Que Club

Ett sista inlägg och en sista dans!

Det främsta syftet med Que Club har förutom att förmedla god musik varit att uppmana folk till att faktiskt lyssna på saker som görs precis på andra sidan hushörnet. Det är lätt att glömma bort vad som finns inom fysiskt avstånd och istället blicka ut i världen på jakt efter the next big thing.

Så, mitt sista inlägg är alltså en uppmaning.

Bruka, stötta och uppskatta alla former av lokal kultur. Det blir en bättre värld då.

Du kan börja redan ikväll men det viktigaste den här veckan är att du besöker Pustervik i morgon då Guggi Data firar att han släppt sin första soloskiva. Guggis har ju tidigare verkat i band som Makthaverskan och Westkust och den nya skivan med det informativa namnet Pop/Rock är så otroligt bra. Förutom att den innehåller en rad starka låtar så får man en sådan brinnande lust att dricka lite för många öl till den. Det kan bero på att skivan är inspelad live i studion vilket gör att man som lyssnare handlar i ett väldigt levande sammanhang.

Som om ett sådant sammanhang inte vore nog så kryddar Klubb Instant kvällen ytterligare med bolagskollegorna och Que Clubs eviga darlings Agent Blå. Jag har väl redan skrivit tusen rader om Agenterna sedan jag hittade dom på en dålig inspelning från någon musikjaktsspelning våren 2015. I augusti samma år gjorde jag deras första intervju och deras absolut sämsta intervju någonsin då dom mest levererade spridda fraser om Makthaverskan. Någon dag senare spelade dom på Jazzhuset för första gången och jag roades åt att trummisen Arvid drack festis mellan låtarna. Jag tänkte att han hade diabetes och att sådant ska man ju inte skratta åt. Tidigare i år frågade jag dock Arvid om hur han har det med sockret och han berättade att han inte alls har något problem med det utan att han dricker festis för att det är så satans gott.

Sådant är ju älskvärt, och det som är ännu mer älskvärt är att Agent Blå släppt en magisk skiva det här året och det ska bli så extremt kul att se dom live igen.

Förutom detta så spelar bästa Alice B skivor i klubben på förkvällen för att sedan avsluta i matsalen och jag spelar väl valda låtar från Que Club-skafferiet i matsalen i början av kvällen.

Så ja, kom till Pustervik i morgon. Det kommer bli helt fantastiskt.  Här är eventet.

Tack och hej!

/Fabian Forslund

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Que Club lägger ner!

Que Club lägger ner som blogg.

Forever, för alltid, siempre.

Här vill man ju citera Neil Young eller något från den stora litteraturen men så kool är jag inte.

Anledningarna är far more medelklass än vad jag vill erkänna men man kan väll säga som så att kraften och lågan inte längre finns.

Hur som helst så skojar man ändå inte bort 7,5 år av musikbloggande. Det har därmed varit en betydande del av mitt liv och åren med bloggen håller jag tätt intill mitt hjärta.

Stort tack till Djungeltrumman som varit mitt hem sedan 2012 och även om jag alltid kände mig som mellanstadieläraren från Mölndal på era fester så har jag älskat varje sekund hos er!

Jag vill även tacka alla fantastiska musiker som skickat sin musik till mig och alla som jag lärt känna genom det här.

Jag försökte göra en lista (se nedanför) med band och artister som jag håller av lite extra. Kanske var jag den första som skrev om er, kanske var jag den sista som skrev om er, kanske har vi druckit för många öl tillsammans, kanske har jag intervjuat er, kanske har vi aldrig ens träffats och kanske har jag bara lyssnat på eran musik.

Hur som helst så håller jag av er och ni kommer för evigt vara en del av Que Club.

Världens vackraste klubb.

Jag skulle även vilja tacka mina läsare om jag hade haft några kvar.

För att fira förfallet kommer jag spela skivor på Pustervik på fredag när Agent Blå och Guggi Data spelar men det tar vi i ett separat inlägg.

Här är listan med band som format Que Club. Ni blev 150 stycken.

 

Vill man ha spellistor med årsbästalistor från 2011-2017 kan man svänga in på min spotify.

Ska vi avsluta med en känga kritik så har jag inte gjort tillräckligt för att bidra till en mer jämställd scen. Jag hade en 50/50 regel men den hölls inte tillräckligt bra och det märks också på mina listor. Det är kasst. Däremot har det ändå funnits en plats för mig på scenen då jag varit en av få enmansbloggar med fokus på endast svensk musik.

Så ja, tack för allt!

Vill man nå mig gör man det enklast på [email protected] då jag ämnar fortsätta arbetet för en vackrare värld genom VÅRØ!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Carl och Patrik från IKONS (hej världens bästa band typ) släppte för drygt ett år sedan sin debutsingel En gång om året under nya projektet Judaskyssen. Den alerta lyssnaren förstod ju redan då att det här skulle vara en akt att hålla ögonen på och i och med den nya singeln Vit flagg kan vi konstatera att vi kan fortsätta hålla en vakande hand över dom.

Den nya singeln är något mörkare och något hårdare och lite mer hangar än skogsglänta om man ska jämföra med förra årets mer drömska och harmoniska singel. Frågan är då varför man ska jämföra när den röda tråden ändå bärs av just kontraster. Rösterna rinner fortfarande som en flod av sammet och på b-sidan Porslin så är det uppenbart att duon vet vad dom gör utan att vara förutsägbara.

Stark egenskap ändå.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Okej, jag säger inte att alla i Dalarna sysslar med antingen motorer eller sport, men jag skulle säga att det finns fler som sysslar med det än med pop. För om du nu ska komma från just Dalarna och syssla med pop så krävs det att man embrecar både det lokalpatriotiska och musiken. Annars tynar du liksom bort.

