Que Club

Archive: Feb 2012

  1. Lina Horner-Back on your feet

    Leave a Comment

    Det fullkomligen pyyyyr i Göteborgs musikliv, känner ni det?

    Det är nästan så man ska sluta med sina studier och endast ägna sig åt att lyssna på bra musik.

    Nästa artist som släpper sin första singel är göteborgaren Lina Horner som ni tidigare kunde hitta som sångerska i bandet Japonica som 2009 släppte en ganska trevlig skiva i Japonica – Japonica.

    Nu är det dock under eget namn men vi känner ju igen det vi hör, så om ni gillade Japonica så lär ni gilla det här. 

    Jag gillar den första singeln som heter Back on your feet, en aning klyschig refräng kanske och men i övrigt en väldigt trevlig liten låt. Jag gillar ljudbilden och jag gillar hur hon bygger upp låten, jag gillar drivet i verserna, jag tycker Mark Knopfler-gitarren är  lite charmig  och jag ser med förväntan på vad som ska komma härnäst från Lina.

    Även andra låten Again and Again är en trevlig liten bit som ni kan få smaka på här

  2. I dedicate this to Jam Master Jay!

    Leave a Comment

    Det är bra tider för stadens hiphoppare, inte bara det att Gubb snart släpper den där efterlängtade psalmen utan att det är en rad högklassiga konserter just nu. Jedi Mind tricks kommer, Dead Prez kommer och ikväll står Souls of Mischief och Dilated People på Sticky Fingers.

    Souls of Mischief är legender från den gyllene eran runt 1993 då det släpptes så mycket bra hiphop att vi aldrig någonsin kommer behöva lyssna på något annat, Souls Of Mischief – 93 'Til Infinity är kanske en av världens 10 bästa låtar i sin genre.

    Dilated People däremot, en aning mer moderna men minst lika klassiska, i alla fall i min skivback, minns att jag köpte 12an Worst come to worst i London 2002 när vi va på fotbollsläger med Azalea BK. Sedan såg jag dom på Hultsfred och det kan ha varit det bästa jag varit på. Inte festivalen kanske, jag såg två konserter på hela festivalen då jag var upptagen med att sitta i en solstol och dricka Jeltsin Vodka. Att det var just The Roots och Dilated People jag såg kan jag dock idag skratta mig lycklig åt.

    2004 stod ändå Dilated People på lite av en kommersiell topp, man hade precis släpps This Way med Kanye West och hyllningen till Jam master jay på Hultsfred kan ha varit det mäktigaste jag har sett.

    I idag är dom aningen mer trötta, får vi anta, men det borde inte hindra er från att ta er till Sticky. Sedan kan ni gå till Yaki-da där Dj Babu ska vända wax, inte tråkigt alls. Han e skön Dj Babu, hans Duck Seasons skivor är episka.

     

  3. Intervju med Sebastian Kapocs från Rebel Rebel.

    Leave a Comment

    Klockan är runt 11 och vi är redan trötta på det oändliga tjötet om att det är skottdag i dag, någon med fast månadslön vill inte jobba gratis, någon tänker bära kilt, en annan är glad för att han får en gratis dag på sitt månadskort hos västtrafik. Det är som om det vore första gången vi ser den 29e februari i ljuset, det är det inte, däremot är det idag som vi ser Göteborgsbandet  Rebel Rebel släppa sin första singel Love Songs. Det är i min mening lite mer intressant än allt annat man talar om på Nyhetsmorgon.

    Rebel Rebel som jag skrev om i förra veckan inför deras releasefest på Röda Sten består av Sebastian Kapocs, André Laos och Lisa Fritzell. Dom släpper idag sin första singel Love Songs på det ljuvliga lilla skivbolaget Adore Music i samarbete med Birds Will Sing For You Enterprises. Dom har som ni redan vet gjort stor succé på landets olika klubbscener men nu är det alltså dags att visa vad man går för på skiva.

    Jag kände mig en aning tvungen att stämma av lite med Sebastian Kapocs som till vardags är både dj och andlig ledare på Yaki-da bland annat hur det egentligen är att plötsligt vara popstjärna.

    Ni hade releasefest för er nya singel i lördags, hur var det?

