Que Club

När Jazzhuset för någon vecka sedan deklarerade sitt avsked var det väl snarare en suck av nostalgi som gick genom internet än en förlorad framtidstro. Utveckling sitter nämligen inte röda, nedrökta väggar utan i människor som vill framåt och skapa något fint.

Torsdagarna i Göteborg har i regel varit döda sedan flera år trots att en mängd klubbar gjort idoga försök att upprätthålla torsdags-indien i Göteborg sedan Svanens glansdagar. För något år sedan var det väl ungefär lika många klubbpremiärer på Jazzhuset som det fanns torsdagar.

Ledsamt ändå.

Så det var med bultande hjärta jag för ett tag sedan läste om att en ny torsdagsklubb nu istället intar Pustervik och att det dessutom görs med fokus på livemusik.

Pop Up Club är precis vad det låter som. En klubb som poppar upp till tonerna av pop några torsdagar om våren och med förhoppning om upprepning i höst. Det drivs av människor som uppenbarligen har fingertoppskänsla när det gäller bokningar och framförallt verkar det drivas av människor som vill skapa något riktigt riktigt vackert.

I morgon är det premiär och det bjuds på ett stensäkert kort i magiska Holy Now och sedan ett mindre säkert men däremot högintressant kort i  YOUTHCULT. Det osäkra i den sistnämnda ligger i att projektet aldrig framförts live, det har heller aldrig sagts vem eller vilka det är som ligger bakom det. Om vi får veta det i morgon eller inte är oklart men det spelar inte heller någon roll då senaste släppet är så magiskt bra att man inte behöver veta mer är så.

Det säger jag alltså inte bara för att det är släppt på VÅRØ.

Så kom till Pustervik och se till att sådana här initiativ får den kärlek som krävs så att det inte blir ännu en dagsslända på klubbhimlen.

Sa jag föresten att det är gratis?

Event finner ni här och om du kommer redan kl 22 så kommer jag spela några goa låtar från min datta i konsertsalen. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Glenn Udéhn-Dom Bortglömda

För ”verklighetens folk” så nämns rötter och vingar som två betydelsefulla faktorer om en vill nå så långt som möjligt.

För andra människor är balansen mellan dessa obefintlig och livet får mest bestå av svarta rötter och avklippta vingar.

En sådan är Glenn Udéhn som bär sin svarta luggpop som den medaljen genren faktiskt är. Nya singeln slår även fast just denna devis och att vägen hem till rötterna över spårvagnsspåren på något sätt är den enda trygghet man faktiskt har. För även om det är just rötterna som är det enda vi har så blir dom viktigare än någonsin när livet tränger sig på.

Nya låten är Dom Bortglömda är en indierökare som krävs när solen är varm och ölen ljummen. Dessutom är det fint att treans spårvagn får sin egen gbg-sång och vi kan sluta låtsas om att Eldkvarns gamla dänga inte alls handlar om spårvagnarna i Norrköping.

Ikväll spelar Glenn på Jazzhuset.

Jazzhuset sista valborg.

Då känns det vackert att det är just Glenn som spelar där, med fullband dessutom.

Känns som en kväll då vingarna bär, men då endast en kväll.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Häromdagen såg jag att Jan Gradvall satt i nyhetsmorgon och pratade om att det idag släpps cirka 20 000 nya låtar varje dag på diverse streamingtjänster worldwide. En hiskelig summa såklart och med tanke på hur mycket bra låtar det då släpps varje dag så känns det ändå lustigt att Jan väljer att allt som oftast skriva om ganska dålig musik.

Men nog om det!

För att nå igenom det där bruset behöver musiken vara drabbande. Den behöver drabba dig på det sättet att du aldrig någonsin vill lyssna på något annat. I år har Sarah Klang lyckats med låten Strangers och Kalle J med låten Strand och sedan i fredags kan vi även lägga till låten Som om vi inte fanns med NADIA till den vackra skaran.

Jag hörde låten tidigare i vår och har sedan dess faktiskt inte riktigt släppt tanken på den. Låten är byggd på tro och tvivel under en elektronisk ljudbild som kan liknas vid 1987’s slowmotion-explosioner. Små små textrader made of gold och små små mästerliga avvägningar vid producent-bordet gör detta till en av årets vackraste pärlor.

