Que Club

Det här med att man skriver den bästa låten man någonsin kommer skriva som första låt är lite av ett ok att bära, speciellt om man vet om det själv.

Ett sådant fall är Agent Blå och även om det är två år sedan och tusen cigg sedan Strand såg sin första slinga så kommer den slingan vara synonymt med allt Agent Blå kommer att göra i framtiden.Likväl kan man inte lägga sig ner och dö för det, det märkte bandet själva när dom kom på att dom faktiskt behöver fler låtar för att spela live. Någonstans mellan den vetskapen och Pustervik skapades den nya singeln (Don’t) Talk To Strangers som släpptes tidigare i veckan på Luxury.

Låten är av klassiskt dödspop-snitt utan att vara gjord och tråkig. Styrkan sitter inte bara i den urkraft som levereras med gitarrer o bas, trummor o hat utan även och kanske framförallt Emelies dynamik i sången. Hon börjar som om hon inte alls vill vara med, med blicken i golvet och fötterna snett inåt, sedan växlar hon upp och rider fram på en pansarvagn med lugg.

Majestätiskt.

Agent Blå fortsätter vara ett av stadens bästa band.

Photo: Fredrik Andersson Andersson

Låten återfinns givetvis på årets Que Club-lista.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Que Club 2017!

Det är 2017 vilket ger dig en ny chans att ligga i fas med det enorma flöde som släpps idag. Trots att spotify tvingar dig att lyssna på viss musik så finns det faktiskt andra vägar att gå. En sådan väg är Que Clubs lista över årets bästa svenska låtar med poptendenser. Där tas skit bort och guld läggs dit every now and then.

Följ den, om ni vill alltså!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016 års 20 bästa svenska låtar!

{insert valfri text där du problematiserar skapandet av en årslista}

Det är här tjugo svenska låtar som gjort 2016 till ett bättre musikår, utan inbördes ordning.

 

Lyssna på låtarna här eller på spotifylistan.

Frida Hyvönen-Fredag morgon (RMW Grammofon AB)

En del låtar ska inte beskrivas och förklaras, dom ska inte tas itu och analyseras. Frida Hyvönen säger allt som behövs att sägas i Fredag Morgon och för första gången på ganska länge stannar hela världen att snurra under sju minuter.

Ett mästerverk, så e de med de.

Steve Buscemis Dreamy Eyes-Desire (självsläpp)

I dagar då sidor mer jagar premiärer än skriver om musiken man gillar är det sällan låtar går som en löpeld genom bloggosfären men så var det med Desire den där veckan i slutet av januari. Sedan dess har det så att säga rullat på och när vi hade dom på Pustervik tidigare i höstas blev det tydligt att SBDE är ett av landets absolut mest spännande band. Siri Sjöberg är en jävla gudinna på sången och Rama Lama Records kan skratta sig lyckliga hela 2017.

Laser & Bas-Hot Daang (Hybris)

Egentligen lyssnar jag fortfarande på Kan du känna hur det blåser orimligt mycket men Hot Daang har kommit att konkurrera med platsen längst upp på piedestalen som lyser av laser och dånar av bas. Jag gillar musik som jag faktiskt lyssnar på och det är också sådana låtar som ska befolka en årslista. Jag har lyssnat på Hot Daang mycket och anledningarna är många. Carl Johan inleder med en varm och inbjudande stämma som kan få vilken mellanstadielärare som helst på svaga ben. Sen efter halva låten är du under hypnos och sätts långsamt i trans mot högre och högre höjder. Det är vad vi brukar kalla ett snyggt arrangemang. Bra där!

ODD HUE-Dye (självsläpp)

Kanske är detta den låt som ligger bäst gömd in i årets låtflöde och det är fortfarande ingen annan än jag som skrivit om den vilket också bevittnar om hur medioker bevakningen är av ny svensk musik. Den här låten är överjordisk, allsmäktig och uppbyggd som den bästa filmen du någonsin sett. ODD HUE består av tre unga män från Göteborgs-området som är en del av den nya drivna kraften som finns och när dom bara får alla sina låtar att vara på samma nivå som Dye  kommer jag inte stå ensam och skrika deras namn.

Detta är beyond, smaka bara på slutet.

Bergman/Wasa-The Same (självsläpp)

Musik ska komma underifrån och överraska dig, den ska liksom inte föregås av 47 inlägg på sociala medier och byggas upp med hjälp av strategier från folk som tror dom bidrar till en ”innovativ musikscen”. Musiken ska egentligen bara ligga där och sedan ska du plocka upp den själv, inte kastas i ansiktet på dig. En sådan låt är The Same med Bergman/Wasa.

Bakom namnet finns den ödmjuke Erik Dunkels som vi kanske främst känner igen som en av bröderna i duon Caotico men nu stås det på egna ben, som det heter. Låten är både lo-fi och balearisk och därmed också gudomlig. Det ska inte vara så mycket svårare. Jag älskar det!