    Hur bra som helst! Vi var riktigt nervösa när klockan började närma sig midnatt och det mest var mammor med vänninor på plats. Sen hände nåt och så var det fullt, skönt! 
    Stort tack till familjen Shakarchi som lånade ut sina domäner!

    Ni har redan gjort er ett namn som ett liveband som säljer ut ställen både här och där, är  live-grejen erat rätta element eller ska ni erövra Göteborg på skiva också?

    Ja jäklar det e kul att spela live, som dj är man ju van vid den direkta responsen man får av att stå på scen. Både på gott och ont. Skivor är såklart en viktig förutsättning i sammanhanget, för att hålla hybrisen konstant.

    Hur tas ni egentligen emot när ni spelar live utan att ens ha en singel att bjuda på? Hur är responsen?

    När vi spelade på Debaser Medis i höstas kom det fram en snubbe redan vid introt och ropade "Vad fan gör ni". Som tur är, har scenarion som det hört till ovanligheterna och spelningarna har fått mycket fint mottagande. 

    Ovisshetens tid är dock förbi nu, singeln släpps idag, hur skönt är det?

    Det känns lite som tatueringar och sex typ, först känns det overkligt att det nånsin ska drabba en och sen vill man bara ha mer.

    Vad kan vi vänta oss från er härnäst, när kommer skivan?

    Skivan är mer eller mindre klar, och vi hoppas på att kunna få ut den så snart som möjligt. Hålla järnet varmt och allt det där.

    Vad kan vi förvänta oss rent musikmässigt av den kommande skivan? Och vad heter den?

    Den är ganska varierad, perfekt att städa till tror jag. Några dansnummer har vi försökt att trycka in också. Inget namn är klart än tyvärr men vi jobbar på det. Vi är överlag ganska rötna på att sätta titlar. De arbetsnamnen vi haft hittils är i stil med "Sven Väth", längre än så har vi inte kommit.

    Var kan man se er live härnäst?

    Vi kommer spela Jazzhuset 5:e April här närmast tror jag.

    Ni samarbetar med både Adore Music och Birds will sing for you, hur självklara var dom valen?

    Nu känns dom hur givna som helst. Känns sjukt att ha två personer som jobbar så hårt och medvetet för våran sak. Kanske på sin plats att avsluta med ett tack!

    För egen del, vanligtvis är du spirituell ciceron på Yaki-da och DJ men får nu agera pop-stjärna och disco-dansare, hur ser du på det steget?

    Spirituell Ciceron, det var fint tycker jag. Tack. Har nog en lite anorlunda roll i bandet. Där är jag mest är impad av de andras insatser och är glad så länge jag får vara en del av det. Disco-dansare har jag dock varit länge, jävlar vilka feta steg jag kan.

    Slutligen, lycka till med skivan, så hörs vi vid nästa releasfest!

    Ja tack så mycket, du är välkommen!

     

    Köp singeln på I-tunes där även en B-sida tillkommer, om ni nu vill dansa dansa lite på en onsdag.

  4. Kristoffer Hedberg-Hälsning från 737

    Leave a Comment

     

    Oftast träffar man fel, men ibland träffar man rätt. Som Kristoffer Hedberg gör i den här låten.

    En stor dos Thåström och ett skimmer av lite Azure Blue-pop, ett framgångsrecept.  

  5. Nord & Syd-Men åh

    Leave a Comment

    Nord & Syd är kanske mest förknippat med ett gammalt Amiga-spel där man med all sin fulla kraft skulle erövra allt söder om Mason Dixon Line, eller norr om, det var lite beroende på vilka man hejjade på. 

    Men för nått år sedan fick vi anledning att omvärdera det där begreppet när vi fick stifta  bekantskap med den nya supergruppen med namnet Nord & Syd. Vi har ju en viss hatkärlek mot supergruppen, kärlek för sådana som The Travelling Wilburys och The Highwaymen och avsky för sådana som EMD och eh Triad (trots Janne Bark). I det här fallet är det spridda medlemmar från spridda band som Vapnet, Laakso, Holy Madre, Ironville & Penny Century. 

    Vi känner igen den där fina poppen som Martin Abrahamsson så vackert levererat med fantastiska Vapnet och med Julia Hanberg på sång så kan det inte bli dåligt.

    Och det blir det inte heller, det visade dom med sina demolåtar förra året och det visar dom nu i och med en första singel som släpptes på Hybris.