Man kan bryta ner det, man kan dissikera och diskutera men det känns ändå oviktigt.

Låt verserna drabba dig, låt våren drabba dig och flyt sedan iväg ovanför elljusspåren och allt det där som skaver i livet.

Låten är självsläppt och är producerad av Edvin Linderoth och omslag är gjort av Judith Limås Kollberg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kalle J-Strand

Kalle J håller en tämligen trygg plats på listan över Que Clubs darlings, mycket tack vare fina skivan Om du lyssnar noga från 2006 men kanske främst för låten Inget att förlora från 2012.

Kalle J är ju även medlem i gruppen Karl X Johan som jag hyllat lite då och då, även om senaste låten var by far 2 much RnB för mig.

Så när han nu är tillbaka med en ny singel och dessutom ett helt album i höst så är faktiskt ingen gladare än jag. Singeln Strand är ett precis så bra som jag hoppades på. Det stora ligger i det lilla, höjningen på refrängens andra mening, en lagom smörig gitarr och den dova baskaggen.

Jag har väldigt svårt att sluta lyssna på den här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ny musik v.13

Neue vecka, neue musik.

Det är sedan gammalt. Skrolla ner bah!

Veckans bästa släpp är såklart Katohjärta som fortsätter rida ganska ensamma på pansarvagnen som kallas för true shitt! Det bästa med sådan här musik är att det vid första lyssningen mest lunkar på, och sedan kommer det några självömkande ord som i regel studsar iväg igen. Sedan lyssnar man igen.

Sedan lyssnar man ännu en gång och då är varenda gitarrslag och trumning viktigare än allt och orden slår dig som om det är dom enda som hjälper dig genom dagen.

Vita lögner och mörka tankar, tar mig igenom, alla gråa dagar

alla andra dagar, vill jag va med dig, alla andra dagar vill jag va mig själv

jag vill va med dig, för alltid

Katohjärta, jävla genier asså.

I övrigt så släppte vi på VÅRØ en singel med Milano Sun som ni bör lyssna på. Jag bloggade om dom back in 2012 och nu är det dags för musik igen! De e gott de.

Även Steve Buscemi’s Dreamy Eyes släppte nytt vilket alltid är gött, jag har dock skrivit så mycket om dom så nu räcker det! Det är nog! Dom är bra liksom!

Anti Ponys cover på There Is A Light That Never Goes Out? Kan skriva 70 000 tecken om den. Men för er räcker det att bara lyssna!

Lyssna mer, prata mindre.

Det är uppgiften!

Ha en trevlig helg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

1987-Amerika

Tidigare i veckan flanerade jag omkring och lyssnade på 1987 och tänkte att satan vilken duktig herre det där är. Hans album Härskarkonst är ett masterpiece och hans första låt Ocean är fortfarande världens vackraste och långsammaste explosion.

Så kom det en ny låt, Amerika, som den heter.

Om debutskivan sjuder av mystik och något mer introverta inslag så är nya låten någon helt annat. Fokus är fortfarande på dynamik i sång och musik men både tempo, energi och känsloläge är uppskruvat några steg.

Man älskar ju det här, man gör ju verkligen det!!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.12

Ny svensk musik har släppts och det är ny musik som är bra.

Förutom redan omskrivna Agent Blå och Vasas Flora & Fauna så bör Melby nämnas som en guldklimp i tillvaron. Det är lagom mycket psych, lagom mycket melodi, lagom mycket stök o flum utan att resultatet blir lagom. Sångerskan Matilda Wiezell bör kanske nämnas som indiescenens mest lovande röster. Fy helvete vad hon kan fånga dig, lite som Amanda Bergman fast med lite mer glöd. Lovande, minst sagt lovande!

Sedan ska vi även nämna Bröderna Buntic’s nya projekt Sarajevski där första låten är riktigt bra. Jag gillar när dom drar mer åt pop än åt techno även om jag vet att dom med tiden kommer röra sig var fan dom vill. För sådana är dom. Och det gillar jag.

Ha en trevlig helg, ikväll ska jag till Nödinge och dricka Birra Zero!

 

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gårdagens bloggpost av Marcus Berggren (snubben som e rolig över att hipstersaker blivit folkliga) var genial och behandlade ett ämne som jag berörde förra veckan, dvs att Woah Dad är som ett majorbolag i indie-ulv-outfit.