Alice B-Där solen slår (Luxury)

Alice B verkar vara mycket duktig. Hon verkar bland annat vara duktig på att försova sig så att hon missar gig, hon verkar duktig på att ha kort om cash lite för ofta men framför allt är hon extremt bra på att både skriva låtar och sjunga. Albumet Så Unga är den skivan vi alltid velat att hon ska göra men kanske behövde det ta den tid det tog. Alice behövde helt enkelt året med gitarren för att sedan skapa glans med School innan den här skivan va redo att göras. Jag är väldigt glad för det då det en av dom skivor jag lyssnar allra mest på i år. Den här låten sticker fortfarande ut som den absolut bästa och Manchester-gitarrerna lyfter och följer Alice under tre minst sagt fina minuter.

Foto: Claudia Kent

TORSI-Dagen (självsläpp)

Det finns människor i den här lilla ankdammen som jag beundrar lite extra. En sådan är Anton Thoursie som håller till i Malmö. Jag tycker verkligen han är bra på alla sätt och ibland kan jag till och med tänka att jag ska åka till Malmö och skriva till honom och fråga om vi ska ta en kaffe.  Det är  intressant med en människa som kan göra små minimalistiska pärlor med ena handen (PMtoyou) och sedan storslagen pepp-pop med andra (TORSI). Dagen är en låt som gjort 2016 till ett bättre år, mycket tack vare arret som rullar på likt en Kungälvsfärja i medvind. Bra låtar ska alltid få dig att spela luftgitarr, det säger jag alltid till mina barn och om låten dessutom få dig att dansa fult så är det perfection.

Anton! Jag vill dricka kaffe med dig!

Hater-Radius (PNKSLM)

När till och med Woody West-Kim instagrammar att den svenska gitarr-indien är tillbaka så vet man att det är stort. Caroline Landahl sjunger lika majestätiskt som gitarrerna kräver och helheten är verkligen slående. Jag skrev tidigare i år att Hater ska inte analyseras i beståndsdelar, man ska bara förtära det helt och aldrig mer lyssna på något som är sämre.

Hater är 2016 års bästa nya band. Grattis Malmö, grattis Sverige!

Sverige-Följa med (Tona Serenad)

Proggkammaren i mitt hjärta är bestående och närs väldigt sällan men då och då gör den det och då blir jag näst intill salig. Sverige är ett ogooglingsbart namn vilket stör mig samtidigt som det är genialt. Fast mest störigt. Följa med är hur som helst en låt gjord med omsorg och jag älskar hur dom kört proggkänslan genom ett chill-wave-filter för att undgå tröttsam nostalgi. Slutresultaten är en av årets absolut finaste bitar.

Pascal-Forever (Novoton)

Har det inte skrivits väl mycket om Pascal? Blev det inte lite väl mycket när dom var med i Breaking News? Är dom inte tillgjorda? Mår Jens bra?

Skit i det! Känn kraften, den undgår verkligen ingen.

Hur kan man ens välta en värld med så små medel?

Gitarrer & bas, trummor & hat. IRL.

Many Voices Speak-Video Child (Strangers Candy)

Matilda Mård får härmed årets Alice Boman-stipendium för bästa pianopop bestående av atmosfär och vackra slingor. Att detta dessutom är en debut-singel är bara skrattretande med tanke på nivån.  Hela EP´n är magisk! Lyssna bara!

Friendship Club-No limits (självsläpp)

I början av februari kom det ett försynt men trevligt mail från en nystartad trio från Malmö angående en nysläppt EP. Man kan ju säga att man får en del mail om soundcloud-släpp och ja, kvalitén är högst varierande men här var det något som avvek direkt från normen. Detta var helt enkelt fruktansvärt bra och precis så drömskt och lagom mycket shoegaze som jag gillar. Låten No Limits är fab och Friendship Club kommer most likely vara ännu bättre under 2017 och jag gillar band som lägger mer krut på att höras än att synas.

Agent Blå-Frustrerad (Luxury)

Agent Blå var 2015 års stora utropstecken och det följdes upp med singeln Frustrerad som släpptes tidigt i år och med den visar bandet att man inte är något slags One Hit Wonder i och med monstret Strand. Vissa säger att Frustrerad skulle vara bättre än Strand vilket jag är osäker på men det säger ju mer om Strand än om Frustrerad. Agent Blå var som en urkraft för ett år sedan, man ville spela överallt och släppa allting överallt men någon lugnade ner dom och intalade dom att det här är för stort för att släppas i hast. Dom återvände till studion och under året har ett album vuxit fram som kommer göra Göteborgs skyline bra mycket vackrare under våren 2lax17.