    Nord & Syd – Men åh äter upp dig ju mer du lyssnar, den har rullat hos mig på repeat, och det verkar aldrig sluta heller.

    En skiva lär släppas till hösten, den väntan kan bli enorm, 

     

  6. Intervju med Petter Seander.

    1 Comment

    Jag gillar inte bara folk som gör bra musik, eller folk som älskar att arbeta med bra musik, är man dessutom otroligt trevlig och sympatisk så har man min röst säkrad. Någon som passar in på samtliga tre är Petter Seander så det är inte mer än rätt att kolla läget med honom när han nu provar lyckan i Stockholm med sitt nya bolag Birds Will Sing For You

    Petter Seander är ett välkänt ansikte i pop-göteborg, dels som medlem i Sleeping Beauty men kanske främst som den där blonda killen bredvid Kristan Anttila på både scen och skiva. På senare år har vi även fått lära känna Seander som solo-artist med två skivor i bagaget, dels  The Denial Of Me, Myself & I från 2010 och förra årets Til Death Do Us Apart

    Nu har han dock tagit samma A-train som bland andra Joel Alme, Håkan Hellström och Jonas Game av olika anledningar  och varaktighet redan tagit upp till Stockholm, främst för att arbeta med sitt nya projekt Birds Will Sing For You som är ett bokningsbolag och PR-företag för artister som behöver hjälp att nå ut med sin musik. Det ser lovande ut för bolaget som redan knutit band som Theo Berndt, Rebel Rebel och Fullmakten till sig.

    Jag kände att vi behövde stämma av med Seander själv för att kolla läget i Stockholm, ambitionen med det nya projektet samt inblandningen i Anttilas kommande skiva.

    Hallå Petter, hur är läget?

    Bara fint tack. Typ tusen bollar i luften och en hög av papperslappar, men det är sol ute.

    Du huserar numera i Stockholm, hur kommer det sig?

    Miljöombyte, personligt och professionellt. Det kom till en gräns när jag inte kände att Göteborg kunde ge mig någon utveckling utan att jag snarare fastnade i grejer, i mig själv och i kaos. Det var väl något av en någon märkligt artad variant av uppror kan man säga. Hur det har gått är svårt att säga, dom ser mig fortfarande som en fiskargubbe här uppe.

    Hur uppstod ditt bolag Birds will sing for you? och vad är ambitionen med det?

    Efter att ha jobbat med independentsläpp av musik i flera år insåg jag att det fanns många artister som faktiskt slänger bort sin potential genom en total övertro på nätets inneboende kraft. Man släpper ut en singel, låter den ligga på Soundcloud och tror att världen skall hitta den. Jag insåg också att det finns många artister som vill arbeta långsiktigt med att sprida sin musik, är galet seriösa och dessutom har alla förutsättningar – utom kanske just struktur. Musikbranschen handlar mer om kreativitet och förmåga till professionalitet idag än tidigare. Ta dig genom bruset genom planering. Tanken är att ge dessa stödhjul och dessutom sprida bra musik på samma gång. Jag är dessutom ganska manisk på just struktur och planering så det är tillfredställande för mig med de ramarna just nu. Om folk är nöjda? Vet inte, har inte vågat öppna utvärderingarna än. Inga hotbrev i alla fall.

    Vad har ni för spännande artister på gång via Birds will sing for you? Något guldkorn?

    Under våren gör vi promo för Jonas Schwartz debutalbum som jag verkligen tror på. Sedan finns det ett album med amerikanska Rouge Valley från Minnesota som jag tror kommer gå bra. Det finns ett helt gäng debutplattor från band som jag tror kommer växa framöver: Borstspindeln (Östersund) och Skatan (Göteborg) till exempel. Jag älskar själv den här första fasen, när banden brister och briserar. 

     

    Innebär det nya jobbet att du tar en paus från den egna musiken?

    Man kan aldrig ta paus från sig själv, utan snarare ligger det och skaver och gnager. Lite som en vän man bryter med hela tiden, men som vägrar försvinna. Jag är nog egentligen inte speciellt snäll mot min egen musik. Däremot låter jag den medvetet ligga och vila upp sig och fokuserar på firman och turné med Kristian Anttila under våren.

