Que Club

Archive: Mar 2013

  1. ”De som spelar instrument på skivan är…ja, såna som folk står i kö för att få spela med”

    Leave a Comment

     

    För snart tre år sedan kom Ludwig Bells första skiva under eget namn och den kom  för min egen del att bli starkt förknippad med min flytt till Jönköping i augusti 2010. Jag minns hur jag gick längs med Vätterstranden med Jag har försökt förklara i öronen, långsamt munblossande på en marlboro fresh och försökte komma på vad fan jag gjorde där. Det var en så oerhört stark debut, möjligen något ojämn men med toppar som slog det mesta. Öppningsraderna på 800 meter, första versen på Normandie-Landskrona, drivet på Stockholm Blues och ärligheten och uppriktigheten i både Jag är en idiot och Kärlek slutar alltid med bråk. Så oerhört bra.

     

    Så när jag träffade Ludwig på P3 Guld i januari så såg man hur stolt och genuint nöjd han var med den nya skivan som han precis hade gjort klar. Så visst blev man nyfiken, och singeln Vinklar har växt sig till ett monster, precis som hela skivan har gjort med tiden. För det är en skiva man måste ge lite tid, det är ingen skiva med tio stycken radiohits, men det är en skiva med tio stycken enormt välarbetade låtar med enormt välskrivna texter och med omtanke och kärlek i varenda ton och slinga.

     

    Det skapar en helhet som är svår att lägga ifrån sig, för man hittar hela tiden nya rader, nya ljud och nya känslor, precis så som ett album ska vara. 

     

    Som ni förstår så ville jag kolla läget med Ludwig själv, om ditten och datten.

     

    Hej Ludwig Bell. Hur är läget?

     

    – Jo tack. Det är oväntat bra. Förra gången jag släppte skiva sov jag ingenting såhär dagarna innan, det har jag ändå gjort nu. Så det måste ju ses som ett framsteg.

     

    Skivsläpp idag. Hur stolt är du?

     

    – Oerhört. Jag tycker nog fortfarande att det är det enda riktigt bra jag åstadkommit. Det är bara poplåtar, men de fanns faktiskt inte innan jag skrev dem, och det känns fint att tänka på det.

     

    Jag vet ju att du är en väldigt självkritisk man, hur mycket ångest är det egentligen under en sådan här process?

     

    – En hel del. Jag tycker ju i stort sett varje gång jag sitter och skriver musik att varenda ton är helt onödig och/eller värdelös. Så det tar en hel del kraft att få klart någonting där jag ändå känner att "jo, det här är ju riktigt bra. eller?". Som tur är jobbar jag med min parhäst Fredrik som också är orimligt kritisk mot allt vi gör. Så det som slinker igenom vårt gemensamma filter måste ha något extra i melodi, text, produktion. Resten ligger på en stor, tyst låtidékyrkogård. Finns säkert material där till 10-15 skivor.

     

    Skulle du rent av säga att du är lite svår att arbeta med i studion?

     

    Tvärtom! Jag är svår att jobba med fram till dess att en låt ska spelas in. När jag väl är nöjd med låten är jag helt utpumpad och brukar vara väldigt lätt att få med på olika idéer kring hur den bäst ska spelas in. Då är jag mest tacksam att låten blir inspelad faktiskt.

     

    Kan vi vänta oss en skön samlingsbox med 14 skivor med demos och outtakes som Lundells Under Vulkanen när du blir 60 år? 

     

    – Haha, tveksamt! Men jag måste verkligen ta itu med det där och lyssna igenom allt, är ganska säker på att det finns en hel del guldkorn. Kommer ta lång tid att sålla, och det kommer säkert vara på gränsen till pinsamt ibland för det har nynnats in melodier under dygnets alla timmar.

     

    Det är knappt tre år sedan senaste skivan. Va har hänt med Ludwig sedan dess?

     

    – Jag har börjat spela piano (och skrivit låtar på pianot) och börjat läsa till läkare. I övrigt inte så mycket tror jag. Pajat en axel.

     

    Som musiker kan det vara svårt att hitta vad man vill jobba med " på riktigt" men det känns som om du hittat väldigt rätt i det du gör nu? 

     

    – Verkligen! Det tog ju rätt många år att fatta vem jag är, vad jag gillar och vad jag kan. Jag blir fortfarande ofta sorgsen över saker. Men nu när jag vet vad jag ska göra utöver musiken så är ju dagarna oändligt mycket bättre än de var förut, faktiskt.

     

    I egenskap av lärarstudent så skulle jag säga att förra skivan drog åt samhällskunskap medan den nya är betydligt mer naturvetenskaplig. Hur har dina läkarstudier påverkat ditt skrivande?