Ett band som absolut inte tynar bort är Hökartorget från Hedemora som ett band som Que Club älskar lite extra. Inte bara för att HDA City by night är en kioskvältare eller att basister ser ut att gilla Blink 182 mer än The Smiths.

Nej då, det finns mer, det finns faktiskt väldigt många anledningar att gilla just Hökartorget.

Dels harvar dom i en genre som präglas av nostalgi snarare än framtidstro och dels så älskar dom verkligen Dalarna.

Förra veckan släppte dom sin nya singel Känna allt och det går väll egentligen inte att göra så mycket mer än att bli glad och låta känslorna vara utanpå kläderna. Oavsett om Hökartorget behandlar glesbygdspolitik, glesbygdsromantik eller glesbyggdsångest så låter dom känslorna leda låtarna framåt. Det är dessutom väldigt snyggt producerat, nästan på gränsen till för snyggt men det antar jag att dom enkelt smutsar ner från en scenkant. Dessutom älskar jag när både Martin och Karolina sjunger och det där samspelet blir bara mer magiskt för varje år.

Den 1/7 kommer Hökartorget dessutom få spela på Dalhalla som förband för Veronica Maggio. Det är verkligen enormt stort!

Det finns även en finfinfin video till singeln.

Videon är gjord av teamet Sonya Näsman (regissör), Sandra Eriksson (producent, a-foto, klippassistent, grade) och Mikaela Hargell (klippare, b-foto). Skådespelare: Michelle Mårdh och Philip Vahter.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Förra året skrev jag om Mi Von Ahn och hennes fina singel Dust och tidigare i år släppte hon låten Sketching Houses som kanske har årets absolut bästa tonartshöjning i refrängen. Häromdagen släppte hon återigen ny musik i form av en dubbelsingel med fokus på A-sidan Where the Pines Meet the Sky. Man gör det ju en aning lätt för sig som skribent när man ska likna det med andra artister på scenen men tankarna förs ogenerat till sångerskor som Amanda Bergman och Frida Selander. Det handlar dock inte så mycket om själva musiken utan snarare känslan som förmedlas och hur man faktiskt inte vill sluta lyssna.

Mi von Ahn fångar in dig, inte bara med hur rösten låten utan även hur hon använder den. Hon låter arrangemanget följa orden och man kan känna hennes tyngd och säkerhet i varenda textrad.

Det är albumet får gärna komma snart.

Ah just de, Bowie-covern som b-sidan är fantastisk!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Atelje-50/50

Hur klyschigt det än må vara så vattnas det ju alltid lite extra i öronen när Dan Lissvik är i ropet och speciellt om han tar en sväng kring den baleariska strandpromenaden.

Just detta görs i nya låten 50/50 som släpps mer officiellt på West Coast Recordings i början på juni men redan nu kan vi drömma oss bort till sena sommarnätter i Göteborg. Jag tänker Saltholmens nakenbad under nattetid när nudisterna gått hem och kvar finns bara en avskild brygga, ett hav och en känsla av något större än det andra vi går igenom 9 månader om året. Jag tänker efterfest inne på Oscar ll´s fort, ni vet strax under kanonerna där man får hamninloppet i gryningsljus utan att någon annan stör dig.

50/50 är allt det där, och lite till. Ge mig billig folköl från T-livs och en sommarnatt att försvinna i.

Klyschigt nog.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Om Que Club skulle ha en fest för att hylla musik så skulle ett av dom första banden att bli bokade vara PMtoyou. Inte bara för att jag tror att vi går way back utan för att jag tycker att att det är en av scenens finaste skatter i en kista som kan ha fastnat i studion.

Det kan ju vara en aning motsägelsefullt att säga att jag hatar PR-strategier då jag uppenbarligen sysslar med det själv genom VÅRØ men jag älskar när låtar bara ligger där på soundcloud. Ingen fokus på någon fånig spotifylista utan bara rakt ut i famnen på dom som redan älskar det. Musik ska liksom inte tryckas på ovanifrån, det ska komma inifrån och underifrån annars kan vi lika gärna lägga ner våra vapen.

För idag låg den där, mellan två möten så fann den mig eftersom den ville finna mig. Nya låten Paint är helt omöjlig att slita sig ifrån och har både driv och lugn i en helt perfekt symbios. Lorentz-lätena i början och sittdans-auran i typ allt är vårens kanske starkaste släpp.

Tack, är väl det enda jag kan säga.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Att Vasas Flora & Fauna för evigt sparkat sönder Finlandsfönstret är en gärning som förtjänar alla kulturpris i hela världen. Förutom fina Månskesbonden kan vi nu även få ta del av syskonen Stolpes inre värld och om man tyckte att förra singeln Ghost var vacker så är senaste singeln Nog va he bra larger than life.

Festivalrykten beskriver det bra när man beskriver det som en hybrid av Amason, Vasas Flora & Fauna och Dolce för det är både svävande och konkret samtidigt som det nästan är för välproducerat. Det finns alltid en risk att det blir för välpolerat men man lyckas hålla balansen bra och nerven i texten om ursprung, familj och bortgång går liksom inte att värja sig emot.

Förutom att vi fått en ny syskonduo att avguda på scenen så kan vi också glädjas åt att dom valt att lägga sig på Strangers Candy som är ett av bolaget i Sverige som ständigt håller hög kvalitet. Det är liksom inte viktigt för SC att vara i ropet hela tiden utan att man släpper saker när man faktiskt har något bra att släppa.

Jag älskar dom för det, och jag älskar att dom ger oss Pole Siblings.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}