HOLI-Mediocrity (Luxury)

Så här i efterhand känns det sjukt att plocka ut fyra minuter från det mästerverk som skivan Drifting on a Timeline är men jag får lukta mig tillbaka till när låten släpptes tidigare i höstas. Allt på den här låten är perfekt, pianot i början, uppbyggnaden och det rent bibliska avslutet med körsången och sedan gitarrerna som maler like there is no tomorrow. Detta är en perfekt skriven poplåt.

Iiris Viljanen-Ska vi fira? (Voi Elämä)

Ordet är starkt, känslan är starkare men starkare än är Iiris Viljanen. Tillsammans bildar den treenigheten en kraft större än mycket annat. Viljanen fortsätter det som startades med Vasas Flora & Fauna och tar lyssnaren till platser som man inte visste att man ville till.

Det finns väldigt väldigt mycket vackert i den låten, och även om man gärna fokuserar på orden när det gäller Iiris så ska man inte glömma bort hur välarrad den här låten är.

Stort, rentav.

Holy Now-Wake Up (Lazy Octopus / Luxury)

Det blir lätt pretentiöst när man ska bedöma och beskriva musik, det ska relateras till saker som visar att man är bildad och beläst, det ska framförallt visa att skribenten minsann kan skriva poesi precis på samma sätt som artister man beskriver. Då är det gött med musik som bara drabbar dig med hjälp av god ihopsättning av ord, ackord och övriga instrument. Holy Now verkar vara märkvärdigt bra på just det där med att sätta ihop låtar. I Wake Up lyckas dom så bra att jag drabbas, och dessutom vill dansa med ansiktet ner mot golvet samtidigt som jag dricker upp glaset.

Boys-Happy Hour (PNKSLM)

Nora Karlsson (från bandet HOLY) ställde sig 2015 på egna ben i och med Boys (krädd för dåligt bandnamn). Nora känns som en artist som är klok men som gör musik man kan känna sig oklok till. Trummorna som inleder Happy Hour är slående och sedan skaver det på ett otroligt underbart sätt.  Låten hade kunnat vara rätt tråkig och repetitiv men Nora lyckas undkomma det med diverse avvikande effekter och sångpassager. När hon släppte sin EP 2015 drog jag paralleller till det gamla fina bandet Liechtenstein och den kopplingen manifesteras i den här låten i sättet hon både lägger gitarrerna och sången. Väldigt väldigt bra!

Moon City Boys-Delta Love (Törncrantz rock’n’roll)

Det är glädjande att ännu ett gitarrer och bas, trummor och hat-band lägger sig på den här listan då det är en utveckling jag applåderar varje dag i veckan. Det där med att vara en duo och göra elektronisk pop är så 2013 (trots att vissa som gjorde det 2016 gjorde det extremt bra) och nu ska det istället dåna och dönas. Moon City Boys är ett älskvärt band med älskvärd hållning till musik. Dom sitter inte och väntar, dom krattar sin egen manege och framförallt så gör dom den musiken som själva vill. Moon City Boys bryter normer, genrer och väggar med sin musik och det blir väldigt svårt att inte älska dom. Delta Love är en magisk låt i det ledet.

I Am Karate-Swayze (självsläpp under vakande hand av Universal (typ))

För att väga upp alla dånande gitarrer och dundrande trummor behövs lite dansant klubbmusik, fast inte sådan du får ont i huvudet då, utan sådan som faktiskt är bra. Duon Marta Pettersson & Erika Ahlström har en känsla för snygghet som går genom exakt allt dom gör. Allt från foton till omslag och framförallt låtar präglas av en snygghet som vittnar om en omsorg som ofta glöms bort. I Am Karate’s låtar hade dock kunnat vara lika tråkiga som vilken P3-pop som helst men icke! Just Swayze är en liten pärla i den strida ström musik som kallas för elektronisk pop.

Milyon-Lover (Teg publishing)

1000 timmar i en replokal, x antal fler  timmar ifrån varandra,  en färdigställd skiva och sen tomhet, idel tomhet.

Det är inte jag som ska berätta historien om Milyon men jag vill inte heller bli en av dom som glömmer bort dom. Redan 2011 hade jag med Hamngatan på min årsbästa lista och att samma band under nytt namn ska pryda årets lista känns givet. Släppet präglas givetvis av att basisten Nils Kejonen tog sitt liv under släpparbetet våren 2015. Allt lades på is och exakt ett år efter tragiken släpptes albumet som legat klart lika länge. Ingen press gjordes, inga spelningar spelades, skivan bara låg där som en hyllning till Kejonen. Var han än är så är jag säker på att han ler med hela ansiktet för att detta är ett av årets absolut bästa släpp. Gittarerna är magiska och trummor o bas gifter sig från första slag. Det är matta på matta och påläggen avlöser varandra och skapar en atmosfär som är både tillbakalutad och peppande. Helt beroende på lyssnarens humör

Livet och döden gör sig påmind every now and then. Omständigheterna kring skivan varken höjer eller sänker omdömet. Kejonen King står på egna ben och pekar med hela handen. Det visar inledande spåret Lover.