     

    – Jag skulle kanske inte använt EKG i en text annars? Jo, det hade jag eventuellt gjort ändå. Men jag tror att det precis har börjat forma om mitt språk lite. Det vore faktiskt fint om jag kunde smälta ihop det ännu bättre i framtiden utan att det blir styltigt på något sätt. Hoppas! I övrigt tror jag tyvärr att det senaste årets skrivande mest blivit lidande då jag skrivit färre låtar än vanligt eftersom jag slukats upp lite av skolan.

     

     

    På förra skivan stod huvudpersonen mitt i ett brinnande relations-inferno men nu verkar det som om det runnit en del vatten under broarna. Är det här rent av en del två?

     

    – Jag hoppas och tror att texterna utvecklats lite. Det fanns ju en del andra text-teman även på förra skivan men det drunknade nog lite i du-och-jag-texterna. På den här skivan har mer än hälften av låtarna andra teman än rent relationsmässiga och jag har som ambition att kunna skriva (bra) om ännu fler saker till nästa skiva.

     

    Gitarren är inte så mycket i fokus länge. Vad kan du säga om själva produktionen? 

     

    – Helt sant, det är syntar, flöjter, orglar och annat som hörs lika mycket eller mer som gitarrer. Fredrik har eftersträvat att göra färre tagningar rent generellt. De som spelar instrument på skivan är…ja, såna som folk står i kö för att få spela med. Det är ju Fredriks förtjänst som spelat med alla de bästa, han kan ringa vem som helst. Och då menar jag inte studiomusiker utan de med mest feeling, de som spelar med the Amazing, Dungen, Anna Järvinen m.fl. Så allt som spelas, spelas med kärlek och varsamhet. Jag hoppas och tror att det hörs.

     

    Det känns som om du är glad över att ha träffat Fredrik. Hur viktig är producenten för dig?

     

    – Jag är, helt allvarligt, fullständigt beroende av att Fredrik orkar dra min musik åt rätt håll. Visst är det viktigt som tusan att låten är bra, men det är han som ger den rätt kläder och ser till att allt som spelas gör det varsamt och med hjärta. Så utan producent skulle jag nog aldrig få ut någon musik, jag har alldeles för långt kvar själv när det gäller att spela in.

     

    Det är en väldigt lugn, harmonisk  och varm skiva. Är det tanken att låta texterna stå i centrum? 

     

    – Att det är lite mindre slammer kanske också är naturligt. Vi kallar det utveckling (fast det kanske bara är att jag blir äldre)! Men vi hade ingen uttalad idé om att texterna skulle ta mer plats. Jag vill ju gärna att folk hör musiken också. Jag är extremt melodi- och arrangemangsdriven när jag skriver musik, så ibland blir jag nästan ledsen om texten tar över för mycket. Men det blir ju så när jag sjunger på svenska, det förstår jag. Omvänt, när jag spelade på engelska var det nog aldrig någon som uppmärksammade texterna trots att jag ibland kände att jag verkligen fick till det! Och jag inser också att den uppmärksamhet jag får för min musik primärt kommer sig av att folk tycker om mina texter. Men vi försökte faktiskt få in fler partier där jag håller tyst också, så det finns fina outron och andra partier där vi bara spelar.

     

    Det saknas två låttexter i bookletten, är det meningen?

     

    – Nej, det var en layoutfråga. Jag kan inte r
    iktigt förklara hur det gick till, men två texter var tvungna att stryka på foten. Men jag tänkte att det blir lite spännande, då får folk höra av sig och fråga om de inte hör vad jag sjunger!

     

    Vad handlar egentligen Anonym 23.35 om? 

     

    – En elak kommentar på nätet. Jag ville verkligen vara tydlig i texten med att det inte alls är någon buhu-buhu-grej från min sida. Jag ville bara veta hur det känns att skriva en sån kommentar. Alltså exakt vad en person tänker och känner inuti när hen skriver in något som mest är elakt och sen trycker på "skicka"-knappen. Det är kanske inte så ofta menat som konstruktiv kulturkritik, utan måste ju vara uttryck för något annat. Det intresserade mig.

     

    Läser du allt som skrivs om dig? 

     

    – Verkligen inte. I stort sett ingenting alls, faktiskt. Det där var ett undantag, i början. Jag insåg rätt tidigt att det inte är någon nytta. Visst, nästan all kritik jag fick sist var ju så himla fin. Men generellt har man diskvalificerat sig från de finaste betygen när man sjunger på svenska. Det räcker med ett enda ord som någon stör sig på så är man stekt! Så det finns ingen egentligen mening för mig att läsa vad folk skriver, om så 95% är vackra ord så kommer det som biter sig fast vara det tråkiga, tyvärr.

