Que Club

Archive: Apr 2012

  1. Så satans bra.

    Leave a Comment

    Hej, jag kan inte skriva inlägg längre, Djungeltrumman strular, så jag fick radera mitt 1a maj-inlägg för att få plats med den här videon. För det här här fan det vackraste jag sett.

    Ni vet ju redan hur mycket jag älskade Levon Helm och The Band, så när Springsteen nu kör världens genom tiderna bästa låt, så är det klart som fan att ni ska få ta del av det.

     

    Så fint.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

  2. Söndagslistan; Beware of Chalmerister

    1 Comment

    I går var det söndag, och även i morgon, så då är det väl fullt logiskt att ni får söndagslistan idag?

    Ja, det kör vi på, helgen var nämligen späckad med tentor, jobb, tårtkalas och fotboll. 

     

    Idag är det ju annars valborg, förra valborg blev jag för full på Jazzhuset, nu är klockan halv 9 och jag har redan gått en mil med barnvagnen, tiderna förändras, och det tycker jag är fint.

    Något som aldrig verkar förändras är dock Chalmerister, dom verkar aldrig kamma sig och se sig själva i spegeln, de är därför dom får besudla våran stad som gör år efter år på denna annars ganska fina dag.

    En gång skrev jag ett svidande inlägg om chalmerister, ni kan ju försöka googla fram det.

    En annan sak som är lustigt är att jag alltid kritiserar band som tex Movits för att dom endast tilltalar studenter och chalmerister, samt att jag en gång skrivit ett inlägg om att Den Svenska Björnstammen låter som ett studentspexx som gått för långt. Och guess what, både grupper spelar på Chalmers Valborgsfest ikväll. 

    Touché!

    Hursomheeelst så har veckan dominerats av svenska popartister som släppte nya skivor, dom har haft ett stadigt grepp om mig hela veckan.

    Så, dessa låtar har berikat mest under förra veckan, några är kvar sen förra veckan, men det beror på att dom är så sjukt jävla bra.

    1. Magnus Ekelund & Stålet – Ge dom våld

    2. Love Antell – Gatorna tillhör oss

    3. Wild At Heart – Darling

    4.Jonas Schwartz – Excited

    5. Nord & Syd – Men åh

    6. Townes Van Zandt – To Live Is To Fly

    7. Steve Earle – Ellis Unit One

    8. Cornelis Vreeswijk – Getinghonung Provencale

    9. Magnus Ekelund & Stålet – Tänder i taket

    10. Kalle J-Inget att förlora

     

     

    Ta hand om er, och vi ses i Vasaparken!

    men dou!

  3. Avtalet-Det snurrar i min skalle

    Leave a Comment

    Låt oss säga att Johan T Karlsson som vanligtvis går under namnet Familjen inte alls hade kommit från Hässleholm, tänk om han istället hade kommit från Ängelholm. Då hade han kanske under sig ungdom fått nys om den där tyska nazi-Oi!-musiken som skinskallarna i Ängelholm vanligtvis lyssna på. Kanske hade han hört musiken på håll från andra sidan torget när han sorgset står och betraktar hur den stora födumningen visar sitt fulaste tryne. Men kanske hade han ändå känt pulsen i punken och istället vänt blicken mot Oi! som inte är nazi, och sedan sökt sin identitet i musiken på bakgatorna runt St Marys-kyrkan i London. 

    Om det hade varit så, så hade hans första riktigt stora låt, låtit så här

     

    Finaste Avtalet spelar för övrigt just denna låten i kväll på Strand då Hultsfred bjuder på kalas, det är en drös artister som ska spela en dröös bra låtar, jag orkar inte ens nämna det, för jag ska inte dit, så jag lämnar över det till Jerry Boman.

  4. Tips!

    Leave a Comment

    Jag sitter med huvudet i en vulgärt obehaglig tenta och det enda jag vill göra är att lyssna på musik, för det finns så mycket just nu att lyssna på.

    Så jag tänker förekomma mig själv och tipsa om musik som jag inte har lyssnat helt och håller på än. Bra va! Då slipper ni mina meningslösa floskler.

    Så.

    Nytt på Spotify:

    Jonas Schwartz – Six

    Summer Heart – About A Feeling

    Magnus Ekelund & Stålet – Supernova

    och på Sveriges Radio kan ni lyssna på p3 Live Sessions med världens bästa Jonas Lundqvist.

    Så, varsågoda.

     

    Ta hand om er, jag gillar er!

  5. Magnus Ekelund & Stålet-Ge dom våld

    Leave a Comment

    Att jag ska blogga om Magnus Ekelund känns aning överflödigt, då ni som i regel hittar till Djungeltrumman antagligen även hittar till hans egna blogg som både är rolig och läsvärd. Men ibland händer det saker i hans liv som inte går att begränsas till bara hans blogg och hans nya EP är en sådan sak.

    Eller EP vet jag inte om det är, det är en ny fin poplåt och två covers, men det är så jävla mycket större än bara tre poplåtar. 

