Que Club

Sarah Klang-Strangers

Det finns något trolskt över personer som blir begåvade med majestätiska röster och som väljer att faktiskt använda den till att sjunga vettiga saker.

En sådan är Sarah Klang, indiesveriges svar på Adele.

Förra låten Sleep var bra, men ny låten Strangers är något helt annat.

Välkända ackord, trivsamt trumlunk skapat av the oldest recept in the book. Men sedan efter den första minst lika trivsamma versen händer det något. Det kommer nämligen en hook utskuren av guld.

Sedan är man fast och vill aldrig lyssna på något annat.

Majestätiskt!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det har gått strax över året sedan Steve Buscemi’s Dreamy Eyes slog sig ner i våra liv och drygt ett halvår sedan dom spelade på Pustervik när VÅRØ hade sin höstfest.

Sedan första låten Desire har dom blivit haffade av Rama Lama Records, blivit ett internetfenomen och spelat 452 gånger på PSB.

Inte dåligt alls, men det är fortfarande musiken som räknas och nya låten Closer visar att SBDE är ett band att vara vaksamma på. Nya låten skulle kunna beskrivas som loungig och slipad  med en lyxig kostym (vidrig beskrivning ur kontext). Som om resan från Desire till Closer också gått från bakgatan och in på något schön hotellbar i boutiqe-format. Den är otroligt välproducerad och otroligt genomarbetad. Jag vill ju tro att SBDE är ett band som bara kör på i replokalen och sedan går rätt in i studion och sätter allt på första tagningen. Den känslan är borta här, utan här har man antagligen suttit och diskuterat tempo i 9 dagar och funderat på vilka fraseringen som ger bäst flyt. Samtidigt har Edvin suttit bakom trummorna längst bak och undrat när fan han ska få kaosa igång?

För jag minns ju den där magiska kvällen på Pustervik när SBDE inledde kalaset och chockade alla närvarande. Jag minns arrangören och indie-mogulen Elin Hedmans ansiktsuttryck när hon insåg hur fruktansvärt bra dom var. En anledning att att dom var så bra är att dom kan kaosa så extremt organiserat. Som åskådare vet du inte om dom kommer hänga med själva i låtarna. Kommer Elias sätta varje slinga? Kommer Siri sätta varenda rad på lika perfekt sätt som på skiva? Kommer Edvins armar gå sönder och kommer Tildes fingrar börja blöda?

Ja, ja, nej, nej!

Dom sätter alltid allt. Tvivla aldrig på något annat.

Det där kaoset som dom organiserar så bra i Desire finns inte i Closer, den är bara organiserad.

Men det gör inget, det får mig bara att längta efter mer för att Closer är precis som förra singeln Call Out en magiskt bra låt, skapad av magiska personer.

Jag är lycklig att ha Steve Buscemi’s Dreamy Eyes i mitt liv.

And also. Krädd till Matilda från Melby för väl genomförd insats.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hater-Had It All

Det är inte mycket som brinner idag.

Att gå in på New Music Friday är som att skjuta sig själv i huvudet och det enda alternativet är väl egentligen att kolla in din Release Radar som ändå lyckas ganska bra.

Dock verkar inte min radar inse att jag inte vill ha skit, för mycket skit släpps det just nu. Mediokra låtar med mediokra syften. Just syftet med musik känns primärt, vissa dagar vill jag bara svara ett kort ”varför?” på alla musikmail jag får.

Det är en relevant fråga.

Varför gör du sådan här musik?

Då är det skönt när ett band som Hater dyker upp i flödet. Hater kräver inga motfrågor, de gör liksom inte utrymme för sådant. Hater bygger sin på musik på sin egen självklarhet och varenda anslag är befogat.

Ni andra borde prova det!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Adna-Thoughts

Adna Kadic är för stor för Göteborg, det visar hennes spotify-statistik.

Om man sedan lyssnar på musiken så hör man att hon även är för stor för Berlin, Tyskland, Europa och allt annat.

Strålande ändå. Nya låten Thoughts

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ni vet inget om life, musik eller något annat förens ni har lyssnat på YOUTHCULT.

Det tog bara 15 månader efter att vi på VÅRØ började tjata på henne/honom/hen/dom för att få släppa den här.

Till slut gav hon/han/hen/dom med sig och lät oss släppa det.

Är så lycklig över det.

Lyssna på YLA LOVE nu, brought to you by VÅRØ!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Cajsa Siik och Que Club har varit ett sedan typ 2012 men det har inte varit helt oproblematiskt. Det har hänt att jag tyckt att det blivit lite väl tråkigt, slätstruket och ja, helt utan nerv. Men då och då hittar hon nerven och pulserar ut god pop och vips så glömmer man dom där stunderna när man suttit och skrikit ”FAAAN CAISA, DET BRINNER JU INTE”.