     

    Vilken låt är du mest nöjd med?

     

    – "Liggande stolen". Tycker att trummaskinen blev fin, att låten har ett skönt malande driv, att det finns slingor och ord som verkligen ligger nära hjärtat. Och så fick jag ju titeln på skivan från texten.

     

    Ja. Det var det första jag tänkte på att just Liggande Stolen stack ut både rent produktionsmässigt men även med sången, speciellt sticket på slutet, samt texten! Är den en bra representant för skivan? 

     

    – Kul att du gillar sången och texten där! Jag tycker att den är en bra representant. Sorglig och vacker.

     

    Den sista låten Hur Kunde Du, är väldigt stark. Tvekar du någonsin inför att spela in en sådan text? 

     

    – Om jag gör. Jag våndades jättemycket inför det. Samtidigt, det är viktigt för mig att poängtera att mina texter inte alltid är så jag-baserade. Jag läser böcker. Jag ser filmer. Jag hör saker som folk pratar om på nattbussen hem. Just den låten är ju precis som "Jag är en idiot" ett försök att vända på de vanliga perspektiven i poplåtar, något jag tyckte saknades bara och som gjorde texten mer intressant. Det fanns en version som var precis tvärtom innan, men vi valde att ändå spela in den här. Hoppas att folk förstår det. Att varken den eller de andra låtarna behöver handla om mig.

     

    Jag måste bara nämna trummorna på sant/falskt. Strålande bra! Så du vet det! 

     

    – Roligt! Den låten hade vi aldrig repat inför inspelning. Så jag spelade upp den en enda gång på piano för att alla skulle veta ungefär hur lång den var. Sen satte sig Mattias bakom trummorna, räknade in och började spela det där kompet. Precis det jag menar med hur magiskt det blir när musikerna har så bra smak och spelstil, de kommer på såna där saker. Så låten är inspelad på första tagningen, inklusive sång.

     

    Va är planen för resten av 2013? Får vi se dig på några scener?

     

    – Jag har i stort sett inga planer alls. Självklart hoppas jag på att få spela så mycket som möjligt men det hänger nog rätt mycket på om radio spelar musiken och sådär. Att det når ut. Än så länge har jag bara någon enstaka spelning efter sommaren bokad men i min drömvärld spelar jag på alla festivaler i sommar. Tyvärr slår mina drömmar sällan in. Och hoppet är inte det sista som överger mig heller, det brukar sticka rätt fort. Men jag får återkomma om några veckor så får vi se vad som hänt.

     

    Tack för att du tog dig tid. Så hop
    pas jag att vi ses i Göteborg snart! 

     

    – Det hoppas jag med!

     

    Ludwig Bell – Vinklar on MUZU.TV.

     

    Ja, där hör ni hur det kan gå till, bara det att man sätter Sant/Falskt på första tagningen säger en hel del, den låten är tillsammans med avslutande Hur Kunde Du inte bara skivans finaste pärlor, dom är även några av vårens absolut finaste låtar.

     

    Köp skivan på i-tunes för löjliga 99 kr, eller på bengans, ni skulle må bra av att ha bookletten faktiskt.

    Den finns givetvis även på spotify, men den får du leta upp själv.

     

     

    Ludwig Bell på facebook

    Que Club på facebook

     

     

    Fotot är taget av Jessica Lund, och videon där uppe är gjord av Mats Udd

  2. ”Act Utd är vårat liv. Vårat uttryck”

    Leave a Comment

     

    Klubb Instant ligger inte på latsidan den här veckan för även på självaste långfredagen blir det god kultur på Pustervik. Nu står Nordpolen som huvudakt och hans senaste skiva är så oerhört vacker och bra på alla sätt. Det är inte så hemskt ofta han spelar live så det här kan nog bli riktigt bra, om inte annat får ni ta båten till Knarrholmen och se honom där i maj.

     

    Och ännu en gång står Que Club på den lilla människans sida och riktar istället fokus på förbandet som denna gången är bästa ACT UTD. Jag har ju skrivit om dom flera gånger, senast nu när dom släppte den fina låten Religio men nu är det alltså äntligen dags för Göteborgs-trion att ställa sig på scenen igen.

     

    Självklart tog jag ett litet gott snack med dom.

     

    Hej ACT UTD, hur är läget?

     

    -Läget är så gott som det bara kan vara, trots blåa vindar i seglet och en ny påve. Men Liverpool spelar bättre och bättre och Ibra leder skytteligan. Det gillar vi.

     

    Ah, det leder oss rakt in på nästa fråga, vem hade ni helst velat ha på tamburin i bandet, Steven Gerrard eller Dietmar Hamann?