    Att jag gillar Ekelund vet ni ju, Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er kom ändå på en hedrande tredje plats när jag rankade 2011 års 20 bästa svenska låtar och skivan Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg är så fin att den egentligen förtjänar mer än en simpel parantes i det här inlägget.

    Hur som helst, så finns det en behållning på denna skivan som i skrivande stund känns större än livet självt. Jo jag talar ju så klart om covern på Vapnets låt Ge Dom Våld som i min mening är en av de bästa svenska poplåtar genom tiderna. Vapnet var ju en av mina första popkärlekar, dom har varit med mig så länge och så mycket att deras låtar sitter på en ensam piedestal i ett gammalt pojkrum. När nu Magnus Ekelund tar sig an den här så gör han det ridandes på en pansarvagn, han tar låten ur pojkrummet och står på barrikaderna med en sådan kraft och pondus så att man tror på varenda ord. 

    I orginalversioner så väckte det mest empatiska känslor för huvudpersonen, man kände med honom och man ville inget hellre än att han aldrig skulle ge dom rätt. Nu står vi istället mitt i stormens öga och varje ord känns som mitt eget. Om det beror på mig eller Ekelunds förmåga att tala till mig lämnar jag osagt men det är så storslaget så allt jag vill är att hitta någon som jag kan applicera orden på.

    Jag märker dock att jag inte har någon sådan, och får glatt återvända från drömmandet och åter ansluta mig till medelklassens meningslösa mellanväg. 

    Magnus Ekelund & Stålet – Ge dom våld

    QueClub-Svensk Indie

  6. Kalle J-Inget att förlora

    Leave a Comment

    Kalle J är i vanliga fall medlem i det väldigt fina lilla popkapellet Karl X Johan som förra året frälste oss med Karl X Johan – Fantasies. Annars släpper han gärna låtar i eget namn där Kalle J – Vad Jag Förväntat Mig från 2006 och Kalle J – Vingslag feat. Johan Tuvesson från 2011 är riktiga pärlor.

    Så nu är det alltså dags igen, skivan lär komma i höst och det kan bli väldigt fint.

    Den nya singeln är en cover på The Alan Parsons Project – Nothing Left To Lose som även inspirerat Mikael Wiehe i sin  Kom hem till mej.

    Kan ju knappast bli dåligt va?

    På munspel finner vi även Erik Hogfeldt. jag hoppade dock högt och läste Högfeldt och trodde då att det var min gamle vän som gjorde karriär i klassiska Förstörda För Livet, men han är ju numera i New York och jag tvivlar på hans kunskaper med munspelet. Han kunde annat han. 

    Följ hans label på FB för vidare information, eller fortsätt bara hålla dig här

  7. Leave a Comment

    Jag har vänner
    som tror det finns en framtid
    som tror det finns nåt bättre
    nåt bättre än idag
    Jag har vänner
    i skogarna i Chiapas
    på gatorna i Malmö
    i Seattle och Prag

    Så sjöng Mikael Wiehe en gång i tiden och visst är det så, och i både musiken och den gigantiska bloggosfären har även jag vänner. Vänner som jag nödvändigvis inte har träffat, men som jag gillar och jag unnar dom både framgång och lycka i livet. Så jag ser dom som mina vänner, för jag tycker det är trevligare så.

    Man skulle kunna kalla detta ett vanligt länkarkiv, men då hade det inte varit jag. 

    Hursomhelst, bloggosfären är som sagt enorm och det är svårorienterat ibland, hur vet man då vilka bloggar som är på riktigt? Jo, några av dom finner ni här.

    Några är söndagsbloggare, några andra är stora apprater med redaktioner och möten och allt det där som jag inte vet någonting om. Enda gemensamma nämnaren är dock musiken.

    Ge hit musiken – Bröderna Buntic är precis så där pålästa, engagerade och passionerade som jag önskade att jag kunde vara utan att behöva anstränga mig. 

    Jerry Boman-  Den gamle indie-magnaten som fortfarande levererar texter och filmer av högsta klass, trots att han numera hellre står i tv4´s fikarum och diskuterar let´s dance. 

    Hanna & Ida– Vem säger att det bara är vita medelklassmän som bloggar? De här två tjejerna är enormt duktiga och lever verkligen för musiken, följ bloggen och var en del av deras liv.

    Tram7 – En indie-apparat i särklass. Det som inte tas upp här borde kanske inte tas upp.

  8. Archipelago-First kiss

    Leave a Comment

    Den första måndagen i April så lade jag upp en låt med den färska göteborgsgruppen Archipelago men nu ser jag att länken jag länkade har blivit borttagen så det känns ju nu inte alls bra.

    Så nu när både fina Ge hit musiken och PSL förstått hur bra det är så är det väll inte mer än rätt att ni får ta del av deras video istället.

    För detta är bra, det är väldigt bra, det kan rent av även vara framtiden.