    Du släppte din senaste skiva förra året, hur ser du på responsen du fick av den och efterföljande konserter? 

    Det var en viktig skiva för mig att göra. Kanske det viktigaste jag gjort. Jag förstår att den kanske inte slog an alla strängar hos folk, den var kanske för mörk för det, men den responsen jag fått känns överlag positiv. Jag tror att all konst framförallt är självförverkligande, i detta ligger väl till viss del interaktion med lyssnaren, men fokus är på att det man gör känns representativt för vem man var just i det ögonblicket. Som ögonblicksbild fungerar den utmärkt.

    Är din musik endast ett självändamål eller tänker du någonsin under själva skapandeprocessen på vad lyssnarna ska säga, eller till och med recensenter?

    Klart att branschtänket finns i bakhuvudet, men framförallt när det redan är försent – dvs när allt är klart. Själva skapandet måste vara själviskt för att någon annan skall kunna relatera till dig, hur paradoxalt det nu må låta

    Du gjorde ganska många konserter akustiskt, är det ett format du föredrar eller varför blev det så? 

    Egentligen handlar det mest om smidighet i de här fallen. Jag kände mig en smula trött på att turnera och ville bara göra ett par spelningar på det här albumet. Mycket av glädjen i att turnera är just resandet och när man känner att man inte vill sitta i bil eller på ett tåg försvinner glädjen. Jag behövde hitta det suget igen. Rent generellt föredrar jag att spela med band, musik är bäst när den är social.

    Hur delaktig har du varit i Kristian Anttilas kommande skiva? Slapp du äta de beryktade rostmackor i den där kyrkan?

    Jag har varit med i processen från ruta ett, mer än på tidigare album. Jag och Kristian bollade kanske runt 30 låtar fram och tillbaka på mailtrådar, som togs ner till 10-12 som spelades in i Dalsland i juni förra året. Jag tycker hela bandet har varit produktiva i förhållande till materialet. Har man spelat tillsammans så pass länge blir gruppen en dynamisk varelse där alla har sin position. Vi repeterade in albumet snabbt under maj förra året och spelade in grunder under 4 dagar mitt ute i ingenstans. Jävligt mycket mygg! Vår gitarrist, Fredrik Kurzawa satsade allt på sina burritos också, det minns jag allra starkast.

     

    Nu väntar alltså en ny turné med Kristian som du kommer vara med på, ska det bli skönt att vara en basist i ett band igen? 

    Framförallt blir det kul att träffa bandet och publiken igen. Jag har hängt fast vid Kristian
    i sju år nu, ett par hundra spelningar, och det finns en kärnpublik som följt med i alla år. Det blir fint att se dom igen, vänner lite överallt i landet. Ser fram emot att presentera det nya albumet också, som jag tycker är det bästa på länge – även text och produktionsmässigt.

    Menar du att Anttilas kommande skiva är bättre än Lille Napoleon? Eller vad kan vi egentligen förvänta oss?

    Jag tycker att det är den bästa plattan sedan Innan Bomberna faktiskt, men jag är såklart hjärntvättad. Det är en stor platta ljudmässigt och väldigt uptempo. Gillar man det så kommer man älska det.

    Med andra ord så har vi två saker att hålla koll på under våren, dels Anttilas kommande skiva men även vad som kommer komma ur Birds Will Sing For Yoy Enterprises. Man kan redan lugnt sagt konstatera att det finns en hel del spännande artister på gång där, och om dom som faller mig främst på läppen, kommer ni kunna läsa om här.

  7. John Lindell-In Lalaland

    Leave a Comment

    En skiva som jag inte hunnit ge er är den ypperligt fina lilla Ep´n John Lindell – In Lalaland som släpptes på den ypperligt fina labeln Ramberget Recordings.

    John Lindell skrev jag om här och den mångsidige upphovsmannen gör absolut ingen besviken, även om singeln To Be Near är det klart starkaste spåret så är hela EP´n överlag en väldigt trevlig upplevelse. Liten, drömsk pop med fina melodier och fin sång, mer än så behöver vi egentligen inte. Sista spåret The Melodies You Bring är även den en behållning i sig. Det ska bli intressant att följa honom i fortsättningen, för visst har vi en liten fäbless för dessa hemmasnickare som gör allt själva.