     

    Gerrard lr Didi på att rassla tamburin? svårt val.  I och för sig så kanske Stevie övar till Phil Collins hemma..Personligen tror jag Carra eller José Enrique hade gjort succé! 

     

    Ja, antagligen, men tillbaka till fredagen, hur är peppen?

     

    -Vi är rejält peppade inför fredag, ska bli kul som fan. Längesen vi spelade. Att få spela på pustervik känns grymt! Klassisk Gbg-mark. Jocke är i Thailand m bruden så jag och Tobias sköter förberedelserna. 

     

    Ja, just Tobias är en ny medlem i bandet, är han redo för scenen?

     

    -Tobias var även med senast vi spelade i Sthlm och på Yaki da, så både han och vi är varma i kläderna vid det här laget. Känns naturligt och harmoniskt. 

     

    -Ni ska ju öppna för Nordpolen, vad säger ni om det?

     

    -Bara kul. Vi gillar Nordpolen. Han verkar skön. Ser fram emot att få se honom uppträda.

     

    Hur går de annars med arbetet med nya låtar, när kommer nästa släpp?

     

    -Väldigt snart hoppas vi. Vi jobbar med nytt material hela tiden. 2013 har börjat produktivt, hoppas det håller i sig. 

     

    Det känns som om ni i och med Religio blev väldigt bekväma i ert uttryck, det känns som om ni hittat hem lite i det ni vill göra, rent ljudmässigt alltså?

     

    -Det känns så! Religio föddes för ganska längesedan och har vuxit fram långsamt. Vi känner oss mer och mer säkra på det vi gör, oavsett om det är val av samplingar eller text.. Ljudmässigt känns det bra, riktigt bra!

     

    Om vi istället talar om en gammal låt, Bridges of Mostar, hur kommer det sig att ni besjunger denna historiska bro?

     

    Historien om bron i Mostar är mäktig. Bron stod i över 400 år innan den sprängdes under balkankriget.. Den byggdes upp igen 04. Ett lokalt traditionellt mandomsprov är att dom unga pojkarna ska dyka fr
    ån den 20 m höga bron. fullföljer dom dyket, anses dom vara män..  Mäktiga platser kommer alltid finnas med i våra texter. Nästa gång kanske det blir Malö, Bologna eller Madagaskar.. Vem vet.

     

    Ja, blir 2013 året då ACT UTD slår igenom?

     

    -Har totalt tappat vad som menas med att "slå igenom". Act Utd är vårat liv. Vårat uttryck.. Vi fortsätter oavsett vad som händer.. 

     

    Ibland får man intrycket av att ni ställer er lite bredvid scenen, är ni rent av musikaliska separatister? 

     

    -Att kalla oss separatister vet i fan! Känns som att alla artister som inte följer strömmen och istället väljer att stå på egna ben är outsiders. Det är inte ett medvetet val dock! Vill ett bra bolag signa oss och erbjuda en massa cash så är det bara att höra av sig.

     

    Ja, detsamma säger jag, tack för att ni tog er tid, och lycka till!

     

    -Ses på fredag alla danssugna.

     

     

     

    Ja, eftersom det inte är varje dag som varken ACT UTD eller Nordpolen står på scenen så tycker jag att ni ska gå dit. Magasinet Mint ska fira 1 år till råga på allt och sedan så ryktas det om att självaste Llama Lloyd ska spela skivor.

     

    Kan bli riktigt bra det här.

     

    Eventet

    Que Club på facebook

     

  3. ”Publiken hatade våra låtar och ropade ”Spela Creedence” gånger tusen”

    Leave a Comment

     

    Nu är det snart torsdag och på torsdag är det återigen dags för Klubb Instant, denna gången med HästpojkenPustervik. Vi minns med glädje deras spelning på övervåningen på gamla klubben våren 2010 när taket fullkomligt exploderade under Cancerkropp. Kanske får vi uppleva något liknande igen, antagligen, får jag säga, för om ni lyssnade på P3 Sessions för någon vecka sedan så vet ni att det kommer bli riktigt bra.

     

    Men jag ska inte babbla så mycket om Hästpojken, deras skiva har jag redan avhandlat så jag tänkte istället rikta fokus mot förbandet Drivvedsfolket, som jag ibland vill kalla för drivhusfolket, vilket är fel, ni vet, som att kalla Sameblod för Sameblood.

     

    Drivvedsfolket består av fyra grabbar från Norrköping och man kan säga att dom spelar rätt gött svängig pop/rock färgat av sin egen tid. Vilka dom är i övrigt och hur peppen är, ja, det fick jag fråga dom om istället.

     

    Hej Drivvedsfolket, hur är läget?

     

    -Med Drivvedsfolket är det bra. Som band är det nog bättre än någonsin. Som privatpersoner är det helt okej.

