv, satellit tv, video-disc etc etc), för distrubition över universum"? Just det – Bo Arne Vibenius, nu som ombud för Channel 1 på Lidingö.

Den 24-årige Joakim Pirinen skrev aldrig på det prydligt maskinskrivna kontraktet, men blev nog en smula ställd över dess rättframma sätt att säga "skriv på här så äger jag dig".

Channel 1 finns fortfarande när Bo A 2010 polisanmäler Göteborgs Filmfestival för att ha visat utdrag ur just Thriller – en grym film. Jag vet inte vad som hände med den anmälningen. Troligen sitter de skyldiga inne på livstid på vatten och bröd.

Därefter slutar de flesta spår efter Bo A. I början av nittiotalet bevistade jag Fantastisk Film Festival i Lund, där jag såg Thriller – en grym film oklippt (minns jag rätt var det första gången den visades i Sverige i det skicket). Festivalledningen hade bett Bo A medverka, men han nöjde sig med att skicka ett brev från nåt skatteflyktingland på kontinenten och uppmana publiken att skicka honom några "millar" så att han kunde börja filma igen.

Och därefter – intet. Tills nu. Nu har Bo A kommit över Malmötabloiden Kvällsposten, bläddrat i den och hittat två säger två fel på den:

Felen är alltså att bilderna borde ha fler färger och pappret högre kvalitet. Jag har själv bläddrat i Kvällsposten några gånger och kan nog komma på ytterligare några akuta fel och brister med den tidningen.

Vill man läsa mer om Bo A – och det vill man rimligen – bör man börja här.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

… samt alla övriga.

I dansk gladporr – ni är väl lika bekanta som jag med titlar som Bordellet, Agent 69 Jensen och Mazurka på sängkanten – avslutas ofta rollistan med "og en masse dejlige piger …" Nej, du fick ingen kredd för att ha exponerat dig, men i alla fall för ditt sjyssta säte. Svenska rollistor har en motsvarande historia; här är det dock inte bakar och behag som varit idealet.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]