Que Club

Spellistan v.12

Ny svensk musik har släppts och det är ny musik som är bra.

Förutom redan omskrivna Agent Blå och Vasas Flora & Fauna så bör Melby nämnas som en guldklimp i tillvaron. Det är lagom mycket psych, lagom mycket melodi, lagom mycket stök o flum utan att resultatet blir lagom. Sångerskan Matilda Wiezell bör kanske nämnas som indiescenens mest lovande röster. Fy helvete vad hon kan fånga dig, lite som Amanda Bergman fast med lite mer glöd. Lovande, minst sagt lovande!

Sedan ska vi även nämna Bröderna Buntic’s nya projekt Sarajevski där första låten är riktigt bra. Jag gillar när dom drar mer åt pop än åt techno även om jag vet att dom med tiden kommer röra sig var fan dom vill. För sådana är dom. Och det gillar jag.

Ha en trevlig helg, ikväll ska jag till Nödinge och dricka Birra Zero!

 

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gårdagens bloggpost av Marcus Berggren (snubben som e rolig över att hipstersaker blivit folkliga) var genial och behandlade ett ämne som jag berörde förra veckan, dvs att Woah Dad är som ett majorbolag i indie-ulv-outfit.

Om det är bra eller dåligt spelar väl egentligen ingen roll. Ska man zooma ut lite så kan man ju säga att Woah Dad är väldigt smart och bra storbolag men du ska inte tro att det är Woah Dad som bär indie-scenen idag.

Nepp. Den yttersta, främsta och skickligaste bäraren är fortfarande Luxury som fortsätter sätta musiken i främsta rummet och ger fingret åt social marketing och andra fåniga begrepp. Det finns inga beräkningsperioder hos Luxury och istället för att leverera kvartalsrapporter så bjuder man på bärs på Paddingtons.

Nu är det snart två år sedan Agent Blå kom in i mitt medvetande och 9e juni kommer debutalbumet som släpps över hela världen av en drös fina bolag som går ihop. Nästa smakprov från skivan och bandets fjärde officiella låt är Rote Learning.

Man märker att Agent Blå har blivit några år äldre, om dom för två år sedan vid inspelningen av Strand drevs av bultande tonårshjärtan och billiga cigg så finns det en helt annan drivkraft nu. Istället för att rida på en pansarvagn längs bakgator så åker man istället runt på något mer stillsamma och eleganta fordon idag. Tobias Bauers synth svävar vackrare än någonsin och gitarrerna smattrar på i sann luggpop-anda.

Med Gustav Data (Makthaverskan) som vakande producent så lär debutalbumet bli det enda albumet som kan utmana Hater om förstaplatsen när vi summerar året.

Vill du ha musik som brinner utan att det sitter en spotify-logga i ansiktet så bör du leta dig neråt.

Dom riktiga stjärnorna finns oftast där.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

 

Det var den där magiska musikvåren 2015 som gjorde att Vasas Flora & Fauna forever förtjänar en guldplacering hos Que Club. Singeln Leevi and the Leavings släpptes väldigt tyst och reaktionerna var ovanligt långsamma. Jag minns hur jag stod där mellan två bussar på Mölnlycketerminalen och slog på låten och pang så vart jag golvad.

”Resten är som man säger historia”

Idag får jag samma känsla på grund av samma bussterminal som lider, samma sol som värmer och samma förundran över hur omsorgsfullt musik kan låta.

Nya låten En invasiv art är en låt du aldrig vill stänga av. Vasas är som bäst när det finns lite driv och här balanserar det nästan över till någon slags tango-folk med klapp och stamp. Brytet med gitarren är så vansinnigt vackert tillsammans med stråkarna på slutet där.

Man vill dansa, men man vill också bli ledsen.

Två favoritsysslor för många.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.11

Om ingen spelar listan, är det då fortfarande en spellista?

Vecka 11, du var en tråkig jävla vecka men du har givit oss musik för att orka stå upp.

En gång skrev jag att Laser & Bas tillhör landets mest intressanta akter och det får man ju fortsätta hålla med om. Textmässigt är Carl-Johan i ett eget, vackert litet fack. Inte lika konstigt som Bob Hund men femton grader mer spännande än en random vardagspoet. Mitt i prick alltså. Och vem har inte känt att den där jävla dj´n ska spela något man kan dansa till, helst Creedence.