     

    Vad sa ni till varandra när ni blev bokade som förband till Hästpojken?

     

    -När vi fick förfrågan om att hänga med på lite Hästpojkenturné så sa vi typ: Fan vad fett! Den chansen måste vi ta! Jävlar vad kul att lira i Malmö och Göteborg! Fan vad bra första låten på skivan är!

     

    Ni hade turnépremiär i Stockholm förra helgen, hur gick det?

     

    -Ja, vi spelade i Stockholm på turnépremiären. Det gick faktiskt sådär för oss. Vi hade jävligt mycket tekniska problem som gjorde att vi tappade energin. Vi har gjort bättre spelningar. Men det var underbara människor i publiken som stöttade oss. Så det kändes helt okej ändå! 

     

    Vad var bra som ni tar med er till Pustervik och vad var mindre bra som får stanna på Debaser?

     

    -Vi är ett ungt band utan turnéerfarenhet. Så vi bär med oss nya saker för varje gig. Men framför allt bär vi nog med oss kroppsliga och materiella skador. På Debaser lämnade vi efter oss en massa blod och splitter. 

     

    Så, Göteborg hägrar, vad är eran relation till staden?

     

    -Vi har inte spelat i Göteborg, så det ska bli jävligt roligt! Göteborg är en härlig stad som vi har pratat om att flytta till. Men vi får se hur det blir med det. Vi är ju vana vid spårvagnar, så det skulle inte bli en så jävla stor omställning. För ett par år sen så hade vi faktiskt en låt som hette "spårvagnstjej". Den handlade om kärleken som kan uppstå mellan två spårvagnspassagerare. Fenomenet finns i bådas våra städer! 

     

    Ja, jag skulle säga att Norrköping och Göteborg är relativt lika varandra, kanske beroende på just spårvagnarna och arbetararvet, men vad finns det i övrigt att förkovra sig i?

     

    -Eftersom vi kommer från Norrköping så känns ju Göteborg något mer exotiskt! Det känns jävligt skönt att få byta miljö ibland. Men Norrköping är ändå en bra stad! Det är en fin stad som är vänlig mot kreativiteten! Det finns många feta musikakter härifrån som har visat att detta är en stad som man kan räkna med i musiksvängen. Vi kommer ju alltid att vara ett Norrköpingsband var vi än bor! Vi har ju dialekten och allt! 

     

    Oss emellan, hur mycket mer behagligare har Norrköping blivit sedan Marcus Birro flyttade till knivsöder?

     

    Haha, Marcus Birro är en man som man har sett på gatorna här i stan. Har dock inte behövt ha så mycket med honom att göra. Men han kan ju onekligen slänga ur sig en del konstiga saker i tv och tidningar! Han försöker nog bara vara "punk" och det ska han inte klandras för. 

     

    Ni har ju tidigare samarbetat med Kenny från Norrköpingsbandet Zackarias, är det skönt att ha honom i ryggen?

     

    -Kenny spelade bara in en EP med oss. De senaste släppen har vi gjort med Zebastian Swartz. Men vi lutar oss inte mot någon. Vi försöker vara ett självständigt band. Men det är klart att det är värdefullt för oss att ha bra vänner som är duktiga på det dom gör! Vi måste alla hjälpa varandra inom musiksvängen. Alla kan inte vara bra på allt. Vi har daglig kontakt med Kenny och resten av Zackarias. Men det var länge sedan vi jobbade ihop. 

     

    Ni släppte några låtar i decmber, när kommer nästa släpp?

     

    -Lite senare i vår kommer vi släppa nästa singel. Vi spelade in den för ett par veckor sedan och vi blev jävligt nöjda. Då arbetade vi med Zebastian Swartz. Vi kommer bara att släppa en låt den här gången. Vi älskar att arbeta med videoformatet såväl som musiken. Så vi kommer nog att släppa låten tillsammans med en överdrivet fet video!

     

    Vad är då annars planen för 2013?

     

    -Planen för 2013 är att visa hela Sverige vad vi går för! Vi har många bokningar på G runt om i landet. Vi ska spela in fler låtar och filma fler videos. Det känns som det han bli ett bra år! 

     

    Tidigare i år så vann ni Manifest on tour, hur var det spektaklet? Ni har ju även vunnit en annan lokal tävling så man kan ju tro att ni är vinnarskallar, är det så?