Det är snarare en regel än undantag att folk i den här lilla indiebranschen sitter på flera stolar. Gränserna mellan skapare,förmedlare och bedömare är näst intill osynliga och det är inte helt oproblematiskt. Så för att behålla någon slags trovärdighet diskade jag musiken som släpps på VÅRØ pga för starka kärleksband. Men finn dom gärna ändå!

Alla låtar på listan plus en drös andra som gjort Sverige bättre finns på den här listan.

Nästa år fortsätter vi göra Que Club till en bättre blogg och Sverige till ett bättre musikland genom VÅRØ.

Vi ses då!

Avslutningsvis, 2017 drömmer vi om en musikvärld där folk hyllar skapare som till exempel Amanda Elsa Larsson istället för trötta Avantgardet, eller att folk i Kitoks närhet faktiskt säger till honom när han går över gränsen, ”humor” behöver inte vara ”kul” bara för att man är ”kompisar”. 

Vi konstaterar även att PNKSLM är årets absolut bästa skivbolag och att bolag som Strangers Candy och Lazy Octopus kommer bli ännu bättre nästa år. Nästa år kommer Colour Me In och ODD HUE dominera gbg-scenen tillsammans med Bye Bye Bicycle som återvänder från det döda.

Puss!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

– Ja, jag lyssnade på Union Carbide Productions när jag var 18. Sedan är det ju först i och med Håkan Hellström som man har kunnat göra pop på svenska på allvar. Han är en förutsättning. 

Per-Olof Stjärnered (sångare Autisterna)

Per-Olofs ord säger det hela ganska bra för även om 90-talets band som UCP och Broder Daniel visade någon slags väg så var det Håkan som faktiskt blev en förutsättning för fortsättningen. Att trötta skribenter sedan inte kan släppa kopplingen mellan musik från Göteborg och musik från Håkan är något vi fortfarande får dras med. 

Dagens Göteborg ser annorlunda ut, Håkan, Embassy, The Knife och TTA är inte längre en förutsättning för dom band som huserar på scenen just nu. Det är andra akter som står längst upp på piedestalen. 

Problemet kvarstår dock, så fort man nämner Göteborg, pop och 00-tal så får ”folk som var med” ett nostalgiskt tårfyllt skimmer i ögonen och man enas om att det var en guldålder som aldrig kommer tillbaka, den ska aldrig komma tillbaka, det är redan bestämt.

Jag kan förstå att det var en magisk tid för de som var med men guldet gäller nog snarare för just de som var med och inte för Göteborgs-scenen i sig. Så här i efterhand så är historiebeskrivningen ganska lik övrig historiebeskrivning,  det var män som utförde stordåd tillsammans med andra män. När jag läser tillbaka om musiken som formade Göteborgs moderna popstad under början av 00-talet är det i huvudsak just män som beskrivs. Karin Dreijer och Sara Assbrings nämns givetvis men band som fina Cat5 fick ta mej fan kämpa för sin existens. 

Så, var det bättre förr?

Ja, klart det var,

Alltså för dom som var med då.

Så nu fyller Djungeltrumman 15 år och det är lätt att bli nostalgisk och minnas tillbaka till när man faktiskt ville gå på Jazzhuset. Eller när den andra guldåldern satte in runt 2007-2009 och  Göteborg spottade ur sig lika många nya band som det fanns  publik. 

De flesta band var dagsländor, några övervintrade och några överlevde.

Känslan i staden var hur som helst att exakt allt var möjligt, kan Håkan kan vi.

Jag var ju inte med då pga ”va på sjön” men jag förstår att det var kul då, det är bara att läsa den här recensionen + kommentarer eller debatten kring inavel och dyl. 

Sedan dog det.

Jerry Boman flyttade till Stockholm, folk ville hellre lyssna på hiphop och guilty pleasures. Csn-kvoten tog slut och dom som spelade förstod att de behövde riktiga jobb och gick därmed vidare i livet.

Där någonstans föddes Que Club, som ett musikaliskt sladdbarn till stadens trasigaste familj. Fast QC stod på sig, visade med hela handen inför tomma folkmassor för där ute i verkligheten gjordes det fortfarande fantastisk musik.

Göteborg är fortfarande en utmärkt musikstad och den nya generationen som växer fram skiter fullständigt i hur roligt Carl Reinholdtzon Belfrage hade det back then.

Så, att fylla 15 är en god milstolpe, men det finns inte heller någon anledning att titta bakåt. En riktig femtonåring bryr sig inte om hur glatt det var på mellanstadiet utan suktar framåt, mot nya höjder och besvikelser. 