Sedan har Esther Vallee släppt en ny singel och man märker ju att Woah Dad befolkas av folk med bakgrund i major-branschen då man kan konsten att hypa en artist som egentligen inte släppt något. Esther balanserar mellan att vara riktigt intressant och direkt kommersiellt smörig. Om det spelar någon roll? Klart det gör, om hon tar ett enda steg åt det sistnämnda så bleknar hon. Det vore givetvis synd då hon uppenbarligen vet hur man snickrar ihop låtar. Crush (hearbreaker) är en rätt bra låt alltså.

Sedan har vi Palmegruppen, Isak från Llojd alltså. Alla vet att jag älskar Llojd lika mycket som popcorn till frukost. Senast i morse hörde jag min femåriga son sjunga ”Baby, jag ska skärpa mig nu”. Palmegruppen är dock något annat, helt annat, en försvenskad Mike Skinner vilket är en fin benämning. Problemet är att Llojd gjorde mig ung, vacker och svårslagen. När jag lyssnar på Palmegruppen känner jag mig istället gammal, ful och fattig. Om det gör något, vet jag inte.

Resten av låtarna får ni bara lyssna på. Ha en trevlig helg!

Haj!

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pelle Adlén och livet

För att kunna leverera luggpop krävs egentligen bara en sak.

Trovärdighet.

Och det spelar egentligen ingen roll hur mycket trovärdighet artisten tror att hen har, det handlar om hur mycket trovärdighet lyssnaren finner. Första gången jag lyssnade på Pelle Adlén så fann jag ingen trovärdighet, det kändes påklistrat, skapat och för kvasipoetiskt. Som om någon läst Bukowski eller Kerouac och sedan bestämt sig för att vara den där sorgsna och ensamma killen. Jag trodde inte på ett ord av vad han sa. Jag lyssnade därmed inte heller på ett enda ord som han sjöng.

En förutsättning för att ta sig an den här musiken är att du bestämmer dig för att varenda ord, ton och slag är på djupaste allvar. Om du utgår från att att det hela är poserat så fylls varje minut med banalitet och orden blir tomma pekoral.

Luggpopens styrka och svaghet är att man vill ha den när man mår som sämst, att man behöver luggpop för att bli medveten om att någon har det sämre.

Därmed kommer luggpop alltid vara livet viktigaste beståndsdel.

För helst plötsligt kom Pelle Adlén tillbaka till mig, som en slags ärkeängel. Joe hade ju berättat för mig hur bra det var men jag var inte mottaglig då. Nu behövde jag luggpop och nu stod Pelle Adlén där och lyste upp mig med sitt mörker och han bär sin trovärdighet som en medalj över bröstet.

Förra året släpptes skivan Taken Över Bastugatan och på den skivan finns en låt som är så larger than life att The Weight kan liknas med en schlager. Implodera börjar med en klassiskt men genial basslinga för att sedan mynna ut i ett taktfast, långsamt gung som kunde låta som Solens bästa låt. Sedan säger Pelle lika mycket när han sjunger som när han inte sjunger. Självskadebeteende, ärren, borderline, drömmar, du kom tillbaks, men inatt försvinner allt, tystnad.

Sedan lyfter låten iväg och gitarren är majestätisk i sitt sätt att fly från verkligheten.

Skivan är full av små geniala passager och Adlén är trots allt bäst när han håller det enkelt, det visade han redan i gamla låten Siempre för ibland försöker han för mycket. En låt som Åt helvete med alltihop försvinner i sig själv på grund av konstlat arrangemang bestående av semi-sakrala körer och arena-gitarrer. Inledande Ensam Hem är dock precis lika majestätisk som Implodera och The Sun Days-gitarrerna på STHLM är ess.

Det finns otroligt mycket fint i det svarta som Pelle lägger på bordet, så ta dina hörlurar och låt honom följa med dig på din nattliga promenad.

Du kommer hitta en vän då.

För så länge livet pendlar behöver vi sådana som Adlén och hela luggpops-rörelsen.

Forever, för alltid, siempre! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Listan är uppdaterad och vill du hänga med i indien så bör du ansluta dig!

I veckans adderingar finner vi bland annat en Henrik Berggren som startat på 5 + och håller den lågan fram till refrängen och sedan dalar det till 4+. Smolket i bägaren den här gången är väl att hans crew försöker marknadsföra det som en blixt från klar himmel men i själva verket är det hela väl regisserat. Om 10 år kommer mina minnen från Berggrens comeback vara ett sponsrat Facebook-inlägg med en spotify-logga i pannan.

Ett bevis på hur skadad vår samtid är.

Annars innehåller listan även massa annat gött, vissa saker kommer beskrivas ytterligare medan andra bara får bli lyssnade på.

Ha en trevlig helg!