     

    -Manifest on tour. Ja, det var verkligen en karusell! Vi var helt vilse under hela tiden! Det var tur att vi hade proffsigt folk som höll koll på oss! Vi tycker verkligen att det var jobbigt att det var en tävling! Det är inte kul att tävla. Så jag skulle säga att vi inte är några vinnarskallar. Men vi tjänade onekligen enormt mycket på att vara med i Manifest! Och förutom själva tävlingsmomentet så var det något av det roligaste vi varit med om! Vi träffade så sjukt mycket trevliga människor och fick lyssna på många bra band. Många av personerna och musikerna som vi träffade då har vi mycket kontakt med idag. Väldigt kul sätt att skaffa nya vänner på!

     

    Ni är ju inte alls ett drivvedsfolk har jag läst, hade inte det varit mer bekvämt?

     

    -Vi är tyvärr fyra ganska nervösa personligheter! Vi driver inte likt drivved i vardagen. Jag håller med om att det skulle vara enklare! Men jag tror inte att vi hade kunnat arbeta med vår musik lika effektivt om vi hade varit softa människor. Vi är helt beroende av vår arbetsnarkomani! Så bandnamnet är bara ett ironiskt skämt, egentligen!

     

    Så, Pustervik, torsdag, om Martin Elisson hade skrivit i sin rider att förbandet måste hedra Hästpojken med en cover, vilken hade ni spelat då?

     

    -Om vi skulle välja en Hästpojken-låt att spela så skulle det nog vara någon från den nya skivan. Någon av singlarna. Sommarvin skulle nog passa oss bäst. Det är min personliga favorit. Jag vet dock att Christoffer (gitarrist) skulle välja Samma himlar. Så vi skulle inte vara överens, som vanligt. Men vi har tyvärr inte haft tid att repa in någon cover. 

     

    Om jag ställer mig snett till höger om scenen och skriker "Speeela Creedeence" under hela konserten, vilken låt hade ni spelat då?

     

    Om någon skriker att vi ska spela creedence så erbjuder vi denne en biljett till en finlandsfärja. Det är inte så att vi ogillar CCR. Tvärtom! Vi har under åren funnit mycket inspiration i Creedence-låtar! Men vi vill bli uppskattade, eller för den delen hatade för våra egna låtar. Vi hade faktiskt ett gig på en mc-klubb här i Norrköping för ett par år sedan. Publiken hatade v&
    aring;ra låtar och ropade "Spela Creedence" gånger tusen! Så vi svalde vår stolthet och gav dom vad de ville ha. Ett fyratimmars-set med Creedence, Chuck Berry och Lynrd Skynrd. En erfarenhet rikare, och massa stålar rikare!

     

    Haha, ah, jag ska försöka att inte skrika det, även om jag blev lite lockad nu, men tack för snacket så ses vi på torsdag så lovar jag att slentrian-skrika något annat.

     

    -Vi är tacksamma om vi slipper spela Creedence på torsdag. Vi tänker bjuda på den röjigaste uppvärmningen som Göteborg någonsin har skådat!  

     

     

    Pang pang, sa de bara från Drivvedsfolket, ha, vilken pepp. 

     

    Idag är det måndag, alltså är det en hel tisdag och en hel onsdag kvar, sen är det fäzt. 

     

     

    Ska tillägga att Mr Fabian aka Mr Que Clubber dvs jag, faktiskt ska ut i natten på torsdag, jag har till och med fått äran att spela skivor innan konserten. Av ren ödmjukhet och respekt för dj-skrået så har jag bett om att få inleda kvällen (jag hade ändå inte fått någon annan speltid) med lite god svensk indiepop. Så kom tidigt och ta en öl med mig, så spelar jag Parken för er i en hel timme. Sedan tar bästa bästa Ge Hit Musiken-Bojan över för att sedan göra plats åt Skelettkvinnorna som även dom är helt fantastiska.

     

    En bra kväll, mina vänner, en bra jävla kväll.

     

    Ah just det, ni kanske undrar vilket mitt Dj-namn är, But offcourse är det Dj Fluff Daddy (boi bettah know).

     

    Eventet

    Drivvedsfolket på Facebook

    Que Club på Facebook

     

  4. ”Jag brukar fila på sångtexter i lekparken”

    Leave a Comment

     

    För tre år sedan så kom det en skiva som tog tag i mitt rejält, Que Club var relativt ny på banan och jag gjorde vad jag kunde för att sprida Karin Ströms helt fantastiska låtar från skivan Fantomhalvan. Sedan har det varit ganska tyst med musiken och fokus lades lite mer på skrivandet, främst genom boken Våld som kom 2010. Så när det förra veckan dök upp två nya låtar i facebook-feeden så blev man naturligtvis nyfiken på vad som är i görningen, inte bara för att det var två oerhört bra låtar utan även för att jag tycker allt Karin gör är av intresse.