Men om vi ändå skulle fånga det som varit så görs det kanske bäst genom musiken, men eftersom att Spotify inte täckte in den enorma mängd låtar som släpptes av band med namn som bestod av tre engelska ord mellan 2007 och 2010 så haltar listan. Likväl har ni nu 125 låtar från lika många akter som har gjort Göteborg till en bättre popstad under 15 år. 

Göteborg är alltid en bra popstad!

Det beror bara på vem du frågar.

Så, grattis Djungeltrumman! Du behövs mer än någonsin som vägledare, nöjesmakare och förnyare.

onsdag ses vi och då ska vi fira dig!

Listan är inte  på något sätt representativ för urvalet och den säger inte heller att Göteborg är bättre än någon annan stad. Dessutom befolkas listan av människor som skapat musik under Göteborgs skyline, var personerna är födda spelar mindre till. Om ni saknar någon så kan ni berätta det för eran bff eftersom listan är lika subjektiv som Que Club alltid är.  Jag är också medveten om att det finns annan musik än pop, häromdagen lyssnade jag till exempel på Gubb. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Colour Me In-Downcast

Det finns en kraft i Göteborgs musikliv som många antingen missar eller bara tar för givet och båda sakerna är lika förödande för återväxten. Men det finns en återväxt, det har jag varit inne på tidigare och vissa dagar känns det som om vi som bevakar den bara blir färre och färre.

Ett exempel på den goda återväxten är Colour Me In som i fredags släppte sin debut EP Downcast.

Bandet består av Agnes de Fusco och Alexandra Millner på elgitarr, Patricia Palenskis på trummor och Emma Hjalmarsson som spelar bas. Samtliga födda 1999 och deras vägar möttes första gången på Nordhemsskolan när de började i årskurs 6. Det var dock först i årskurs 9 som de började göra musik tillsammans i den här konstellationen. Personligen  förknippar  jag främst Nordhemsskolan och min tid där som en ganska destruktiv plats men att det nu faktiskt kan komma bra saker från en plats där ångesten liksom sitter fast i stentrapporna känns glädjande.

Downcast som släpptes i fredags är tre låtar som minst sagt ger mersmak och hopp om framtiden. Det enkelt beskrivas som alternativ indie-rock men en sådan beskrivning känns alldeles för platt och likgiltig. Det är tre låtar som går utanför ramarna samtidigt som det känns igen. Det är luggpop med höjda huvuden och raka ryggar, som lyssnare vill man ömsom kaosa och ömsom bara lägga sig ner på golvet och andas.

Med andra ord kände jag mig tvingad att kolla läget med debutanterna.

Hej Colour Me In. Hur är läget?

Allt är superbra med oss!

Ni har släppt en EP, hur är den känslan?

-Ja vi släppte en EP den 28:de oktober och känslan är obeskrivlig! Det är något vi alla velat och vi har alla jobbat för det så det känns underbart att äntligen kunna få lägga ut det så att folk kan få lyssna och ta del av det vi skapat!

14729193_827255214080845_1645961156046368641_nRedan i våras sades det att Downcast skulle släppas i juni men sedan drog det ut på tiden på grund av att ni inte var helt nöjda med produktionen. Så det känns som om det har gått både fort och långsamt att få till släppet?

-Det beror på hur man definierar fort! Vi började spela in hos vår vän Måns Tamnhed i april detta året och blev klara i början av oktober. Vi har bara fyra låter än så länge för vi tar en fruktansvärd tid på oss att få klart allt. Vi vill att varje del i varje låt ska kännas bra och är det något som känns lite konstigt så försöker vi hitta något som känns bättre! Vi har haft denna uppsättningen och genren i bandet i ca 1 1/2 år så är inte helt säker på om det gått fort eller inte! Det enda som är säkert är att när det kommer till att skriva och göra våra låtar kan det ta ett tag tills vi är helt nöjda, men så tror jag många gör för det man skapar som musiker är ju ett verk, och då vill man ju att allt ska kännas rätt!

Perfektionismen syns i resultatet stämmorna i Addict som inleder skivan imponerar stort.

Till en början lät delen med de fyra stämmorna helt katastrofalt men efter ett tag fick vi grepp om det och nu går det oftast bra!

Tack vare hjälp och stöttning av Kulturskolan Mammut och sedan Arena29 har Colour Me In fått en fot in i branschen som får ses som ovärderlig när man är under 18 år och står utanför klubbsvängen.

-Vi har fått massa spelningar genom åren via Mammut och arena 29, där man är med i när man är lite äldre, så det är ju en helt fantastisk möjlighet! Vi har arrat en del spelningar också. En hade vi på frilagret i Göteborg där vi med några andra musiker startade en välgörenhetsspelning för nyanlända flyktingar, vi lyckades samla in 10 000 kr vilket var helt fantastiskt!!