Om det är bra eller dåligt spelar väl egentligen ingen roll. Ska man zooma ut lite så kan man ju säga att Woah Dad är väldigt smart och bra storbolag men du ska inte tro att det är Woah Dad som bär indie-scenen idag.

Nepp. Den yttersta, främsta och skickligaste bäraren är fortfarande Luxury som fortsätter sätta musiken i främsta rummet och ger fingret åt social marketing och andra fåniga begrepp. Det finns inga beräkningsperioder hos Luxury och istället för att leverera kvartalsrapporter så bjuder man på bärs på Paddingtons.

Nu är det snart två år sedan Agent Blå kom in i mitt medvetande och 9e juni kommer debutalbumet som släpps över hela världen av en drös fina bolag som går ihop. Nästa smakprov från skivan och bandets fjärde officiella låt är Rote Learning.

Man märker att Agent Blå har blivit några år äldre, om dom för två år sedan vid inspelningen av Strand drevs av bultande tonårshjärtan och billiga cigg så finns det en helt annan drivkraft nu. Istället för att rida på en pansarvagn längs bakgator så åker man istället runt på något mer stillsamma och eleganta fordon idag. Tobias Bauers synth svävar vackrare än någonsin och gitarrerna smattrar på i sann luggpop-anda.

Med Gustav Data (Makthaverskan) som vakande producent så lär debutalbumet bli det enda albumet som kan utmana Hater om förstaplatsen när vi summerar året.

Vill du ha musik som brinner utan att det sitter en spotify-logga i ansiktet så bör du leta dig neråt.

Dom riktiga stjärnorna finns oftast där.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

 

Det var den där magiska musikvåren 2015 som gjorde att Vasas Flora & Fauna forever förtjänar en guldplacering hos Que Club. Singeln Leevi and the Leavings släpptes väldigt tyst och reaktionerna var ovanligt långsamma. Jag minns hur jag stod där mellan två bussar på Mölnlycketerminalen och slog på låten och pang så vart jag golvad.

”Resten är som man säger historia”

Idag får jag samma känsla på grund av samma bussterminal som lider, samma sol som värmer och samma förundran över hur omsorgsfullt musik kan låta.

Nya låten En invasiv art är en låt du aldrig vill stänga av. Vasas är som bäst när det finns lite driv och här balanserar det nästan över till någon slags tango-folk med klapp och stamp. Brytet med gitarren är så vansinnigt vackert tillsammans med stråkarna på slutet där.

Man vill dansa, men man vill också bli ledsen.

Två favoritsysslor för många.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.11

Om ingen spelar listan, är det då fortfarande en spellista?

Vecka 11, du var en tråkig jävla vecka men du har givit oss musik för att orka stå upp.

En gång skrev jag att Laser & Bas tillhör landets mest intressanta akter och det får man ju fortsätta hålla med om. Textmässigt är Carl-Johan i ett eget, vackert litet fack. Inte lika konstigt som Bob Hund men femton grader mer spännande än en random vardagspoet. Mitt i prick alltså. Och vem har inte känt att den där jävla dj´n ska spela något man kan dansa till, helst Creedence.

Sedan har Esther Vallee släppt en ny singel och man märker ju att Woah Dad befolkas av folk med bakgrund i major-branschen då man kan konsten att hypa en artist som egentligen inte släppt något. Esther balanserar mellan att vara riktigt intressant och direkt kommersiellt smörig. Om det spelar någon roll? Klart det gör, om hon tar ett enda steg åt det sistnämnda så bleknar hon. Det vore givetvis synd då hon uppenbarligen vet hur man snickrar ihop låtar. Crush (hearbreaker) är en rätt bra låt alltså.

Sedan har vi Palmegruppen, Isak från Llojd alltså. Alla vet att jag älskar Llojd lika mycket som popcorn till frukost. Senast i morse hörde jag min femåriga son sjunga ”Baby, jag ska skärpa mig nu”. Palmegruppen är dock något annat, helt annat, en försvenskad Mike Skinner vilket är en fin benämning. Problemet är att Llojd gjorde mig ung, vacker och svårslagen. När jag lyssnar på Palmegruppen känner jag mig istället gammal, ful och fattig. Om det gör något, vet jag inte.

Resten av låtarna får ni bara lyssna på. Ha en trevlig helg!

Haj!

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}