     

    Den nya dubbelsingeln New York och Los Angeles är alltså starten på ett nytt projekt där fokus är flyttad från misslyckade relationer till lyckliga och olyckliga relationer till olika städer. Ett intressant grepp och med ett helt nytt sound där hon helt lämnat det elektroniska bakom sig. Tack vare hennes karaktäristiska röst och den enormt snygga produktionen så blir det här väldigt bra, väldigt väldigt bra till och med.

     

    Jag var tvungen att kolla hur landet ligger.

     

    Hej Karin, hur är läget?

     

    -Hej! Det är bra. Jag har precis vaknat här i Williamsburg och dricker te och min dotter på ett och ett halvt springer omkring och tuggar på mina hörlurar.

     

    Det är nästan tre år sedan vi talades vid senast, vad har hänt sedan dess?

     

    -Oj. Jag har fått barn. Startat förlag med min syster Anna Vogel och grafiska designern Agnes Stenqvist. Gett ut en roman och två noveller. Flyttat till New York, fast framöver är tanken att vi ska bo i Stockholm mer än här.

     

    Det verkar som om du gillar att ha många saker igång samtidigt, stämmer det?

     

    -Ja. Jag vill mycket helt enkelt. Och den värsta känslan för mig, den största skräcken, är att slösa tid, att den bara försvinner, rinner iväg.

     

    Jag kan knappt kombinera bloggandet med att ha ett litet barn, hur går det egentligen att kombinera musiken?

     

    -Man får stjäla en stund här och en stund där. Jag brukar fila på sångtexter i lekparken, i huvudet. Och så får man ha lite simultankapacitet ibland, som imorse när jag lyssnade igenom gårdagens rep-inspelningar och passade på att dansa till musiken med min dotter. Jag såg antagligen jättefånig ut för hon kiknade av skratt.

     

     

    Du är tillbaka med en ny dubbelsingel och ett helt nytt projekt där du besjunger olika städer, hur växte den idén fram?

     

    -När jag bodde Los Angeles för flera år sen inspirerades av ett citat om Los Angeles som jag läste i en guidebok, den amerikanska poeten Dorothy Parkers beskrivning av Los Angeles som "72 suburbs in search of a city". Det blev första raden i en låt som handlade om Los Angeles men som aldrig blev klar. Efter Fantomhalvan kände jag att jag inte kunde skriva fler låtar om olycklig kärlek för att jag var någon helt annanstans i mitt liv. Så jag tänkte att jag kanske kunde skriva låtar om olika städer? Städer kan man ju också känna väldigt starkt för.  Jag skrev klart Los Angeles, och sen fortsatte jag om andra städer som berört mig och betytt något för mig. 

     

    Du är uppvuxen i Kristianstad, när får den staden sin sång?

     

    -Den är med på listan över sånger som ska skrivas. Jag har några rader nånstans. 

     

    Din musik har ju tagit en helt ny vändning, hur ser du på den förändringen?

     

    -Jag älskade att skapa mina världar av mörk electronica som jag gjorde på Sneda ögons EP, En saga om en sten och Fantomhalvan, men efter en EP och två album kände jag att jag nått vägs ände med det ljudlandskapet. Det var fantastiskt att jobba med musiker som kommer med egna idéer, jag märkte hur mycket jag längtat efter det.

     

     

    Du jobbar ju med Greg Vegas, hur har han påverkat dig?

     

    -Greg Vegas är en spindel i nätet när det gäller indiescenen i New York men är inte musiker själv, han är manager och skivbolagssnubbe den som tussade ihop mig med producenten Mark Ephraim. Mark som producent är av den sorten som läser en tankar, och förstår vad man vill med musiken utan att man behöver förklara. Han är fantastiskt duktig själv men har också ett grymt kontaktnät och känner massor av underbara musiker. Kanske har han främst påverkat mig på så sätt att han lärt mig vad bra musiker kan göra för att lyfta en låt.

     

    Hur känns det att plötsligt vara i ett band?

     

    -Kul! Igår kväll repade vi på The Sweatshop i Bushwick. En klaustrofobisk labyrint på högsta våningen i en gammal industrilokal med massa olika rum där man hör nya genrer dåna genom väggarna. Det var mycket metal-opera igår.

     

    Är New York en så bra musikstad som man vill tro att den är?

     

    -Ja, helt klart. Det känns också som att man får vara en riktigt bra musiker här. I Sverige ska man väl inte vara för bra, för då blir det musikhögskolevarning och kommer inte längre från hjärtat. Det finns ingen sån motsättning här. Man kan vara riktigt duktig på sitt instrument utan att bli misstänkliggjord.

     

    Den förra skivan handlade delvis om din tid i London samt i New York och nu det här projektet, är du en rotlös människa?