Men.

Happy news. Caisa brinner igen och hon gör det tillsammans med Birds Records som häromdagen släppte nya singeln Talk to trees.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska americana-scenen är minst sagt välmående och skivbolaget Adore Music är sällan sena att plocka russinen ur kakan. Jag står fortfarande stum av förvåning över att ett band som Easy October inte tagit över världen än men jag antar att det ligger i pipelajnen.

Ett annat exempel på god musik i samma påse är Maybe Canada som förra året släppte ut lite skåpmat men som nu är på gång med nytt och eggande material. Först singeln Ruined Hearts är väl ett typexempel på hur det blir när musik, text och frasering skapar en gjuten helhet som inte går att delas på.

Väldigt väldigt välgjort och väldigt väldigt behagligt att lägga örat på.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tror minsann jag bloggade om It’s for us sommaren 2015 när dom släppte rätt goe låten Not Enough men sedan blev det nog rätt tyst. Men så bah halloj så dök dom upp i flödet igen och denna gång genom Luxurys varma hand. Jag har ju inte gjort någon research på detta men om ett band spenderar 1,5 år i tysthet och sedan dyker upp under Ralinkzis förvar så har man något pretty amazing på gång.

Nya singeln Ghost Office vittnar ju om det i alla fall, kanske kanske är det för hårt, men då är det bara för hårt för mig alltså vilket inte är en värdemätare då jag är rätt soft.

Ett album kommer senare i vår.

Kan bli bra!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ni som följer bloggen vet att bloggen inte blir bloggad särskilt ofta och så är det bara. Problemet är att jag inte heller lyssnar tillräckligt mycket på musik vilket gör att jag ofta missar små små pärlor som bara rullar förbi mig.

En sådan pärla är utan tvekan Anti Pony från Stockholm. Sanna Colling och Alexander Pierre gör musik som är så satans oemotståndlig och drabbande. Förra årets singel Broken Dreams borde varit med på varenda årslista men icke! Jag missade den och jag kan knappt se mig själv i spegeln på grund av det.

Det är dock ingen fara på taket då deras EP Alexander är rätt så rykande färsk fortfarande och det är fyra låtar skurna i guld. Dom lyckas vara lika fjäderlätta som blytunga och levererar lika mycket kraft som melodi samtidigt som Sanna låter typ lika kool som den koolaste katten i stan.

Ah, jag är drabbad av Anti Pony. Jag medger detta.

Lyssna på EPn Alexander som släpptes tidigare i år på fina Lazy Octopus. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Har svårt att sätta fingret på vad det är med Peter Morén men det är någonting med honom som fängslar mig. Det började nog med att Ett land som inte är letade sig in på en gammal spellista och när sedan Pyramiden kom 2012 lyssnade jag nästan inte på något annat. Jag såg honom på Storans bakficka och han gjorde en magisk version av både I spåren av tåren och Esther vilket fick mig att lyssna ännu mer på den skivan.

Så nu kom han tillbaka förra året med några nya singlar som inte var tillräckligt bra för att få mig tillbaka in i fållan men så kom till slut Pärleporten som några veckor senare kröntes med albumet 40. 

Peter Morén är väldigt väldigt bra på att skriva verser och kanske ännu bättre på att skriva stick och mellanspel. Det är oftast där vi hittar magin. Om vi tar en sådan låt som Rytmen i Blodet som tack vare en ganska dålig refräng ger ett ganska ljummet intryck som helhet. Men om vi ändå lyssnar på låten och bortser från den där pumpande 80-tals synthen och bara plockar ut passagen med ”du vet ändå alltid bäst, det spelar ingen roll vad jag tycker” så hittar vi 20 sekunders ren och skär magi.

Det är samma sak med Inte synd om mig som börjar som någon slags pekoral med en rätt tetig första vers men som sedan går in i typ årets snyggaste refräng. Bara att starta med ”men men men men” är så genialt och välgjort att jag verkligen inte kan sluta lyssna på den.

Det är små och stora passager på hela den här skivan som är så otroligt bra att man vill lyssna igenom allting tusen gånger om. Ett annat exempel på det är i Dålig andedräkt där gitarren och pianot i refrängen är så smittande. Snälla släpp släpp släpp släpp släpp på kontrollen bah.

Ja, han är ojämn, så e de bara, problemet är att han ibland är ojämn i en o samma låt vilket iofs inte är ett problem då alla låtar han skriver då bär på något väsentligt.

Förutom i Pärleporten då, den är bara magiskt rakt igenom.

Lyssna själva, ni kommer bli smittade

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}