13087786_739455512860816_717282113145910260_nTalangtävlingar som Musik Direkt och Partillerocken är klassiska vägar till speltid och chans till utrymme så länge man står ut med diverse hårdrocksband som har viljan men inte rätta känslan. Lördagens deltävling i Partille verkar dock ha varit ytterligare ett bevis på hur bra Colour Me In faktiskt är.

Jurymedlemmen och den gamle räven Kai Martin sa så här ”Det är vackert, smart, underfundigt och lekfullt.”. Hur känns det att få sådana ord egentligen? (Hela motiveringen finns här)

-Att få en sån motivering i helhet är en känsla som inte kan beskrivas. Vi var helt chockade och chocken kommer sitta kvar ett bra tag tror jag! Det känns så fantastiskt att få höra sånna fina ord om något vi verkligen jobbat med och skapat själva! Efter spelningen var vi väldigt nöjda då ett av våra stora mål med spelningen var att tänka på vårt scenspråk, så efter spelningen var verkligen känslan att vi var nöjda och det var det viktigaste. När vi sedan fick en sådan motivering blev vi ju ännu gladare för att det då betydde att det låtit bra ut! Dessa orden kommer följa med vårt bandet för alltid och kommer vara en motivation till att fortsätta göra det vi gör!

12417625_696083127198055_8724270832931011969_n

Bandet återkommer ofta till vikten av både Mammut och talangtävlingarna när det kommer till att träffa folk och att faktiskt ha roligt. Ingen överlever på den här scenen ensam och att Göteborg som musikstad endast kan gå framåt om vi hjälper varandra och Colour Me In känns som ett levande exempel på just det.

För att få ett litet grepp om vilka medlemmarna är så frågade jag dem för ett tag sedan om vilka deras favoritlåtar var och den gemensamma nämnaren var utan tvekan gitarrer, bas och trummor, gärna med kraf (det var tex The Smiths, Basement och Jacks Mannequin)

-Ja vi märkte också det när vi lyssnade på allas favoritlåtar haha! Vi känner oss väldigt hemma i den här genren som vi spelar men vi älskar inslag från andra genrer också! Så i framtiden kan låtarna bli väldigt intressanta! Vi älskar kraften i genren och eftersom att vi kallar den alternativ kan vi vara väldigt breda! Våra låtar är inte jätteglada och vi är faktiskt inte helt säkra på hur det blivit så! Vi har bara haft lättare för det! Vi provade att skriva en glad låt en gång och det gick käpprätt åt helvete haha! Vår nya låt som vi nästan är helt klara med är dock inte så ledsam så vi är spända på att spela upp den!

Den släppta EP´n Downcast bär på en rad olika passager och partier som är så otroligt bra, oftast på grund av sången med sin variationen i fraseringarna samt arrangemangen. Ett tydligt exempel på hur bra låtarna är arrangerade är avslutningen på Shattered men bandet minns inte ens hur det blev så.

-Vi kommer faktiskt inte ihåg hur vi skriver våra låtar såhär i efterhand. Jättekonstigt, men det har varit massa tillfällen då vi ställt frågan ”hur fan kom vi på låtarna”. Slutet i ”Shattered” är något vi bara kom på och vi vet inte riktigt hur. Vi brukar alltid börja med en av gitarrerna när vi skriver låtar, när vi hittat något vi gillar spelas saken om och om igen och så sitter basen och den andra gitarren och försöker improvisera in något, och sedan läggs trummorna på! Så svaret på den frågan är att vi inte vet. Det bara blev så, och det är vi väldigt glada över för vi är väldigt stolta över låten!

Bandet verkar helt enkelt inte bry sig om att analysera sin egen skapandeprocess nämnvärt vilket är en styrka. De vet inte riktigt varför bandet låter som det gör, de vet inte heller hur det blir till i studion. Det enda de vet är att det blir till och det enda jag vet är att det också blir väldigt väldigt bra. Ingenting är tillrättalagt, inget är utstuderat, allting är bara skapat av fyra personer som är väldigt bra på det de gör

-Vi har ju våra fasta instrument men när det kommer till sången kan det variera och vi göra som vi känner! Vi hjälper alla till att skriva och göra låtarna så och det går faktiskt jättebra! Vi har pratat med folk som sagt att det inte går att skriva låtarna där hela bandet är med, men för oss funkar det jättebra! Ibland börjar vi från scratch och ibland har någon av oss börjat på något som vi alla sedan utvecklar tillsammans!

Downcast är inspelad på Andorra Rock & Spa tillsammans med nämnda producenten Måns Tamnhed och framtiden för Colour Me In ser med andra ord ljus ut.