     

    -Jag gillar att komma till nya platser, man blir så hudlös då och tar in så mycket som man filtrerar bort hemma. Men jag skulle inte kalla mig rotlös. Stockholm är hemma för mig. 

     

    På tal om fantomhalvan, lyssnade på den för ett tag sedan och slogs av den är så fantastisk bra, är den det bästa du har gjort?

     

    -Haha, det kan ju inte jag avgöra! Men jag blir väldigt glad över att du gillar den. Den är ju en uppföljare, och såna är alltid svåra. Jag etablerade ju mitt dåvarande sound med En saga om en sten och att få lyssnare med sig när man fortsätter på samma spår, utan att man har nyhetens behag att luta sig mot, är inte alltid givet.

     

    När kommer det en  ny skiva? Och vad kan du säga om den?

     

    -Det finns ingen ny skiva inspelad. Det kostar pengar att använda musiker och producenter och jag har inte råd att finansiera en hel skiva själv. Tanken med att släppa dessa två låtar på mitt eget bolag är att något bolag ska gilla det och bekosta inspelningen av en hel skiva. Om det blir så får framtiden utvisa. Låtarna finns, och det är de vi repar in nu inför spelningen på Fontana's den 27:e mars.

     

    Är det frustrerande?

     

    -Jag har vant mig. Antingen blir man sur och bitter över läget, eller så gör man det man kan.

     

    Hur är planen för 2013 annars? Kommer vi se dig i Sverige snart?

     

    -Jag kommer hem och hälsar på en sväng nu i påsk och gör en livespelning i Nordegren och Epstein i P1 den 8 april, då kommer Filiph Antonsson från Blackstrap att kompa mig på gitarr. Han spelade i mitt gamla band
    Karin Ström & the Camaros en gång i tiden, vi spelade på Debaser samma år som de öppnade som ett av de första banden, jag minns det fortfarande som en helt magisk spelning, så det känns kul att spela med honom igen. Hans band är också singelaktuella nu med låten Make sense make change med Victoria Bergsman på sång.

     

    Tack för att du tog dig tid, och lycka till med musiken så hoppas jag att du kommer och spelar i Göteborg snart!

     

    -Tack för att jag fick vara med! Skulle vara jättekul att spela i GBG. 

     

     

    Spotify:NY/LA

     

    Karin Ström på facebook

     

    Que Club på facebook

  5. Video: Oh My!-Slow Moves

    Leave a Comment

    Okej, vi kör en video till.

    Denna gång med Sundsvalls finaste band i Oh My! som är tillbaka igen efter ett år i tystnad med sin nya singel Slow Moves. Oh My! var ju i ropet förra våren med en rad fina låtar som fick speltid på P3 samt goda ord från mig. 

    Videon är väldigt väldigt bra och är producerad av Henric WallmarkKatarina Sundman och Johan Åkerström.

     

    Kände du att det här var ju bra så kan jag säga att dom arbetar med en ny skiva men är du så ivrig att du vill ha dom i knät på rot så ska dom ut och spela på följande platser snart;

     

    23/3 Uppsala

    26/3 Stockholm

    29/3 Umeå

    30/3 Sundsvall

     
  6. Kalle J-Fråga mig

    Leave a Comment

    Om det finns en låt från 2012 som jag kommer bära med mig genom hela livet så är det utan tvekan Kalle J-Inget att förlora. Den låter är så strålande underbar att det är rent omöjligt att toppa det men Kalle gör ändå ett försök med sin nya låt Fråga mig. Han fortsätter flyta över gränserna och skapar helt otroligt fina ljudlandskap, det är så välgjort och Kalle som vi annars finner i Karl X Johan är så oerhört talangfull och duktig.

    Sveriges framtid i tell you.

  7. Remix: Frida Sundemo-Indigo (Milano Sun remix)

    Leave a Comment

    Frida Sundemo lämnade göteborg och sin gitarr och satte sig på tåget till Stockholm och i Stockholm, där ska man göra elektronisk dansmusik minsann. Frida lyckas dock göra det väldigt bra och nu är det dags att få det yttersta beviset på det genom att få bli remixade av ungdomarna i Milano Sun.

    Så satans bra!

  8. Video: Maia Hirasawa-Lights are out

    Leave a Comment

    Bästa Maia Hirasawa är tillbaka och det med besked. Den här nya låten lovar gott och videon är ju inte dum den heller.

    En skiva kommer i slutet av april på Razzia, himla fint!

    Regi: Peder Bergstrand & Mats Udd
    Producent. Simon Mulk & Fredrik Hamfelt
    D.O.P. Johannes Helje
    klipp/grade/post: Peder Bergstrand
    Stylist: Kate Lee assisterad av Loella Billner
    Tekniker för ljusdräkt: Daniel Araya.
    B-foto: David Gylje