/Fabian

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det här med nytt år är ett gissel, en ska banta, sluta röka och ”börja lyssna på ny musik” fast det enda man egentligen vill är att dricka sprit, ta en cigg och lyssna på White Man in Hammersmith Palais.

Varje år startar vi om våra huvuden, våra spellistor och glömmer lika fort den musik som gjort oss så lyckliga året innan.

Det finns dock en låt som dröjt sig kvar likt det där trädet i dungen som aldrig förlorar sina löv och passande nog har låten fått klä sig i en ny musikvideo.

Many Voices Speak, eller Matilda som hon egentligen heter är en magisk människa och låten Video Child är en magiskt ihopsatt sång.

Nästa helg spelar hon dessutom på Oceanen i Göteborg tillsammans med Sveriges bästa band Hater. Eventet har ni här.

Dansar dansen gör Emelie Markgren och den som gjort videon är Malin Norberg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sarah Klang-Strangers

Det finns något trolskt över personer som blir begåvade med majestätiska röster och som väljer att faktiskt använda den till att sjunga vettiga saker.

En sådan är Sarah Klang, indiesveriges svar på Adele.

Förra låten Sleep var bra, men ny låten Strangers är något helt annat.

Välkända ackord, trivsamt trumlunk skapat av the oldest recept in the book. Men sedan efter den första minst lika trivsamma versen händer det något. Det kommer nämligen en hook utskuren av guld.

Sedan är man fast och vill aldrig lyssna på något annat.

Majestätiskt!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det har gått strax över året sedan Steve Buscemi’s Dreamy Eyes slog sig ner i våra liv och drygt ett halvår sedan dom spelade på Pustervik när VÅRØ hade sin höstfest.

Sedan första låten Desire har dom blivit haffade av Rama Lama Records, blivit ett internetfenomen och spelat 452 gånger på PSB.

Inte dåligt alls, men det är fortfarande musiken som räknas och nya låten Closer visar att SBDE är ett band att vara vaksamma på. Nya låten skulle kunna beskrivas som loungig och slipad  med en lyxig kostym (vidrig beskrivning ur kontext). Som om resan från Desire till Closer också gått från bakgatan och in på något schön hotellbar i boutiqe-format. Den är otroligt välproducerad och otroligt genomarbetad. Jag vill ju tro att SBDE är ett band som bara kör på i replokalen och sedan går rätt in i studion och sätter allt på första tagningen. Den känslan är borta här, utan här har man antagligen suttit och diskuterat tempo i 9 dagar och funderat på vilka fraseringen som ger bäst flyt. Samtidigt har Edvin suttit bakom trummorna längst bak och undrat när fan han ska få kaosa igång?

För jag minns ju den där magiska kvällen på Pustervik när SBDE inledde kalaset och chockade alla närvarande. Jag minns arrangören och indie-mogulen Elin Hedmans ansiktsuttryck när hon insåg hur fruktansvärt bra dom var. En anledning att att dom var så bra är att dom kan kaosa så extremt organiserat. Som åskådare vet du inte om dom kommer hänga med själva i låtarna. Kommer Elias sätta varje slinga? Kommer Siri sätta varenda rad på lika perfekt sätt som på skiva? Kommer Edvins armar gå sönder och kommer Tildes fingrar börja blöda?

Ja, ja, nej, nej!

Dom sätter alltid allt. Tvivla aldrig på något annat.

Det där kaoset som dom organiserar så bra i Desire finns inte i Closer, den är bara organiserad.

Men det gör inget, det får mig bara att längta efter mer för att Closer är precis som förra singeln Call Out en magiskt bra låt, skapad av magiska personer.

Jag är lycklig att ha Steve Buscemi’s Dreamy Eyes i mitt liv.

And also. Krädd till Matilda från Melby för väl genomförd insats.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hater-Had It All

Det är inte mycket som brinner idag.

Att gå in på New Music Friday är som att skjuta sig själv i huvudet och det enda alternativet är väl egentligen att kolla in din Release Radar som ändå lyckas ganska bra.

Dock verkar inte min radar inse att jag inte vill ha skit, för mycket skit släpps det just nu. Mediokra låtar med mediokra syften. Just syftet med musik känns primärt, vissa dagar vill jag bara svara ett kort ”varför?” på alla musikmail jag får.

Det är en relevant fråga.

Varför gör du sådan här musik?

Då är det skönt när ett band som Hater dyker upp i flödet. Hater kräver inga motfrågor, de gör liksom inte utrymme för sådant. Hater bygger sin på musik på sin egen självklarhet och varenda anslag är befogat.

Ni andra borde prova det!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}