-Vi vill fortsätta göra det vi gör och se hur det blir! En av våra drömmar är väl att få spela på någon stor festival! Vi vill göra låtar som folk kan relatera till och känna något för, sedan vilken framgång det ger är något vi får se med tiden! Men våra mål är väl att få spela in ett album med en mängd låtar, och sedan kanske ge sig ut på en liten turné! Det hade varit fruktansvärt roligt! Men vi får se vad som händer här näst!

Oavsett vad som händer med Colour Me In så känns det som om Agnes de Fusco, Alexandra Millner, Emma Hjalmarsson och Patricia Palenskis kommer vara namn som syns och märkt i framtiden oavsett konstellation.

Foto: Josef Slunge

Foto: Josef Slunge

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HOLI-Drifting On A Timeline

Någon gång i våras började det återigen bubbla kring bandet Happy Hands Club och det som bubblade märkte vi skulle uppstå under namnet HOLI. Det har alltså gått fyra år sedan HHC släppte sitt album vilket kan ses som en lång tid men så här i efterhand känns det fullt rimligt.

I en fin intervju med GP berättar Ricky Sokhi (som får ses som gruppens kreativa nav) att han först tagit en kurs i musikproduktion under ett år för att sedan spela in alla gruppmedlemmar separat. Sådant tar tid, och är man dessutom en kontrollerad musikskapare som är medveten om vad han vill göra så det leder sällan till snabba släpp.

För ett tag sedan rage-quitade jag musikbranschen eftersom att allting alltid är en strävan efter något nytt. Musik ska inte vara gjord med omsorg och den ska inte lyssnas med omsorgsfulla öron, den ska bara ut, snabbt som fan. Det här året har jag inte sprungit på en skiva som gripit tag i mig, däremot har diverse singlar fått min värld att snurra men inget album.

Ah, förens nu då.

Drifting On A Timeline är ett mästerverk.

Inledande spåret Moon sätter någon slags ribba över hur högt och vackert gitarrer ska sväva. Dessutom gillar jag man i det här fallet lägger analoga trummor vilket inte alltid förekommer i sådan här musik. Det blir mer levande och dessutom mer dynamiskt. Just dynamiken blir en styrka när sättet dom lägger sången varierar genom hela skivan som består av olika röster, filter och effekter.

Låtarna lyfts genom en genomtänkt produktion. Det hade varit enkelt för Ricky att säga fack it jag spelar in låtarna själv och skita i hela bandgrejen. Det hade kunnat leda till platta trummor och enformig sång. Istället går varje bandmedlem in och lägger sin del, på sitt sätt vilket också skapar mer nyanser.

Rent tematiskt återkommer ord som life, talk, night, time, hollow, death vilket också blir talande för vad skivan handlar om. Svåra och mer otillgängliga låtar växer till monster och lättare låtar som till exempel Mediocrity blir nödvändiga inslag. Det är också talande för skivans dualism där en låt vid namn Mediocrity är allt annat än just medioker.  För visst bär livet på mycket mediokert men när HOLI avslutar med ett körparti där dom sjunger en psalm som om man vore på en fotbollsmatch så lägger man också ett crescendo som är beyond typ allt.

Efterföljande Wild Life (som släpptes 2014 som HHC) ger dig sedan känslan att du  simmar med delfiner tillsammans med Jonathan och Skorpan i Körsbärsdalen, nattetid såklart.

Andra hälften tenderar att bekräfta rädslan om att sådan här musik nästan alltid bli jämntjock i album-form. Så var känslan efter första lyssningen men när jag nu lyssnat kanske 10-12 gånger så märker jag hur omfamnar det jämntjocka och därmed också älskar det. Ibland försvinner jag in i låtarna, ibland väcks jag av en gitarr, vissling eller saxofon, ibland hör jag bara musiken utan att lyssna och ibland lyssnar jag koncentrerat på varenda ton.

Jag älskar det sättet att lyssna på musik.

Foto: Tobias Bauer

Foto: Tobias Bauer

Allting som är fint med den här skivan manifesteras i avslutande Drifters som börjar som en sömning jazz-kvartett som av en slump fått en ny basist som ”ville pröva lite nya grejer”. Så kommer ändå gitarren som långsamt drar med sig resten av arrangemanget till en vackrare plats. Det väsnas, det tas ner, det sjungs om livet, man befäster tvivlet och till slut mynnar det ut i en refräng som kunde varit skapad av världens bästa pop-kompositör. Den hooken skriver man inte om man inte vet exakt vad man håller på med och det visar HOLI här.

Ett mästerverk alltså.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte såg dom live på Pustervik eller Yaki. Det hade varit intressant att se hur låtarna ter sig live för en svaghet som skivan har är trots allt att den nerv som skapas i en replokal eller tillsammans i en studio försvinner i det här sättet att arbeta. Ricky är givetvis medveten om det och det är inte heller något som stör men nerven saknas när allting blir för snyggt.

