En man med ett skägg

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]