En man med ett skägg

Schlager och pop utmärker sig, om vi tillåter oss en grov generalisering, för att vara grovt generaliserande. Man är upp över sina öron förälskad i någon, man är kär och galen, man är reservationslös och inställd på maxreglage.

Det finns dock ett och annat undantag, där librettisten petat in ett men, ett kanske, ett typ. Här är en subjektiv lista:

5) Sång: ”Högt över havet” (1987)

Text och musik: Lasse Holm

Artist: Arja Saijonmaa

Reservation: ”Det måste va’ kärlek/Ja, eventuellt!”

Efter att närmast ha slagit knut på sig själv i jakten på nya kärleksmetaforer – här pratas om telepati och telegrafi och plus och minus och zoner och SOS – förvånar Lasse Holm med att avslutningsvis ifrågasätta om det överhuvudtaget är kärlek han beskriver. Vid närmare eftertanke är det kanske något helt annat som sångjaget upplever. Oklart vad, men levande charader – högaktuellt via Gäster med gester när sången tillkom – kan vara inblandade.

4) ”Möte i monsunen” (1935)

Text, musik och artist: Evert Taube

Reservation: ”Konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund/Hon var det sötaste jag dittills hade sett”

Först berättar sångjaget i fyra verser om hur han träffar Fritiof Andersson, sen berättar Fritiof i tolv verser om hur han skjutit gorillor, gift sig med en piratdotter, blivit hard up i Kina och rånad i Shanghai samt drivit i land på Camarin på Malabar. Sen berättar jaget i två verser om hur Fritiof åker iväg igen.

I sin informationstäta berättelse hinner Fritiof också träffa (den autentiske) svenske konsuln, kapten Fredrik Adelborg. Och denne är alltså gift med den kvinna vars söthet är den mest anslående den kräsne Fritiof tagit del av – dittills.

Det är uppenbarligen angeläget för Fritiof att förstaplaceringen icke må ristas i sten. Närsomhelst kan det dyka upp någon nymfett som kan peta ner konsulinnan från listan.

Vi kan dock notera att mäster Taube på senare insjungningar sjunger ”nånsin hade sett”. Så av allt att döma bestämde sig Fritiof på äldre dar.

3) Sång: ”Sång om syrsor” (1962)

Text: Gösta ”Flips” Rybrant

Musik: Jules Sylvain

Artist: Zarah Leander

Reservation: ”Våren kom med grönt/Allt var ganska skönt/åtminstone på vissa ställen”

Den enormt flitige textförfattaren Rybrant skrev texten till ett av Zarahs senare örhängen, en sång som är hundra procent bitter och hundra procent ljuv. Ett åldrat jag minns en ungdoms förälskelse och texten är pepprad med utsagor som genast tas tillbaka eller problematiseras. Redan öppningsversen uttrycker tvehågsenhet:

Jag kan inte längre höra syrsor/Det är trist/Men det är en överkomlig brist

Hederström t.h., Himmelstrand i mitten. Mannen till vänster är 1968 års programledare Magnus Banck.

2) Sång: ”Det börjar verka kärlek, banne mej!”

Text och musik: Peter Himmelstrand

Artist: Claes-Göran Hederström

Reservation: ”Det mesta pekar på/att jag är kär och så/Men för all del/Jag kan ha fel”

Himmelstrand var kanske den mest krasse schlagerlyriker vårt arma fosterland har mött, aldrig helt övertygad om att det här var den rätte och att kärleken är så värst himlastormande egentligen. Tillsammans med sin hustru Kerstin Aulén sjöng han in en sång där de beskriver sitt äktenskap. Refräng: ”Det sa prästen ingenting om den där gången/Hade han det hade jag nog sagt nej”.

1968 års vinnare i schlager-SM, ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, var en av hans genombrottslåtar och där visade han upp hela sitt register för en stor publik. Typiska Himmelstrandstrademarks är vardagsjargong (snyftare, grabbarna, banne mej), djärva rim (pang-pang/dang-dang) och så den där vanan att inte vara riktigt säker. Kärleken är inte, den börjar verka. Och det kan faktiskt vara en helt felaktig bedömning.

1) Sång: ”Tänker nästan jämt på dej”

Svensk text, artist: Alf Robertson

Originalsång: ”You were always on my mind”

Alf Robertson hade sett livet i brunögat och gjorde regelbundet av med sina intjänade hit- och turnépengar på fruntimmer och spånken och generöst leverne och ogenomtänkta impulser. Han såg gärna sina löften mer som rekommendationer, men trodde nog sig själv varenda gång han utlovade evig kärlek. Han formulerar det själv i sin kantigt varsamma tolkning av ”Always on my mind”: ”Jag tog lite lätt på löften/såna där om lust och nöd”.

Lika romantisk som luttrad – som gjord för att svenskifiera countryn. Det gjorde han genom att totalt omfamna det mänskligt halvdana, kantstötta, vinddrivna, men alltid värdiga. ”Always on my mind” – skriven för Brenda Lee, mest känd med Elvis och Pet Shop Boys – är en psalm för de ångerköpta, de som kommer på lite för sent att de kanske skulle ha betett sig lite bättre. Alf ångrar sig lika mycket som nånsin Elvis, men han lägger in ett litet förbehåll: ”Jag tänker nästan jämt på dej”. Inte riktigt hela tiden, det finns trots allt andra damer också att tänka på, och så var det visst nån fest nästa vecka, och så behöver ju katterna ha käk, men nästan. Kanske inte varje timme, men väl varje vecka.

Och nu invänder den prosaiskt lagde att Alf förstås behövde det där ”nästan” för meterns skull. Då känner ni inte Alf som jag gör. Alf petade alltid in en force majeure-klausul bland det finstilta. Ingen skulle komma och säga att han lovat nåt som han bara nästan lovat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]