Samtidigt tror jag helt enkelt att den här skivan behövdes göras på det här sättet, som ett steg mot något ännu större.

Med det sagt har HOLI precis släppt årets bästa skiva, och då är deras bästa skiva ändå inte släppt än.

Det är stort för HOLI är ett band, och ska så förbli.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Many Voices Speak-Video Child

Det finns nog inget vi i svängen älskar mer än ”nya röster”. Vi älskar ”nya röster” så mycket att vi gladeligen slänger alla gamla röster på soptippen så fort en ”ny röst” tar plats.

Bakom Many Voices Speak finner vi Matilda Mård som gjorde en egen inverterad urbaniseringsprocess och lämnade Stockholm för att istället flytta till Borlänge. Ett främmande steg för många men det steget känns i efterhand lika självklart som hennes musik. Om flytten gav henne ro att skapa och tid att reda i sina inneboende viljor så är det något som märks i resultatet.

Debutsingeln Video Child är alltså just en debutsingel. På Idol igår snackade man om artist-id och om man ska överföra sådana uttryck på den riktiga världen som vi lever i så kan vi ju konstatera att Matilda har tatuerat in sitt id likt en tribal på en övervintrad Partille-Johnny.

Video Child är en stillsam pärla i en drömsk pulserande värld. Den verkligen otroligt bra, fin, vacker och till skillnad från andra låtar i samma genre så vill jag faktiskt lyssna på den här låten på repeat.

Det bästa av allt är väl att det om två veckor kommer en EP med ytterligare två låtar som är precis lika mycket.

EP´n Away From All släpps alltså 28/10 på fina fina Strangers Candy.

 

Låten är givetvis med på listan över årets bästa låtar

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje gång Ms Henrik släpper en ny låt blir man per automatik intresserad, det kan vi säga är en styrka hos honom.

Varje gång Ms Henrik släpper en ny låt kan man dock vara rädd för att fokus lagts på allt annat än just musiken.

Den rädslan har nog bara bekräftats någon enstaka gång men faktum är att Ms Henrik älskar allting kring ett låtsläpp så mycket att risken finns att släppet blir roligare än låten.

Den risken kan vi nog egentligen avskriva eftersom nya singeln Like Lovers Do bär sig själv, oavsett snygga pressbilder och en spektakulär musikvideo. Det bästa med nya singeln är att det känns som ett steg framåt i samma andetag som det är en återgång till första singeln Doin it for the man. För om Henrik Eksvärd är en rastlös själ och som alltid vill vara i rörelse så blir det också logiskt att efterföljaren till debutsingeln kommer 3,5 år senare. Ms Henrik återgår till melodier, dynamik och intro/vers/refräng/vers/refräng/stick/refräng/outro. Med det sagt hade Ms Henrik kunnat vara redo för mello men det vi glömmer säga är att det är så satans bra att allt below världsherravälde vore ovärdigt.

Jag älskar Henrik för mycket, men mest av allt för den musik han gör.

Ett första album (!) kommer 18/11 via Birds Records och det kommer lysa upp vilket mörker som helst.

http://www.facebook.com/mshenrik

http://www.twitter.com/mshenrik

http://www.instagram.com/mshenrik

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

CHANCVN-High Life

Hej världen!

Jag har ju en tanke om att vara lite proffsig och inte blanda ihop VÅRØ och Que Club men who cares när VÅRØ släpper musik som är beyond!

Lyssna på High Life med Stockholms-bandet CHANCVN nu. Inte bara för att låten är fantastiskt utan även för att jag älskar dom!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HOLI-Mediocrity

Happy Hands Club blev HOLI och Göteborg fick ett nytt namn att fästa vid bröstet likt en medalj.

Det är egentligen svårt att säga vad som gick fel med första släppet, kanske var förväntningarna för höga på Feel Nothing Fail Nothing men låten spelades inte särskilt mycket efter första lyssningen. När jag lyssnar nu så märker jag ju hur bra gitarrerna faktiskt är men sedan blir det lite för tråkigt helt enkelt. Det tråkiga ligger i det jämntjocka, det är lagom bra hela tiden utan att något lyfts.

Det där problemet har vi inte i nya singeln Mediocrity.

Du är fast, redan vid pianot. Sedan är det drivet, dynamiskt och alla andra beskrivande ord som vi alltid sätter på sådan här musik. Huvudsaken är väl att det är fruktansvärt jävla bra. Det är sådana här låtar som ger mig livslust, lust att till och med gå utanför hemmet. Avslutande stycket med körandet är så magiskt att det skulle kunna få förlamade att gå, hungriga att bli mätta och blinda kan helt plötsligt se klart.

Det är tamjefan bibliskt.

Ett album kommer 14e oktober och jag har lyssnat igenom det en gång hittills och kan redan säga att det är ett av årets absolut bästa album.

HOLI!

Vi visste det hela tiden!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}