  9. Frida Selander-Mountains define you

    Leave a Comment

    I slutet av förra året så fick jag och ni stifta bekanskap med en nygammal stjärna på den där fina himmlen som verkar lysa lite starkare över just Umeå. Enligt Joel Dunkels (Caotico) så är det för att i Umeå vet man när är tid för rep, tid för fika och tid för att bara hänga på Scharinska. Dom två sistnämnda aktiviteterna torde även vara det som format Umeås gemytliga musikliv, alla verkar hänga med varandra, och inte bara för att dom gör musik, utan för att dom genuint gillar varandra. En av dom är alltså Frida Selander som släppte sin första skiva redan 2006 men som förra året nådde ut till en mycket större publik med singeln Frida Selander – Forever On Your Team. Jag slogs själv av låten, jag slogs även av den trevliga och ödmjuka person som döljer sig bakom artisten. Jag vet att jag kanske aldrig skrev så mycket om skivan, men jag lyssnade på den, en mängd gånger och Selander blev lite av en personlig favorit. 

     

    Så när hon nu är tillbaka så är ingen gladade än vad jag är, singeln Mountains define you är precis lika bra som förra årets pärla och Selanders kareteristiska röst är lika fin som vanligt och det vänliga gunget finns där. En släng gubbrock, lite pop och en dos soul och man är hemma. 

    Jag dricker för din framgång.

  10. Love Antell-Gatorna tillhör oss

    1 Comment

    I en tid då våran utbildningsminister vill betygsätta våra barn och kulturministern inte reflekterar över hur hon framställer sig själv så kan det vara skönt att någon berättar sanningen för oss. Personligen har jag alltid haft ett behov av att lyssna på folk som säger sanningen, folk som inte målar allting i vackra färger och tar tåget till paris för kärlekens skull. 

    Jag vill höra Townes van Zandts brinnande ord om rotlöseten, jag vill höra hur Dylan kastar bort allt som är värdefullt, jag vill höra Steve Earls självförstörelse och jag lyssnar hellre på Lundells Den Vassa Eggen än Kär och galen. 

    På samma sätt behöver vi Broder Daniels utanförskapsromantik, Håkan Hellströms parkbänksromantik och Säkerts diskbänksrealism. 

    För om vi aldrig får veta hur fult allting i världen egentligen är, och om vi aldrig får höra att vi faktiskt kan bli lyckliga i det så är det risk att vi också faller in i den stora fördumningen.

    Då kanske vi börjar tycka att det Jan Björklund säger faktiskt är bra och vettigt, vi börjar tänka att det är ju fantastiskt med betyg i 4e klass för då vet man hur barnen ligger till, och vad man behöver arbeta på och hur duktig man är. Det man då missar är dom barnen som inte hunnit lika långt med läxan för att deras föräldrar är gravt alkoholiserade får en stämpel på sig som dåliga, mindre värda och otillräkliga. 

    Det är också där vi hittar Love Antell, för han är en av de få som fortfarande står stadigt rakt upp och berättar sanningen för oss, vare sig du väljer att lyssna eller inte. 

    Love Antells nya skiva är som vanligt starkt präglad av en socialrealistisk ådra, men i något mer återhållsam ton. Det direkta tilltalet är borta och det märks att han har blivit några år äldre. Love har gick från en arg, ung rebell till en lika arg men mer klarsynt agitator, men som nu stigit ner från sin låda i parken och istället satt sig i skuggan på en bänk. Om man bara vågar sig fram till honom så har han ännu mer att berätta och det är i rollen som just berättare han nu visar hur samhället egentligen ser ut på skivan Love Antell – Gatorna tillhör oss. Kanske beror det på att han har tagit plats på samma bänk som Per Persson och Lasse Tennander, för det är där någonstans vi finner Antell. Mellan landsbygdens vemod i Persson och Södermalmsromantiken i Tennander. 

    Skivan innehåller låtmässigt flera pärlor, för egen del är Barnens Ö finast samt singeln Stjärna där men samtliga spår växer vid varje lyssning. Vårbygård-dängorna är borta men i titelspåret får vi ändå en glimt av det vi hörde i Florence Valentin, med direkta rader som  "Varje svin har haft en barndom". Just den textraden träffar så säkert i magen på oss, och på något sätt symboliserar dagens Sverige där vi vägrar se orsaker och samband med arv och miljö. Så medan medelklassen försöker förverkliga sig själva så står dom andra kvar på perrongen. Lyckligtvis så står även Love Antell där med sin musik som är så full av influenser och musikaliska referenser som gör det så levande och intressant. 

     

    För visst har han fått utstå mycket kritik för sina "stölder" som gammelmedia kallar det, men är det verkligen det som är viktig. Jag är säker på att Tennesse Ernie Ford, Joe Strummer, Per Persson och alla andra skulle vara stolta om dom visste hur man har förvaltat deras arv. 

    För att sånger som har någon mening, är alltid nya sånger.